Tankar om livet och människorna

Den har inte allt – men det mesta.

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Hässleholm får ofta kritik för att ”det händer inget” eller ”här finns inget att göra”. Det är en sanning med modifikation. Förra veckan hände en hel del positivt men så klart också någon minuspost. Det senare får jag återkomma till.

Fish & Chips och en öl på Bishops Arms

I fredags var det dags för snabbyggda Bishops Arms att slå upp portarna för hässleholmarna. Särskilt inbjudna fick se den nybyggda puben på Första Avenyen. Här finns det hundratals ölsorter att välja på och ännu fler whiskysorter. Dock ett mindre utbud av vin men det är väl öl man förväntas dricka på en pub. På Bishops Arms ska man inte ha högljudd musik utan mötet mellan människor ska komma i första hand. Man ska kunna prata med varandra, även om man passerat femtioårsstrecket.

En liten pubmeny finns också så att den hungrige ska kunna stilla sitt sug. På fredagens invigning serverades alla en och samma rätt. Alls inget fel på den. I söndags valde hustrun och jag själv att återvända och inta söndagsmiddag på puben efter ett prövande besök på nya IKEA i Älmhult.
Vi valde varsin Fish & Chips, en engelsk klassiker. Fisk och pommes frites smakade utmärkt. Rätten görs på kolja och serveras i ”tidningspapper”, precis som det ska vara. Själv valde jag en Brooklyn Lager att dricka till medan hustrun fick en Bombardier som måltidsdryck. Tack vare Facebook anslöt ganska snart goda vänner och gjorde oss sällskap.
Intresset från andra gäster var också gott på söndagen. Det kom folk hela tiden och man kan bara hoppas att intresset håller i sig.

Söndagens eskapader hade föregåtts av premiären på Allt eller inget, ”the Full Monty”, en musikal av Terrence McNally och David Yasbeck. Musikalen har visats på scener över hela världen och också gjorts som film.
Storyn handlar om några arbetslösa industriarbetare som kommer på idén att göra en stripshow á la Chippendales och de förvecklingar som de drabbas av på vägen till premiärdagen.
Uppsättningen i Hässleholm, regisserad av Bengt Larsson och Billy Nilsson, är en utmärkt underhållning med överlag goda prestationer av aktörerna. Föreställningen är drygt tre timmar med paus och ska man ha någon kritik så skulle det vara att en begravningsscen skulle kunna tas bort. Personligen tycker jag att den egentligen inte för handlingen framåt utan snarare drar ner tempot något. Men som sagt, en mycket sevärd uppsättning som lockade till många skratt. Tidningen Norra Skåne kallar premiären för en fullträff och ger fem lejon (eller vad det är för figur?) i dagens tidning. Allt är ju relativt och Allt eller inget på Hässleholm Kulturhus är verkligen sevärd men når inte Broadway-klass vilket är lätt att förstå. Så det får bli fyra och halv starka herrkalsonger i omdöme från min sida.

Allt eller inget visas till den 16 december

Uppsättningen har föregåtts av en hätsk debatt bland kultureliten i Hässleholm men bl a uppmaningar att bojkotta musikalen. På lördagens premiär fanns också en och annan tom stol i Röda salongen. Ryktet säger att ca 2.500 biljetter av knappt 10.000 är sålda. Jag hoppas att publiken besinnar sig och tar tillfället i akt att se en utmärkt musikal i Hässleholm. Kultursnobbarna och de som vill göra politik av allt kan ju avstå och kolla något av reklamkanalernas tävlingsprogram istället, gäsp!

Köp en biljett och njut av underbar spelglädje på kulturhuset i Hässleholm!

Bosse

Oktober – jaså.

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Jaha, nu är det oktober. Just idag mer än 10 plusgrader men häromdagen fick man skrapa rutor på bilen. Oktober – är det verkligen en månad vi behöver? Vad händer i oktober egentligen? Kan faktiskt inte komma på något som känns så där riktigt spännande. Ja, jag vet! Det är snart presidentval i USA och igår var det partiledardebatt i riksdagen. Men ärligt talat, hur spännande är det?

