Försvarsmakten

Vår beredskap är god – eller…?

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Efter bara ett par veckor börjar det ropas efter utrustning och materiel till sjukvården med anledning av den rådande krisen med coronasmitta. Sverige har inga beredskapslager utan förlitar sig på import från andra länder – som ju också har kris pga sagda smitta. Vi har uppenbarligen inte ens en beredskap för inhemsk produktion. Från att tidigare haft väl tilltagna lager med drivmedel, sjukvårdsmateriel, livsmedel, osv står vi numera mer eller mindre med byxorna nere i ett krisläge.

Det är egentligen ingen ny företeelse utan något som borde varit känt i decennier vid det här laget. I slutet av 1990-talet hade svenska politiker och en hel del myndighetsledningar fått för sig att den eviga freden inträtt. Det var frukten av Warszawapaktens sammanbrott och Sovjetunionens sönderfall.
Ett intensivt arbete, inte minst inom Försvarsmakten satte igång med avveckling av materiel, förråd, regementen och flottiljer. Också personal avvecklades.

I min glans dagar. Bilden tagen 1972 eller 73.

Vid den tiden var jag själv officer i Flygvapnet sedan 1971 men jag, tillsammans med flera andra kollegor trodde inte att den eviga freden kommit, tyvärr. Det var också en av de avgörande faktorerna för att jag år 2000 sa upp min anställning och lämnade Försvaret den 31 december samma år. Det var inget enkelt beslut, mitt hjärta finns än idag hos Flygvapnet men jag kände inte att jag trodde på den verksamhet man förespeglade.

Avvecklingen fortsatte i Försvarsmakten parad med ett stort mått av förvirring. Men också det civila försvaret, den organisation som ska ta hand om, försörja och skydda civilbefolkningen raderades i princip ut. Mängder av utrustning skrotades eller gavs bort. Något såldes till osannolika underpriser. Det gällde såväl fastigheter och mark såväl som allsköns utrustning. Allt från spadar till sjukvårdsutrustning och fordon.

Sedan en tid tillbaka har omvärldsutvecklingen så sakta givit insikten att vi behöver återta såväl militär förmåga och materiel både för militären och för civilbefolkningen. Coronapandemin är en händelse som visar oss att vi drivit avvecklingen för långt och det kommer kosta oss mångfalt mer än om vi haft en mer sansad syn på vår omvärld och de scenarier vi kan tänkas möta i framtiden. COVID-19 är inte den sista svårigheten vi kommer att drabbas av.

Mikael Odenberg (M), försvarsminister 2006 – 2007.

Mycket kan såklart skyllas på våra politiker som i sitt ivriga röstfiske satt egna intressen framför landets och befolkningens. Men också ansvariga myndighetschefer kan ifrågasättas som inte haft kraft att stå emot galna politiska vägval. En säger en minister tog sitt ansvar. Nämligen dåvarande försvarsministern, Mikael Odenberg (M) som 2007 meddelade sin avgång som statsråd såväl som riksdagsledamot med anledning av den budget som lades fram och där bl a försvaret fick otillräckliga anslag enligt Odenberg.

Nu har vi en brant uppförsbacke framför oss. I det akuta läget med COVID-19 kan det bli riktigt besvärligt och i ett mer långsiktigt perspektiv krävs stora resurser. I vissa avseende blir det sannolikt ekonomiskt omöjligt att nå hela vägen fram.

Sverige och svenskarna är värda att försvara – med alla till buds stående medel.

/Bosse

Systemkollaps

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Ett blogginlägg i serien ”Grumpy Old Men” – griniga gamla gubbar.

På sina håll i vårt samhälle pratas det allt oftare om systemkollaps. Det handlar om polisen, om vården, om skolan och allt möjligt annat. Försvaret är otillräckligt och skatterna gigantiska. Vinster i välfärden är fult och införs det ett tak för detta kommer många företag att lägga ner och då blir valfriheten sämre eller obefintlig.
Ja, åsikterna är många om hur vårt samhälle fungerar och om hur det borde fungera. Det är något vi sannolikt alla kan ställa oss bakom – vi tycker olika. En del av oss tycker dessutom mer än andra som bara ”glider med”.

