Vår beredskap är god – eller…?

Hej!

Efter bara ett par veckor börjar det ropas efter utrustning och materiel till sjukvården med anledning av den rådande krisen med coronasmitta. Sverige har inga beredskapslager utan förlitar sig på import från andra länder – som ju också har kris pga sagda smitta. Vi har uppenbarligen inte ens en beredskap för inhemsk produktion. Från att tidigare haft väl tilltagna lager med drivmedel, sjukvårdsmateriel, livsmedel, osv står vi numera mer eller mindre med byxorna nere i ett krisläge.

Det är egentligen ingen ny företeelse utan något som borde varit känt i decennier vid det här laget. I slutet av 1990-talet hade svenska politiker och en hel del myndighetsledningar fått för sig att den eviga freden inträtt. Det var frukten av Warszawapaktens sammanbrott och Sovjetunionens sönderfall.
Ett intensivt arbete, inte minst inom Försvarsmakten satte igång med avveckling av materiel, förråd, regementen och flottiljer. Också personal avvecklades.

I min glans dagar. Bilden tagen 1972 eller 73.

Vid den tiden var jag själv officer i Flygvapnet sedan 1971 men jag, tillsammans med flera andra kollegor trodde inte att den eviga freden kommit, tyvärr. Det var också en av de avgörande faktorerna för att jag år 2000 sa upp min anställning och lämnade Försvaret den 31 december samma år. Det var inget enkelt beslut, mitt hjärta finns än idag hos Flygvapnet men jag kände inte att jag trodde på den verksamhet man förespeglade.

Avvecklingen fortsatte i Försvarsmakten parad med ett stort mått av förvirring. Men också det civila försvaret, den organisation som ska ta hand om, försörja och skydda civilbefolkningen raderades i princip ut. Mängder av utrustning skrotades eller gavs bort. Något såldes till osannolika underpriser. Det gällde såväl fastigheter och mark såväl som allsköns utrustning. Allt från spadar till sjukvårdsutrustning och fordon.

Sedan en tid tillbaka har omvärldsutvecklingen så sakta givit insikten att vi behöver återta såväl militär förmåga och materiel både för militären och för civilbefolkningen. Coronapandemin är en händelse som visar oss att vi drivit avvecklingen för långt och det kommer kosta oss mångfalt mer än om vi haft en mer sansad syn på vår omvärld och de scenarier vi kan tänkas möta i framtiden. COVID-19 är inte den sista svårigheten vi kommer att drabbas av.

Mikael Odenberg (M), försvarsminister 2006 – 2007.

Mycket kan såklart skyllas på våra politiker som i sitt ivriga röstfiske satt egna intressen framför landets och befolkningens. Men också ansvariga myndighetschefer kan ifrågasättas som inte haft kraft att stå emot galna politiska vägval. En säger en minister tog sitt ansvar. Nämligen dåvarande försvarsministern, Mikael Odenberg (M) som 2007 meddelade sin avgång som statsråd såväl som riksdagsledamot med anledning av den budget som lades fram och där bl a försvaret fick otillräckliga anslag enligt Odenberg.

Nu har vi en brant uppförsbacke framför oss. I det akuta läget med COVID-19 kan det bli riktigt besvärligt och i ett mer långsiktigt perspektiv krävs stora resurser. I vissa avseende blir det sannolikt ekonomiskt omöjligt att nå hela vägen fram.

Sverige och svenskarna är värda att försvara – med alla till buds stående medel.

/Bosse

Systemkollaps

Hej!

Ett blogginlägg i serien ”Grumpy Old Men” – griniga gamla gubbar.

På sina håll i vårt samhälle pratas det allt oftare om systemkollaps. Det handlar om polisen, om vården, om skolan och allt möjligt annat. Försvaret är otillräckligt och skatterna gigantiska. Vinster i välfärden är fult och införs det ett tak för detta kommer många företag att lägga ner och då blir valfriheten sämre eller obefintlig.
Ja, åsikterna är många om hur vårt samhälle fungerar och om hur det borde fungera. Det är något vi sannolikt alla kan ställa oss bakom – vi tycker olika. En del av oss tycker dessutom mer än andra som bara ”glider med”.