Man skulle ju kunna köra motorcykel förstås. Det kan bli riktigt spännande så här års när det finns löv på vägen och kanske också har regnat lite. En fantastiskt hal gegga helt enkelt mycket spännande. Nej, motorcykel går bort. Mycket skönare när det är tjugo grader ute, helst vindstilla också. Fast vindstilla har det väl inte varit den gångna sommaren, eller…?
Vindrekordet i Sverige är 44 m/s i medelvinden men det var 2011 i mars och en bra bit från Skåne, nämligen i Stekenjokk – var det nu ligger? Frågan är alltså om det blåser mer numera än tidigare? I sommar har jag klagat över att det ”alltid blåser” men är min klagan motiverad eller beror den mer på att jag har blivit en gnällig gubbe?

Löv på trottoaren – spännande?

Tråkigt nog är det nog det senare som är förklaringen till min klagan. Efter en kontroll med SMHI:s hemsida verkar det faktiskt som medelvinden var högre i början på förra seklet än vad den är nu. Det blåser alltså mindre nu än förr, i alla fall mindre kraftigt (medelvindhastigheten har minskat med ca 4 %) om jag förstått det rätt. Det finns lokala variationer över landet och i den rapport jag stödjer mig på kan man inte tydligt säga att det blåser mer eller mindre nu än det gjorde förr. Ett elegant akademiskt konstaterande mao. Det klassiska akademiska svaret: ”Det beror på.”

Ja, det är sådant man kan fundera på i oktober när det ändå inte händer något annat spännande.

Håll i hatten!

Bosse

Provkörning av Volvo V60 Polestar

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Fick chansen att provköra Volvo V60 T6 AWD Polestar under en helg. Tror kanske att den också kallas Black R? Den säljs i vilket fall i en version med diverse lull-lull (återkommer till det) och du kan välja vilken färg du vill – bara du väljer svart metallic. Lite som på T-Fordens tid. Den tillverkades och såldes också bara i en färg, nämligen svart. I ärlighetens namn hade jag fördragit några fler färgalternativ på Volvon. Och kanske några detaljer som sticker ut från versioner med mindre motorer. Nu är bilen, som vanligt med Volvo, lite väl diskret. Man kan säga att den är ”jante-stylad”.
Däremot har man inte varit blyg när det gäller prestanda. Bilen har en rak, tvärställd 6-cylindrig motor med turbo, 329 hk i Polestar-utförande. Polestar är för övrigt den samarbetspartner till Volvo som tar fram de bilar som man tävlar med – och inte utan framgång heller. Fyrhjulsdrift borgar för att kraften kommer ner i vägen på ett effektivt och behagligt sätt.

Volvo V60 T6 AWD Polestar

På åttiotalet körde jag SAAB Turbo, en superhäftig bil på den tiden. I 16-ventilsutförande vill jag minnas att den lämnade 175 hk och var framhjulsdriven. Det gällde att hålla hjulen rakt vid acceleration annars blev det ingen behaglig upplevelse. Samma sak var det med den Volvo S80 T6 jag också ägt. 272 hk och framhjulsdrift var oharmoniskt. Inget av detta förnimmer man i V60:n. Den ligger fint på vägen även vid lite mer aktiv körning. Chassit känns fast utan att vara alltför stötigt. Bilen var utrustad med Continental däck i dimensionen 235/40 18. På  min egen bil (Volvo S80 V8 AWD) sitter det 245/40 18 däck. Den är trots liknande däck betydligt mjukare i chassit och känns mindre stötig vid stadstrafik. Å andra sidan känns den inte lika fast på landsväg i höga farter.
Prestandamässigt är V60:n snabbare. 0 – 100 km/t på 5,8 sek enl fabriken medan S80:n behöver 6,5 sekunder. Den är å andra sidan tyngre och har färre hästkrafter (315). Bägge bilarna når en topphastighet på 250 km/tim. Så fort har jag inte kört V60:n men en bit över 200 kunde jag prova på härför lämplig plats och det kändes helt odramatiskt och mycket stabilt.

Det diskreta blåa Polestar-emblemet skvallrar om att här finns det resurser. ”Jantestyling”!

