En titt i kristallkulan

För en vecka sedan idag bockade jag av min 68:e födelsedag. Sextioåtta år är ur en människas perspektiv en förhållandevis lång tid men sett genom historiens förstoringsglas endast en blinkning. Ändå kan jag se tillbaka på ett händelserikt liv där samhällsutvecklingen verkligen tagit gigantiska kliv dock inte alla gånger i en positiv riktning. Snarare har det vinglats både hit och dit och allt emellanåt också bakåt. Men visst har det blivit mycket bättre på de allra flesta sätt även om sådan mogna människor som jag själv, inte minst män ofta hävdar att det var bättre förr. Fast sammantaget var det nog inte det. Människan har ju faktiskt förmågan att söka bättre lösningar på det mesta. Vår nyfikenhet har lett fram till många för vår egen del gynnsamma upptäckter även om kostnaden ibland kan tyckas hög.

Hur ter sig då vår framtid? Hur blir resten av en sextioåttaårings liv i det lilla och mänsklighetens i det större perspektivet? Ja, den första frågan kan jag ju spekulera i och ge uttryck för egna önskningar om medan det andra ledet i frågan väl vore förmätet att tro sig kunna sia om. Men även i detta avseende kan ju önskningar och förhoppningar sättas på pränt.

Snart har vi levt två år i skuggan av COVID-19. Det har satt en stor prägel på allt vi gör och upplever så det är omöjligt att inte utgår från det faktum att en pandemi håller ett stadigt grepp om våra liv oavsett vilken inställning vi har till detta gäckande virus. Själv fick jag dos 3 i vänster axel häromdagen. Det resulterade i en viss ömhet på stickstället men i övrigt har jag inte fått några märkbara biverkningar. Sedan födsel har jag fått otaliga vaccinationer mot alla möjliga sjukdomar och tillhör den grupp som tror att det har varit till gagn för min hälsa. Sett ur det globala perspektivet har dessa mänskliga uppfinningar räddat miljoner liv och besparat ännu fler människor lidande. Exempelvis har smittkoppor nära nog utrotats och polio är på god väg att gå samma öde till mötes.
Så det var verkligen inte bättre förr när människor dog i smittkoppor, influensor och andra sjukdomar som idag betraktas som nära nog ofarliga – rätt hanterade.

Första kramen på femton månader

För en dryg vecka sedan kunde jag sätta mig på ett flygplan på Kastrups flygplats och låta mig flygas till New York. USA har sedan den 8:e november öppnat sina gränser för resenärer från EU (egentligen Schengen). För inresa krävdes full vaccination (2 doser) och ett PCR-test inte äldre än 72 timmar. Jag uppfyllde kraven och hade därtill på sedvanligt sätt fyllt i och fått godkänt en ESTA-ansökan som alltid krävs för resa till USA.
Resan tar åtta timmar och var ungefär lika upphetsande som vanligt. Kontrollen i U.S Border & Customs Protection gick smidigt och ovanligt snabbt och med bagaget i hand gick jag ut till en väntande bil. Trafiken inne på Manhattan var minst sagt tung och resan från Newark på Jersey-sidan via Manhattan till Green Point i Brooklyn tog två timmar mot normala en. När jag kom fram kunde jag efter femton månader äntligen krama vår dotter som numera bor på andra sidan Atlanten.

Är detta en av framtidsutsikterna 68-åringen har framför sig? Långa tider av stängda gränser och komplicerade och dyrbara procedurer för att kunna träffa nära och kära som bor i andra delar av världen. Jag vill gärna hoppas att vi får bukt med COVID-19 och att världen kan återgå till ett mera normalt tillstånd men fruktar att det kan ta ansenlig tid, kanske tiotals år eller mer. Vaccin i all ära men långt ifrån alla får tillgång till det, andra vill inte ta det av olika skäl. Det är min tro att vaccintäckningen måste bli betydligt större innan vi vågar blåsa faran över.

Nu håller jag tummarna för att den senaste mutationen, Omicron som upptäckts i Sydafrika kan begränsas i omfattning och därmed inte sätta käppar i hjulen för stundande familjehelger. Men f-n tro’t som man säger.