Nuvarande finansminister, Magdalena Andersson lär ha sagt att vi är inne i en skattehöjningsera, det är slut på skattesänkningar. Hon har också i samband med förslaget om en ny bankskatt sagt att bankerna ska ”ges möjlighet” att bidra lite mer. Synd att hon inte förstår sammanhanget mellan kostnader i ett företag och priset man tar ut av kunderna. I all privat företagsamhet är det ALLTID kunden som betalar ALLA kostnader. Om kunderna betalar mindre än företagets kostnader uppstår något som de flesta känner till – det kallas konkurs. Naturligtvis kommer bankerna att kompensera sig för en eventuell ny skatt genom att ta ut kostnaden av kunderna. Så i slutänden landar skatten på vanligt folk som alltid. Bankdirektörerna kommer inte att lida skada. Men det förstår inte finansministern för hon lever själv de privilegierades liv.

Syftet med höjda skatter är ju att berika statskassan med möjlighet att styra medel till de olika områden som de styrande politikerna vill prioritera. Vissa politiska inriktningar vill styra mer än andra. Det är en klassisk socialistisk gren att vilja bestämma över individen. En följd av detta blir höjda skatter och minskad valfrihet för den enskilde. Det kan finnas en underliggande välvilja i detta, man vill stödja den svage. Men någonstans går gränsen för hur mycket man kan ta ut ur varje skattebetalare, privatperson eller företag. När den gränsen passeras blir uttaget kontraproduktivt och statskassan kommer att få minskade intäkter och ökade utgifter. Jag har känslan av att vi är vid den gränsen idag och i vissa stycken också passerat den.
När den enskilde får mindre pengar över i plånboken minskar naturligtvis köpkraften och då minskar företagens lönsamhet, personalstyrkan måste minskas och hela eller delar av gruppen måste få understöd för att överleva (ökade kostnader för stat och kommun). Samtidigt minskar också skatteintäkten från näringslivet som ju inte tjänar lika mycket pengar. Och nu gäller det att komma ihåg att staten själv genererar inte en enda krona. Fast att alla statsanställda betalar skatt så kommer alla dessa kronor från första början från det privata näringslivet som genererat pengarna i sin verksamhet, betalat skatt (osannolikt höga i vårt land) som sedan använts till bl a löner till offentliganställda.

Magdalena Andersson - skattehöjarminister.

Magdalena Andersson – skattehöjarminister.

Man skulle kunna kalla de höga skatterna som nu kommer slag i slag för den ”socialistiska dödsspiralen”. Finansministern och hennes parti tillsammans med Miljöpartiet och Vänstern har inte riktigt förstått att samhällsstrukturen har förändrats från det att ”upp till kamp” var aktuellt. Det finns inte så många förtryckande brukspatroner kvar utan mer hårt arbetande småföretagare. De flesta av dem har inte en kista med guld att ösa ur utan varje krona ska slitas in. Som en funktion av ovanstående resonemang blir den kronan svårare och svårare att få tag i och mer och mer av kronan ska staten ha. Medan de anställda ha arbetsrätt och kollektivavtal att förlita sig på har den lille företagaren bara att jobba hårdare och till lägre ersättning att se fram emot. Någonstans försvinner motivationen helt och företagaren ger upp. I värsta fall fall jobbar hon eller han ihjäl sig. Fast ur statens synvinkel är det ju i bästa fall. Då behöver man inte betala ut pensionen utan kan använda de pengarna till pensionerade 40-åriga politiker t ex. eller någon annan som vilat sig i form för ett långt och vällustigt liv.

