Landet lagom

Hej!

Den här texten uttrycker en åsikt. Den bygger på hur jag uppfattar samhället och aspirerar inte på att vara en faktabeskrivning även om jag anser att det jag beskriver är baserat på fakta.

Lite vanvördigt kallas Sverige ibland för ”landet mellanmjölk” eller ”landet lagom”. Lagom, ett ord som är svårt att översätta till något annat språk.
I engelskan kan man kanske säga ”moderate” eller ”good enough” och på tyska ”genügend” vilket närmast betyder tillräcklig, det duger. Ingetdera beskriver riktigt den svenska betydelsen av lagom.
Men från att mycket har varit lagom i vårt land blir alltmer extremt åt det ena eller andra hållet.

Förr var vädret alltid lagom i Sverige, inte för varmt, inte för kallt och lagom mycket regn på sommaren liksom lagom mycket snö på vintern – för det mesta.
Förr var det lagom mycket trafik på våra vägar som var lagom stora. Nu är det mycket trafik på våra underdimensionerade och dåligt underhållna vägar.
Förr var det lagom många elever i våra skolklasser och alla, med enstaka undantag gick ut folkskolan och sedermera grundskolan med godkända betyg.
Förr var det lagom lång väntetid till sjukvården och det var lagom långt att resa för alla de som inte hade väldigt nära. Nu är det extremt långt för vissa – för långt för andra precis som väntetiden som blir så lång för en del att de faktiskt hinner dö innan de får adekvat behandling. Inget lagom med det.
Förr hade vi lagom mycket poliser i relation till den kriminalitet som fanns i landet. Mängden kriminella kan väl knappast att betrakta som lagom oavsett hur många de är men idag vet vi att de är avsevärt många fler grövre brottslingar än under lagomepoken.
Förr var försvaret (militärt och civilt) lagom stort. I alla fall i relativa termer och under en kort period efter WWII. Numera är det underdimensionerat och rent ut sagt skrotat. Att nå en rimlig nivå låter sig knappast göra med lagom ansträngning utan det krävs krafttag långt utöver vad svensk ekonomi ha förmåga till och om möjligt ännu längre från politisk vilja.
Förr hade vi en lagom nivå på antalet människor som kom hit från andra länder. Om någon tycker att svensk migrationspolitik är lagom eller t o m bra idag kan ni räcka upp handen nu och springa iväg och rösta på Miljöpartiet, Vänstern eller möjligen Centerpartiet.
Förr tror jag t o m att skatten var lagom även om de säkert var ytterst få som tyckte det. Men sannolikt var den lagom i förhållande till vad invånarna fick tillbaka per skattekrona. Idag är skatten istället orimligt hög samtidigt som samhällsservicen till skattebetalarna (som sannolikt utgör en allt mindre andel av befolkningen) blir sämre och sämre. Dessutom kommer skatten inte att räcka till de närmaste åren för vård, skola, infrastruktur, poliser, försvar, äldreomsorg och allt annat som samhället vill ge oss medborgare. Så antingen får man dra ner ytterligare på samhällsservicen eller höja skatten ännu mer. Det är i alla fall vad Konjunkturinstitutet säger i sin prognos för framtiden. Personligen tror jag att vi kommer att se både nerdragningar och skattehöjningar framgent.

Sverige är inte landet lagom längre och inte heller landet mellanmjölk. Vi är landet limbo – de förvirrades paradis som leds av ett gäng naiva och verklighetsfrånvända politiker. Och vi väljare, de förvirrade vet inte hur vi ska vända oss. Ska vi rösta på SD som vill strypa invandringen och tycks bestå av en ansenlig samling stollar med en hel del odemokratiska förtecken? Ska vi rösta på ett alliansparti? Alliansen som aldrig lyckas gå i takt utan motarbetar varandra och ibland också sig själva – lika förvirrade som svensken i allmänhet. Vänsterblocket då? Vänsterpartiet som egentligen är kommunister – inte ett dugg bättre än högerextrema. Socialdemokraterna nepotismens högborg, en högre stående ras – nomenklaturan. Och så Miljöpartiet, kanske de mest otroliga av de så kallade etablerade partierna. Mer naiva än något annat parti. Inte konstigt att man står frågande inför valet i september.

Hur ska det gå…?

Bosse

Annonser

För lösa boliner 2

Hej!

Bloggerskan Claudia (@doppler3ffect) frågar sig på Twitter ”vad är planen”. Det hon syftar på är vilken plan politiker och tjänstemän i Sveriges olika myndigheter har. Frågan får väl betraktas som retorisk för svaret är lika givet för mig som det säkerligen är för Claudia. Det finns ingen plan. Det har inte funnits någon och utsikterna att det i den närmaste framtiden kommer att finnas en är osannolikt.

Vad är det då för plan som efterfrågas?  I själva verket är det naturligtvis en hel rad planer det handlar om men det som är viktigt i sammanhanget är att de på olika nivåer alla måste samverka eller i alla fall fungera tillsammans. För vi kan vara ganska säkra på att det är ett svårt läge för Sverige i många sammanhang. Förvisso är vi inte ensamma i världen. Det är mycket som är tokigt för att uttrycka sig svepande.
Men om vi återgår till vårt eget land så är problemen mer än tillräckligt omfattande för att vara begränsningslinjer i denna blogg.

