Hej!

Bloggerskan Claudia (@doppler3ffect) frågar sig på Twitter ”vad är planen”. Det hon syftar på är vilken plan politiker och tjänstemän i Sveriges olika myndigheter har. Frågan får väl betraktas som retorisk för svaret är lika givet för mig som det säkerligen är för Claudia. Det finns ingen plan. Det har inte funnits någon och utsikterna att det i den närmaste framtiden kommer att finnas en är osannolikt.

Vad är det då för plan som efterfrågas?  I själva verket är det naturligtvis en hel rad planer det handlar om men det som är viktigt i sammanhanget är att de på olika nivåer alla måste samverka eller i alla fall fungera tillsammans. För vi kan vara ganska säkra på att det är ett svårt läge för Sverige i många sammanhang. Förvisso är vi inte ensamma i världen. Det är mycket som är tokigt för att uttrycka sig svepande.
Men om vi återgår till vårt eget land så är problemen mer än tillräckligt omfattande för att vara begränsningslinjer i denna blogg.

Den springande punkten tycks ändå vara att rikets ledning, främst regeringen men också oppositionen i stora stycken är handlingsförlamad. För att använda ett gammalt militärt uttryck kan man säga att de skjuter på uppdykande mål men har ingen långsiktig strategi. Någon annan skulle kanske uttryckt det som om att man släcker bränder efterhand som de blossar upp men har inget förebyggande arbete för att nya bränder inte ska starta.

En politiskt brännbar fråga är migrationspolitiken. Den kan stå som exempel på planlösheten. I välvilja mot utsatta människor på flykt öppnar den svenska regeringen för en stor flyktingsström. Men att tänka efter före gör man inte. Man inser helt enkelt inte konsekvensen av denna välvilja. Medan andra EU-länder tvärvägrar översvämmas vi av hjälpbehövande människor. Inget annat nordeuropeiskt land inom EU har tagit emot fler flyktingar än Sverige, räknat per capita. Jag vill minnas att siffran var ungefär 15 flyktingar per tusen invånare. I jämförelse med Danmark som tagit sig an drygt tre flyktingar per tusen medborgare. Det är ganska enkelt att räkna ut att belastningen på det svenska samhället blir mångdubbelt större än på t ex det danska.
Jag inser att det inte är enkelt att säga nej när människor drunknar på Medelhavet men den svenska regeringen skulle tvärvägrat till kravet på solidariskt mottagande från alla EU-medlemmar var klart. Inhumant? Ja, kanske men nu står vi med en gigantisk börda som kommer att innebära att såväl den inhemska befolkningen som flyktingarna får sämre möjligheter ännu vi annars skulle fått. Men det fanns ingen plan. Man sköt på uppdykande mål. Och nu har nya problem uppstått som måste få sin lösning – om det finns någon.

Samma diskussion kan föras runt det ena området efter det andra. Försvaret t ex. Kortsiktiga lösningar har försatt oss i en situation som kräver stora resurser och dessutom ansenlig tid för att åter bygga upp det man på några få år rev ner i sin iver att omfördela pengar till något annat och grundat på den naivitet som så många politiker och faktiskt också en hel del myndighetsföreträdare uppvisar. Att det sedan finns en politisk låsning hos främst socialdemokraterna när det gäller medlemskap i NATO gör inte saken bättre. Därtill kan jag hålla med Herman Lindqvist när han hävdar att svensken lider av en utpräglad feghet. Många hävdar också att vi är ”fredsskadade”.

Maria Ågren, fd generaldirektör Transportstyrelsen

Detta var två exempel på att det saknas långsiktiga planer. Det går att fylla på med skolan, åldringsvård, polisväsendet och näringslivs-/skattepolitiken.
Ovanpå alltihop kan man lägga nepotism där inte sällan partiboken är den enda ”merit” som krävs för toppjobben (jfr Eliasson). Det senaste fallet är Maria Ågren, generaldirektör på Transportstyrelsen som petades från det jobbet bara för att fortsätta att lyfta lön på någon okänd befattning i regeringskansliet. Dessutom höjdes hennes lön under pågående polisutredning. Att Maria Ågren sedan fick en i sammanhanget struntsumma i dagsböter har gjort det omöjligt att återigen döma henne för det flagranta brott hon begått.

Jag känner en djup oro för den framtid som väntar Sverige och dess befolkning. Med en inkompetent ledning, en feg opposition som sannolikt inte heller besitter den kompetens som krävs för att leda ett land i dessa tider och en tjänstemannakår bestående av medelmåttor kan jag inte låta bli att tänka i termer av ”Romarrikets uppgång och fall”.

Håll i hatten!

Bosse