Hej!

Tänkte berätta om en resa på motorcykel genom Europa. Det hela tilldrog sig närmare bestämt 2003. Harley-Davidson firade 100-årsjubileum och det var fest både här och där runtom på klotet. Givetvis var det största och häftigaste arrangemanget i Milwaukee men vi tog oss till Barcelona som var lite närmare kan man säga.

Vi, det var min fru Berit på en Harley-Davidson Dyna T-Sport, kamraterna Ylva och Lars på en Road King och så jag själv på min Heritage Softail Classic från 1998 med Evo-motor. En ”riktig” Harley-Davidson kan man säga med motorn skruvad direkt i ramen och inga fjolliga balansaxlar och sådant strunt.
Ylva och Lars utgick från Simrishamn och Berit och jag själv ifrån Hässleholm. Samling i Trelleborg där vi tog nattfärjan till Travemünde.
Vi hade tittat hyfsat noga på kartan för att se vad som kunde vara lämpliga etapper. Alla planer sprack och första dagen loggade vi åttio mil och landade i Heidelberg. Lagom ömma i baken drack vi varsin öl och tog en promenad på stan. Det lilla vi hann se av Heidelberg var väldigt fint men åttio mil tog snart ut sin rätt och vi intog vårt nattläger.
Dag två på hojen bar oss mot Frankrike och vi landade så småningom i Colmar i området Alsace. Mitt emot stationen låg ett hotell och portiern lovade att bevaka våra cyklar hela natten. För säkerhets skull låste vi ihop alla tre hojarna med ABUS

kraftigaste kätting. Jag kan redan nu avslöja att vi inte råkade ut för några intermezzon med stöldförsök eller skadegörelse på våra motorcyklar under hela resan.

Vi fortsatte vår resa den tredje dagen men valde att inte fortsätta direkt mot Barcelona utan färden gick den korta sträckan ner till Mulhouse för ett besök på det fantastiska bilmuséet som en gång i tiden startades av bröderna Schlumpf. Här finns en fantastisk samling av gamla bilar, främst Bugatti. Numera är det ett nationellt museum i Frankrike. Efter besöket på Musée National de l’Automobile de Mulhouse fortsätter vi mot Schweiz och sedan åter in i Frankrike på Route Napoleon ner mot Provence för att slutligen nå Antibes. Jag har kört den sträckan en gång tidigare med bil. Att göra resan med motorcykel är något annat. Det är väl bara att erkänna att Heritagen inte är den ideala hojen att åka på i denna bergiga trakt med sina serpentinvägar. Dynan är betydligt smidigare att hantera och Lars Road King hade

också bättre chassi och bättre frigång som tillät honom att lägga ner mer i kurvorna. Ibland var det nästan så att jag fick stanna och backa för att komma runt de snävaste böjarna. Ducatis och andra sporthojar for förbi som getingar men alltid med en vänlig hälsning.

Till slut når vi Antibes, en favoritplats som vi besökt många gånger både före och efter denna tripp. Efter välbehövlig sömn tar vi hojarna nästa morgon och åker ner till Juan-les-Pins. Det är lättare att parkera med motorcykel än med bil och vi kan ställa våra tre cyklar direkt på strandpromenaden. Några korta kliv och vi är nere i sanden. De första vi ser är familjen Svensson. Kamrater som vi träffat många somrar i just Antibes. Världen är liten. Vi bestämmer att ses på kvällen och grilla.
Efter sol och bad beger vi oss mot Nice. Ett besök i Harley-butiken står på schemat. Alltid roligt att köpa någon del till hojen eller en souvenirtröja med butiksnamnet på när man är i olika länder. Vägen tillbaka mot Antibes sker i rusningstrafik. Promenade de Anglais är fullsmockad med bilar. Små j-vla Renault, Peugeot och Citroën i fem filer. Trots Harleyns storlek kan jag ganska enkelt kryssa mellan filer och bilar på äkta franskt manér. Men ibland blir det stopp och plötsligt ser jag att Berit reagerar. Bilen bakom henne har stött till hennes bakskärm. Det syns inget på skärmen och damen bakom ratten fortsätter oberört att bättra på makeupen. Dessa fransoser! Vi fortsätter mot Antibes. Vägarna är bekanta, vi har kört här många gånger fast med bil. Vi passerar Nice flygplats, Cagnes sur Mer och Casino-butiken i Villeneuve-Loubet med de konstiga husen. Vidare på strandvägen, Bord du Mer mot floden Braque och Camp du Pylone där Svenssons residerar denna sommar.
Väl framme parkerar vi motorcyklarna och sitter ner på en bänk vid receptionen en stund. Ylva gråter.
-Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, säger hon. Resan genom Nice rusningstrafik blev lite för mycket med bilar bara några få centimeter vid sidan om och ibland i farter som är ganska höga. Själv tänkte jag inte så noga på det efter flera somrar i dessa trakter då vi åkt runt mycket med bil och väl på något sätt kommit in i det franska tempot. Jag lovar att ta det lite lugnare framöver.

