En dag fick jag en bror.

Hej!

Jo, så är det. Precis som det står i rubriken så fick jag en bror en dag. Vad är det för konstigt med det då, undrar du? Folk får väl en bror nära nog varenda dag runtom på vår jord?
Så är det såklart. Men jag fick min bror ungefär fyra månader efter att min mor avlidit och sådär en tjugonio år efter att min pappa dog. Ändå var det en helbror, samma mamma, samma pappa.
Och det var ungefär så han presenterade sig när han ringde mig en tisdag eftermiddag i början på 2006. Först trodde jag att det var en skojare som var ute efter något arv efter min (i själva verket vår) mamma. Nu föreföll det ganska osannolikt eftersom arvet efter mamma inte var så där enormt att det skulle vara värt besväret. Det visade sig ganska snart att min bror var i högsta grad verklig och äkta. Han föddes 1956 närmare bestämt och blev några månader efter sin födelse bortadopterad. Jag har nämnt det i tidigare blogg.

Några dagar innan denna tisdag hade dåvarande presidenten i den Rotaryklubb som jag tillhör och vid denna tidpunkt var relativt ny medlem i ringt mig för att be mig hålla mitt sk. egoföredrag, berätta om mig själv och min bakgrund för övriga medlemmar vid ett lunchmöte.
Mitt svar var naturligtvis att det gjorde jag såklart och ”att något spännande händer

Vår mamma på bakgården på Teaterkällaren i Kalmar 1946.

Vår mamma på bakgården på Teaterkällaren i Kalmar 1946.

det väl alltid på några dagar” som jag kunde berätta om. Och det gjorde det ju. Jag fick en bror på gamla dagar.

När allt det här var överståndet och jag hade hunnit träffa min bror några gånger började jag ändå fundera runt omkring det hela. Gert som min bror heter föddes alltså 1956 och vår mamma dog på hösten 2005. Det är fyrtionio år, fyrtionio år som vår mamma behöll denna hemlighet för sig själv och tog den med sig i graven. Efter bouppteckning och städning av hennes lägenhet fanns inget som ens antydde att jag hade en bror.
Hur bär man en sådan hemlighet genom ett helt liv? Hur påverkar det en människa? Hur påverkade det vår mamma? Kan man bara lägga sådant till sidan? Bubblar det inte inne i huvudet mer eller mindre varje dag. Ja, alla dessa frågor lär bli obesvarade.
I samband med att Gert kontaktade mig ringde jag till mammas barndomsvän från hennes fosterhem på Öland. Det var inte så mycket information jag fick men något lite som kanske ändå säger något om den generationens sätt att hantera situationer som denna.
Att vara ogift och få barn på 50-talet var inte riktigt socialt accepterat. Utomäktenskapliga barn var oäkta och mamman betraktades nog som mer eller mindre lösaktig vilket min mamma verkligen inte var. Pappan kom lindrigare undan. Att bli mamma två gånger till två oäktingar var såklart ännu värre. Enligt mammas barndomsvän, fostersyster om ni så vill, blev det ”för mycket” och det kan man ju förstå. Frågan är dock om det blev för mycket för vår mamma, vår pappa eller för barnavårdsmyndigheterna? Det lär vi heller aldrig få veta. Hursomhelst med det så blev det adoption och Gert försvann bort till en annan familj. Själv har jag försökt att leta i de innersta minnesvindlingarna i hjärnan men inte hittat en enda liten minnesbild från detta. Det blev därför en fullkomlig överraskning för mig när min bror hörde av sig fyrtionio år senare.

Mig veterligen var min mamma pappa ”trogen” livet ut. Om hon hade någon kärleksrelation med någon annan efter att hon träffat min pappa var det inget jag någonsin märkte eller på något sätt kunde misstänka. Hur ett sådant liv kan ha tett sig kan man bara spekulera i. Som ”oäktingen” hade ju inte heller jag tillgång till familjens man. Det här var aldrig något som diskuterades varken mellan min mamma och mig och definitivt inte med min far. Vilka diskussioner som eventuellt var mellan mamma och pappa har jag ingen aning om men det är min tro att det hela inte var förhandlingsbart.
När vi alla blev äldre och jag blivit vuxen insåg emellertid min pappa sin egen förgänglighet. Hans fru visste om min existens, om hon däremot kände till min brors vet jag inte. Mina fem halvsyskon kände däremot inte till vår existens och min far ville därför dölja detta för dem även efter sin egen död. För att lyckas i sitt uppsåt ville min pappa därför att jag skulle avsäga mig mitt arv. Han var dock inte sämre än att ville kompensera mig för detta genom att erbjuda mig en summa pengar medan han fortfarande levde.
Vid tillfället, i början på sjuttiotalet hade jag inga större betänkligheter kring detta. Under hela min uppväxt hade jag av min mamma fått lära mig att ”skydda” pappa från upptäckt. Det fanns en obrottslig lojalitet mot honom. Nu kan jag ha blandade känslor kring detta.
Nu bar det sig inte bättre än att efter min pappas död blev jag ändå förmånstagare till en kapitalförsäkring som fick delas mellan de sex syskonen (fem + jag) och därmed kom min existens till kännedom för mina fem halvsyskon. Deras reaktion vet jag inget om. Sanningen är att att jag kontaktade pappas fru Ingrid och hörde hennes åsikt. Skulle jag avstå även detta? Obrottsligt lojal. Hon tyckte dock inte det. Jag var i min fulla rätt sa hon.
Ingen av mina halvsyskon har någonsin sökt kontakt med mig och i rättvisans namn har inte heller jag sökt kontakt med någon av dem.

Det är ju inget unikt med hemliga otrohetsaffärer i historien. Det har förekommit i alla samhällsskikt från kungahus till torp. Oäkta barn har kommit till världen och framförallt kvinnor har varit det femte hjulet. Som en deltagare i detta kan man ändå inte låta bli att fundera kring hur tankar och känslor har sett ut hos de olika inblandade parterna. Hur tänkte min pappa kring detta? Var det en liten krydda i tillvaron att smyga iväg och träffa den ”andra kvinnan”? Hade han fler älskarinnor? Några ytterligare oäkta barn tycks i alla fall inte finnas. Eller var han ohjälpligt förälskad i min mamma men socialt oförmögen att kunna bryta upp från sin familj och leva med den han älskade? Vem vet? Hur det verkligen var får vi aldrig veta.  Kanske visste inte ens min mamma hur det verkligen låg till
Vid min fars bortgång tog det flera veckor innan det kom till vår kännedom. Mammas barndomsvän som jag tidigare har nämnt såg dödsannonsen i tidningen (Barometern) och kontakta mamma. Jag kunde konstatera att han ringt mig från sjukhuset bara någon dag innan sin bortgång. Kanske visste han att slutet närmade sig? För mig tog det dock flera år innan jag kände någon egentlig sorg.
Vad gjorde då min mamma så obrottsligt lojal och ”trogen”? Också detta förblir en

Min fru Berit tillsammans med min bror Gert. Bilden tagen utanför Hua-Hin Vineyards i Thailand 2016.