Systemkollaps? Kanske vore det bra? Kanske skulle många av oss vakna och se hur stolligt vi förvaltat vårt fina land. Totalförsvaret är utraderat. Polisen oförmögen att upprätthålla lag och ordning och övriga rättsväsendet verklighetsfrånvänt. Sjukvården går på knäna och kan inte alltid garantera patientsäkerheten. Tusentals människor dör i onödan i vårt land. Våra gamla som kämpat och skickat in skatt hela livet lämnas att dö i ensamhet eller i händerna på inkompetenta sk vårdare. Våra barn utbildas, i bästa fall, till medelmåttor i skolor som var och varannan dag måste stänga för att det är slagsmål, hot och allmän anarki. Samtidigt förfaller vår infrastruktur, tågen står stilla, vägarna är fulla av potthål och trafikplaneringen ger uttryck av galenskap.
En stor grupp av människor som bor i Sverige har inte det minsta med vårt land att göra. De talar inte svenska, de vet inget om vår kultur, de arbetar inte och tycker inte att det svenska är något att ha. De är här för att de inte har någon annanstans att vara. Mao, vi har inte lyckats integrera dem. De får dock en liten skärv av våra skattemedel. Vissa hävdar att de får mer pengar skattefritt än en polis med sju års tjänst får i lön. Jag vet inte om det är så men oavsett vilket vore det bättre om de var en del av vårt samhälle, hade ett arbete, kunde försörja sig själv och inte minst vara lyckliga över att leva och bo här. Det hade vi alla mått bättre av.

Trump - a loose canon.

Trump – a loose canon.

Nu har vår regering sent omsider insett att vår omvärld blivit betydligt farligare än på länge. Försvaret måste rustas upp och inte bara det militära utan också det civila. Själv kan jag inte sluta förvånas över att man fortsätter att hävda att vi är alliansfria när vi alls inte är det. Att man också tänker sig att bygga upp ett ”eget” försvar i stället för att ansluta oss fullt ut till NATO är så urbota dumt så att jag inte finner ord för det. Inte ens när vi hade ett förhållandevis starkt militärt försvar, ett av världens starkaste flygvapen och god civil beredskap och krislager hade vi skuggan av en chans att motstå en krigsmakt av dåvarande Sovjets styrka. Idag har vi inte bråkdel av det försvaret och kan inte möte ett väpnat anfall med någon trovärdighet. Men socialdemokraterna framhärdar i alliansfrihet begravda i gamla dogmer och ivrigt påhejade av Vänsterpartiet och andra rödvinsromantiska socialister och kommunister.

Med Trump i Vita Huset, ett EU i förfall och fler och fler odemokratiska krafter som vädrar morgonluft runtom i världen, inte minst i Europa kan man numera bara vädja till högre makter att det ska gå vägen.

Håll tummarna!

Bosse

 

Buller, buller – bilder vecka 23

Hej!

Bloggpausen är över! Denna veckas bild blir i form av ett galleri. Tog mig samman för någon dryg månad sedan och anmälde mig och kompisen Per W till F17:s flygdag den 1 juni. Eftersom jag är medlem i F10 Kamratförening fick jag erbjudandet att åka med i en av de två bussar som körde andra kamrater i föreningen till Kallinge och de väntande utställningarna och flyguppvisningarna på flottiljen som också firade 70 år.
Lunch på mässen ingick dessutom. Yiipiiee! Priset var för övrigt oförskämt lågt och man fick ta med en kompis eller anhörig. Frun har varit på ett antal flygdagar under min aktiva tid i Flygvapnet så hon avstod gärna till förmån för golfspel med en av sina kompisar.

Bussresan får ni tänka er till själva men jag kan konstatera att vi slapp alla köer och gled smidigt in på flottiljområdet. Själv har jag inte satt min fot där sedan år 2000 då jag deltog i övningen Baltic Link.

