Våra universella värderingar

Hej!

Som engagerad samhällsmedborgare är det nära nog oundvikligt för mig att inte skriva något om den tragedi som inträffade i Paris fredagen den 13 november 2015.

På lunchen denna dag stod jag som president för Hässleholm Västra Rotaryklubb inför mina kamrater och talade om fredagen den 13:e och upprinnelsen till att detta datum uppfattas som olycksdrabbat. Mina referenser, hämtade från Wikipedia, var kristna. Jesus + tolv lärljungar, Judas Iskariot som förrådde Jesus var den trettonde i gruppen, osv. Föga visste jag då vad dagen skulle bära med sig. Jag såg fram emot kvällens Galakväll i Kulturhuset i Hässleholm och lördagens resa till Stockholm och en konsert med Madonna som jag skulle uppleva tillsammans med min fru och två av mina barn.

Mot slutet av kvällen började nyheterna om skjutningar och bomber i Paris centrala delar och vid fotbollsstadion i norra delarna av staden att dyka upp i telefonen.

Tour Eiffel

Tour Eiffel

Efterhand började omfattningen av detta att klarna. Reaktioner och nya uppgifter fortsatte att komma in under natten och nästföljande dag.
Ett uttalande kom från USA:s president Obama. Det syntes på flera platser i sociala medier.

”Once again we’ve seen an outrageous attempt to terrorize innocent civilians. This is an attack not just on Paris, it is an attack not just on the people of France, but this is an attack on all of humanity and the universal values we share.”

Och vi är många, nästan alla kan tyckas som håller med till sista bokstaven. Men är det sant? Är det så att vi alla delar de universella värderingar som USA:s president talar om? Attentatsmännen i Paris gör det uppenbarligen inte, inte heller de som utförde attentatet i Beirut och inte heller de som reser från vårt och andra europeiska länder för att kriga för Daesh. Säkert inte heller av många andra mindre radikala människor runt om i vår värld.
Vi som delar dessa i stora stycken västerländska värden tycker precis som president Obama. Det är ju vi som är vinnarna. Det stämmer med våra värderingar och det är vi som får fördelarna. Och alla som är beredda att dela dessa värderingar kallar vi för integrerade. Samtidigt släpper vi in alla i vår västerländska värld – även de som inte tycker som vi. De ser på när vi utövar vår livsstil och uppenbarligen tycker de inte om vad de ser.
Utifrån våra värderingar vill vi se enighet, öppenhet, samförstånd, tolerans och förståelse. Men vill alla människor det. Det finns gott om rasister och/eller främlingsfientliga bland vita västerlänningar men också bland de svarta i USA, bland bekännare av andra trosuppfattningar och livsfilosofier än den kristna likväl som kristna själva, agnostiker och andra. Hur ska vi kunna skapa samförstånd och tolerans mellan alla dessa olika uppfattningar och hur ska vi kunna minska och ta bort allt det hat som visar sitt fula tryne överallt runtom i vår numera ”universella” och globala värld? Är det så att vi faktiskt har olika platser på vårt klot där vi hör hemma och att alla samhällen inte kan integreras med varandra hur global vår värld än blir. Mår världen och människorna bättre av segregation? Ska vi ha olika geografiska områden där vi tillåts leva utifrån de värderingar vi delar och sedan låta andra områden och folkgrupper leva utifrån sina värderingar. Eller är det så att vi västerlänningar sitter på facit och att det är vår skyldighet att införa våra värderingar på hela klotet?
Det lär finnas andra grupper som har liknande ambitioner och vill inrätta ett världsomfattande kalifat som inkluderar Europa och nya värderingar för oss lever här. Jag tar inte Daesh gärningar i försvar – absolut inte. Men jag frågar mig om vi förstått vad det är som pågår och vilka sanningar som finns. Jag delar president Obamas värderingar i mångt och mycket men jag tror inte att de nödvändigtvis är universella och där finns kanske svaret till att konflikterna tycks bli allt fler och allt mer dramatiska runtom på vår vackra planet. Vi sitter inte på facit och vi är inte heller Guds gåva till hela världen.
Sedan är det bara att erkänna att jag inte kan acceptera den människosyn som finns i vissa delar av världen. Jag kan inte acceptera att kvinnor behandlas sämre än män. Jag kan inte acceptera att HBTQ personer inte har samma rättigheter och behandlas med samma respekt som hetronormativa människor. Jag kan inte acceptera att olika hudfärg har olika respekt, osv, osv. Jag har säkert glömt någon utsatt grupp men jag vill inkludera dessa också. Denna inkluderande inställning innebär dock inte att jag tänker böja mig och låta mig tvingas till underkastelse avseende min tro, min sexualitet, min livsstil och rätten till mitt land. Så till terrorister och förtryckare, oavsett vad ni bekänner er till vill jag säga att jag är beredd att bekämpa er med alla till buds stående medel för att försvara min och alla andras rätt till att få leva fritt och efter våra värderingar. I mitt fall är de värderingarna just precis västerländska.