Min fru Berit tillsammans med min bror Gert. Bilden tagen utanför Hua-Hin Vineyards i Thailand 2016.

obesvarad fråga. Mamma hade som sagt ingen annan seriös relation med någon annan man under hela sitt långa liv. Under den tid jag bodde hemma upplevde jag aldrig att det fanns någon annan än min pappa. Mamma hade aldrig besök av enskilda män, ingen stannade någonsin över natten och min mamma reste aldrig bort utom när jag följde med eller om hon reste med pappa.
Vid ett par tillfällen reste vi tillsammans alla tre. Vi var bl a i Köpenhamn, i Malmö och i Hamburg.

Varför blev min bror undangömd? Jag kan förstå att mina föräldrar inte berättade om min bror under min barndom men tycker det är lite konstigt att mamma inte sa något när jag blivit vuxen och hade egen familj. Har svårt att föreställa mig att hon lyckats förtränga detta som måste varit något av ett trauma så totalt att det ”glömdes bort”. Jag tycker också att det väl ändå var lite olyckligt att hon hann gå bort innan Gert gav sig tillkänna. Nog hade det väl varit till glädje för henne att se att det trots allt gått bra för för hennes barn och att vi två bröder fått kontakt efter alla år? Och att vi har ett utbyte av varandra.

Blod är tjockare än vatten!

Bosse

Oäkta barn på bygden och i sta´n.

Hej!

Har forskat lite om min släkt, inte särskilt mycket och inte särskilt länge. Förmodar att det är ett tecken på ålder när man börjar titta bakåt. Jag tycker dock att jag ändå ser mest framåt men det är ju klart att horisonten kommer närmare och närmare och det förflutna är längre än vad framtiden kommer att bli oavsett om den blir kort eller något längre – det ligger i sakens natur.

Själv är jag född 1953 i Kalmar. Son till en ensamstående mamma, en oäkting som det hette på den tiden. Som ensambarn växte jag upp med mamma som jobbade som kallskänka. Vi bodde först på Sjöbrings väg 3 i Kalmar, granne med sjuksköterskeskolan. Exakt när vi flyttade från den lilla ettan minns jag inte men det var innan jag började i lekskolan (det är väl dagens förskola eller 0:an?). Flytten gick lite längre bort i samma kvarter till Falkenbergsvägen 27 i samma bostadsområde. Det låg en Konsumbutik i samma hus. Tror det var en lite större enrummare med riktigt kök. I första lägenhet fanns nog bara en kokvrå.
Här på Falkenbergsvägen fick vi också telefon, en svart i bakelit. Det var för övrigt den enda modell som fanns och den var fast monterad, dvs det fanns inget telefonjack utan en liten svart metallåda på väggen där sladden försvann in. Nummerskivan var i blank metall som gav ifrån sig ett distinkt ljud när man vred på den. Med telefonen följde en telefonkatalog över Kalmar riktnummerområde.
Medan vi bodde i den här lägenheten köpte mamma också en grammofon eller radiogrammofon som man sa på den tiden. Tror att den var av märket Radiola eller möjligen Luxor. Första grammofonskivan var en sk. 45-varvare med Frank Sinatra och låten Chicago. Slutligen flyttade vi till en tvårummare på Gethes väg, fortfarande i samma bostadsområde innan vi 1966 flyttade till Landskrona.

Jag har i hela mitt liv trott att min mamma var född i Örsjö i Småland. En liten by inte långt från Nybro. Men när jag forskade lite i det visade det sig att så var det inte alls. Mamma föddes den 15 april 1925 i Runstens socken på Öland. I kyrkböckerna står det dessutom en liten anteckning – u.ä, dvs utom äktenskapet. Någon anteckning om fadern finns inte. Hon föddes alltså, liksom jag själv som oäkting.
Mamman, Elsa Maria Ölander var också född på Öland närmare bestämt i Södra Möckleby 29 oktober 1898. Min morfar som alltså inte omnämns i kyrkoböckerna vid anteckningen om min mammas födelse hette John Persson (skomakare?) och var född 1890 i Arby utanför Kalmar.
Elsa Maria och John gifte sig dock och tog (?) namnet Karlsson vilket ju också blev min mammas och följaktligen också mitt efternamn. Min mamma döptes till Karin Margit Almida. Hon valde någon gång innan jag föddes att stava både sitt för- och efternamn med C. Det är en historia i sig.

Min mormor (tv), en av mina mostrar, troligen Mariana och jag själv framför torpet i Örsjö.

Min mormor (tv), en av mina mostrar, troligen Mariana och jag själv framför torpet i Örsjö.

Någon tid efter mammas födelse har mormor och morfar uppenbarligen flyttat till Örsjö, kanske skedde det i samband med giftermålet? Så det var i Örsjö som min mammas föräldrahem låg. Jag har därför alltid trott att det var där hon var född.
Min mormor dog i Örsjö den 15 maj 1958 och morfar dog två veckor tidigare den 30 april på samma plats. Jag var då ungefär 4,5 år gammal och har inte mycket minne av detta.
Under någon tid av sin uppväxt var min mamma tillbaka på Öland och Runstens socken som fosterbarn. Det är ju lättare att förstå nu när jag vet att det redan från början fanns en koppling till denna trakt.

Hur min mammas uppväxt såg ut är svårt att föreställa sig. Vissa berättelser har jag fått mig till livs genom åren men när jag försöker sammanfatta det är det ändå bara små brottstycken. Jag vet att livet var fattigt i Örsjö. Familjen var stor, sju barn eller var det nio? Jag har hittat sju i min efterforskning men har en minnesbild av det ska ha funnits nio syskon. Kanske dog ett eller flera barn i barnsäng? Oavsett vilket har den stora barnaskaran varit svår att dra försorg om med bara ett litet torp som försörjningskälla. Möjligen arbetade morfar också som skomakare. Därför var också min mamma fosterbarn på gården i Björkerum på Öland under flera år. Det var ett sätt för gårdsinnehavaren att få billig arbetskraft kan man tänka. Men det kan ju också vara så att man tog ett socialt ansvar. Mamma fick gå i skolan och hade ju mat och husrum. Hon förblev också vän livet ut med dottern i huset som hon var jämnårig med. Under min barndom var vi också tillbaka på gården under somrarna, ett paradis för en liten stadsgrabb. Förmodligen fick mamma jobba betydligt hårdare än vad jag gjorde under mina sommarveckor på gården i Björkerum. I princip tror jag mig ha förstått att hon tjänade som piga även om hon som sagt fick gå i skolan t o m klass sex.

Så småningom lämnade hon i alla fall Öland och fick plats i Kalmar. Jag tror att hon började sin bana som hembiträde innan hon med tiden började jobba på restaurang. Det blev kallskänka för hennes del, först på Teaterkällaren vid Larmtorget i Kalmar. Jag har minnesbilder av att vi på vissa söndagar åt middag i restaurangen. Det fanns orkester som spelade och vid något tillfälle minns jag att jag fick stå på scenen och ”hjälpa till” med framförandet. Kanske var min pappa också med vid något av dessa tillfällen? I vilket fall som helst var det sannolikt här de två träffades någon gång på den senare hälften av 40-talet.

Mamma och pappa skålar på någon krog, kanske Teaterkällaren i Kalmar.

Mamma och pappa skålar på någon krog, kanske Teaterkällaren i Kalmar.