Uppvisningsprogrammet startade redan kl. 10.20 och med ett kort uppehåll på fyrtio minuter för lunch varade det ända fram till 16.10. Per och jag gjorde ett kort besök i utställningshallarna (hangarerna) där det fanns lite av varje. Som fd STRIL-officer kan jag tycka att det som visas av STRIL (stridsledning- och luftbevakning) inte är lika spektakulärt som på min tid. Ett par platta dataskärmar och ett inspelat luftläge. Ser ut som vilken dator som helst som kör ”Flight Radar” – ja nästan i alla fall. Jag som jobbat med detta i nästan 30 år förstår dock att utrustningen måste vara mer effektiv idag och att arbetsmiljön är bra mycket bättre. Men det är inte lika ”fräckt” så att säga. Fick inte ens för mig att ta en bild.

Vi lämnade hangarerna och begav oss ut i solen igen. Vilket välsignat väder denna dag. Vi kom ut på fältet när första uppvisningen avslutades. Tummelisa taxade av banan för att följas av fyra SK50 SAAB Safir. Diverse luftakrobatik följde liksom simulerade luftstrider.
Snart kunde vi njuta av en Catalina som gjorde flera ”Fly-By”. Den historiskt kunnige minns att det var ett flygplan av denna typ som i juni 1952 sköts ner av en MIG-15 från dåvarande Sovjetunionen när det var ute över Östersjön för att leta efter en

Catalina - Miss Pick Up

Catalina – Miss Pick Up

försvunnen DC-3 från svenska Flygvapnet. DC-3:an hade försvunnit ett par dagar tidigare under ett signalspaningsuppdrag. Hela incidenten kom att kallas ”Catalina-affären” och utlöste en diplomatisk kris mellan Sverige och Sovjetunionen.

Detta blev också början på den incidentberedskap som än idag bedrivs i Sverige. Det innebär att svenskt luftrum bevakas med radar dygnet runt, året om. Flygplanrörelser registreras och i förekommande fall avvisas obehöriga från svenskt luftrum. Själv jobbade jag mellan 1973 – 1992, närmare tjugo år med incidentberedskap som främsta uppgift. Detta var under den sista delen av det sk Kalla kriget. Det var en omfattande militär flygverksamhet i Östersjön. Sovjetunionen, Polen, Östtyskland opererade i detta område tillsammans med Västtyskland, Storbritannien, USA, Danmark, Finland och naturligtvis Sverige. Allt som ofta fick vi också besök av fransmännen och någon enstaka gång något italienskt flyg som genomförde spaning i Östersjön. Emellanåt hettade det till ordentligt och adrenalinet steg ordentligt under vissa arbetspass. Hur paradoxalt det än kan låta är det mest ljusa minnen från denna tid – kallas förmodligen nostalgi.

SK35 Draken individ 35810, går ej på bordsvatten men en klunk efter passet sitter nog fint.

SK35 Draken individ 35810, går ej på bordsvatten men en klunk efter passet sitter nog fint.

Dagen på F17 fortsatte med mängder av uppvisningar men det jag väntat mest på dök upp under den senare delen av eftermiddagen. Min absoluta favorit denna dag – SK35. I folkmun kallat Draken, det vackraste flygplan jag vet. Ok, i tvåsitsig version är det alls inte lika snyggt som den ensitsiga versionen. Men i brist på bröd får man som bekant äta limpa. Och så kom hon då nr 35810, numera civilregistrerad sedan bara några dagar. Hennes ljud väcker rysningar och så är hon äntligen i sitt rätta element – i luften. Leendet sprider sig i ansiktet och man bara njuter. Äntligen, en 35:a i luften. Just 35810 har stått på backen i sjutton år men nu flyger hon igen. Det är Swedish Air Force Historic Flight (SwAFHF) som fått henne flygande. Jag behöver inte mer denna dag, den är redan så lyckad som den kan bli.

Men det blir mer, efter 35:an kommer Viggen, JAS, F-18 Hornet och så finalen med en fem-grupp med SAAB-kärror; J29 Tunnan, AJS37 Viggen, JAS39 Gripen, SK35 Draken och SK60. Endast 32 Lansen saknades. Draken var finast dock!

Keep flying 35!

