Hej!

Ett blogginlägg i serien ”Grumpy Old Men” – griniga gamla gubbar.

På sina håll i vårt samhälle pratas det allt oftare om systemkollaps. Det handlar om polisen, om vården, om skolan och allt möjligt annat. Försvaret är otillräckligt och skatterna gigantiska. Vinster i välfärden är fult och införs det ett tak för detta kommer många företag att lägga ner och då blir valfriheten sämre eller obefintlig.
Ja, åsikterna är många om hur vårt samhälle fungerar och om hur det borde fungera. Det är något vi sannolikt alla kan ställa oss bakom – vi tycker olika. En del av oss tycker dessutom mer än andra som bara ”glider med”.

Nuvarande finansminister, Magdalena Andersson lär ha sagt att vi är inne i en skattehöjningsera, det är slut på skattesänkningar. Hon har också i samband med förslaget om en ny bankskatt sagt att bankerna ska ”ges möjlighet” att bidra lite mer. Synd att hon inte förstår sammanhanget mellan kostnader i ett företag och priset man tar ut av kunderna. I all privat företagsamhet är det ALLTID kunden som betalar ALLA kostnader. Om kunderna betalar mindre än företagets kostnader uppstår något som de flesta känner till – det kallas konkurs. Naturligtvis kommer bankerna att kompensera sig för en eventuell ny skatt genom att ta ut kostnaden av kunderna. Så i slutänden landar skatten på vanligt folk som alltid. Bankdirektörerna kommer inte att lida skada. Men det förstår inte finansministern för hon lever själv de privilegierades liv.

Syftet med höjda skatter är ju att berika statskassan med möjlighet att styra medel till de olika områden som de styrande politikerna vill prioritera. Vissa politiska inriktningar vill styra mer än andra. Det är en klassisk socialistisk gren att vilja bestämma över individen. En följd av detta blir höjda skatter och minskad valfrihet för den enskilde. Det kan finnas en underliggande välvilja i detta, man vill stödja den svage. Men någonstans går gränsen för hur mycket man kan ta ut ur varje skattebetalare, privatperson eller företag. När den gränsen passeras blir uttaget kontraproduktivt och statskassan kommer att få minskade intäkter och ökade utgifter. Jag har känslan av att vi är vid den gränsen idag och i vissa stycken också passerat den.
När den enskilde får mindre pengar över i plånboken minskar naturligtvis köpkraften och då minskar företagens lönsamhet, personalstyrkan måste minskas och hela eller delar av gruppen måste få understöd för att överleva (ökade kostnader för stat och kommun). Samtidigt minskar också skatteintäkten från näringslivet som ju inte tjänar lika mycket pengar. Och nu gäller det att komma ihåg att staten själv genererar inte en enda krona. Fast att alla statsanställda betalar skatt så kommer alla dessa kronor från första början från det privata näringslivet som genererat pengarna i sin verksamhet, betalat skatt (osannolikt höga i vårt land) som sedan använts till bl a löner till offentliganställda.

Magdalena Andersson – skattehöjarminister.

Man skulle kunna kalla de höga skatterna som nu kommer slag i slag för den ”socialistiska dödsspiralen”. Finansministern och hennes parti tillsammans med Miljöpartiet och Vänstern har inte riktigt förstått att samhällsstrukturen har förändrats från det att ”upp till kamp” var aktuellt. Det finns inte så många förtryckande brukspatroner kvar utan mer hårt arbetande småföretagare. De flesta av dem har inte en kista med guld att ösa ur utan varje krona ska slitas in. Som en funktion av ovanstående resonemang blir den kronan svårare och svårare att få tag i och mer och mer av kronan ska staten ha. Medan de anställda ha arbetsrätt och kollektivavtal att förlita sig på har den lille företagaren bara att jobba hårdare och till lägre ersättning att se fram emot. Någonstans försvinner motivationen helt och företagaren ger upp. I värsta fall fall jobbar hon eller han ihjäl sig. Fast ur statens synvinkel är det ju i bästa fall. Då behöver man inte betala ut pensionen utan kan använda de pengarna till pensionerade 40-åriga politiker t ex. eller någon annan som vilat sig i form för ett långt och vällustigt liv.

Systemkollaps? Kanske vore det bra? Kanske skulle många av oss vakna och se hur stolligt vi förvaltat vårt fina land. Totalförsvaret är utraderat. Polisen oförmögen att upprätthålla lag och ordning och övriga rättsväsendet verklighetsfrånvänt. Sjukvården går på knäna och kan inte alltid garantera patientsäkerheten. Tusentals människor dör i onödan i vårt land. Våra gamla som kämpat och skickat in skatt hela livet lämnas att dö i ensamhet eller i händerna på inkompetenta sk vårdare. Våra barn utbildas, i bästa fall, till medelmåttor i skolor som var och varannan dag måste stänga för att det är slagsmål, hot och allmän anarki. Samtidigt förfaller vår infrastruktur, tågen står stilla, vägarna är fulla av potthål och trafikplaneringen ger uttryck av galenskap.
En stor grupp av människor som bor i Sverige har inte det minsta med vårt land att göra. De talar inte svenska, de vet inget om vår kultur, de arbetar inte och tycker inte att det svenska är något att ha. De är här för att de inte har någon annanstans att vara. Mao, vi har inte lyckats integrera dem. De får dock en liten skärv av våra skattemedel. Vissa hävdar att de får mer pengar skattefritt än en polis med sju års tjänst får i lön. Jag vet inte om det är så men oavsett vilket vore det bättre om de var en del av vårt samhälle, hade ett arbete, kunde försörja sig själv och inte minst vara lyckliga över att leva och bo här. Det hade vi alla mått bättre av.

Trump – a loose canon.

Nu har vår regering sent omsider insett att vår omvärld blivit betydligt farligare än på länge. Försvaret måste rustas upp och inte bara det militära utan också det civila. Själv kan jag inte sluta förvånas över att man fortsätter att hävda att vi är alliansfria när vi alls inte är det. Att man också tänker sig att bygga upp ett ”eget” försvar i stället för att ansluta oss fullt ut till NATO är så urbota dumt så att jag inte finner ord för det. Inte ens när vi hade ett förhållandevis starkt militärt försvar, ett av världens starkaste flygvapen och god civil beredskap och krislager hade vi skuggan av en chans att motstå en krigsmakt av dåvarande Sovjets styrka. Idag har vi inte bråkdel av det försvaret och kan inte möte ett väpnat anfall med någon trovärdighet. Men socialdemokraterna framhärdar i alliansfrihet begravda i gamla dogmer och ivrigt påhejade av Vänsterpartiet och andra rödvinsromantiska socialister och kommunister.

Med Trump i Vita Huset, ett EU i förfall och fler och fler odemokratiska krafter som vädrar morgonluft runtom i världen, inte minst i Europa kan man numera bara vädja till högre makter att det ska gå vägen.

Håll tummarna!

Bosse