På väg mot NATO

Jag får erkänna att jag trodde inte att nuvarande regering skulle komma till en överenskommelse med Turkiet. Men efter att hört lite kommentarer under dagen så inser jag att jag underskattat Socialdemokraterna och deras heder. De hade inga problem att kasta Amineh Kakabaveh framför bussen när det kom till kritan. Motiveringen var att deras överenskommelse bara gällde till riksdagsårets slut. Förvisso slutar inte innevarande riksdagsår förrän nästa börjar till hösten men herregud det är ju ändå sommarlov för riksdagsledamöterna så det är väl inte så noga med datumen – eller?

Med den saken ur världen återstår nu bara att jaga rätt på 33 misshagliga figurer som Erdogan vill ”ta hand om”. Vilka dessa är har ännu inte nått offentlighetens ljus men en del kreativa förslag har figurerat på diverse social medier.
Kakabaveh är ett förstahandsval för många och som en bonus finns de som vill slänga med Özz Nüjen, ni vet han som genom en bulvan betalade Akilov svart för renoveringsjobb på Gotland innan sagda Akilov gav sig ut på lastbilsfärd på Drottninggatan med förödande följder.
Nu anlitar ju statsministern också svart arbetskraft för RUT-arbete så kanske får Nüjen skyddsstatus och slipper hänga från någon lyktstolpe i Ankara, vad vet jag?

I övrigt är jag illa informerad över vilka kurder som vistas i Sverige och bedriver för Turkiet oönskad verksamhet här. Förmodligen kan ändå ingen utlämnas till Erdogans nåd (någon nåd lär ju inte ges) utan omfattande lagändringar och ett ordentligt rymligt samvete i den den svenska statsapparaten. Men jag kanske blir förvånad igen? Kanske är det ett paradigmskifte vi ser i svensk utrikes- och inrikespolitik.

Sammanfattningsvis är jag ändå nöjd med att Sverige och Finland har kommit ett steg närmare ett NATO-medlemskap. Men inte har det skett pga skickligt politiskt arbete.

Vem kan man lita på?

/Bosse

Högt i det blå och djupt under ytan

Vid vårt senaste besök i New York lyckades jag övertala min fru att följa med till hangarfartyget Intrepid som ligger förtöjd på Hudson River mellan Pier 84 och Pier 88 i höjd med 46th Street. Med hjälp av Rob, vår dotters man hittade vi lätt till muséet och kom snabbt igenom säkerhetskontroll och kassa (New Yorkbo går dessutom in till reducerat pris – och denna dag passerade vi som sådana).

USS Intrepid är ett 266 meter långt och 28 meter brett hangarfartyg av Essex-klassen som byggdes under Andra Världskriget. Fartyget började byggas 1941 och sjösattes i april 1943 som ett av tjugofyra fartyg i denna klass. USS Intrepid deltog i flera strider i Stilla Havet. Efter modernisering på 50-talet tjänstgjorde hon både i Atlanten och i Vietnamkriget i olika roller. Fartyget har också fungerat som återhämtningsfartyg vid rymdfärderna med Gemini- och Mercuryprogrammen.
Numera ligger hon alltså förtöjd i New York och tjänstgör sedan 1984 som Intrepid Sea Air and Space Museum. Här kan besökare beskåda såväl olika flygmaskiner som rymdfarkoster och själva fartygets innandömen. Intill finns också Growler, den enda ubåt som är öppen för allmänheten i USA. Growler är en ”guided-missile submarine”

USS Intrepid – Intrepid Sea Air and Space Museum, New York

På det vidsträckta däcket på Intrepid finns ett antal stridsflyg av olika årgång uppställda. En del något åtgångna av väder och vind. I detta inlägg tänker jag dock begränsa mig till ett enda flygplan, nämligen den mytomspunna SR-71 som under en period också kunde ses i Östersjön. Ja det vill säga, den kunde ses på radar men knappast med blotta ögat.
Det hela började som ett CIA-projekt, Lockheed A-12 som flög första gången 1962. Flygplanet var konstruerat för att flyga i farter över mach 3, tre gånger ljudets hastighet och på höjder över 20 kilometer. Syftet med flygningarna var underrättelseinhämtning i olika områden runtom i världen. Den specifika CIA-operationen varade till 1968 då istället det amerikanska flygvapnet, USAF övertog flygplantypen nu utvecklad till SR-71 och opererade med typen fram till 1998.

Lockheed A-12/SR-71

En numera omtalad incident inträffade 1987 då en SR-71 flög på 20 kilometers höjd över Östersjön när den ena motorn exploderade och flygplanet snabbt tappade såväl höjd som fart. Besättningen svängde och tog kurs mot svensk kust och flög därmed in över Gotland. En svensk rote (två flygplan) JA37 Viggen från F13, Bråvalla satte kurs mot det kränkande flygplanet. När det framgick att SR-71 befann sig i nöd bestämdes att den svenska roten skulle eskortera mot danskt luftrum. Ytterligare en svensk rote startade från F10 i Ängelholm och fortsatte eskortuppdraget. Det har senare visat sig att flera sovjetiska Mig-25 startats för att skjuta ner SR-71. Minst en Mig-25 hade låst en robot mot det amerikanska flygplanet men fick ej avfyra då svenskt flyg eskorterade/skyddade.
Nu mer än trettio år senare när hemligstämplar lyfts har också de fyra svenska piloter som deltog i eskorten av SR-71 belönats med medaljer från det amerikanska flygvapnet.

Vi hann också med ett besök i den tidigare nämnda ubåten vilket till min förskräckelse var det min fru tyckte var det mest spännande.
The Intrepid Sea Air and Space Museum har mycket att se och studera. Vi hann bara med en bråkdel vid vårt besök och jag får försöka att göra ett återbesök framöver för det finns mer jag vill se. Frågan är dock om jag kan få med mig min fru en gång till?

Hornen växer ut på Rob – ”Kan man sikta in sig på New Jersey?”

Det här är en av New Yorks sevärdheter, en av många naturligtvis och alla är ju inte intresserade av militär verksamhet, stridsflygplan och ubåtar men de allra flesta är väl ändå både nyfikna på och fascinerade av rymden och då finns det en hel del att utforska på Intrepid.

New York – jag tröttnar i alla fall aldrig.

/Bosse