På Harley genom Europa, del 1

Hej!

Tänkte berätta om en resa på motorcykel genom Europa. Det hela tilldrog sig närmare bestämt 2003. Harley-Davidson firade 100-årsjubileum och det var fest både här och där runtom på klotet. Givetvis var det största och häftigaste arrangemanget i Milwaukee men vi tog oss till Barcelona som var lite närmare kan man säga.

Motorcyklarna packas inför Europaäventyret.

Motorcyklarna packas inför Europaäventyret.

Vi, det var min fru Berit på en Harley-Davidson Dyna T-Sport, kamraterna Ylva och Lars på en Road King och så jag själv på min Heritage Softail Classic från 1998 med Evo-motor. En ”riktig” Harley-Davidson kan man säga med motorn skruvad direkt i ramen och inga fjolliga balansaxlar och sådant strunt.
Ylva och Lars utgick från Simrishamn och Berit och jag själv ifrån Hässleholm. Samling i Trelleborg där vi tog nattfärjan till Travemünde.
Vi hade tittat hyfsat noga på kartan för att se vad som kunde vara lämpliga etapper. Alla planer sprack och första dagen loggade vi åttio mil och landade i Heidelberg. Lagom ömma i baken drack vi varsin öl och tog en promenad på stan. Det lilla vi hann se av Heidelberg var väldigt fint men åttio mil tog snart ut sin rätt och vi intog vårt nattläger.
Dag två på hojen bar oss mot Frankrike och vi landade så småningom i Colmar i området Alsace. Mitt emot stationen låg ett hotell och portiern lovade att bevaka våra cyklar hela natten. För säkerhets skull låste vi ihop alla tre hojarna med ABUS

Hoplåsta Harleys i Colmar

Hoplåsta Harleys i Colmar

kraftigaste kätting. Jag kan redan nu avslöja att vi inte råkade ut för några intermezzon med stöldförsök eller skadegörelse på våra motorcyklar under hela resan.

Vi fortsatte vår resa den tredje dagen men valde att inte fortsätta direkt mot Barcelona utan färden gick den korta sträckan ner till Mulhouse för ett besök på det fantastiska bilmuséet som en gång i tiden startades av bröderna Schlumpf. Här finns en fantastisk samling av gamla bilar, främst Bugatti. Numera är det ett nationellt museum i Frankrike. Efter besöket på Musée National de l’Automobile de Mulhouse fortsätter vi mot Schweiz och sedan åter in i Frankrike på Route Napoleon ner mot Provence för att slutligen nå Antibes. Jag har kört den sträckan en gång tidigare med bil. Att göra resan med motorcykel är något annat. Det är väl bara att erkänna att Heritagen inte är den ideala hojen att åka på i denna bergiga trakt med sina serpentinvägar. Dynan är betydligt smidigare att hantera och Lars Road King hade

På väg till Barcelona

På väg till Barcelona

också bättre chassi och bättre frigång som tillät honom att lägga ner mer i kurvorna. Ibland var det nästan så att jag fick stanna och backa för att komma runt de snävaste böjarna. Ducatis och andra sporthojar for förbi som getingar men alltid med en vänlig hälsning.

Till slut når vi Antibes, en favoritplats som vi besökt många gånger både före och efter denna tripp. Efter välbehövlig sömn tar vi hojarna nästa morgon och åker ner till Juan-les-Pins. Det är lättare att parkera med motorcykel än med bil och vi kan ställa våra tre cyklar direkt på strandpromenaden. Några korta kliv och vi är nere i sanden. De första vi ser är familjen Svensson. Kamrater som vi träffat många somrar i just Antibes. Världen är liten. Vi bestämmer att ses på kvällen och grilla.
Efter sol och bad beger vi oss mot Nice. Ett besök i Harley-butiken står på schemat. Alltid roligt att köpa någon del till hojen eller en souvenirtröja med butiksnamnet på när man är i olika länder. Vägen tillbaka mot Antibes sker i rusningstrafik. Promenade de Anglais är fullsmockad med bilar. Små j-vla Renault, Peugeot och Citroën i fem filer. Trots Harleyns storlek kan jag ganska enkelt kryssa mellan filer och bilar på äkta franskt manér. Men ibland blir det stopp och plötsligt ser jag att Berit reagerar. Bilen bakom henne har stött till hennes bakskärm. Det syns inget på skärmen och damen bakom ratten fortsätter oberört att bättra på makeupen. Dessa fransoser! Vi fortsätter mot Antibes. Vägarna är bekanta, vi har kört här många gånger fast med bil. Vi passerar Nice flygplats, Cagnes sur Mer och Casino-butiken i Villeneuve-Loubet med de konstiga husen. Vidare på strandvägen, Bord du Mer mot floden Braque och Camp du Pylone där Svenssons residerar denna sommar.
Väl framme parkerar vi motorcyklarna och sitter ner på en bänk vid receptionen en stund. Ylva gråter.
-Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, säger hon. Resan genom Nice rusningstrafik blev lite för mycket med bilar bara några få centimeter vid sidan om och ibland i farter som är ganska höga. Själv tänkte jag inte så noga på det efter flera somrar i dessa trakter då vi åkt runt mycket med bil och väl på något sätt kommit in i det franska tempot. Jag lovar att ta det lite lugnare framöver.