Bosse

PS. På SwAFHF hemsida kan du bli stödmedlem så hjälper du till att hålla våra fina svenska flygmaskiner i luften – en bit av svensk militär flyghistoria.

En årlig selfie – veckans bild(er).

Hej!

Årets motorcykelpremiär blev ovanligt sen – i alla fall i förhållande till hur vårvädret sett ut. Redan i april infann sig sommaren i södra Sverige. Det är vad meteorologerna säger så då är det väl sant. Trots detta har det inte blivit något motorcykelkörande alls. Inte förrän häromdagen det vill säga. Den 29 april närmare bestämt rullade jag ut Street Gliden, dammade av lite spindelväv och tryckte på startknappen. Whee-whee baa-vroom och så var motorn igång. Ingen tvekan alls. Det var som om hojen liksom förberett sig och konstaterade att -Jaha, det var ju inte en dag för tidigt!
Nu ska man kanske inte tillföra en maskin alltför många mänskliga egenskaper men just med motorcyklar har i alla fall jag en tendens att bli lite fjompig. Man klappar tanken och berömmer hojen för väl förrättat värv eller för att den gör precis det som den är byggd för – nämligen att starta när man trycker på avsedd knapp. Ungefär på samma sätt som man pratar med en hund, som om den förstår ett längre resonemang. I själva verket undrar den bara om den ska få den där skinkskivan eller om man ska glufsa i sig hela själv?

Indian Chieftain och bakom den Indian Cheif Vintage.

Indian Chieftain och bakom den Indian Cheif Vintage.

Nåväl denna tisdag visade sig vädret från sin allra bästa sida, ca 20° C (i april!) och strålande sol. Sagt och gjort, ut rullades maskinen (jag höll på att skriva hon). Den startade som sagt på momangen och dessförinnan hade jag utrustat mig för att köra motorcykel. Skinnbrallor på, en tröja, halsduk (en röd i siden som följt med från Flygvapnet så man känner sig som Biggles, ha, ha), mc-jackan och ett par gamla flygkängor som också stammar från det numera decimerade Flygvapnet. Fast det beror nog inte på att jag har kvar mina gamla kängor. Och så hjälmen förstås. Handskarna låg i jackfickan.
Var åka denna soliga dag i april? Det blev till Claessons i Bromölla – häpp! Jag ville spana in Indian som återuppstått, för vilken gång i ordningen har jag ingen aning om? Eller har dom aldrig dött?
Claessons i Bromölla säljs i alla fall Indian med flera märken. Det var dock just Indian som tilldrog sig mitt intresse. Och mycket riktigt fanns där ett antal maskiner att beskåda, tre stycken olika modeller närmare bestämt. Indian Chief Classic, Indian Chief Vintage och Indian Chieftain. De såg ganska lika ut, typiskt Indian med sin djupa skärmar, en del fransar och lite allmänt lull-lull. Sorry, men jag blev inte ett dugg upphetsad och det var ju lite synd. Det blev ett kort stopp, inget habegär infann sig och jag bestämde mig för att ge mig av men ta en omväg hem.

Myggbiten Harleyåkare.

Myggbiten Harleyåkare.

Min Harley-Davidson FLHX (Street Glide) från 2010 kändes mer som jag än en Indian och jag njöt av turen som skulle leda mig hem till Hässleholm igen. Efter vägen stannade jag till på en liten anslutningsväg strax utanför Hästveda. Där kom selfien till. Även denna lilla övning gick hyfsat snabbt för där vid vägkanten, i kvällssolen var det nämligen fullt med – MYGG! Inte en enda människa syntes till utöver jag själv – och ingen annan kreatur heller så jag var en välkommen besökare. Så fort hjälmen åkte av svärmade dessa små men obehagliga varelser runt skallen på mig och efter ett par tre försök med bildvinklar åkte mobilen ner i fickan och hjälmen på illa kvickt. En och annan mygga hann dock kalasa på mitt blod vilket jag senare märkte när kliandet satte in. Så veckans bild har alltså kosta en viss uppoffring ska ni veta. Men Harleyn gick som en klocka och han som satt på tyckte nog att det kändes rätt ok så här på årets första runda.