Nuvarande finansminister, Magdalena Andersson lär ha sagt att vi är inne i en skattehöjningsera, det är slut på skattesänkningar. Hon har också i samband med förslaget om en ny bankskatt sagt att bankerna ska ”ges möjlighet” att bidra lite mer. Synd att hon inte förstår sammanhanget mellan kostnader i ett företag och priset man tar ut av kunderna. I all privat företagsamhet är det ALLTID kunden som betalar ALLA kostnader. Om kunderna betalar mindre än företagets kostnader uppstår något som de flesta känner till – det kallas konkurs. Naturligtvis kommer bankerna att kompensera sig för en eventuell ny skatt genom att ta ut kostnaden av kunderna. Så i slutänden landar skatten på vanligt folk som alltid. Bankdirektörerna kommer inte att lida skada. Men det förstår inte finansministern för hon lever själv de privilegierades liv.

Syftet med höjda skatter är ju att berika statskassan med möjlighet att styra medel till de olika områden som de styrande politikerna vill prioritera. Vissa politiska inriktningar vill styra mer än andra. Det är en klassisk socialistisk gren att vilja bestämma över individen. En följd av detta blir höjda skatter och minskad valfrihet för den enskilde. Det kan finnas en underliggande välvilja i detta, man vill stödja den svage. Men någonstans går gränsen för hur mycket man kan ta ut ur varje skattebetalare, privatperson eller företag. När den gränsen passeras blir uttaget kontraproduktivt och statskassan kommer att få minskade intäkter och ökade utgifter. Jag har känslan av att vi är vid den gränsen idag och i vissa stycken också passerat den.
När den enskilde får mindre pengar över i plånboken minskar naturligtvis köpkraften och då minskar företagens lönsamhet, personalstyrkan måste minskas och hela eller delar av gruppen måste få understöd för att överleva (ökade kostnader för stat och kommun). Samtidigt minskar också skatteintäkten från näringslivet som ju inte tjänar lika mycket pengar. Och nu gäller det att komma ihåg att staten själv genererar inte en enda krona. Fast att alla statsanställda betalar skatt så kommer alla dessa kronor från första början från det privata näringslivet som genererat pengarna i sin verksamhet, betalat skatt (osannolikt höga i vårt land) som sedan använts till bl a löner till offentliganställda.

Magdalena Andersson - skattehöjarminister.

Magdalena Andersson – skattehöjarminister.

Man skulle kunna kalla de höga skatterna som nu kommer slag i slag för den ”socialistiska dödsspiralen”. Finansministern och hennes parti tillsammans med Miljöpartiet och Vänstern har inte riktigt förstått att samhällsstrukturen har förändrats från det att ”upp till kamp” var aktuellt. Det finns inte så många förtryckande brukspatroner kvar utan mer hårt arbetande småföretagare. De flesta av dem har inte en kista med guld att ösa ur utan varje krona ska slitas in. Som en funktion av ovanstående resonemang blir den kronan svårare och svårare att få tag i och mer och mer av kronan ska staten ha. Medan de anställda ha arbetsrätt och kollektivavtal att förlita sig på har den lille företagaren bara att jobba hårdare och till lägre ersättning att se fram emot. Någonstans försvinner motivationen helt och företagaren ger upp. I värsta fall fall jobbar hon eller han ihjäl sig. Fast ur statens synvinkel är det ju i bästa fall. Då behöver man inte betala ut pensionen utan kan använda de pengarna till pensionerade 40-åriga politiker t ex. eller någon annan som vilat sig i form för ett långt och vällustigt liv.