Pappa var på väg upp på samhällsstegen och hade när jag kom till redan fem (!) barn med sin fru. De bodde i Bergkvara söder om Kalmar. Mamma blev alltså min pappas älskarinna helt enkelt. Den relationen varade ända fram till min fars död, om än mera sporadiskt på slutet. Men så sent som 1972 dök mamma och pappa upp på Krigsflygskolan i Ljungbyhed när jag hade börjat min utbildning där.
Man kan säga att mamma var pappas ”frilla” och jag tror att passionen var stor. På femtiotalet var det däremot inte lika lättvinnligt att skilja sig, särskilt inte om man redan hade en stor familj och dessutom var något av en pamp med eget företag och många anställda. Passionen höll dock i sig och 1956 fick mamma ytterligare ett barn med min pappa. Jag kan bara gissa hur det togs emot på 50-talet. Själv var jag omedveten om denna bror och skulle så förbli fram till fyra månader efter min mammas död 2005.
Tre månader efter barnets födelse blev min bror bortadopterad till en familj i Oskarshamn. Om det var ett gemensamt beslut mellan mamma och pappa eller av endera av dem eller om det möjligen var ett myndighetsbeslut lär jag aldrig få veta. I dokumentationen finns ingen information om detta. Dock kan man anta att det inte var en lätt situation att vara ensamstående mamma till ett barn på 50-talet, ännu mindre till två. Jag får försöka återkomma till historien om min bror vid ett senare tillfälle.

Någon gång under min uppväxt i Kalmar bytte mamma arbetsgivare och blev kallskänkschef på Stadshotellet vid Stortorget. Vi hade det bra med tanke på omständigheterna. Jag upplevde min barndom som trygg och saknade aldrig något. Att inte ha någon hemmavarande pappa hade dock sina sidor. På 50-talet var det lite udda och jag fick ibland utstå vad man idag skulle kalla mobbing. Inte alltid roligt men en erfarenhet som man också lär sig något av. Avsaknaden av manlig förebild kan man fundera över. Pappa dök ju upp då och då, alltid i någon fräsig bil och med en portfölj i handen. Han var vad man skulle kunna kalla ”flotta Vicke”. Bilintresset har smittat av sig. Om jag också är ”flotta Vicke” får andra bedöma.
Att inte ha en allestädes närvarande pappa tror jag har fört med sig att min syn på jämställdhet i viss mån skiljer sig från majoriteten av män i min generation. Jag har aldrig upplevt att det finns en uppdelning av vad män respektive kvinnor bör eller kan göra.

Så här långt har jag däremot inte hittat särskilt mycket information om min far. Jag har till och med blivit lite osäker på hans riktiga namn. Har levt i tron att han hette Agne Fabian Tankred Nyström. I min sentida efterforskning har jag hittat Agne Johan Tankred Nyström, född 9 juli 1913 i Linköping och död 1977. Det kan stämma. Han var definitivt östgöte. Han var 12 år äldre än mamma och dödsåret stämmer också. Var namnet Fabian kommer ifrån vet jag inte. Möjligen har jag blandat ihop det med morfar som hette John Fabian.
Min pappa dök som sagt upp med sin portfölj. I den fanns alltid en flaska whisky och oftast någon spännande grej. Jag minns särskilt en räknesticka. Den var väldigt liten och tillverkad av bambu. Efter flera år fick jag räknestickan av min far och har den kvar ännu. Någon uppfattning om hur ofta min far dök upp eller ens hur många gånger jag träffade honom innan han lämnade detta jordelivet 1977 har jag inte. Oavsett hur många gånger det var så var det ju aldrig i vanliga vardagssituationer. Min pappa intresserade sig inte för min vardagliga uppfostran vad jag kan minnas.
Jag har inte hittat särskilt mycket om min pappa när jag sökt i register. Kunde inte ens hitta honom i kyrkböckerna.
Jag vet namnet på hans fru, Ingrid. Någonstans har jag nog uppgifter om hans fem barn, mina halvsyskon men sedan är det slut. Vilka var hans föräldrar? Ska försöka forska vidare och se om det går att gräva fram mer om min pappa som jag bara såg då och då under alla år.

Hur blev då livet för oäktingen? Hur gick det att växa upp utan pappa på 50-talet och med en mamma som jobbade på restaurang, sena kvällar och inte sällan övertid? Tänkte berätta lite om det i en kommande blogg.

En svår barndom – vad är det? Min var det inte.

Bosse

De misstrodda – det är vi det.

Hej!

Helt ovetenskapligt vill jag påstå att Sverige är det mest kontantovänliga landet i världen. Det finns något totalt ologiskt i hur kontanter hanteras i detta land. Bankerna vill att vi alla ska använda något eller allra helst alla deras system för betalningar. Det kontantlösa samhället ska uppnås. Då är alla problem med lösta tycks man tro. Samtidigt ger Riksbanken ut nya sedlar och de gamla görs ogiltiga. Nya mynt ska också göras och ersätta de gamla. Jag vet att ett syfte är att ”locka fram” gamla sedlar som finns till miljardvärden. Och i stort sett hela kontanthanteringen ses som en svart sektor i samhället. Så är det naturligtvis inte även om det figurerar ansenliga summor i kriminella kretsar och att dessa inte sällan är i form av kontanter.

Samtidigt som bankerna är mycket ovilliga eller till och med helt vägrar att hantera kontanter gör man goda förtjänster på vanligt folks problem med att bli av med kontanterna. Den lilla föreningen som anordnar ett föreningslotteri för att stärka sin kassa eller kanske för att skänka pengarna till något välgörande ändamål får svårt att slussa in lotteriintäkten i transaktionssystemen. Finns det mynt inblandade är det i stort sett omöjligt.

Besvärligt betalmedel i Sverige.

Besvärligt betalmedel i Sverige.

Sedlar kan sättas in på ett bankkonto via en sk servicebox där banken kontrakterat ett annat bolag, t ex Loomis för att hämta pengarna, köra dem till en uppräkningscentral, ofta på mils avstånd från upphämtningsstället. Tre dagar eller fler senare återfinns pengarna på insättarens konto – mot en avgift givetvis. Mynten? Ja, inte vet jag.
Men det finns ju så smidiga betallösningar idag anför vän av elektroniska lösningar och det kontantlösa samhället. Korrekt. Som privatperson kan man t ex ”Swisha”. Det är ju dessutom gratis, eller? Jo, för privatpersoner är det gratis, än så länge. För föreningen i exemplet ovan kostar det dock en krona och femtio öre att ta emot betalningen. Så om föreningen säljer lotter, låt oss säga hundra stycken (antalet i en vanlig lottring) för tio kronor styck så får man en intäkt på ettusen kronor. Om det är sextio olika lottköpare som var och en använder Swish så blir det en kostnad på nittio kronor för föreningen. Om någon väljer att köpa en lott för tio kronor kostar den transaktion alltså 15 % av lottpriset.
Till detta ska man sedan lägga övriga kostnader fast de fanns ju redan tidigare förstås. Skulle man välja att ta betalt med kontanter i stället och deponera intäkten i servicebox blir kostnaden nittiofem kronor för detta. Väljer man att acceptera flera betalsätt för lottförsäljningen kan det bli dubbla gager så att säga, dvs 90 + 95 kronor. Det gäller att tänka både en och två gånger så det inte slutar i ett nollsummespel eller ännu värre i förlust. Var säker på en sak i alla fall. Banken kommer att vinna på ditt lotteri oavsett hur du gör med betalningen och vem som dragit den vinnande lotten. Föreningen kan lätt åka på en nitlott.