Massor med finesser
V60:n har massor med finesser. Volvo har ju säkerhet som sitt varumärke. Den här bilen har sk City Safety, dvs den ska bromsa för att undvika att gångtrafikanter som kommer i vägen ska bli överkörda. Den adaptiva farthållaren håller avståndet till framförvarande bil och i en bilkö bromsar bilen till stopp när trafiken står stilla för att sedan börja rulla automatiskt när kön börjar röra på sig igen. Bilen kan också varna om du korsar en målad linje på vägen, Lane Assist tror jag det heter och i backspeglarna finns Volvos system för ”döda-vinkelnvarning”, BLIS. Själv tyckte jag det blinkade i tid och otid oavsett om det fanns någon bil snett bakom eller inte.
Jag vande mig snabbt vid ”Keyless Go”. Du har nyckeln i fickan och behöver bara röra dörrhandtaget så låses bilen upp, funkar på alla fyra dörrar och bakluckan. Låser gör du genom att vidröra dörrhandtaget med handen. Start och stopp av motor sker med en knapp på instrumentbrädan.

”Sval nordisk” interiör – kunde varit lite roligare.

Inredningen är som vanligt ”nordiskt sval”, lite trist om jag får tycka något. På en prestandabil som trots allt kostar en hel del pengar hade det gott kunna finnas lite extra lull-lull. Någon snygg trälist i svart pianolack kanske eller klatschig färg på sömmarna i skinnklädseln. Stolarna kan för övrigt inte heller fås med ventilerat skinn tyvärr.
Ratten gillar jag, lite tjockare och behaglig att hålla i. Jag tycker att ratten i S80:n är för tunn, på gränsen till vass. Navigation och övriga funktioner visas i en integrerad skärm högst upp på mittkonsollen. Det är en snyggare lösning än den skärm som glider upp ur instrumentbrädan på äldre Volvo-bilar. Dessutom är V60:ns navigationslösning enklare att hantera än den modell som sitter i min S80. Med den tar det en kvart att programmera in ett resmål och att manövrera den under färd är förenat med livsfara, oerhört klumpig.

Sammantaget var Volvo V60 T6 AWD Polestar en mycket trevlig bekantskap som gav ”vill ha-känsla”. I valet mellan Volvo S80 och Volvo V60 är frågan komfort eller sport?

Bosse

Kontorsfritt

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Drabbades av ett ”gupp på vägen” och har varit ”indisponibel” några dagar. Sådant ger tid till eftertanke. När livet börjar wobbla pga för många fokuspunkter, när inget blir riktigt 100 så måste man prioritera om, fokusera på det viktiga och kanske också välja bort några saker (även om de också känns viktiga).

Där står jag just nu. Drabbades av ohälsa men försöker att se det positiva i det. En chans att åter få en bättre struktur på livet. Vad är viktigast? Svaret är givet för mig. Familjen! Min fru som funnits vid min sida i mer än 30 år. Mina barn som skänker kärlek, glädje och framtidstro.
Hälsan, utan den kan man ju ändå inte prioritera och i värsta fall inte ens ingå i ett sammanhang överhuvudtaget. Så den är givetvis en förutsättning och jag har en ”skyldighet” att ta vara på den både mot mig själv och mot min familj. Resten är prioritet två, det är lätt att glömma det när man springer i ekorrhjulet och ska försöka göra gott mot allt och alla.

Nu har jag inte satt min fot på kontoret på snart en vecka och till min förvåning så är det både solsken och regn, tidningen kommer i brevlådan och det mesta tycks fungera som vanligt – JAG ÄR INTE OUMBÄRLIG!
Fast det har jag egentligen aldrig trott. Jag brukar säga att den som tror sig vara oumbärlig ska ta en promenad på kyrkogården – där ligger en hel drös oumbärliga människor. Eller som en överlevande från flygkraschen i Anderna sa när han återvände till sitt hem efter att ha varit betraktad som död.
-”Vad händer när man dör? Inte ett skit, allt fortsätter som tidigare, grannen klipper gräset som vanligt, hunden skäller på brevbäraren, osv.”

Varför skulle det vara annorlunda om jag är borta från kontoret några dagar? Nu tar jag ledigt några dagar till och njuter av solen som skiner just nu!

Hoppas ni som jag känner er behövda men inte oumbärliga!

Bosse

Får jag pissa på din dörr?

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Härom morgonen när jag hjälpte min min frun att öppna frisersalongen gick en dam förbi med sin lilla hund. Jag såg det genom ett skyltfönster. Men det dröjde innan hon passerade entrédörren. När jag kom ut på vår lilla entrétrappa hade damen (och nu är jag frestad att kalla henne kärring men min goda uppfostran förbjuder mig) hunnit en bit ner på gatan. På trappan fanns en pöl med urin, hundens får man förmoda. Jag vet inte varför jag inte sprang efter henne och frågade varför hon lät hunden göra så – eller varför hon inte gav sig tillkänna om olyckan var framme? Ibland misströstar man om mänskligheten!