Resten av kvällen förlöper lugnt i Svenssons värdskap och efter en god nattsömn packar vi våra motorcyklar för att resa vidare mot Cap dÁdge som ligger västerut i området Camargue inte långt från spanska gränsen.
Vi har bara åkt en kort bit på motorvägen från Antibes och bort till Cannes, denna mytomsusade plats med sin filmfestival, sitt Hotel Carlton och alla kändisarna, när det händer.
Det smäller till och motorcykeln studsar till. Inte särskilt dramatiskt. En gammal VW Golf har passerat, passerat väldigt nära mig. För nära. Han har touchat mig och kopplingshandtaget är avslaget inne vid styret och min vänstra fotplatta ser mer ut som ett litet dragspel än som något man vilar foten på. Det är närmare trettioåtta grader varmt ute så jag har kör i jeans och vanliga skor.
Jag gasar på och får på något sätt den äldre mannen i Golfen att stanna vid sidan. Själv bromsar jag försiktigt min motorcykel till den stannar med motorstopp. Jag har ju ingen koppling och att hitta friläge utan det i denna stressade situation är mer än vad jag klarar av. Jag blir stående med cirka trehundrafemtio kilo motorcykel mitt i högerfilen. Inte en chans att rubba den pjäsen innan ett friläge har hittats.
Långtradarens signalhorn ljuder ihärdigt innan föraren lyckas väja. Han vet ju inte vad som hänt sekunderna innan. Jag slänger handskarna på sadeln och skäller på alla språk jag kan och några till. Min fru och mina kamrater är mer chockade än jag själv. De har ju sett hela händelsen, jag är bara förbannad och har inte insett att jag just lurat döden två gånger inom loppet av någon minut.

Det tar mindre än tjugo minuter efter att jag ringt SOS International i Köpenhamn innan motorvägsmyndigheten (minns inte vad den heter), polisen och bärgare är på plats. Högerfilen spärras av och min motorcykel bärgas. Efter ett besök på den lokala polisstationen där alla papper fylls i åker vi vidare med bärgaren till Mougins, en by rakt norr om Cannes. Här bodde Tore Wretman på sin tid och den välkände franska kocken Roger Vergé har drivit Michelinkrog här. Kanske gör han det än? Här finns också en auktoriserad Harley-verkstad (fanns i alla fall 2003) och medan min Heritage lagas äter vi lunch. Två timmar senare rullar vi vidare mot Cap dÁdge.

Pitstop på väg mot spanska gränsen. Berit är glad, kanske lättad efter intermezzot utanför Cannes?

Pitstop på väg mot spanska gränsen. Berit är glad, kanske lättad efter intermezzot utanför Cannes?

I Cap dÁdge har vi bokat hotellrum i förväg. Vi har också ringt och sagt att vi ska bli sena pga intermezzot på motorvägen. Längs hela sträckan ser vi andra Harley-åkare. På varenda mack står stora gäng. Alla tutar och vinkar längs vägen. Vi ska alla till Harley-Davidsons 100-årsjubileum.
Väl framme på hotellet tycker Ylva och Lars att det varit spännande nog denna dag och drar sig tillbaka till sitt rum. Kanske var det bara en ursäkt för att de var kärlekskranka efter att Ylva suttit och kramat Lars hela dagen på bågen?
Berit och jag tar i alla fall en liten promenad i jakt på en krog. Vi hittar snart en välfylld sådan men lyckas att få ett bord. Vi serveras den bästa musselsoppa eller casserol jag jag någonsin smakat. Efteråt får vi en himmelsk cremé brulée. Vi har delat en flaska vin – det är vi värda efter denna händelsrika dag tycker vi.

Fortsättning följer.

Se upp för alla bilister – särkilt professorer i spanska!

Bosse

En busig Harley

Hej!