Ett ytterligare alternativ som är tekniskt smidigt är kortterminal, t ex iZettle som enkelt kan kopplas till föreningens bankkonto. Även här betalar man per transaktion. Avgiften är högre än för Swish. Den lilla föreningen kan snabbt drabbas av flera olika avgifter för att sköta sin lilla ekonomi vilket naturligtvis måste belasta den egna verksamheten på olika sätt, högre medlemsavgift och begränsningar i verksamheten.
Ovanstående förhållanden och problemställningar gäller i stort oförändrat också för det lilla företaget fast där är kanske transaktionerna desto fler, dvs förtjänsten för bankerna desto större. Och det visar ju sig i de ekonomiska rapporter bankerna lämnar i samband med kvartalsskiften och årsbokslut att alla avgifter som tas ut av kunderna, inte minst de små kunderna ger miljardvinster i andra änden. Det ger utrymme för bonusar i mångmiljonklassen och ska du investera i aktier på den svenska börsen är det kanske just bankaktier du ska satsa på. De ger ofta goda utdelningar nämligen.

Jag tycker det är oansvarigt av statsmakten att ge bankerna helt fria händer avseende kontanthantering i Sverige. I ivern att försvåra hanteringen av oärligt tillskansade kontanter drabbas oskyldiga privatpersoner, mindre föreningar och småföretagare av orimliga, för att inte säga ohemula avgifter och besvärlig hantering av kontanter. Dessutom uppmanar bankerna konsumenten att betala med kort och då samtidigt avrunda uppåt och på det sättet plocka ut kontanter från butikens kassa. Det innebär att det måste finnas en viss mängd växel och då i olika valörer inklusive mynt. För att hålla detta ”sortiment” på pengar så får man gå till banken och växla (i en automat) vilket, hör och häpna, kostar pengar. Butiken tjänar inget på detta (utom möjligen goodwill hos konsumenten som tycker det är smidigt) men banken gör en liten förtjänst att addera till miljarderna.

Bankerna säger att varje gren i deras verksamhet ska betala sig själv och det gör den ju uppenbarligen – med råge. Skulle det nu trots allt gå dåligt för bankerna t ex genom oskicklighet vilket ju hänt som bekant så tar däremot staten sitt ansvar och gräver i skattkistan för att se till att bankerna kommer på fötter igen. Så du, kära skattebetalare och tillika bankkund kommer alltid att få betala inte sällan två gånger eller fler för samma sak men du får sällan eller aldrig betalt när du lånar ut dina surt förvärvade pengar till någon bank.

Man kan verkligen fråga sig varför svenska politiker har så lågt förtroende för sina skattebetalare?

Bosse

Korta fakta:

  • Summan av kontanter (sedlar och mynt) i cirkulation i samhället 2015 var 77 miljarder kronor
  • Det är Riksbanken som tillgodoser samhällets behov av sedlar och mynt. Kontanterna distribueras via Bankernas Depå AB till sk. värdebolag och vidare till bankernas uttagsautomater.

Den f-bannade senapskålen

Hej!

Tillhör du dem som älskar ruccola (ska enl Språkrådet stavas rucola)? De senaste decenniet har denna maskrosliknande salladsväxt vunnit mark i vårt land. Växten som på svenska också kan kallas senapskål beskrevs dock redan av Carl von Linné på sin tid. Ursprungligen kommer växten från Sydeuropa. Italien, Spanien och Frankrike är länder den stammar ifrån. Det är ju också där den från början förekommer i diverse maträtter.

Ett par sorgsna ruccolablad sänker denna annars så fräscha croissant.

Ett par sorgsna ruccolablad sänker denna annars så fräscha croissant.

Som allt annat i vår globaliserade värld har den numera vunnit mark långt utanför sina naturliga områden. Dock reproducerar sig växten inte Sverige. Däremot finns den i överflöd i våra grönsaksdiskar och på landets krogar. Ett par ruccolablad kan man alltid slänga på en ostmacka eller dränka en pizza med. ”Serveras med ruccolasallad” är en vanligt förekommande text på diverse menykort.
Och det finns en försvarlig andel svenskar som fullkomligt älskar dessa ”maskrosblad”. Beska, inte sällan vissna och inte ens dekorativa hyllas dessa blad som en kulinarisk läckerhet. Jag säger: NEJ TACK!

Ruccola, rucola eller senapskål, vilket ni vill tycker jag är bland det mest trista jag kan stoppa i min mun, möjligen med undantag av snus. Precis som jag hävdar ovan är det en vissen, besk ursäkt för en grönsak som tar plats i stället för en fräsch, krispig sallad sammansatt av goda och vackra grönsaker i sprakande färger.
Så nej, kära ruccolavänner vi delar inte denna passion för senapskål. Ni får min portion också. Jag skänker den med glädje till dig och avstår hellre den delen av tallriksmodellen än förpestar min måltid med ruccola. Det förvånar föga att Italien byter regering varannan vecka eller att maffian kan härja fritt i detta land. Vem orkar ta sig an något väsentligt när sådan grönsak står på menyn.
Spanien har ju heller inte haft det lätt, en ekonomi i nedgång, tjurrusningar och tomatkrig säger det mesta. Min analys är att det är ruccolans fel. Ät tomaterna och kasta ruccola på varandra i stället så kommer allt att ordna sig.
Vet inte om det ens är lönt att nämna Frankrike i detta sammanhang? Personligen tycker jag att ruccola till camembert är ett riktigt bottennapp när man kan äta friterad persilja och hjortronsylt.

En god ostmacka förvandlas till en besk och vissen upplevelse

En god ostmacka förvandlas till en besk och vissen upplevelse

Och här hemma i Sverige, vem kan tänka sig ruccola till kräftorna? Potatismos, stekt strömming och – ruccola? Nej, skulle inte tro det.
Här i Hässleholm har den viktigaste politiska frågan på länge varit en viss musikpaviljongs vara eller inte vara. Nu vill förespråkarna för detta monument över en svunnen tid starta ett alldeles eget politiskt parti med detta som huvudfråga. Om detta kan man tycka vad man vill men personligen tycker jag frågan om att bannlysa ruccolan känns betydligt mer angelägen. Därför har jag allvarliga planer på att starta partiet BRUD – Bannlys Ruccola Utan Dispens.

Menar jag allvar?

Bosse 

Jag vaknade en morgon

Hej!

När jag vaknade i morse konstaterade jag att jag inte var död. Det var på något sätt hoppingivande trots att jag kände smärta i axlarna och att ögonen inte riktigt hade vaknat lika mycket som jag själv. Dessutom hade kudden varit aggressiv och ställt till det ordentligt med de få hårstrån som fortfarande envisas med att häcka på min skalle. Om jag hade varit död är jag säker på att jag bara vänt mig om och sovit vidare till en lämpligare tidpunkt att vakna.
Jag tror det var Björn Skifs som en gång sa att ”om man vaknar en morgon och inte har ont någonstans är man förmodligen död”. Jag har tagit fasta på det och då känns det just hoppingivande när man vaknar och har lite ont någonstans. För en vacker morgon någon gång i framtiden vaknar man sannolikt och har inte ont någonstans och då kanske man är död. Jag finner det troligt att då är det inte lönt att stiga upp den dagen.

