I veckan som gick var det säkerhetsmöte i München. USA:s vicepresident, JD Vance stod för det mest uppmärksammade inslaget på konferensen. Han läxade upp Europa i allmänhet och pekade ut flera länder i sitt tal, bl a kritiserade han Sverige för bristande åsiktsfrihet och ”freedom of speech”. Samtidigt utestänger Trump nyhetsbyrån AP från Ovala rummet och Air Force One. Snacka om dubbel standard.

Man kan tycka vad man vill om vicepresidentens bredsida mot Europa. Själv tycker jag att han kanske borde varit mer hovsam och inte lägga sig i inrikesfrågor i andra länder. Hursomhelst med det så kan man konstatera att det likafullt blir ett bryskt uppvaknande för många av Europas ledare som under decennier levt i en behaglig slummer trygga i förvissningen att USA rycker ut när det hettar till. Inte minst Sverige har varit sent på bollen innan vi äntligen insett att vi inte alltid kan stå på läktaren och ropa bu medan andra gör jobbet.

Nu har det amerikanska folket tillsatt en president med helt andra idéer om vem som har rätten att bestämma. Trump delar sitt synsätt med Putin i Ryssland. Det är den starkes rätt som gäller och det verifierar Trump nu genom att inleda förhandlingar med Ryssland om Ukrainas och därmed Europas framtid. Ukraina ska tydligen få sitta med vid förhandlingsbordet trots allt men inte övriga europeiska länder. De två herrarna delar helt enkelt upp Europa i sina respektive intressesfärer. Slutsatsen blir att Trump och Putin i samförstånd anser sig kunna göra så, dela upp världen eller i alla fall Europa sinsemellan. Småstater som t ex Sverige har ingen talan.

Dock har Europa nära nog en halv miljard invånare medan USA räknar 350 miljoner och Ryssland knappt 150 miljoner. Bara Norden ensamt har en BNP som är större än Rysslands. Det finns mao kraft att ta till i Europa. Och det är precis det som Europas ledare måste använda sig av nu. Det viktiga ordet i denna mening är NU. Inte imorgon, inte nästa år utan NU. Det borde skett igår eller förra decenniet eller ännu tidigare men så blev det inte så då får man betala det högre priset och sätta högsta möjliga fart nu.

Gör man inte det blir Europa överkörda av USA och Ryssland. Vi vet redan Putins agenda. Han kommer inte att nöja sig med Ukraina, hans ambitioner är betydligt mer vittgående än så. Och offrar han bara tillräckligt många unga ryssar på slagfältet så får hans Trumps erkännande om att det är legitima skäl att behålla det han erövrat.
Trump å andra sidan har Kina att hantera och där kommer han att lägga det mesta av sin kraft och lämnar därmed Europa åt sitt öde, dvs åt Putins gottfinnande.

Trump ser världen som en marknad. Om en marknad kan man konkurrera och den som vågar satsa och satsar stort kan också kapa åt sig marknadsandelar (läs: territorium, naturtillgångar, mm). Enskilda länders suveränitet, individens okränkbarhet och demokrati är underordnat om jag tolkar Trumps och naturligtvis också Putins agerande rätt.

Är det den världen vi vill leva i? Är det framgång och positiv utveckling för världen och människorna? Enligt mitt sätt att se det är det en skrämmande utveckling och en väg mot barbari och totalitära system där den enskilda människans värde är lika med noll. Den motkraft som står till buds är som jag ser det ett enat Europa. Frågan återstår – kan Europas ledare samlas, stå upp och driva Europas intressen tillräckligt starkt för att motverka och neutralisera en despot som Trump från ena hållet och en revisionistisk Putin från andra hållet? Jag vill ju gärna hoppas på det men måste erkänna att jag har mina tvivel. Den politiska stabiliteten i Tyskland är bräcklig för att inte säga i upplösning. Ungern är ett osäkert kort med tydliga sympatier för Ryssland liksom Slovakien med Fica och hans parti Smer. Det finns all anledning till osäkerhet om Europas möjligheter att ta hand om sig själv och sin befolkning.

Jag håller andan!

Bosse