Tog en tur på min Road King häromdagen. Inget konstigt med det för det gör jag ju med jämna mellanrum. Turen gick i motvind till Helsingborg och Probike. Jag ville diskutera motorkaraktären på 103-motorn som jag tycker skiljer sig från vad jag är van vid från 96 ci Twin Cam och ännu mer från Evolution-motorn som satt skruvad direkt i ramen på min Heritage Softail Classic. Brukar skoja och säga att den kunde man köra i 30 km/tim i femman (högsta växeln).
103-motorn som sitter i min 2016 Road King kör man definitivt i 30 km/tim på femmans växel, inte på fyrans heller och inte ens på trean. I bästa fall går det på tvåans växel om det inte lutar uppåt för då får det bli ettan. Överhuvudtaget måste hojen köras på betydligt högre varvtal än vad jag är van vid från tidigare Harleys. Lite svårt att vänja sig vid faktiskt. Man får tänka lite annorlunda och att ”puttra” fram på tomgång är inte möjligt. I låga farter, krypkörning och stadstrafik är det runt tvåtusen varv som gäller. Annars hoppar hojen fram som en räka och man riskerar att få motorstopp.
Jag var lite inne på att insprutningen var felaktigt inställd (”mappad”) trots att hojen precis varit på 160-milsservice. Men Harley-folket på Probike hävdar att det är så här karaktären på de moderna motorerna är. På hemresan håller jag noga koll på varvtal vid alla växlingar och hastighetsförändringar. Motorn spinner på helt OK om man håller varv men jag kan inte hjälpa att jag tänker att en Harley ska väl inte spinna – den ska väl dundra, dunka, mullra. Harley-folket säger att det gör den när man står vid sidan av vägen och hör Harleyn ”dundra” förbi. Hmm!

Innan jag vände kosan hemåt tog jag dock tillfället i akt och provkörde ett av Harley-Davidsons senaste tillskott i fordonsflottan, nämligen deras nya Roadster som är byggd på en Sportster 1200. Det är ett svar på den alltmer populära caféracer-trenden som återkommit i mc-världen.

Enklast tänkbara utrustning, mesta möjliga körglädje.

Enklast tänkbara utrustning, mesta möjliga körglädje.

Roadster är en enkel hoj utan krusiduller och man sitter framåtlutad med fotpinnarna rakt ner eller något bakåt. 1200-motorn ger bra knuff och det är svårt att inte skratta högt när man drar iväg. Lättkörd som en moppe.
Det här är såklart ingen hoj man korsar Europa med utan just en caféracer. Huvudinstrumentet är en varvräknare och i samma klocka finns en ruta med digital hastighetsmätare och en del annan information, bl a växlingsindikator. I styrhuvudet sitter de vanliga kontrollamporna för körriktningsvisare, oljetryck och laddning.
Priset ligger runt 145.000 kronor för en ny hoj. Några begagnade finns såklart inte ännu eftersom det är en ny modell. Ett alternativ att Harleys Forty Eight som har ett liknande koncept och samma motor. Den provkörde jag för några år sedan när den var ny. Upplevelsen var ungefär den samma som på nya Roadster. Möjligen kan jag tycka att Forty Eight är lite kaxigare och snyggare men en Harley kan man ju alltid stuka till så den blir precis så som man vill ha den.
Sedan finns det ju caféracers av andra märken såklart. Moto Guzzi har en maskin som ser riktigt läcker ut t ex. Får se om jag får tillfälle att provköra den också. I så fall återkommer jag i detta forum.

Harley-Davidson Roadster 2016

Harley-Davidson Roadster 2016

Att kliva från Roadstern till min egen Road King och åka hemåt var en riktig aha-upplevelse. Man sitter som just en kung. Skillnaden i bekvämlighet är påtaglig. Ibland brukar jag säga att min Harley är en riktig ”gubbmoppe” men det är sagt alls inte för att jag misstycker. Caféracer i all ära, det är kul i ett par mil men när du ska åka lite längre är ”gubbmoppen” att föredra.

Kör försiktigt – vad du än sitter på!

Bosse

Pray for Nice 14 juli 2016

Hej bloggläsare!

Det är några timmar efter den illvilliga attacken i Nice. Jag är inte chockad, inte förvånad eller ens förbannad på riktigt. Nej, det är sorg jag känner och samtidigt lättnad. Det är mindre än två veckor sedan vår dotter och flera av hennes kamrater var i just Nice. Jag är så oerhört glad att de inte drabbades av detta.
Nice är en stad som vi besökt så många gånger att jag sedan länge tappat räkningen. Vi har promenerat på Promenade deÁnglais, vi har besökt Negresco, vi har suttit på restaurangerna och shoppat i butikerna. Vi har parkerat bilen vid Cours Saleya, marknadsplatsen i gamla stan, osv, osv. Varje gång vi besöker Nice går vi in i en kyrka i den gamla stadsdelen och tänder ett ljus för vår bortgågne vän Christer som vi spenderade många somrar med på Rivieran och gjorde flera besök i Nice tillsammans med.
Nice känns som ”vår stad”, vi känner oss hemma där, vi känner oss trygga där. Vi var glada när vår dotter återvände dit tillsammans med sina kamrater. Hon kunde visa dem olika platser och vi gladdes åt bilder hon skickade hem under sin resa. Nu är tryggheten förstörd. En av våra favoritplatser är sargad, oskyldiga människor har fått sätta livet till, andra är skadade och vi lider med anhöriga och med Nice invånare, med hela det franska folket.prayfornice3