Men idag var jag alltså inte död så nu har jag stigit upp, kammat testarna, lipat åt den dumma kudden och börjat leva en dag till.

Visst kan drömmar vara underligt ologiska?

Bosse

På Harley genom Europa, del 3 – hemresan

Hej!

Efter några dagar i Barcelona med en avslutande konsert med Rolling Stones var det åter dags att packa våra motorcyklar för att vända kosan norrut mot Sverige. Spanska vägar är underbara att köra på, jämna som salsgolv och alls inte som våra med alla lagningar och lappningar, potthål och ibland rent livsfarliga hål mitt i vägbanan. Körteknik med motorcykel (i viss mån också med bil) innebär bl a att man ser så långt fram som möjligt. När du ska ta en kurva ska blicken söka sig till vad man brukar kalla ”the vanishing point”, dvs där du vill gå ur kurvan. Om vägen är dålig måste du samtidigt hålla koll på vägen alldeles framför hojen för att se hål, bulor och annat som kan innebära obehagliga överraskningar. Problemet är inte lika stort i andra länder där kvalitén på vägarna i allmänhet är bättre än här hemma.

Berit och hennes Harley-Davidson Dyna T-Sport någonstans i Alsace

Berit och hennes Harley-Davidson Dyna T-Sport någonstans i Alsace

Vi rullar på en bit upp i Frankrike. Dag två sätter vi åter kurs på Alsace. Vi lyckas hamna på en nära nog spikrak väg söder om Strasbourg. Vägen är helt öde när vi åker i långt mer än en timme utan att möta ett enda fordon. Vi kör inte ikapp någon heller. Det är bara vi fyra människor på hela vägsträckan. Inga skyltar någonstans. Det är som att köra på en flera mil lång landningsbana. Det blir efter en stund nästan kusligt. Var leder denna väg? Slutar den i ett stup? Till slut når vi åter bebyggda trakter. Än idag vet jag inte vad det var för en konstig väg vi hamnade på.
Den här dagen stannar vi i Ribeauvillé i regionen Alsace. Vi tar in på ett trevligt hotell och hittar en trevlig restaurang där vi njuter lokala läckerheter (choucroute).

Vi har nu varit på resande fot i två veckor. Mina jeans har gått sönder i vecken vid knäna så jag ser verkligen cool ut. Ingen färdigköpt patina här inte. Jag behöver inte hänga upp dem på kvällarna heller, de står bra för sig själva i ett hörn på hotellrummet.
Med dessa förutsättningar avseende klädval kliver vi in på vinhuset Hügel i Riquewihr. Fyra, vid det här laget, ganska ”ankomna” bikers i lätt slitna och faktiskt ganska skitiga kläder. Vi hälsar och ser hur fyra glas ställs fram för att bjuda på ett smakprov ur sortimentet. Men vi är inte riktigt vad personalen tror och vad vår klädsel utstrålar. Vi är faktiskt pålästa och är inte här av en slump. Vi är här på rekommendation från vinkännaren Håkan Nilsson från Helsingborg. Han har bl a skrivit boken Provsmakning i Alsace. Har köpt den personligen av Håkan vid en vinprovning med Munskänkarna i Hässleholm. Tog mig friheten att ta en kopia på en översiktskarta i boken och den har vi använt som guide när vi besöker vinhus i området.
När vi refererar till Håkan Nilsson händer något lustigt. De framställda flaskorna bärs ut och nya kommer in tillsammans med fler glas. Håkan Nilsson känner man till – och tycker om. Han har skrivit om vinhuset på ett bra sätt och vi är naturligtvis inte de första som kommer hit med Håkans bok i bagaget. Vi är bara de första som ser ut som bovar och banditer. Hunden och håren…

Berit på vinhuset Hügel.

Berit på vinhuset Hügel.

Vi har redan några vinflaskor i vår packning, nämligen några trevliga flaskor från vinhuset Chapoutier i Tain l´Hermitage i Rhonedalens norra del som vi besökte dagen innan. Chapoutier gör utmärkta viner bl a på druvor (Syrah) från Hermitage-kullens sydsida som avgränsar staden i norr. Här i Tain är doften av choklad påtaglig för här hittar man nämligen också chokladhuset Valrhona.
Hur ska vi nu få plats med allt på en motorcykel? Berit har dock väskor som är ”expandable”. Med hjälp av en dragkedja tycks de kunna bli hur stora som helst. Vi får plats med ytterligare åtta (vill jag minnas) flaskor från vinhuset Hügel. Nöjda med detta har vi shoppat färdigt. Nästa dag styr vi vidare norrut och in i Tyskland.

Efter en ganska charmlös etapp på tyska Autobahn når vi den däremot mycket charmiga staden Celle i norra Tyskland. Det blir dagens övernattningsställe. Efter incheckning på ett modernt hotell där vi har sällskap av flera bussresenärer tar vi en promenad på stan och landar så småningom på en indisk restaurang.
Efter att vi nästa morgon vid frukostbuffén chockat bussresenärerna med vår uppsyn är det dags för avfärd. Det börjar dugga lite lätt när vi packar hojarna. Vi sätter av mot Sverige. När vi kört en knapp mil och kommit upp på Autobahn igen duggar det inte längre, det regnar. Ganska snart vräker det ner. Det är som att köra i en svärm småspik, i alla fall om man som jag kör med öppen hjälm. Dessutom ser man allt i ett töcken. Glasögonen blir ju fulla med vatten och rutan likaså. Jag har i två veckor blivit hånad för att jag släpat på en Gore-Texjacka när solen lyst från en klarblå himmel varje dag. Nu kommer den jackan väl till pass.

Regnet håller i sig och blir snarare mer intensivt än avtar. När vi når bron som leder över mot Fehrman (Puttgarden) står husvagnsekipagen på rad efter vägkanten. Det blåser kraftigt och att då köra över bron kan vara direkt farligt med det vindfång en husvagn utgör.
Det är inte så roligt att köra över med motorcykel heller faktiskt. Man får luta emot ordentligt i sidvinden. Vi kommer dock över säkert och fortsätter mot färjan som ska ta oss till Rödby i Danmark. Det är sådär kul att köra på stålgallret upp på färjan. Regnet gör att det är väldigt halt.
I Danmark fortsätter det intensiva regnandet. Mina stövlar är genomsura. Jag är inne på sista paret handskar jag har med mig. De väger hur mycket som helst av vatten. Det är som tur är varmt ute så ingen av oss fryser. Någonstans innan Öresundsbron börjar min Gore-Texjacka tröttna och jag kan förnimma att regnet börjar ta hem vinsten. När vi passerat brofästet på den svenska sidan stannar vi för att ta farväl av varandra. Ylva och Lars ska åka hemåt mot Simrishamn medan Berit och jag ska fortsätta mot Hässleholm. Vi kan inte annat än skratta. Vi är dyngsura efter dagens nära nog sjuttio mil långa körning. I stort sätt alla i hällande regn. Vi har haft en fantastisk resa tillsammans så en dags regn räcker inte för att få oss på dåligt humör.