I den här texten har jag använt beteckningen Daesh för det som i allmänt tal och i många medier kallas för IS – Islamiska staten. Men det är denna grupps ledare som valt att kalla sitt mördargäng för IS. Det är ingen stat och det är heller ingen grupp som står upp för muslimska värderingar i allmänhet. Därför är Daesh en bättre beteckning. Erkänn inte en stat som inte finns.

Paris

Profilbild på Facebook

Många, nästan alla har lagt en fransk flagga över sin profilbild på Facebook. Det tycker jag är helt ok. Jag har inte gjort det utan har istället fällt in en svensk och en fransk flagga i min bild . Med det vill jag visa att det handlar inte bara om Paris och Frankrike utan om just våra värderingar och hela västerlandet. Det sker terrordåd runtom i vår värld och vi måste försvara oss. Dock ska vi akta oss för att kollektivt lägga skulden på alla som inte ser ut som vi själva eller passar in till 100 % i vår livsstil.

För rätten till vår livsstil! Vive ´la France, Vive ´la Liberté – ”För Sverige i tiden!”

Bosse

Kungen på vägen!

Hej!

Vår monark, Carl IV Gustaf, är ju känd för sitt motorintresse och omskrivs ibland efter någon fartfylld resa med någon av sina bilar. Namn som Ferrari figurerar i pressen då och då i dessa sammanhang. Om majestätet äger någon Harley-Davidson känner jag dock inte till. Skulle i och för sig inte förvåna mig men om det nu skulle vara så har kungen setts köra någon? Om så har varit fallet (är fallet) undrar jag vilken modell det kan vara. Rimligen kan man tycka att det borde vara en Harley-Davidson Road King – vad annars?

Själv har jag haft förmånen att träffa vår kung vid två tillfällen, en gång i tjänsten under min tid i Flygvapnet då vi hade tillfälle att språka om svenskt luftförsvar och sedan många år senare då kungen besökte Hässleholm och jag fick bevista den lunch som kommunen ordnade för kungaparet med entourage. Blev inte så mycket snackat då men maten var god.

Kungen o jag

Kungen och jag själv under en luftförsvarsövning i slutet på 80-talet. Foto: F10

Var vill jag komma med detta då? Jo, nu har jag skaffat en egen vägarnas kung – en Harley-Davidson Road King. Frågan infinner sig då om jag blir en konkurrent till Carl IV? Eller blir det en dörröppnare när (och om) jag ”springer på” vår kung nästa gång? Kanske kan vi ta en pilsner och snacka hojar i allmänhet och Harleys i synnerhet? Kanske kan vi utbyta erfarenheter om Road Kingens för- och nackdelar (om det finns några nackdelar?)? Kanske kan vi köra ikapp? Fast det blir ju orättvist. Skulle vi (Gud förbjude) överskrida hastighetsbestämmelserna och bli påkomna av lagens långa arm så går ju den kungliga högheten fri medan jag, ofrälse som jag är, får stå mitt kast. Jag får dryga böter och indraget körkort om farten blivit alltför hög medan landets statschef får ära och berömmelse i Expressen, Aftonbladet och Svensk Damtidning. Visst är väl det orättvist? Jag får köra väldigt fort, överskrida någon vit linje (hemska tanke) och sannolikt räcka finger till konstapeln i fråga för att ens hamna i Norra Skåne.
Nej, det är nog bäst att köra i ensamt majestät – om uttrycket tillåts! Man vill ju inte dra kungahuset i smutsen och sig själv inför skranket.