Kör du bil ta det lugnt och håll avståndet till dina tvåhjuliga kamrater. Du som kör hoj – se upp för de där j-dra bilisterna!

Bosse

Bilderna tagna med Iphone 4S

”Hemliga berget” vinna eller försvinna?

Insigna of the Swedish Air Force, Flygvapnet.

Insigna of the Swedish Air Force, Flygvapnet. (Photo credit: Wikipedia)

Häromveckan hade jag glädjen att återse min gamla arbetsplats, ”Berget”. Kobran Kamratförening arrangerade vårkaffe som brukligt varje maj.
”Berget” är en luftförsvarscentral i närheten av Hässleholm. Ja, de flesta vet var den ligger fast det är en sk. hemlig anläggning men jag tänker ändå inte skriva ut något exakt läge här. Jag började min tjänstgöring som sk. strilofficer där 1973 efter utbildning på F5, Ljungbyhed och F2 Hägernäs. STRIL står för stridsledning- och luftbevakning.

I det dåvarande befälssystemet var vi en kull unga män som började vår tjänstgöring som överfurirer, fyra smala pinnar på axelklaffarna. Den första befattningen man fick bestrida var sk. Måled – målföljningsledare. Det innebar att man blev ansvarig för upptäckt av mål (flygplan) på radarskärmen. Dessa mål skulle sedan följas av en värnpliktig målobservatör. Allt i akt och mening att bevaka det svenska luftrummet i den verksamhet som kallas incidentberedskap. Incidentberedskapen har sin upprinnelse i nedskjutningen av DC-3:an och Catalina-affären i början på 50-talet och än i dag fortgår bevakningen av svenskt luftrum och omkringliggande områden dygnet runt 365 dagar om året. Svenskt jaktflyg står redo att ingripa om obehöriga luftfartyg kränker svenskt territorium.

Operatörsplats i STRIL 60-systemet

Jag var i högsta grad en del av den verksamheten under mina nästan 30 år i Flygvapnet. Nitton år tjänstgjorde jag i ”Berget” innan jag fortsatte mitt jobb på bl a Södra Flygkommandot i Ängelholm där jag fortsatte att jobba med strilfrågor. I december 2000 lämnade jag Flygvapnet på egen begäran. Dags att göra något annat i livet innan det var för sent. Men med en så lång tid som officer i det svenska Flygvapnet finns så klart alltid en liten del av mitt hjärta där. Intresset för verksamheten i Försvarsmakten och för säkerhetspolitiska frågor finns kvar. Därför är det alltid lika roligt att träffa gamla kamrater och att få lite information vad som är aktuellt i Försvarsmakten i allmänhet och i Flygvapnet i synnerhet. Jag är tacksam att jag kan besöka min gamla arbetsplats och har förtroendet att få komma in i anläggningen som är ett skyddsobjekt och i princip stängd för alla som inte har ett tjänsteärende dit.

Vid årets vårkaffe var vädergudarna inte på vår sida och därför hade arrangemanget flyttats ner i matsalen. Gamla kamrater, som liksom jag själv lämnat Flygvapnet fanns på plats tillsammans med de som fortfarande är i tjänst. Ett kärt återseende för oss alla. Efter kaffe och våffla begav vi oss till ordersalen där man så många gånger suttit på morgongenomgång inför kommande arbetspass. Nuvarande platschefen och fd kollegan Torgny Persson informerade om vad som pågår och förväntas hända.

Redan i slutet på 90-talet när jag fortfarande var i tjänst hade förvirringen börjat sprida sig i Försvaret. Den klassiska hotbilden, invasionen från öster var inte längre aktuell och nu startade omstrukturering efter omstrukturering av den militära verksamheten i Sverige. Men vad var uppgiften? Vilket hot stod vi inför? Vad skulle vi skydda oss mot? Politikerna vädrade morgonluft. Här skulle sparas.