Sista störtskuren kommer i höjd med Finjasjön, några få kilometer från vårt hem. Väl hemma på uppfarten åker stövlar, jacka och regnbyxor av. Strumporna vrids ur och stövlarna fylls med tidningspapper. Drygt femhundra mil är avverkade på två veckor. Vi är hemma oskadda (även om det var obehagligt nära utanför Cannes) och med bagaget fyllt med mycket mer än en flock vinflaskor. Ett underbart minne som håller i sig än idag, tretton år senare.

”Live to ride – ride to live!”

Bosse

På Harley genom Europa, del 2

Hej!

I förra bloggen om vår Europatripp 2003 hade vi hunnit fram till Cap dÁdge och fått en fantastisk musselsoppa efter en strapatsrik resa från Antibes.
Efter en god natts sömn (vi hade ju fått både god mat och en flaska vin kvällen innan) var det åter dags att ge sig ut på vägarna i Camargue för den sista etappen ner till Barcelona. Med en rejäl frukost i magen packade vi våra motorcyklar. Det var då jag såg det. Det fanns ingen luft i mitt bakhjul. Jag hade fått punktering – en pyspunka och under natten hade all luft försvunnit ur bakdäcket.
Bara en sak att göra. Ta sig till närmaste Harley-verkstad och få det fixat. Att försöka laga på plats var inte att tänka på. Sagt och gjort, jag ringde SOS International och förklarade att det ”var jag igen” och kunde de fixa en bärgare? Jodå, efter mindre än en halvtimme var bärgaren på plats och dagens etapp inleddes i hytten på lastbilen. Vi hade kollat upp var närmsta Harley-verkstad fanns och det var i staden Bèziers. Den låg i alla fall åt rätt håll längs med A9 som leder ner mot Barcelona.
Där drack vi kaffe tvärs över gatan från verkstaden sett, kunde köpa ännu en souvenirtröja i Harley-butiken och snacka lite med verkstaden. Det visade sig vara en pytteliten stålcord som krupit in i däcket och orsakat punkteringen. Sannolikt hade den smugit sig in dagen innan när jag tvingades ut på vägrenen i samband med olyckan i Cannes.

Någonstans i Provence med lavendelfält i bakgrunden.

Någonstans i Provence med lavendelfält i bakgrunden.

Resten av resan ner till Barcelona gick utan ytterligare problem. Ja, det vill säga Lasses Road King fortsatte att sörpla i sig olja i nära nog samma omfattning som den drack bensin. Lasse hade lämnat in sin maskin till ”världens bästa Harley-mek” någonstans på den skånska landsbygden. Han visste hur man fick fart på en trött Evo. Men trimningen blev inte så lyckad som förespeglats och minns jag rätt lämnade Lars senare sin hoj till en mer kompetent verkstad och fick ordning på maskinen. Hela vårt lager av medhavd olja gick ner i Lasses hoj. Som tur var drack varken Berits eller min hoj någon olja under resan. Originaldelar även när man trimmar kan vara ett klokt val. Och i vilket fall som helst ska man välja beprövade delar och en duktig mekaniker. Själv hade jag 2001 bytt min kam till en Screami´n Eagle (SE-4 vill jag minnas) och satt in ett Dyna 2000 dual-fire tändsystem. Fick Heritagen att gå mycket bättre men med bibehållen hållbarhet och utan ”biverkningar”.

Barc_13

Ylva tröttnar aldrig på att hålla om Lars – antingen hon sitter bak på hans Harley eller inte.

Vi lyckades så småningom i alla fall krångla oss in till centrum i Barcelona med värkande kopplingshand efter mycket köande i infartslederna. Varmt var det också, närmare 40 grader (än 37) i luften. Vårt enkla hotell låg bara knappt hundra meter från La Rambla. Ylva hade bokat och försäkrat sig om att det fanns garage för motorcyklarna. Det dånade ordentligt i den smala gränden när vi körde fram till hotellentrén. Vi checkade in med vår packning och frågade efter garaget. Tjejen i receptionen visade oss ett lagerrum bakom receptionen. Fyra trappor ner från gatan till receptionen och två ytterligare till lagerrummet. Hon hade missförstått och trodde vi kom på varsin trampcykel. Ridå!

Mer eller mindre galna människor finns det gått om när det drar ihop sig till Harley-möte.

Mer eller mindre galna människor finns det gott om när det drar ihop sig till Harley-möte.

Ett kvarter bort hittade vi ett parkeringsgarage och där låste vi samman våra hojar som vi gjort tidigare under veckan. Där stod de sedan och var orörda när vi hämtade dem några dagar senare.
Barcelona fullkomligt kokade av Harley-Davidson. ca 50.000 hade kommit till stan för att delta i 100-årsjubiléet. Italienarna var mest galna. De körde Ramblan upp och ner vilt gasande så avgassmällarna ekade mellan husen. På festområdet fanns tusentals Harleys uppställda i alla tänkbara modeller – och en del otänkbara. Det enorma menageri av människor som rörde sig där och inne i stan var också i många fall osannolika. Den ena exhibitionisten överglänste den andra.
Inne på festområdet fanns butiker, utställningar och scener av olika slag – som sig bör på en mc-träff. Vi träffade på en del folk som vi kände från HOG (Harley Owners Group). Jag hade varit på en kurs i södra Frankrike ett år tidigare och fått en del nya kontakter från olika länder runt om i Europa, Afrika och Saudi-Arabien.
Vi kunde också hämta ut våra konsertbiljetter som bokat hemifrån. Sista kvällen i Barcelona hade nämligen Rolling Stones en konsert  på Palau Saint Jordi i anslutning till festområdet. Där var vi och ungefär 100.000 andra galningar och såg Mick Jagger och de andra medlemmarna i bandet spela. Jag har letat efter några bilder från detta men kan inte hitta några tyvärr.
Rolling Stones-konserten blev en värdig avslutning på vårt Barcelonabesök.

Ett litet bildgalleri

Klicka på bilderna för större.

Gissar att Barcelonas befolkning drog en lättnadens suck när vi, 50.000 halvtokiga Harley-Davidson-entusiaster lämnade staden med mullrande maskiner, skrikande sirener och en sista ljudlig avgassmäll.

Fortsättning följer.

Barcelona – alltid värt ett besök!

Bosse

På Harley genom Europa, del 1

Hej!

Tänkte berätta om en resa på motorcykel genom Europa. Det hela tilldrog sig närmare bestämt 2003. Harley-Davidson firade 100-årsjubileum och det var fest både här och där runtom på klotet. Givetvis var det största och häftigaste arrangemanget i Milwaukee men vi tog oss till Barcelona som var lite närmare kan man säga.

Motorcyklarna packas inför Europaäventyret.

Motorcyklarna packas inför Europaäventyret.