Hoppas ingen pissar på din dörr idag och att dagen blir riktigt god!

Bosse

Ordningen återställd

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Jaha, nu är ordningen återställd – det regnar. Och det regnar ordentligt! Fast vad gör det? Det är ju måndag och helgen är över så det ska väl regna. Annars har det varit en trevlig helg som började med vernissage på Hässleholm Kulturhus i fredags. Glaskonstnären Kjell Engman har kommit till stan med ”Celebration of Life” en riktigt fin utställning som vi kan njuta av i Hässleholm just nu. Vi, frun och jag, avslutade fredagskvällen med en middag på Cats tillsammans med vänner och just Kjell Engman. Väldigt trevligt blev det.

Lördag och lite sovmorgon. Kom ner till stan strax efter tio för att köpa några frukostbullar på Lövet. Men det mesta var slut så klart. Hässleholmarna är uppe tidigt och köper sitt frukostbröd. Några bullar fanns dock kvar. På väg från Lövet mötte jag Malin Berghagen och cityledaren Janne på väg till dagens första modeshow. Kunde hälsa på Malin och välkomna henne till Hässleholm. Som ordförande i HessleCity kändes det lämpligt. Undrar om hon fattade vem jag är? Ja, ja, spelar roll förmodar jag? Välkomnad blev hon i alla fall.

Fröken Carlsson, dvs dottern Cassandra anmälde sin ankomst till strax efter elva då hon ville ha hjälp av mamma med festfrisyr till kvällens bal på AF-borgen i Lund. Kärt besvär för mamma kan man tänka. Snygg blev också hon tycker jag. När frisyren var på plats stack Cassie som ett skott tillbaka till Malmö för att förbereda sig för kvällens festivas. Jaha, vad gör vi nu, frågade sig frun och jag? Poolen skulle ju stängas för säsongen, inte världens roligaste jobb så jag föreslog att vi skulle åka till Kristianstad och kolla in Hyundai.

Malin Berghagen - lättfotograferad.

Min fru såg ut som hon fått en spann vatten över sig! Är du seriös undrade hon? Sådär, svarade jag, men jag måste fotografera Malin Berghagen först. Och så gjorde jag det. Det tog trettio sekunder. Hon har varit med förr skulle man kunna säga. Sedan stack vi till Kristianstad. Min fru är väldigt tålig och kan emellanåt hänge sig åt mina mer eller mindre tvivelaktiga böjelser. Denna gång var det bilprovning med öppet hus, Markolio, ballonger och hela kitet. Det jag ville kolla heter Hyundai Veloster, en bil med en dörr på förarsidan och två dörrar på passagerarsidan. Nytänk – tror jag. Kan inte komma på någon som gjort så innan?

Den var grön, Velostern. Vi fick nycklarna och tog en provtur. Jovars, den var rätt så kul och kändes betydligt mer gedigen än den Atos vi hade som ”övningskörningsbil” när Cassandra skulle ta körkort. Men det saknades en sak. Motor. Veloster är utrustad med en 1,6 liters fyrcylindrig motor på 140 hk. 0 – 100 på drygt 10 sek med automatlåda. Det är 4 sek långsammare än vår koloss till Volvo som gör det på 6,5 sek. Hade Veloster klarat det på 8 sek hade jag kanske kunnat överväga. Den kostade bara 225.000 kronor med all utrustning som fanns att köpa och det var en del.

Söndagen gick åt till motorcykeltvätt, poolstängning och trädgårdsstädning. Nu är det höst och snart är det vinter. Brrr! Dessutom har jag ont i en tand, aj!

Bosse

Några timmar på motorcykel

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Häromdagen fick jag chansen att köra en sväng på min Harley, 2010 års Harley Davidson Street Glide med 96 cubic inches motor. Tyckte det var bäst att passa på nu när sommaren kommit till Skåne i månadsskiftet september/oktober efter regniga juli, augusti och början på september. Turen gick till Helsingborg med första stopp på Harley-Davidson Helsingborg. Resan gick smidigt med gles trafik, solsken och stillsamma bilister. Härligt att sitta på hojen efter flera veckors uppehåll. Funderade på om jag borde trampat trampcykel istället men den fick stå tillbaka denna gång.