Idag står vi med en yrkesarmé, värnplikten är avskaffad. Sveriges försvar ska kunna mönstra 55.000 man (och kvinnor). Dessa ska vara redo att sättas in i strid på 7 dygn.
Vilket hot man står inför tycks fortfarande oklart. Det finns en plan fram till 2014 men efter det finns ingen plan alls tydligen. Den militära styrkan ska kunna användas för att försvara svenskt territorium men också för utlandsoperationer.
Försvarsfrågan har under en rad år varit politiskt död. Ingen hotbild har gjort frågan ointressant. Nu är det ändå så att det rustas runt omkring oss. Ryssland använder fyra gånger så mycket av sin BNP som Sverige till militär rustning. Nu har ÖB börjat slå på trumman och kräva mer resurser för att hålla en godtagbar nivå på det svenska försvaret, annars kommer man inte att kunna lösa tilldelade uppgifter hävdar han.
Känns det igen? Först rustar man upp för dyra pengar, sedan rustar man ner och förlorar kompetens för att ganska snart tvingas rusta upp för mångfalt högre kostnader och med tidsförluster när kompetens ska återtas – om den ens finns att tillgå.

Försvarsmakten kostar lika mycket idag som för 15 år sedan, ca 40 miljarder kronor per år. Numerären är betydligt lägre. Nu måste vi satsa ytterligare pengar för att bibehålla nuvarande styrka. Ja, ett antal officerare ska faktiskt avvecklas. Det hindrar inte att man ännu en gång ska införa ett nytt befälssystem med två kategorier av officerare; specialistofficerare och taktiskt operativa officerare. En anpassning till internationell standard (läs NATO). Detta innebär att en del av de officerare som finns idag ska få en annan grad. Något som dessa blivande specialistofficerare betraktar som en degradering. En major kan som specialistofficer tydligen bli fanjunkare. Hur många miljoner detta kostar och hur många som tappar gnistan vet jag inget om. Risken finns ju att man dränerar arbetsplatsen på kompetens som inte vill bli ”degraderad”.

Nedläggningshot

Det sk. Berget utanför Hässleholm hotades för bara något år sedan av nedläggning. Det var Högkvarteret som ville lägga ner anläggningen till förmån för utökad drift vid systeranläggningen utanför Stockholm. Detta väckte protester på en rad håll, inte minst från kommunledningen i Hässleholm och till sist hamnade frågan hos regering och riksdag. Försvarsmakten fick nya direktiv och anläggningen var räddad. En av anledningarna till att behålla luftförsvarsanläggningen är att det ska finnas vad man i försvaret brukar kalla redundans, dvs reservkapacitet.

Genom kontakt med personer som står Försvarsmakten nära eller tjänstgör i Försvarsmakten har jag emellertid fått indikationer på att det inom försvarsledningen finns krafter som likafullt vill underminera verksamheten i Berget och urholka organisationen på ett sådant sätt att nedläggning tvingas fram av organisatoriska skäl. Genom att urvattna organisationen i anläggningen här nere i södra Sverige i den organisationsöversyn som ska gälla fr o m 1 januari 2013  (Org 13) kommer personalförsörjningen att försvåras och därmed kan driften inte fortsätta på sikt. Det förslag som ska klubbas utgår inte från de principer som skulle gälla i den nya organisationen, dvs att kompetens skulle styra och inte geografisk ort. Så som jag förstått situationen är det krafter i Mälardalen som ligger bakom och för mig är det inte bara omoraliskt utan också att begå våld mot demokratiska principer. Därtill kan sägas att gjorda investeringar i anläggningen går till spillo – alltså ännu en gång slöseri med skattebetalarnas medel. Tyvärr alltför ofta förekommande i samband med nedläggningar av förband i Försvarsmakten. Den uteblivna försvarsförmågan (förmågan att leda luftförsvar) kan också ifrågasättas.

Bosse