Vi, det var min fru Berit på en Harley-Davidson Dyna T-Sport, kamraterna Ylva och Lars på en Road King och så jag själv på min Heritage Softail Classic från 1998 med Evo-motor. En ”riktig” Harley-Davidson kan man säga med motorn skruvad direkt i ramen och inga fjolliga balansaxlar och sådant strunt.
Ylva och Lars utgick från Simrishamn och Berit och jag själv ifrån Hässleholm. Samling i Trelleborg där vi tog nattfärjan till Travemünde.
Vi hade tittat hyfsat noga på kartan för att se vad som kunde vara lämpliga etapper. Alla planer sprack och första dagen loggade vi åttio mil och landade i Heidelberg. Lagom ömma i baken drack vi varsin öl och tog en promenad på stan. Det lilla vi hann se av Heidelberg var väldigt fint men åttio mil tog snart ut sin rätt och vi intog vårt nattläger.
Dag två på hojen bar oss mot Frankrike och vi landade så småningom i Colmar i området Alsace. Mitt emot stationen låg ett hotell och portiern lovade att bevaka våra cyklar hela natten. För säkerhets skull låste vi ihop alla tre hojarna med ABUS

Hoplåsta Harleys i Colmar

Hoplåsta Harleys i Colmar

kraftigaste kätting. Jag kan redan nu avslöja att vi inte råkade ut för några intermezzon med stöldförsök eller skadegörelse på våra motorcyklar under hela resan.

Vi fortsatte vår resa den tredje dagen men valde att inte fortsätta direkt mot Barcelona utan färden gick den korta sträckan ner till Mulhouse för ett besök på det fantastiska bilmuséet som en gång i tiden startades av bröderna Schlumpf. Här finns en fantastisk samling av gamla bilar, främst Bugatti. Numera är det ett nationellt museum i Frankrike. Efter besöket på Musée National de l’Automobile de Mulhouse fortsätter vi mot Schweiz och sedan åter in i Frankrike på Route Napoleon ner mot Provence för att slutligen nå Antibes. Jag har kört den sträckan en gång tidigare med bil. Att göra resan med motorcykel är något annat. Det är väl bara att erkänna att Heritagen inte är den ideala hojen att åka på i denna bergiga trakt med sina serpentinvägar. Dynan är betydligt smidigare att hantera och Lars Road King hade

På väg till Barcelona

På väg till Barcelona

också bättre chassi och bättre frigång som tillät honom att lägga ner mer i kurvorna. Ibland var det nästan så att jag fick stanna och backa för att komma runt de snävaste böjarna. Ducatis och andra sporthojar for förbi som getingar men alltid med en vänlig hälsning.

Till slut når vi Antibes, en favoritplats som vi besökt många gånger både före och efter denna tripp. Efter välbehövlig sömn tar vi hojarna nästa morgon och åker ner till Juan-les-Pins. Det är lättare att parkera med motorcykel än med bil och vi kan ställa våra tre cyklar direkt på strandpromenaden. Några korta kliv och vi är nere i sanden. De första vi ser är familjen Svensson. Kamrater som vi träffat många somrar i just Antibes. Världen är liten. Vi bestämmer att ses på kvällen och grilla.
Efter sol och bad beger vi oss mot Nice. Ett besök i Harley-butiken står på schemat. Alltid roligt att köpa någon del till hojen eller en souvenirtröja med butiksnamnet på när man är i olika länder. Vägen tillbaka mot Antibes sker i rusningstrafik. Promenade de Anglais är fullsmockad med bilar. Små j-vla Renault, Peugeot och Citroën i fem filer. Trots Harleyns storlek kan jag ganska enkelt kryssa mellan filer och bilar på äkta franskt manér. Men ibland blir det stopp och plötsligt ser jag att Berit reagerar. Bilen bakom henne har stött till hennes bakskärm. Det syns inget på skärmen och damen bakom ratten fortsätter oberört att bättra på makeupen. Dessa fransoser! Vi fortsätter mot Antibes. Vägarna är bekanta, vi har kört här många gånger fast med bil. Vi passerar Nice flygplats, Cagnes sur Mer och Casino-butiken i Villeneuve-Loubet med de konstiga husen. Vidare på strandvägen, Bord du Mer mot floden Braque och Camp du Pylone där Svenssons residerar denna sommar.
Väl framme parkerar vi motorcyklarna och sitter ner på en bänk vid receptionen en stund. Ylva gråter.
-Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, säger hon. Resan genom Nice rusningstrafik blev lite för mycket med bilar bara några få centimeter vid sidan om och ibland i farter som är ganska höga. Själv tänkte jag inte så noga på det efter flera somrar i dessa trakter då vi åkt runt mycket med bil och väl på något sätt kommit in i det franska tempot. Jag lovar att ta det lite lugnare framöver.

Resten av kvällen förlöper lugnt i Svenssons värdskap och efter en god nattsömn packar vi våra motorcyklar för att resa vidare mot Cap dÁdge som ligger västerut i området Camargue inte långt från spanska gränsen.
Vi har bara åkt en kort bit på motorvägen från Antibes och bort till Cannes, denna mytomsusade plats med sin filmfestival, sitt Hotel Carlton och alla kändisarna, när det händer.
Det smäller till och motorcykeln studsar till. Inte särskilt dramatiskt. En gammal VW Golf har passerat, passerat väldigt nära mig. För nära. Han har touchat mig och kopplingshandtaget är avslaget inne vid styret och min vänstra fotplatta ser mer ut som ett litet dragspel än som något man vilar foten på. Det är närmare trettioåtta grader varmt ute så jag har kör i jeans och vanliga skor.
Jag gasar på och får på något sätt den äldre mannen i Golfen att stanna vid sidan. Själv bromsar jag försiktigt min motorcykel till den stannar med motorstopp. Jag har ju ingen koppling och att hitta friläge utan det i denna stressade situation är mer än vad jag klarar av. Jag blir stående med cirka trehundrafemtio kilo motorcykel mitt i högerfilen. Inte en chans att rubba den pjäsen innan ett friläge har hittats.
Långtradarens signalhorn ljuder ihärdigt innan föraren lyckas väja. Han vet ju inte vad som hänt sekunderna innan. Jag slänger handskarna på sadeln och skäller på alla språk jag kan och några till. Min fru och mina kamrater är mer chockade än jag själv. De har ju sett hela händelsen, jag är bara förbannad och har inte insett att jag just lurat döden två gånger inom loppet av någon minut.

Det tar mindre än tjugo minuter efter att jag ringt SOS International i Köpenhamn innan motorvägsmyndigheten (minns inte vad den heter), polisen och bärgare är på plats. Högerfilen spärras av och min motorcykel bärgas. Efter ett besök på den lokala polisstationen där alla papper fylls i åker vi vidare med bärgaren till Mougins, en by rakt norr om Cannes. Här bodde Tore Wretman på sin tid och den välkände franska kocken Roger Vergé har drivit Michelinkrog här. Kanske gör han det än? Här finns också en auktoriserad Harley-verkstad (fanns i alla fall 2003) och medan min Heritage lagas äter vi lunch. Två timmar senare rullar vi vidare mot Cap dÁdge.

Pitstop på väg mot spanska gränsen. Berit är glad, kanske lättad efter intermezzot utanför Cannes?

Pitstop på väg mot spanska gränsen. Berit är glad, kanske lättad efter intermezzot utanför Cannes?

I Cap dÁdge har vi bokat hotellrum i förväg. Vi har också ringt och sagt att vi ska bli sena pga intermezzot på motorvägen. Längs hela sträckan ser vi andra Harley-åkare. På varenda mack står stora gäng. Alla tutar och vinkar längs vägen. Vi ska alla till Harley-Davidsons 100-årsjubileum.
Väl framme på hotellet tycker Ylva och Lars att det varit spännande nog denna dag och drar sig tillbaka till sitt rum. Kanske var det bara en ursäkt för att de var kärlekskranka efter att Ylva suttit och kramat Lars hela dagen på bågen?
Berit och jag tar i alla fall en liten promenad i jakt på en krog. Vi hittar snart en välfylld sådan men lyckas att få ett bord. Vi serveras den bästa musselsoppa eller casserol jag jag någonsin smakat. Efteråt får vi en himmelsk cremé brulée. Vi har delat en flaska vin – det är vi värda efter denna händelsrika dag tycker vi.