Systemkollaps? Kanske vore det bra? Kanske skulle många av oss vakna och se hur stolligt vi förvaltat vårt fina land. Totalförsvaret är utraderat. Polisen oförmögen att upprätthålla lag och ordning och övriga rättsväsendet verklighetsfrånvänt. Sjukvården går på knäna och kan inte alltid garantera patientsäkerheten. Tusentals människor dör i onödan i vårt land. Våra gamla som kämpat och skickat in skatt hela livet lämnas att dö i ensamhet eller i händerna på inkompetenta sk vårdare. Våra barn utbildas, i bästa fall, till medelmåttor i skolor som var och varannan dag måste stänga för att det är slagsmål, hot och allmän anarki. Samtidigt förfaller vår infrastruktur, tågen står stilla, vägarna är fulla av potthål och trafikplaneringen ger uttryck av galenskap.
En stor grupp av människor som bor i Sverige har inte det minsta med vårt land att göra. De talar inte svenska, de vet inget om vår kultur, de arbetar inte och tycker inte att det svenska är något att ha. De är här för att de inte har någon annanstans att vara. Mao, vi har inte lyckats integrera dem. De får dock en liten skärv av våra skattemedel. Vissa hävdar att de får mer pengar skattefritt än en polis med sju års tjänst får i lön. Jag vet inte om det är så men oavsett vilket vore det bättre om de var en del av vårt samhälle, hade ett arbete, kunde försörja sig själv och inte minst vara lyckliga över att leva och bo här. Det hade vi alla mått bättre av.

Trump - a loose canon.

Trump – a loose canon.

Nu har vår regering sent omsider insett att vår omvärld blivit betydligt farligare än på länge. Försvaret måste rustas upp och inte bara det militära utan också det civila. Själv kan jag inte sluta förvånas över att man fortsätter att hävda att vi är alliansfria när vi alls inte är det. Att man också tänker sig att bygga upp ett ”eget” försvar i stället för att ansluta oss fullt ut till NATO är så urbota dumt så att jag inte finner ord för det. Inte ens när vi hade ett förhållandevis starkt militärt försvar, ett av världens starkaste flygvapen och god civil beredskap och krislager hade vi skuggan av en chans att motstå en krigsmakt av dåvarande Sovjets styrka. Idag har vi inte bråkdel av det försvaret och kan inte möte ett väpnat anfall med någon trovärdighet. Men socialdemokraterna framhärdar i alliansfrihet begravda i gamla dogmer och ivrigt påhejade av Vänsterpartiet och andra rödvinsromantiska socialister och kommunister.

Med Trump i Vita Huset, ett EU i förfall och fler och fler odemokratiska krafter som vädrar morgonluft runtom i världen, inte minst i Europa kan man numera bara vädja till högre makter att det ska gå vägen.

Håll tummarna!

Bosse

 

Yes, we have no bananas!

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Vi har inga bananer – eller jo, det har vi nog. Sverige, världens moraliska centrum, välfärdens och jämställdhetens skolexempel, här är jag född. Här har jag växt upp och här har jag så sakteliga börjat att åldras (fast det vill jag inte erkänna – numera är man ju evigt ung).
Här i mitt land har det mesta fungerat just som ett föredöme för andra. Något att sträva efter. En skola för alla oavsett ekonomiska resurser. Sjukvård för alla även om du inte har någon dyr sjukförsäkring. På femtiotalet var ett mord en riksnyhet som inträffade någon enstaka gång. Gator och torg var rena och fria från skräp och fimpar. Cyklisterna stannade och satte ner foten vid stoppskylten innan de gav sig över eller ut på huvudleden. Som barn kunde man gå till lekskolan (förskola eller vad det heter nuförtiden) fast det var flera tusen meter dit. Man blev inte kidnappad, antastades inte av knarklangare eller fick stryk av någon från ett annat gäng. Flickorna blev inte våldtagna heller när jag tänker efter.

Nu är det annorlunda – inte nödvändigtvis sämre i alla avseenden. Bättre på många sätt, sämre i vissa fall. Utvecklingen har gått framåt, den har en tendens att göra det. Forskningen har funnit bättre metoder att bota allehanda sjukdomar så vi lever längre. Och som jag antydde ovan är vi yngre fast vi blir äldre. Det är trevligt. Man får vara barnslig fast man fyllt både femtio och sextio. Och man får vara förälskad, gifta sig, ha sex och till och med skaffa barn (åtminstone om man är man). Fast det sista är lite omdiskuterat, ifrågasatt. Får man vara åttio bast och bli pappa? Är det juste mot mamman? Är det juste mot barnet? Ni får tycka vad ni vill. Jag tycker vad jag vill. Det får man också i det här landet och det har vi fått sedan 1766 då tryckfrihetsförordningen trädde i kraft. Det är bra. Det är värt att försvara med alla till buds stående medel.