I Harley-butiken var det ganska öde. Förberedelser pågick för Open House när 2012 års modeller ska introduceras så mitt besök blev ganska kort. Passade dock på att åka runt till baksidan och verkstadsingången för att kolla trycket i mina bakre stötdämpare som är luftassisterade. Dom var ok så jag fortsatte färden ner till Helsingborgs centrum och hittade en bra p-plats. Mitt mål var Gastronomibutiken på Drottninggatan. Jag brukar slinka in där och köpa delikatesser när jag är i närheten. På ”inköpslistan” stod amerikansk entrecôte. Ja, jag vet att det är vansinne att köpa kött importerat från USA. Idag ska det ju vara närproducerat och ekologiskt. Men det här är ett kött som smakar såååå gott om man tillagar det på rätt sätt. Man kan ju fråga sig varför vi inte kan köpa sådant kött i den lokala butiken? Priset är ungefär det samma men kvalitén skiljer sig märkbart.

Den amerikanska entrecôten var slut – skit också! Men det fanns ryggbiff från samma ställe. Jag köpte en rejäl bit som skulle räcka till fyra. Tänkte helsteka. Först bryner man köttet på stekjärnet och sedan in med det i ugnen. Max 120 grader på ugnen och sedan får köttet stå inne till det når 58 grader inuti. Då blir det perfekt. Med köttbiten, lite gott kryddsmör och en baguette i bagaget äntrade Harleyn igen och gav mig ut i fredagstrafiken. Jag svängde söderut på Drottninggatan, passerade Knutpunkten och tog höger vid brandstationen mot Råå. Så småningom hade jag tagit mig förbi alla trafikljusen vid Allers förlag och fortsatte mot Glumslöv på gamla vägen mellan Helsingborg och Landskrona. Strax efter Glumslöv ligger Glumslövs backar med vidunderlig utsikt över sundet och Danmark i väster. Man kan se Landskrona, Öresundsbron, Ven och Köpenhamn om vädret är klart. Denna dag var det dimma och dis så utsikten gick förlorad.

Efter att ha glidit ner för den sista backen och passerat golfbanan på höger hand och utan att bli träffad av en enda förlupen golfboll svängde jag höger vid stoppet och fortsatte in mot Landskrona. Jo, jag hade gjort ett fullt stopp och förvissat mig om att vägen var fri innan jag drog på in mot stan. Återstod att tråckla sig igenom alla rondellerna på Ringvägen innan jag hade planerat ett stopp på Statoil för bränslepåfyllning. Vid den andra rondellen (jag vet att det egentligen heter cirkulationsplats) höll jag på att bli överkörd av en stadsbuss. Chauffören ville väl spara en sekund eller två för att hålla tidtabellen och tyckte det motiverade honom  att utsätta mig för livsfara. Tvärnit från min sida räddade situationen! Busschauffören åkte med god fart glatt vidare genom rondellen medan jag stod stilla mitt i. Han var kanske yrkesförare men hade knappast någon yrkesstolthet.

Jag åkte vidare genom ytterligare några rondeller, en med en liggande röd jättetulpan i plåt och fortsatte ner mot Statoil. I korsningen när jag skulle svänga vänster håller jag på att bli överkörd nästa gång. En bilist kör ut från utfarten från köpcentrat. Han stannar dock halvvägs ut i vägen och jag kan passera. Tankar fullt på macken och köper en glass. Vem vet – det kanske är årets sista glass? Passar på att beundra en veteranmotorcykel av märket Triumph med danska skyltar.

På hojen igen och full fart mot Hässleholm. Jag har ju färskvaror i sadelväskan och det är varmt ute trots årstiden. Tar vägen mot Svalöv och fastnar direkt bakom en Skoda från Polen som föredrar vänsterfilen och parkerar sig där. Kanske en polack med engelskt påbrå? Kommer förbi till slut och fortsätter förbi Asmundtorp. Efter fartkameran vid vägen till Billeberga svänger jag vänster mot Svalöv. Det är en fin väg att köra, svänger lite och man ser långt. Efter en djup dalgång finns det en rastplats uppe på nästa krön. det står en vit skåpbil där. När jag närmar mig sätter den fart och passerar förbi stoppskylten utan att lätta på gasen. Jag är i kapp den accelererande skåpbilen efter bara 50 meter och kör om. Funderar på att ge något tecken för att visa min irritation över hans bristande respekt och trafikfarliga beteende men inser att han ändå inte kommer att förstå. Det är den tredje incidenten på bara ett fåtal mil.