I denna sorg väcks ändå tankar kring det hat som är så intensivt mot västerlandet, inte minst Frankrike. Man må ha annan syn på livsstil, religion och moral och man må tycka att jordens resurser fördelas orättvist men därifrån till att urskiljningslöst döda oskyldiga människor är det ett oändligt avstånd i min syn på världen och livet. Tankarna kretsar också kring hur man kan komma tillrätta med detta. Att omvända dessa terrorister förefaller utsiktslöst och då återstår ju att utestänga dem från vårt samhälle. Hur det skulle låta sig göras har jag ärligt talat ingen aning om. Att bygga fysiska murar har ju redan visat sig vara verkningslöst. Drabbar sannolikt bara människor utan onda avsikter och skapar förmodligen ännu mer motsättningar. Har inget hopp att hitta lösningen på denna terror. Jag blir svaret skyldig 😦
Någon har i de oändliga rapporterna från Nice sagt att det ”är bara att fortsätta som vanligt och hoppas att man inte är på fel plats vid fel tillfälle”. Och det är nog den bistra sanningen som det ser ut nu. Sorgligt, mycket sorgligt! #PrayForNice

För att travestera på en gammal amerikansk TV-serie, Hill Street Blues:

”Be careful out there!”

Bosse

En Harley är alltid en Harley eller är det en Honda?

Hej!

Med risk för att trampa några eller kanske alla verkliga Harley-entusiaster på tårna dristar jag mig till att framföra lite kritik eller kalla det ifrågasättande av det mytomspunna varumärket Harley-Davidson.
Det är alls inget allvarligt och min egen passion för Harley-Davidson är på inget sätt minskad. Nej, det handlar mer om detaljer som på inget avgörande sätt påverkar produkten – motorcykeln. Det har ju onekligen skett en hel del med Harleys motorcyklar sedan den första hojen såg dagens ljus 1903. Motorerna har blivit större och bättre. Chassi och bromsar har utvecklats och blivit säkrare och effektivare. Och en hel massa mer saker har förbättrats, belysning, däck, osv, osv.
Men det finns också sådant som blivit sämre. Har kanske inte så mycket med funktion att göra men väl med den där berömda Harley-känslan. Den där känslan som infann sig första gången man satte sig på en Harley-Davidson. Känslan som inte riktigt gick att beskriva när man körde den där Heritage Softail Classic som sedan blev den första egna Harleyn.
Vad är det jag tänker på? Jo, idag finns det så mycket mer plast på en Harley än tidigare. Billigare, lättare och f u l a r e. Jämför modellbeteckningen på min första Heritage Softail Classic och min nuvarande Road King. Loggorna sitter på framskärmen.

Den högra loggan på Road King är plastig och näst intill oläslig.

Två generationer logos. Till vänster Heritage Classic från 1998. Till höger Road King från 2016

Läste för övrigt ett inlägg på en amerikansk Facebook-sida som starkt ifrågasatte Harley-Davidsons kvalité och företagets affärsverksamhet med klädförsäljning och en stor verksamhet med allehanda prylar baserade på Harley-Davidsons varumärke. Skribenten räknade upp ett antal japanska mc-tillverkare men även de amerikanska konkurrenterna Victory och återupplivade Indian som bättre alternativ till Harley-Davidson. Han (tror det var en han?) menade att Harleys storhetstid är över. Företaget har vänt sig bort från sin traditionella kundkrets, sk ”blue collars” och idag är det mer ”yuppiebikers” (min benämning) som kör Harley under en period i sitt liv.
Jag kan hålla med om att det finns säkerligen fog för den spekulationen. Det är säkert mer påtagligt i USA än i Sverige men visst är det väl så att det under 90-talet blev en explosion med motorcykelåkning generellt här hemma. Och när det gäller Harley-Davidson specifikt har marknadsföringen förfinats och verksamheten koncentrerats till speciella Harley-butiker. Man jobbar utifrån ett marknadskoncept.

För övrigt är jag själv inte någon ”äkta” biker. Jag tycker om att köra motorcykel, speciellt Harley-Davidson men har knappast något annat gemensamt med den sk. bikerkulturen. Numera kör jag inte ens tillsammans med någon annan eller i någon grupp. Är en typisk ensamåkare. Förmodligen skulle jag lika gärna kunna åka på något annat men nu råkar det ha blivit Harley.

Kommer nog att hålla fast vid Harley, trots allt!

Bosse