Jag får erkänna att jag trodde inte att nuvarande regering skulle komma till en överenskommelse med Turkiet. Men efter att hört lite kommentarer under dagen så inser jag att jag underskattat Socialdemokraterna och deras heder. De hade inga problem att kasta Amineh Kakabaveh framför bussen när det kom till kritan. Motiveringen var att deras överenskommelse bara gällde till riksdagsårets slut. Förvisso slutar inte innevarande riksdagsår förrän nästa börjar till hösten men herregud det är ju ändå sommarlov för riksdagsledamöterna så det är väl inte så noga med datumen – eller?

Med den saken ur världen återstår nu bara att jaga rätt på 33 misshagliga figurer som Erdogan vill ”ta hand om”. Vilka dessa är har ännu inte nått offentlighetens ljus men en del kreativa förslag har figurerat på diverse social medier.
Kakabaveh är ett förstahandsval för många och som en bonus finns de som vill slänga med Özz Nüjen, ni vet han som genom en bulvan betalade Akilov svart för renoveringsjobb på Gotland innan sagda Akilov gav sig ut på lastbilsfärd på Drottninggatan med förödande följder.
Nu anlitar ju statsministern också svart arbetskraft för RUT-arbete så kanske får Nüjen skyddsstatus och slipper hänga från någon lyktstolpe i Ankara, vad vet jag?

I övrigt är jag illa informerad över vilka kurder som vistas i Sverige och bedriver för Turkiet oönskad verksamhet här. Förmodligen kan ändå ingen utlämnas till Erdogans nåd (någon nåd lär ju inte ges) utan omfattande lagändringar och ett ordentligt rymligt samvete i den den svenska statsapparaten. Men jag kanske blir förvånad igen? Kanske är det ett paradigmskifte vi ser i svensk utrikes- och inrikespolitik.

Sammanfattningsvis är jag ändå nöjd med att Sverige och Finland har kommit ett steg närmare ett NATO-medlemskap. Men inte har det skett pga skickligt politiskt arbete.

Vem kan man lita på?

/Bosse