Fortsättning följer.

Se upp för alla bilister – särkilt professorer i spanska!

Bosse

En busig Harley

Hej!

Tog en tur på min Road King häromdagen. Inget konstigt med det för det gör jag ju med jämna mellanrum. Turen gick i motvind till Helsingborg och Probike. Jag ville diskutera motorkaraktären på 103-motorn som jag tycker skiljer sig från vad jag är van vid från 96 ci Twin Cam och ännu mer från Evolution-motorn som satt skruvad direkt i ramen på min Heritage Softail Classic. Brukar skoja och säga att den kunde man köra i 30 km/tim i femman (högsta växeln).
103-motorn som sitter i min 2016 Road King kör man definitivt i 30 km/tim på femmans växel, inte på fyrans heller och inte ens på trean. I bästa fall går det på tvåans växel om det inte lutar uppåt för då får det bli ettan. Överhuvudtaget måste hojen köras på betydligt högre varvtal än vad jag är van vid från tidigare Harleys. Lite svårt att vänja sig vid faktiskt. Man får tänka lite annorlunda och att ”puttra” fram på tomgång är inte möjligt. I låga farter, krypkörning och stadstrafik är det runt tvåtusen varv som gäller. Annars hoppar hojen fram som en räka och man riskerar att få motorstopp.
Jag var lite inne på att insprutningen var felaktigt inställd (”mappad”) trots att hojen precis varit på 160-milsservice. Men Harley-folket på Probike hävdar att det är så här karaktären på de moderna motorerna är. På hemresan håller jag noga koll på varvtal vid alla växlingar och hastighetsförändringar. Motorn spinner på helt OK om man håller varv men jag kan inte hjälpa att jag tänker att en Harley ska väl inte spinna – den ska väl dundra, dunka, mullra. Harley-folket säger att det gör den när man står vid sidan av vägen och hör Harleyn ”dundra” förbi. Hmm!

Innan jag vände kosan hemåt tog jag dock tillfället i akt och provkörde ett av Harley-Davidsons senaste tillskott i fordonsflottan, nämligen deras nya Roadster som är byggd på en Sportster 1200. Det är ett svar på den alltmer populära caféracer-trenden som återkommit i mc-världen.

Enklast tänkbara utrustning, mesta möjliga körglädje.

Enklast tänkbara utrustning, mesta möjliga körglädje.

Roadster är en enkel hoj utan krusiduller och man sitter framåtlutad med fotpinnarna rakt ner eller något bakåt. 1200-motorn ger bra knuff och det är svårt att inte skratta högt när man drar iväg. Lättkörd som en moppe.
Det här är såklart ingen hoj man korsar Europa med utan just en caféracer. Huvudinstrumentet är en varvräknare och i samma klocka finns en ruta med digital hastighetsmätare och en del annan information, bl a växlingsindikator. I styrhuvudet sitter de vanliga kontrollamporna för körriktningsvisare, oljetryck och laddning.
Priset ligger runt 145.000 kronor för en ny hoj. Några begagnade finns såklart inte ännu eftersom det är en ny modell. Ett alternativ att Harleys Forty Eight som har ett liknande koncept och samma motor. Den provkörde jag för några år sedan när den var ny. Upplevelsen var ungefär den samma som på nya Roadster. Möjligen kan jag tycka att Forty Eight är lite kaxigare och snyggare men en Harley kan man ju alltid stuka till så den blir precis så som man vill ha den.
Sedan finns det ju caféracers av andra märken såklart. Moto Guzzi har en maskin som ser riktigt läcker ut t ex. Får se om jag får tillfälle att provköra den också. I så fall återkommer jag i detta forum.

Harley-Davidson Roadster 2016

Harley-Davidson Roadster 2016

Att kliva från Roadstern till min egen Road King och åka hemåt var en riktig aha-upplevelse. Man sitter som just en kung. Skillnaden i bekvämlighet är påtaglig. Ibland brukar jag säga att min Harley är en riktig ”gubbmoppe” men det är sagt alls inte för att jag misstycker. Caféracer i all ära, det är kul i ett par mil men när du ska åka lite längre är ”gubbmoppen” att föredra.

Kör försiktigt – vad du än sitter på!

Bosse

Pray for Nice 14 juli 2016

Hej bloggläsare!

Det är några timmar efter den illvilliga attacken i Nice. Jag är inte chockad, inte förvånad eller ens förbannad på riktigt. Nej, det är sorg jag känner och samtidigt lättnad. Det är mindre än två veckor sedan vår dotter och flera av hennes kamrater var i just Nice. Jag är så oerhört glad att de inte drabbades av detta.
Nice är en stad som vi besökt så många gånger att jag sedan länge tappat räkningen. Vi har promenerat på Promenade deÁnglais, vi har besökt Negresco, vi har suttit på restaurangerna och shoppat i butikerna. Vi har parkerat bilen vid Cours Saleya, marknadsplatsen i gamla stan, osv, osv. Varje gång vi besöker Nice går vi in i en kyrka i den gamla stadsdelen och tänder ett ljus för vår bortgågne vän Christer som vi spenderade många somrar med på Rivieran och gjorde flera besök i Nice tillsammans med.
Nice känns som ”vår stad”, vi känner oss hemma där, vi känner oss trygga där. Vi var glada när vår dotter återvände dit tillsammans med sina kamrater. Hon kunde visa dem olika platser och vi gladdes åt bilder hon skickade hem under sin resa. Nu är tryggheten förstörd. En av våra favoritplatser är sargad, oskyldiga människor har fått sätta livet till, andra är skadade och vi lider med anhöriga och med Nice invånare, med hela det franska folket.prayfornice3

I denna sorg väcks ändå tankar kring det hat som är så intensivt mot västerlandet, inte minst Frankrike. Man må ha annan syn på livsstil, religion och moral och man må tycka att jordens resurser fördelas orättvist men därifrån till att urskiljningslöst döda oskyldiga människor är det ett oändligt avstånd i min syn på världen och livet. Tankarna kretsar också kring hur man kan komma tillrätta med detta. Att omvända dessa terrorister förefaller utsiktslöst och då återstår ju att utestänga dem från vårt samhälle. Hur det skulle låta sig göras har jag ärligt talat ingen aning om. Att bygga fysiska murar har ju redan visat sig vara verkningslöst. Drabbar sannolikt bara människor utan onda avsikter och skapar förmodligen ännu mer motsättningar. Har inget hopp att hitta lösningen på denna terror. Jag blir svaret skyldig 😦
Någon har i de oändliga rapporterna från Nice sagt att det ”är bara att fortsätta som vanligt och hoppas att man inte är på fel plats vid fel tillfälle”. Och det är nog den bistra sanningen som det ser ut nu. Sorgligt, mycket sorgligt! #PrayForNice

För att travestera på en gammal amerikansk TV-serie, Hill Street Blues:

”Be careful out there!”

Bosse