Nu har vi inte så många till buds stående medel att försvara oss med. Redan på 70-talet började nerläggningskarusellen snurra i det militära försvaret bara för att nå sin absoluta ”peak” på 90-talet och de första åren av 2000-talet. Sovjetunionen hade strax innan fallit samman och med det imperiet också Warszawapakten, den militärallians som stod mot NATO (North Atlantic Treaty Organization). Det svenska försvaret blev förvirrat och våra folkvalda politiker såg sin chans. Politik är som bekant det möjligas konst.
I ett fåfängt försök att hålla moralen och motivationen uppe myntades en ny devis inom Försvarsmakten – ”utveckling genom avveckling”. Utveckling har en tendens att gå framåt – när den inte går bakåt. Ivrigt påhejade av våra folkvalda som såg chansen till omdisponering av skattemedel till mera populära projekt än till dyr militär verksamhet valde Försvarsmakten, ja faktiskt hela totalförsvaret att avveckla istället för att utveckla och anpassa. Det fanns inget hot mot vårt land, mot vårt folks säkerhet sa man. Och det var sant. Det fanns inget allvarligt omedelbart hot som stod för dörren. Det kalla kriget var slut. Den eviga freden tycktes vara inom räckhåll.
Men så är vi ju några sura gubbar och några lika sura gummor, pessimisterna, de klentrogna. När den nya inriktningen presenterades för mig i slutet av 90-talet, ”utveckling genom avveckling” hade jag först svårt att hålla mig för skratt. Det var bland de dummaste jag hört någonsin. Ganska snart väckte det tankar på att göra något annat med mitt liv en att ägna mig åt att avveckla något som jag visste (man behöver inte vara särskilt slug för att förstå) skulle behövas inom loppet av tio till tjugo år igen. Visserligen skulle det behöva omformas, utvecklas och anpassas. Men det var ju ingen skillnad från tidigare. Utvecklingen går framåt och då måste vi följa med eller dö. I Sverige valde vi dö-alternativet.
Själv har jag ingen dödslängtan så jag sa upp mig från Flygvapnet i januari 2000 för att lämna den 31 december samma år efter nästan trettio års tjänstgöring som officer. Jag såg ingen möjlighet till utveckling för min personliga del och tyvärr inte heller för Försvarsmakten i allmänhet. Nu vet vi alla det jag och många med mig visste redan då. Vi får rusta upp igen till en mångfalt högre kostnad.

Jag önskar mig mer än två JAS:ar och en sportbil.

Jag önskar mig mer än två JAS:ar och en sportbil.

Tyvärr är det militära försvarets förfall inte någon isolerad företeelse. Hela det svenska samhället förfaller i en sällan skådad takt. Det sker på alla plan från cyklisten som inte längre stannar vid stoppskylten utan i stället cyklar på trottoaren eller föralldel på vänster sida av vägen till att landets högsta ledning stoppar huvudet i sanden och i brist på förmåga och dådkraft duckar för de verkliga problemen. Och allt däremellan. Idag kan du resa till nära nog vilket land som helst (inte minst utanför Europa) och gå på rena gator och torg. I Sverige vadar du i skräp var du än går. Ändå fyller vi våra tätorter med soptunnor av de mest raffinerande slag.
Numera är det vardagsmat att det skjuts skarpt i våra storstadsområden, främst Göteborg och Malmö om jag förstått det rätt. I många orter i vårt land är det laglöst land eller rättare sagt är det någon annan lag än den svenska som gäller. Här har den svenska polisen inte resurser, vilja eller kurage att upprätthålla svensk lag och ordning.

Den resurslösa polisen.

Den resurslösa polisen.