Resten av kvällen förlöper lugnt i Svenssons värdskap och efter en god nattsömn packar vi våra motorcyklar för att resa vidare mot Cap dÁdge som ligger västerut i området Camargue inte långt från spanska gränsen.
Vi har bara åkt en kort bit på motorvägen från Antibes och bort till Cannes, denna mytomsusade plats med sin filmfestival, sitt Hotel Carlton och alla kändisarna, när det händer.
Det smäller till och motorcykeln studsar till. Inte särskilt dramatiskt. En gammal VW Golf har passerat, passerat väldigt nära mig. För nära. Han har touchat mig och kopplingshandtaget är avslaget inne vid styret och min vänstra fotplatta ser mer ut som ett litet dragspel än som något man vilar foten på. Det är närmare trettioåtta grader varmt ute så jag har kör i jeans och vanliga skor.
Jag gasar på och får på något sätt den äldre mannen i Golfen att stanna vid sidan. Själv bromsar jag försiktigt min motorcykel till den stannar med motorstopp. Jag har ju ingen koppling och att hitta friläge utan det i denna stressade situation är mer än vad jag klarar av. Jag blir stående med cirka trehundrafemtio kilo motorcykel mitt i högerfilen. Inte en chans att rubba den pjäsen innan ett friläge har hittats.
Långtradarens signalhorn ljuder ihärdigt innan föraren lyckas väja. Han vet ju inte vad som hänt sekunderna innan. Jag slänger handskarna på sadeln och skäller på alla språk jag kan och några till. Min fru och mina kamrater är mer chockade än jag själv. De har ju sett hela händelsen, jag är bara förbannad och har inte insett att jag just lurat döden två gånger inom loppet av någon minut.

Det tar mindre än tjugo minuter efter att jag ringt SOS International i Köpenhamn innan motorvägsmyndigheten (minns inte vad den heter), polisen och bärgare är på plats. Högerfilen spärras av och min motorcykel bärgas. Efter ett besök på den lokala polisstationen där alla papper fylls i åker vi vidare med bärgaren till Mougins, en by rakt norr om Cannes. Här bodde Tore Wretman på sin tid och den välkände franska kocken Roger Vergé har drivit Michelinkrog här. Kanske gör han det än? Här finns också en auktoriserad Harley-verkstad (fanns i alla fall 2003) och medan min Heritage lagas äter vi lunch. Två timmar senare rullar vi vidare mot Cap dÁdge.

I Cap dÁdge har vi bokat hotellrum i förväg. Vi har också ringt och sagt att vi ska bli sena pga intermezzot på motorvägen. Längs hela sträckan ser vi andra Harley-åkare. På varenda mack står stora gäng. Alla tutar och vinkar längs vägen. Vi ska alla till Harley-Davidsons 100-årsjubileum.
Väl framme på hotellet tycker Ylva och Lars att det varit spännande nog denna dag och drar sig tillbaka till sitt rum. Kanske var det bara en ursäkt för att de var kärlekskranka efter att Ylva suttit och kramat Lars hela dagen på bågen?
Berit och jag tar i alla fall en liten promenad i jakt på en krog. Vi hittar snart en välfylld sådan men lyckas att få ett bord. Vi serveras den bästa musselsoppa eller casserol jag jag någonsin smakat. Efteråt får vi en himmelsk cremé brulée. Vi har delat en flaska vin – det är vi värda efter denna händelsrika dag tycker vi.

Fortsättning följer.

Se upp för alla bilister – särkilt professorer i spanska!

Bosse