För en vecka sedan idag bockade jag av min 68:e födelsedag. Sextioåtta år är ur en människas perspektiv en förhållandevis lång tid men sett genom historiens förstoringsglas endast en blinkning. Ändå kan jag se tillbaka på ett händelserikt liv där samhällsutvecklingen verkligen tagit gigantiska kliv dock inte alla gånger i en positiv riktning. Snarare har det vinglats både hit och dit och allt emellanåt också bakåt. Men visst har det blivit mycket bättre på de allra flesta sätt även om sådan mogna människor som jag själv, inte minst män ofta hävdar att det var bättre förr. Fast sammantaget var det nog inte det. Människan har ju faktiskt förmågan att söka bättre lösningar på det mesta. Vår nyfikenhet har lett fram till många för vår egen del gynnsamma upptäckter även om kostnaden ibland kan tyckas hög.

Hur ter sig då vår framtid? Hur blir resten av en sextioåttaårings liv i det lilla och mänsklighetens i det större perspektivet? Ja, den första frågan kan jag ju spekulera i och ge uttryck för egna önskningar om medan det andra ledet i frågan väl vore förmätet att tro sig kunna sia om. Men även i detta avseende kan ju önskningar och förhoppningar sättas på pränt.

Snart har vi levt två år i skuggan av COVID-19. Det har satt en stor prägel på allt vi gör och upplever så det är omöjligt att inte utgår från det faktum att en pandemi håller ett stadigt grepp om våra liv oavsett vilken inställning vi har till detta gäckande virus. Själv fick jag dos 3 i vänster axel häromdagen. Det resulterade i en viss ömhet på stickstället men i övrigt har jag inte fått några märkbara biverkningar. Sedan födsel har jag fått otaliga vaccinationer mot alla möjliga sjukdomar och tillhör den grupp som tror att det har varit till gagn för min hälsa. Sett ur det globala perspektivet har dessa mänskliga uppfinningar räddat miljoner liv och besparat ännu fler människor lidande. Exempelvis har smittkoppor nära nog utrotats och polio är på god väg att gå samma öde till mötes.
Så det var verkligen inte bättre förr när människor dog i smittkoppor, influensor och andra sjukdomar som idag betraktas som nära nog ofarliga – rätt hanterade.

För en dryg vecka sedan kunde jag sätta mig på ett flygplan på Kastrups flygplats och låta mig flygas till New York. USA har sedan den 8:e november öppnat sina gränser för resenärer från EU (egentligen Schengen). För inresa krävdes full vaccination (2 doser) och ett PCR-test inte äldre än 72 timmar. Jag uppfyllde kraven och hade därtill på sedvanligt sätt fyllt i och fått godkänt en ESTA-ansökan som alltid krävs för resa till USA.
Resan tar åtta timmar och var ungefär lika upphetsande som vanligt. Kontrollen i U.S Border & Customs Protection gick smidigt och ovanligt snabbt och med bagaget i hand gick jag ut till en väntande bil. Trafiken inne på Manhattan var minst sagt tung och resan från Newark på Jersey-sidan via Manhattan till Green Point i Brooklyn tog två timmar mot normala en. När jag kom fram kunde jag efter femton månader äntligen krama vår dotter som numera bor på andra sidan Atlanten.

Är detta en av framtidsutsikterna 68-åringen har framför sig? Långa tider av stängda gränser och komplicerade och dyrbara procedurer för att kunna träffa nära och kära som bor i andra delar av världen. Jag vill gärna hoppas att vi får bukt med COVID-19 och att världen kan återgå till ett mera normalt tillstånd men fruktar att det kan ta ansenlig tid, kanske tiotals år eller mer. Vaccin i all ära men långt ifrån alla får tillgång till det, andra vill inte ta det av olika skäl. Det är min tro att vaccintäckningen måste bli betydligt större innan vi vågar blåsa faran över.

Nu håller jag tummarna för att den senaste mutationen, Omicron som upptäckts i Sydafrika kan begränsas i omfattning och därmed inte sätta käppar i hjulen för stundande familjehelger. Men f-n tro’t som man säger.

Fortsätt kämpa med handsprit, avstånd och ta din spruta!

/Bosse