Gängkriminalitet

Gängkriminalitet är ett ämne som diskuteras flitigt i Sverige numera. Senast i raden att ta upp ämnet är Magdalena Anderson (S), vår nuvarande finansminister som i helgen valdes till ny partiledare i Socialdemokraterna. Innevarande vecka hoppas hon bli Sveriges första kvinna på statsministerposten, dvs om Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet kan få igenom en del av sina krav och släpper fram Magdalena Andersson. Hursomhelst med det på något sätt blir säkert Magdalena Andersson statsminister innan veckan är slut.

Sverige har ett enormt problem med gängkriminalitet, värst i Europa påstås det på många håll i såväl svensk som utländsk media och så kan det nog vara. Var och varannan dag rapporteras om skjutningar och sprängningar runtom i vårt land. Underliggande kriminalitet kan man läsa om i mera finstilta notiser.
Alla politiker med självaktning fördömer i olika starka ordalag gängkriminaliteten så fort en mikrofon sticks upp deras ansikte men därifrån till att få bukt med eländet tycks det vara långt för att inte säga oändligt. Finns det överhuvudtaget någon möjlighet att komma tillrätta med problemet? Hur har det kunnat bli så här? Vad ska vi göra för att få stopp på våldet?

Frågorna är många men något Columbi ägg står knappast att finna. Snarare är det en rad åtgärder på ett flertal olika områden och nivåer som krävs för att vända trenden. Och det kommer att ta tid, lång tid.
Att det kommer att ta tid om det nu är möjligt tror jag att de flesta är eniga om. Vad som ska göras råder däremot ingen enighet om hos de politiska partierna, inte heller vad orsaken till problemen är. Vissa fakta är också känsliga att säga högt, beröringsskräcken är utbredd. Några olika förslag är fler poliser, hårdare straff och så bättre integration av utrikes födda såklart. Minskad invandring hörs också från vissa håll. Personligen tror jag att de är alla dessa exempel i olika grad och en del annat som krävs. Sannolikt en del annat också som jag inte kommit på. Hoppas någon annan gör det och gör det snart.

Häromveckan föreslog Kristdemokraterna att en lag som skrotades 1976 skulle väckas till liv igen. Det handlar om missfirmelse av tjänsteman (17 kap 5§ i Brottsbalken) som syftade till att ge straffrättsligt skydd till olika ämbetsmän. Man ska inte kunna förolämpa t ex poliser med nedsättande tillmälen.
Olika debattörer (bl a Leif GW Persson) tyckte dock att det var ett nära nog löjligt förslag av ringa eller ingen betydelse för polisens tjänsteutövning. Jag är inte beredd att hålla med. Såklart är det som enskild åtgärd ingen lösning på gängkriminalitet eller blåljussabotage men som en del i ett ökat rättsmedvetande kan det utgöra en byggsten. Respekten för polisen likväl som andra ämbetsgrenar i samhället behöver återupprättas. Det skulle helt enkelt öka polisens effektivitet.

Istället för att angripa gängkriminalitet enbart uppifrån kan man faktiskt undergräva genom att sätta stopp också för det som kommit att kallas bagatellbrott. Det är faktiskt inte okänt att dessa sk enklare brott är inkörsporten till grövre brottslighet. Det som börjar med snatteri eskalerar inte sällan till cykelstölder, olovlig körning, bilstöld, narkotikabrott, personrån, misshandel och i värsta fall till mord. Får man härja fritt kan det snabbt gå utför för mycket unga människor som hamnar i livslång kriminalitet i vad som dessutom kan bli väldigt korta liv.

Med andra ord tror jag att man ska inte bara hyvla på toppen utan också krympa basen så mycket som möjligt med tydliga gränsdragningar och skarpa sanktioner. Det kan man göra genom att sänka toleranströskeln. Säg nej medan det finns någon som lyssnar. Som det är nu tycks en del grupper helt strunta i polisens auktoritet och dessutom komma undan med det.

Som medborgare måste vi stå upp för det samhälle vi vill ha.

/Bo