Visst vi är humanister i vårt land. Vi välkomnar alla, vi accepterar alla oavsett religon, hudfärg, kön och sexuell läggning. Gott och väl och väldigt sympatiskt. Men när det blir kontraproduktivt, när ett relativt fåtal begår rovdrift på samhällets bekostnad och på enskilda individer måste vi inte då sätta ner foten? Måste vi inte dra en gräns innan det går överstyr? Och jag pratar inte om enbart de som brukar kallas utrikes födda. Det finns alldeles för många ursvenska busar och våldsverkare också.
Men vi drar inte någon gräns. Vi backar, vi anpassar oss, vi ber om ursäkt för den svenska livsstilen, den fria uppfostran och skickar myspoliser (dialogpoliser heter det visst) som ska prata med buset. Och hade det varit vanliga busungar hade det kanske gått med lite prat och ett och annat ont öga. Men det dessa mjukispoliser möter är mördare, terrorister och allt annat patrask. De tillför inget till vårt samhälle och vår gemensamma trevnad och trygghet. De tar heller ingen reson för de vet redan att inget kommer att hända som hindrar dem från att trakassera, råna, våldta och mörda vanligt hederligt folk eller för all del varandra. Det svenska rättsväsendet har slutat att fungera.
När gamla gubbar våldtar femtonåriga flickor kan de bara påstå att det skedde i sömnen så blir de friade i rätten. När terrorister kommer tillbaka till Sverige efter att ha begått krigsförbrytelser och krigat för andra intressen än svenska får de fri sjukvård, bostadsbidrag och körkort. När knarklangare hotar barn och föräldrar utanför ett dagis i Malmö då flyttar dagiset sin verksamhet. Man flyttar inte på langarna eller ännu hellre burar in dem. När en man misshandlar sin partner då får han fortsätta att gå fritt på gatorna så att han avsluta ”jobbet” och döda kvinnan innan vi ingriper.
Sedan några år har vi numera sk EU-migranter från främst Rumänien och Bulgarien som sitter utanför var och varannan butik och tigger. Med all respekt för den enskilde tiggarens livssituation är det ändå ett bevis på vår oförmåga att hantera vårt samhälle. Dessa EU-migranter tillåts köra runt i oskattade och oförsäkrade bilar. Inte är de besiktigade heller och därmed sannolikt långt från trafiksäkra. Men det är tydligen helt i sin ordning. Själv får jag vackert göra som de allra flesta andra betala skatt, försäkring och besiktningskostnader för att få köra på våra vägar. Dessutom måste jag ha ett giltigt svenskt körkort vilket inte alltid behövs för vissa andra. Och jag vill gärna fortsätta att ha det så men det ska gälla ALLA.

Jag tar mig för pannan! Vilka bananer är det som har ansvaret för vårt land. Det sägs att statsministern heter Stefan men jag tror att det i själva verket är Svenne Banan han heter. Och utrikesministern heter inte Margot, hon heter Teskedsgumman eller som någon annan osannolik person. För den svenska politiska ledningen är i sanning en samling muppar. Det enda man tycks kunna höja nivån på är skattetrycket – det är världens högsta eller nära nog. Vi får inte mycket för varje skattekrona. Tyvärr har jag svaga förhoppningar om bättring även om vi skulle få en icke socialistisk regering vid nästa val.

Under mitt dryga sextioåriga liv har Sverige gått från att vara ett tryggt land med lag och ordning till något slags laissez faire-land där så många struntar i allt och alla. Den svenska skolan har i sin iver att hjälpa svaga elever till en någorlunda nivå och hålla de mer ambitiösa nere till samma medelmåttiga nivå utbildat just medelmåttor. De är dessa medelmåttor som nu leder landet framåt – eller är det möjligen bakåt?

Det är inte alltid fel att vara lite gnällig - kritisk.

Det är inte alltid fel att vara lite gnällig – kritisk.