En Road King som väntar på våren.

En Road King som väntar på våren.

Nu går vi ju dessutom mot vinter och när snö och halka infinner sig lär ju en tvåhjuling inte vara det bästa fortskaffningsmedlet på isiga vägar. Road King får stå inne i värmen i väntan på våren. Då blir det dags att åter ge sig ut och brottas med halvblinda bilister som far till höger och vänster. Idag säljs ju de flesta bilar med körriktningsvisare och backspeglar som tillbehör – och de flesta tycks inte ha kryssat i de rutorna i utrustningslistan. Det gör motorcykelkörning extra spännande.

Undersåte och ”King of the Road”

Bosse

Finns Sverige?

Hej!

Förmodligen är du trött på allt tjafs om flyktingar och EU-migranter. Vi möts av det i alla nyhetssändningar, i alla debattprogram, på löpsedlar och nästan överallt. Dessutom sitter en del utanför ICA-butiken medan andra sitter i bussar de vägrar att överge.
Jag kan likafullt inte låta bli att ge luft åt mina funderingar kring detta. Just nu fullkomligt översvämmas vi av detta men egentligen är problemet gammalt. För det är ett problem på många olika sätt.
Låt mig först ännu en gång understryka att det är inte den enskilda flyktingen eller migranten, eller vad ni nu vill kalla vederbörande (invandrare, utlänning, nysvensk, immigrant, etc) som är problemet. Problemet är snarare allas vår förmåga att hantera invandringen till Sverige som skett under de senaste 20 åren eller mer. Det har kommit människor från andra länder hit under många år. De har ”importerats” som arbetskraft och blivit en del av vårt land. Med sig har de haft sin kultur i olika avseenden som i vissa delar har blivit vår kultur. Samtidigt har en del av vår ursprungliga kultur smittat av sig på ”de nya svenskarna”. Sverige har utvecklats till att bli ett av världens bästa länder att leva i. Men de senaste tjugo åren har invandringen inte fungerat på det sätt som beskrivs ovan. Istället har människor kommit, förvisso i behov av skydd i de allra flesta fall, men ändå stannat kvar i den kultur de flytt ifrån. Här i Sverige har de mötts av ett batteri av rättigheter men få skyldigheter om ens några. Många har ändå varit starka och valt att integrera sig med vårt samhälle (jag vill inte utrycka det i termer av ”att integreras” för jag tror att det handlar om att det gjorts med egen kraft till största del) medan andra har valt att leva i utanförskap. Vi har 55 områden i Sverige som kan sägas inte tillhöra vårt land längre. Här talas inte svenska, här lever man efter egna lagar och regler i stor omfattning. Viljan att vara en del av det svenska samhället tycks överhuvudtaget inte finnas.

Vad beror det då på att utvecklingen har tagit denna vändning? Det finns säkert många förklaringar och teorier. Min uppfattning är att vi har en tendens att skylla allt på yttre omständigheter, inget på de som kommit hit och relativt lite på ansvariga myndigheter och ännu mindre på våra politiker. Rejält underblåst av journalistkåren har politikerna valt att stryka alla utifrån kommande medhårs. Konflikträdsla, valfiske och politisk korrekthet tillsammans med oförmåga att lägga örat mot marken har gjort att det finns två sanningar i det svenska samhället. En som råder i riksdagskorridorerna och kommunhusen och en som råder bland vanligt folk (skattebetalare), inte minst småföretagare.
Nu kommer säkert många tycka att jag är en gnällig gammal gubbe – och det kanske jag är? Jag har trots allt levt ett tag och har något som kallas erfarenhet, har gått i livets hårda skola, osv. Det väger lätt idag, jag vet. Idag finns ju Google och annan klokskap, ”hard facts” och ung kreativitet och miljömedveten medmänsklighet.
Jag vill trots det hävda att min generation misslyckats totalt i vår ”fria uppfostran”. Vi har också varit konflikträdda, vi har inte ställt tillräckliga krav och det har inneburit att vårt samhälle, oavsett om det handlar om invandring eller något annat, har förflackats.
Idag cyklar man på trottoaren (bötesbrott á 500 kr) och det är det ingen som beivrar. Idag kör man över på vänster sida av vägen med bilen och parkerar mot körriktningen, man kör mot enkelriktad, osv, osv.
Men vad snackar jag nu om? Har det någon betydelse? Är det en katastrof? Nej, självfallet inte. Det är bagateller. Det är en cykelstöld också eller hur? Ett inbrott? Det drabbar säkert ingen fattig och man är väl försäkrad. Det är i alla fall relativt riskfritt. Mindre än 10 % av alla inbrott klaras upp om jag minns rätt. Den drabbade talas det tyst om och förövaren behöver vård, det är i alla fallsynd om honom (eller henne).
De allt grövre våldsbrott som sker är man bättre på att beivra. Man jobbar från toppen och neråt syns det. Tar det värsta först och sedan får resten bero. Småtjuvar och allmän laglöshet får jobba sig upp i lugn och ro.