Åker igenom Svalöv och deras stolthet – rondellen. Den har en beläggning som en tvättbräda och skymd sikt till vänster. Ingen kommer. Fortsätter färden mot Torrlösa. Möter en buss, en gul regionbuss modell större. Bakom den kommer en bil, en Ford tror jag som gör en vänstersväng framför mig in mot Hanksville Farm. Hyfsat långt avstånd men jag kunde inte se bilen bakom bussen. Undrar om bilisten såg mig innan han påbörjade svängen? Färden går genom Torrlösa och ner mot Bialitt. Jag njuter! Det är en särskild känsla att åka Harley. Kan inte beskriva den riktigt – det är bara läckert!

Svänger vänster vid Bialitt. Den som är tillräckligt gammal minns Lasse Holmqvist och svartvita TV-program från Bialitt. Måste varit i slutet på 50-talet eller i början på 60. Jag kör om en BMW och passerar två bilar till vid Emmaus innan jag når Ask. Det är riktig Harleyväg här. Man kan bränna på rätt så bra i långa svaga böjar. Jag har kört vägen tusentals gånger känns det som – både med motorcykel och bil. Strax är jag i Röstånga. Bilverkstaden som en kurskamrat och jag landade i med lånad Amazon vintern 1971/72 ligger kvar men verkar vara avsomnad. Frågan är om den nånsin hämtade sig efter att vi med blankslitna sommardäck missat bensinpumpen med millimeter tillgodo och brakat rakt in i entrédörren. Polispatrullen från Landskrona höll på att köra rakt in i vår bagagelucka på det glashala underlaget. Det blev förmodligen vår räddning tillsammans med våra blåa flygvapenuniformer när poliserna såg mellan fingrarna på vårt vansinnesfärd. Vi hade kört på tid från Landskrona till Herrevadskloster. Och det slutade, som sagt, i Röstånga Bilverkstad. Denna gång klarar jag dock svängen utan problem och åker snart genom det vackra Nackarp med sin boksskog. Så här års är det riktigt mörkt på serpentinvägen genom skogen. På våren när boken slår ut är ljust i den skira grönskan. En fantastiskt vacker väg vid alla årstider.

Motorcyklar kan vara irriterande för bilister...?

Jag är nu i ett område som alltid väcker minnen. Nackarp, Skäralid och sedan Ljungbyhed. För fyrtio år sedan åkte jag här för första gången. På väg till Ljungbyhed och Herrevadskloster. Inryckning för befälselev Carlsson. Början på en nästan trettioårig karriär i Flygvapnet som stridslednings- och luftbevakningsofficer (STRIL). Nu är flygflottiljen F 5, Kungl. Krigsflygskolan nerlagd. Ljudet av flygmaskiner som var ständigt närvarande har tystnat och byn Ljungbyhed är en ganska sorglig plats. Min motorcykelfärd går inte igenom själva byn utan jag passerar utanför och genom det genom Edvard Persson kända Spången – Kalle på Spången. Fortsätter i god fart och når snart riksväg 21. Stannar vid stoppet och tre bilar passerar. Jag svänger höger och fortsätter mot Perstorp.