Det finns ett engelskt uttryck: ”Old Grumpy Men” – gamla gnälliga gubbar. Vi vet allt, kan allt och har alltid rätt. Det är patetiskt och vi kan ju göra det själva då om vi är så f-bannat bra. Det finns en annan företeelse som vi lider av i vårt land. Vi lyssnar inte på erfarenhet och ”nu ska vi vara positiva”.
Men det är rent ut sagt idiotiskt att vara positiv till något som är dåligt, farligt eller bara rätt ut dumt. Det kanske inte är PK (politiskt korrekt) att vara en gnällig gubbe. Det är osvenskt. Själv är jag född i Småland av svenska föräldrar men i detta avseende vill jag vara osvensk. Jag vill vara negativ till dumhet. Och just nu känns det som det råder alldeles för mycket dumhet i vårt land och faktiskt också inom EU-sfären. Därför fortsätter jag att vara en gnällig gubbe och förfasa mig över högt som lågt i dumhetens tempel.

Ge nu f-n i att cykla på trottoaren Svenne Banan!

Bosse

”Hemliga berget” vinna eller försvinna?

/ Bo J Carlsson / 1 kommentar
Insigna of the Swedish Air Force, Flygvapnet.

Insigna of the Swedish Air Force, Flygvapnet. (Photo credit: Wikipedia)

Häromveckan hade jag glädjen att återse min gamla arbetsplats, ”Berget”. Kobran Kamratförening arrangerade vårkaffe som brukligt varje maj.
”Berget” är en luftförsvarscentral i närheten av Hässleholm. Ja, de flesta vet var den ligger fast det är en sk. hemlig anläggning men jag tänker ändå inte skriva ut något exakt läge här. Jag började min tjänstgöring som sk. strilofficer där 1973 efter utbildning på F5, Ljungbyhed och F2 Hägernäs. STRIL står för stridsledning- och luftbevakning.

I det dåvarande befälssystemet var vi en kull unga män som började vår tjänstgöring som överfurirer, fyra smala pinnar på axelklaffarna. Den första befattningen man fick bestrida var sk. Måled – målföljningsledare. Det innebar att man blev ansvarig för upptäckt av mål (flygplan) på radarskärmen. Dessa mål skulle sedan följas av en värnpliktig målobservatör. Allt i akt och mening att bevaka det svenska luftrummet i den verksamhet som kallas incidentberedskap. Incidentberedskapen har sin upprinnelse i nedskjutningen av DC-3:an och Catalina-affären i början på 50-talet och än i dag fortgår bevakningen av svenskt luftrum och omkringliggande områden dygnet runt 365 dagar om året. Svenskt jaktflyg står redo att ingripa om obehöriga luftfartyg kränker svenskt territorium.

Operatörsplats i STRIL 60-systemet

Jag var i högsta grad en del av den verksamheten under mina nästan 30 år i Flygvapnet. Nitton år tjänstgjorde jag i ”Berget” innan jag fortsatte mitt jobb på bl a Södra Flygkommandot i Ängelholm där jag fortsatte att jobba med strilfrågor. I december 2000 lämnade jag Flygvapnet på egen begäran. Dags att göra något annat i livet innan det var för sent. Men med en så lång tid som officer i det svenska Flygvapnet finns så klart alltid en liten del av mitt hjärta där. Intresset för verksamheten i Försvarsmakten och för säkerhetspolitiska frågor finns kvar. Därför är det alltid lika roligt att träffa gamla kamrater och att få lite information vad som är aktuellt i Försvarsmakten i allmänhet och i Flygvapnet i synnerhet. Jag är tacksam att jag kan besöka min gamla arbetsplats och har förtroendet att få komma in i anläggningen som är ett skyddsobjekt och i princip stängd för alla som inte har ett tjänsteärende dit.

Vid årets vårkaffe var vädergudarna inte på vår sida och därför hade arrangemanget flyttats ner i matsalen. Gamla kamrater, som liksom jag själv lämnat Flygvapnet fanns på plats tillsammans med de som fortfarande är i tjänst. Ett kärt återseende för oss alla. Efter kaffe och våffla begav vi oss till ordersalen där man så många gånger suttit på morgongenomgång inför kommande arbetspass. Nuvarande platschefen och fd kollegan Torgny Persson informerade om vad som pågår och förväntas hända.