Det här kan man så klart inte skylla på invandringen utan just på vår egen oförmåga att ställa krav. Vi har heller inte kunnat förmedla svenska normer och sedvänjor varken till våra egna barn eller till inflyttade från andra kulturer. Det enda vi lyckats förmedla är att ”du är ett offer och därmed får du göra som du vill – om du vill. Vi ställer upp med bostad, med pengar, vad du vill, bara du tycker att Sverige och svenskarna är snälla.” När det gäller våra unga så kan ni vara ganska säkra på att ungefär det samma gäller möjligen med det undantaget att vi dessutom är dumma. Att våra ungdomar däremot ska få en bostad, komma in på bostadsmarknaden är svårare. Priserna skjuter i höjden och lånevillkoren är svåra för en ung att klara.

För mig är det obegripligt att en kontingent med sk EU-migranter kan bosätta sig på en privat tomt, skapa en sanitär olägenhet för sig själv och för omgivningen och sedan hävda att någon annan ska ta ansvar och att man utan egen insats ska få, få, få. Lika obegripligt är det att det finns politiker som stillatigande ser på och ger sitt tysta medgivande. I vissa fall t o m stödjer detta. Skulle jag helt frankt ockupera någon annans mark skulle det garanterat inte ta lång stund (timmar eller enstaka dagar) innan jag blev avhyst och dessutom straffad.  Det är skillnad på skit och pannkaka och det är inte jag som är pannkakan.

Genom vår slapphet har Sverige också lyckats med att toppa statistiken när det gäller skjutningar och dödande med skjutvapen. Övriga nordiska länder kan inte tillsammans nå upp i de dystra siffror som redovisas för Sverige. Vad skyller vi på? En polischef i Västra Götaland vill ge sken av att det beror på de ”socioekonomiska” problemområden som finns i vårt land. Må så vara men i Danmark har betydligt strängare straff för vapenbrott och det tycks ha effekt. Förmodar att vi i Sverige ska ”gulla” bort vapnen från gatorna. Lycka till!

Jag har helt avstått från ekonomiska beräkningar i detta inlägg. Det behövs inte för att man ska förstå det olyckliga i att vi som utgör det etablerade samhället måste stå för kontinuitet, erfarenhet, upprätthållande av rättssamhället och överföring av kultur och normer. Om vi lyckas med det kan vårt samhälle utvecklas i en hanterlig takt och i rätt riktning. Med det avser jag ökat välvärd, humanism, fred och trygghet. Jag tror att det finns en framkomlig väg med fortsatt humanitärt synsätt (inte säker på att det vi håller på med nu är så f-baskat humanitärt mot någon) och det är att ställa krav på ALLA som bor i vårt land, som avser att bosätta sig här eller som är på besök av en eller annan anledning. När du fullgör dina skyldigheter har du också kvalificerat dig för dina rättigheter. Att helt kravlöst ge alla rättigheter utan motprestation är i min värld totalt kontraproduktivt.

Och så vill man ju ha sylt till pannkakan också – och grädde!

/Bosse