Kommer strax ifatt de tre bilarna. Längst bak ligger en VW-buss med omfattande rostlagning. Här är 21:an en sk. 2-1 väg. En väh med vajerräcke i mitten och en enfilig körbana – det yttersta fattigdomsbeviset för svensk trafikpolitik. Ligger på behörigt avstånd bakom ”Folkan” i väntan på att vägen ska övergå i två filer. Efter en stund upptäcker föraren i VW-bussen min närvaro och drar sig något till höger i ett försök att signalera att jag kan klämma mig emellan honom och vajerräcket. Det beslutet tänker jag behålla själv. När vi kommer till det tvåfiliga vägavsnittet strax innan Perstorp tycks förarens synbara välvilja ha övergått till ovilja. Direkt när det blir tvåfiligt håller han dikt åt vänster, kör om den första bilen och går därefter in till höger. Själv har jag avvaktat och nu på börjar omkörning av den första bilen för att därefter köra om VW-bussen och till sist en Audi- Men döm om förvåning när jag bara är någon meter bakom VW:n denne plötsligt kastar sig ut i vänster filen, kör om Audin och sedan demonstrativt ligger kvar i vänsterfilen hela vägen till vägen återigen blir enfilig. En  motorcykelhatare? En förare som blev irriterad för att jag inte följde hans uppmaning att köra om när han ville? Jag slår av på farten och låter avståndet till denne märkliga bilförare öka. Noterar registreringsnumret i huvudet och kör igenom rondellen innan Perstorp. Håller behörigt avstånd genom hela byn. Det blir så småningom 70 och sedan 90. Ny 2-1 väg som denna gång inleds med tvåfiligt avsnitt. Jag drar på och nu har VW:n ingen chans att hänga med i accet. Jag kör om och håller rullen för att lägga avstånd mellan mig och den märkliga VW:n, kör om två bilar till och börjar minska på farten inför nästa bil och slutet på den tvåfiliga vägen. Då kommer VW:n som ett skott och klämmer sig emellan mig och framförvarande bil. Idiot! Jag bromsar. Jag hatar människor som utsätter mig för livsfara. Vem tror han att han är? Leker han polis eller tror han att jag är road av att leka med honom – med livet som insats? jag slår av på farten och låter honom fortsätta. Det är relativt långt till bakomvarande bilar så puttrar fram i 80 på sträckan där hastighetsbegränsningen är 100. Jag vill inte ha mer med den här idioten att göra och tänker stanna på nästa P-plats innan jag fortsätter hemåt.

Men precis innan P-platsen svänger VW:n höger in mot Ottvalla och vägen är åter fri för mig. Jag fortsätter mot Hässleholm och ser inte till en enda konstig bilförare till på den återstående sträckan hem. Det var ändå för många som tyckte att de kunde chansa, nonchalera eller provocera på denna motorcykeltur. Alldeles för många som tyckte att dem kunde leka med min säkerhet och utsätta mig för livsfara för att det ska vara acceptabelt. Även om någon eller alla dessa tyckte att det var jag som gjorde fel och även om det var så att gjorde fel så är det ändå inte acceptabelt att utsätta andra för livsfara – bara för att statuera exempel. Det är en en mycket märklig attityd bland allt fler trafikanter. Så till dig i VW:n, jag vet vad du heter, jag vet var du bor, vill jag bara säga – Fuck you!

Fast man ska ju strunta i sånt här – eländigt energisug. Jag överlevde denna gång och nu väntar goda vänner, matlagning och trevlig samvaro. Det har varit en rolig vecka faktiskt. Började med avstämningsmöte om Hässleholms Galakväll på måndagen. Hann vara med en knapp halvtimme innan jag sprang till styrelsemöte med NyföretagarCentrum. Fortsatte på tisdagen med möte med medlemmar i HessleCity. Öppettider, en ständigt återkommande fråga. Många synpunkter men ett steg framåt kom vi känns det som. På onsdagen var det bara vanligt jobb innan torsdagen stod för dörren. Strax efter två på eftermiddagen kliver jag in i Linnéskolans aula. Där har Renata Chlumska haft föreläsning för gymnasieelever. Nu ska jag hämta henne och låna henne mitt kontor några timmar innan vi ska äta middag på Cats tillsammans med några rotarianer. Renata ska sedan ha ännu en föreläsning i Röda Salongen. Det är utsålt. Dagen innan har jag fått veta att jag förväntas presentera kvällens arrangemang på scen och när det hela är över ska jag överräcka blommor och tacka. Ett hedersuppdrag med andra ord. Det ska bli kul.

Renata Chlumska får blommor efter ett spännande föredrag.

Jag inleder kvällen med att presentera syftet, pengar till Rotary Doctor´s, innan jag släpper fram Hans Danielsson som berättar om sina äventyr som läkare åt Rotary i Kenya och Nepal. Därefter kommer Renata. Första svenska kvinna på Mount Everest topp. Hon har också cyklat och paddlat runt hela USA. Mer än 400 dagar tog det. Hon fängslar publiken och bjuder på sig själv. När hennes berättelse är slut får hon blommor, stort tack och varma lyckönskningar för framtiden av mig. Kön är lång för autografer och köp av en dvd som Renata har om sitt äventyr i USA. Renata har gjort en god insats och är en intagande och lättsam person att samarbeta med.

Bosse