Redan i slutet på 90-talet när jag fortfarande var i tjänst hade förvirringen börjat sprida sig i Försvaret. Den klassiska hotbilden, invasionen från öster var inte längre aktuell och nu startade omstrukturering efter omstrukturering av den militära verksamheten i Sverige. Men vad var uppgiften? Vilket hot stod vi inför? Vad skulle vi skydda oss mot? Politikerna vädrade morgonluft. Här skulle sparas.

Idag står vi med en yrkesarmé, värnplikten är avskaffad. Sveriges försvar ska kunna mönstra 55.000 man (och kvinnor). Dessa ska vara redo att sättas in i strid på 7 dygn.
Vilket hot man står inför tycks fortfarande oklart. Det finns en plan fram till 2014 men efter det finns ingen plan alls tydligen. Den militära styrkan ska kunna användas för att försvara svenskt territorium men också för utlandsoperationer.
Försvarsfrågan har under en rad år varit politiskt död. Ingen hotbild har gjort frågan ointressant. Nu är det ändå så att det rustas runt omkring oss. Ryssland använder fyra gånger så mycket av sin BNP som Sverige till militär rustning. Nu har ÖB börjat slå på trumman och kräva mer resurser för att hålla en godtagbar nivå på det svenska försvaret, annars kommer man inte att kunna lösa tilldelade uppgifter hävdar han.
Känns det igen? Först rustar man upp för dyra pengar, sedan rustar man ner och förlorar kompetens för att ganska snart tvingas rusta upp för mångfalt högre kostnader och med tidsförluster när kompetens ska återtas – om den ens finns att tillgå.

Försvarsmakten kostar lika mycket idag som för 15 år sedan, ca 40 miljarder kronor per år. Numerären är betydligt lägre. Nu måste vi satsa ytterligare pengar för att bibehålla nuvarande styrka. Ja, ett antal officerare ska faktiskt avvecklas. Det hindrar inte att man ännu en gång ska införa ett nytt befälssystem med två kategorier av officerare; specialistofficerare och taktiskt operativa officerare. En anpassning till internationell standard (läs NATO). Detta innebär att en del av de officerare som finns idag ska få en annan grad. Något som dessa blivande specialistofficerare betraktar som en degradering. En major kan som specialistofficer tydligen bli fanjunkare. Hur många miljoner detta kostar och hur många som tappar gnistan vet jag inget om. Risken finns ju att man dränerar arbetsplatsen på kompetens som inte vill bli ”degraderad”.

Nedläggningshot

Det sk. Berget utanför Hässleholm hotades för bara något år sedan av nedläggning. Det var Högkvarteret som ville lägga ner anläggningen till förmån för utökad drift vid systeranläggningen utanför Stockholm. Detta väckte protester på en rad håll, inte minst från kommunledningen i Hässleholm och till sist hamnade frågan hos regering och riksdag. Försvarsmakten fick nya direktiv och anläggningen var räddad. En av anledningarna till att behålla luftförsvarsanläggningen är att det ska finnas vad man i försvaret brukar kalla redundans, dvs reservkapacitet.

Genom kontakt med personer som står Försvarsmakten nära eller tjänstgör i Försvarsmakten har jag emellertid fått indikationer på att det inom försvarsledningen finns krafter som likafullt vill underminera verksamheten i Berget och urholka organisationen på ett sådant sätt att nedläggning tvingas fram av organisatoriska skäl. Genom att urvattna organisationen i anläggningen här nere i södra Sverige i den organisationsöversyn som ska gälla fr o m 1 januari 2013  (Org 13) kommer personalförsörjningen att försvåras och därmed kan driften inte fortsätta på sikt. Det förslag som ska klubbas utgår inte från de principer som skulle gälla i den nya organisationen, dvs att kompetens skulle styra och inte geografisk ort. Så som jag förstått situationen är det krafter i Mälardalen som ligger bakom och för mig är det inte bara omoraliskt utan också att begå våld mot demokratiska principer. Därtill kan sägas att gjorda investeringar i anläggningen går till spillo – alltså ännu en gång slöseri med skattebetalarnas medel. Tyvärr alltför ofta förekommande i samband med nedläggningar av förband i Försvarsmakten. Den uteblivna försvarsförmågan (förmågan att leda luftförsvar) kan också ifrågasättas.

Bosse