Fortsätt kämpa med handsprit, avstånd och ta din spruta!

/Bosse

Gängkriminalitet

Gängkriminalitet är ett ämne som diskuteras flitigt i Sverige numera. Senast i raden att ta upp ämnet är Magdalena Anderson (S), vår nuvarande finansminister som i helgen valdes till ny partiledare i Socialdemokraterna. Innevarande vecka hoppas hon bli Sveriges första kvinna på statsministerposten, dvs om Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet kan få igenom en del av sina krav och släpper fram Magdalena Andersson. Hursomhelst med det på något sätt blir säkert Magdalena Andersson statsminister innan veckan är slut.

Sverige har ett enormt problem med gängkriminalitet, värst i Europa påstås det på många håll i såväl svensk som utländsk media och så kan det nog vara. Var och varannan dag rapporteras om skjutningar och sprängningar runtom i vårt land. Underliggande kriminalitet kan man läsa om i mera finstilta notiser.
Alla politiker med självaktning fördömer i olika starka ordalag gängkriminaliteten så fort en mikrofon sticks upp deras ansikte men därifrån till att få bukt med eländet tycks det vara långt för att inte säga oändligt. Finns det överhuvudtaget någon möjlighet att komma tillrätta med problemet? Hur har det kunnat bli så här? Vad ska vi göra för att få stopp på våldet?

Frågorna är många men något Columbi ägg står knappast att finna. Snarare är det en rad åtgärder på ett flertal olika områden och nivåer som krävs för att vända trenden. Och det kommer att ta tid, lång tid.
Att det kommer att ta tid om det nu är möjligt tror jag att de flesta är eniga om. Vad som ska göras råder däremot ingen enighet om hos de politiska partierna, inte heller vad orsaken till problemen är. Vissa fakta är också känsliga att säga högt, beröringsskräcken är utbredd. Några olika förslag är fler poliser, hårdare straff och så bättre integration av utrikes födda såklart. Minskad invandring hörs också från vissa håll. Personligen tror jag att de är alla dessa exempel i olika grad och en del annat som krävs. Sannolikt en del annat också som jag inte kommit på. Hoppas någon annan gör det och gör det snart.

Häromveckan föreslog Kristdemokraterna att en lag som skrotades 1976 skulle väckas till liv igen. Det handlar om missfirmelse av tjänsteman (17 kap 5§ i Brottsbalken) som syftade till att ge straffrättsligt skydd till olika ämbetsmän. Man ska inte kunna förolämpa t ex poliser med nedsättande tillmälen.
Olika debattörer (bl a Leif GW Persson) tyckte dock att det var ett nära nog löjligt förslag av ringa eller ingen betydelse för polisens tjänsteutövning. Jag är inte beredd att hålla med. Såklart är det som enskild åtgärd ingen lösning på gängkriminalitet eller blåljussabotage men som en del i ett ökat rättsmedvetande kan det utgöra en byggsten. Respekten för polisen likväl som andra ämbetsgrenar i samhället behöver återupprättas. Det skulle helt enkelt öka polisens effektivitet.

Istället för att angripa gängkriminalitet enbart uppifrån kan man faktiskt undergräva genom att sätta stopp också för det som kommit att kallas bagatellbrott. Det är faktiskt inte okänt att dessa sk enklare brott är inkörsporten till grövre brottslighet. Det som börjar med snatteri eskalerar inte sällan till cykelstölder, olovlig körning, bilstöld, narkotikabrott, personrån, misshandel och i värsta fall till mord. Får man härja fritt kan det snabbt gå utför för mycket unga människor som hamnar i livslång kriminalitet i vad som dessutom kan bli väldigt korta liv.

Med andra ord tror jag att man ska inte bara hyvla på toppen utan också krympa basen så mycket som möjligt med tydliga gränsdragningar och skarpa sanktioner. Det kan man göra genom att sänka toleranströskeln. Säg nej medan det finns någon som lyssnar. Som det är nu tycks en del grupper helt strunta i polisens auktoritet och dessutom komma undan med det.

Som medborgare måste vi stå upp för det samhälle vi vill ha.

/Bo