Den springande punkten tycks ändå vara att rikets ledning, främst regeringen men också oppositionen i stora stycken är handlingsförlamad. För att använda ett gammalt militärt uttryck kan man säga att de skjuter på uppdykande mål men har ingen långsiktig strategi. Någon annan skulle kanske uttryckt det som om att man släcker bränder efterhand som de blossar upp men har inget förebyggande arbete för att nya bränder inte ska starta.

En politiskt brännbar fråga är migrationspolitiken. Den kan stå som exempel på planlösheten. I välvilja mot utsatta människor på flykt öppnar den svenska regeringen för en stor flyktingsström. Men att tänka efter före gör man inte. Man inser helt enkelt inte konsekvensen av denna välvilja. Medan andra EU-länder tvärvägrar översvämmas vi av hjälpbehövande människor. Inget annat nordeuropeiskt land inom EU har tagit emot fler flyktingar än Sverige, räknat per capita. Jag vill minnas att siffran var ungefär 15 flyktingar per tusen invånare. I jämförelse med Danmark som tagit sig an drygt tre flyktingar per tusen medborgare. Det är ganska enkelt att räkna ut att belastningen på det svenska samhället blir mångdubbelt större än på t ex det danska.
Jag inser att det inte är enkelt att säga nej när människor drunknar på Medelhavet men den svenska regeringen skulle tvärvägrat till kravet på solidariskt mottagande från alla EU-medlemmar var klart. Inhumant? Ja, kanske men nu står vi med en gigantisk börda som kommer att innebära att såväl den inhemska befolkningen som flyktingarna får sämre möjligheter ännu vi annars skulle fått. Men det fanns ingen plan. Man sköt på uppdykande mål. Och nu har nya problem uppstått som måste få sin lösning – om det finns någon.

Samma diskussion kan föras runt det ena området efter det andra. Försvaret t ex. Kortsiktiga lösningar har försatt oss i en situation som kräver stora resurser och dessutom ansenlig tid för att åter bygga upp det man på några få år rev ner i sin iver att omfördela pengar till något annat och grundat på den naivitet som så många politiker och faktiskt också en hel del myndighetsföreträdare uppvisar. Att det sedan finns en politisk låsning hos främst socialdemokraterna när det gäller medlemskap i NATO gör inte saken bättre. Därtill kan jag hålla med Herman Lindqvist när han hävdar att svensken lider av en utpräglad feghet. Många hävdar också att vi är ”fredsskadade”.

Maria Ågren, fd generaldirektör Transportstyrelsen

Detta var två exempel på att det saknas långsiktiga planer. Det går att fylla på med skolan, åldringsvård, polisväsendet och näringslivs-/skattepolitiken.
Ovanpå alltihop kan man lägga nepotism där inte sällan partiboken är den enda ”merit” som krävs för toppjobben (jfr Eliasson). Det senaste fallet är Maria Ågren, generaldirektör på Transportstyrelsen som petades från det jobbet bara för att fortsätta att lyfta lön på någon okänd befattning i regeringskansliet. Dessutom höjdes hennes lön under pågående polisutredning. Att Maria Ågren sedan fick en i sammanhanget struntsumma i dagsböter har gjort det omöjligt att återigen döma henne för det flagranta brott hon begått.

Jag känner en djup oro för den framtid som väntar Sverige och dess befolkning. Med en inkompetent ledning, en feg opposition som sannolikt inte heller besitter den kompetens som krävs för att leda ett land i dessa tider och en tjänstemannakår bestående av medelmåttor kan jag inte låta bli att tänka i termer av ”Romarrikets uppgång och fall”.

Håll i hatten!

Bosse

Underliga tider

Hej!

Det är sannerligen underliga tider vi lever i. Världen ”tuffar på” skulle man kunna säga. Det sker utveckling på alla håll och kanter. Många gånger till gagn för människa och miljö men ofta tar vi också sjumilakliv bakåt eller åt sidan.

Nu när vi skriver 2016 pågår det en rad konflikter runtom på vårt numera ganska lilla klot. Med det menar jag att det som händer på andra sidan jordklotet inte sällan påverkar oss också på motsatta sidan. Det behöver inte nödvändigtvis handla om miljöfrågor även om det naturligtvis också är fallet. Det kan lika gärna handla om ekonomi, mänskliga rättigheter eller något annat. För övrigt hänger det mesta ändå ihop i vår moderna globaliserade värld.

Huruvida denna globaliserade värld är logisk är jag dock mera tveksam till. Att världen och livet alltid är orättvist råder däremot inget som helst tvekan om, om du frågar mig. Ett exempel är ju jämställdhetsfrågan. Ingenstans i världen är män och kvinnor jämställda. I vissa delar av vår värld är orättvisorna inte lika många eller lika flagranta men ingenstans är vi jämställda. OBS! Man kan inte vara mer eller mindre jämställd – eller hur?
Man frågar sig då om vi inom överskådlig framtid kommer att bli jämställda och samtidigt vad är definitionen på jämställd?
Svaret på den första frågan har jag såklart inte men jag har en åsikt. Den åsikten är att nej, det tror jag inte. Vi kommer inte att bli jämställda de närmaste tre till fyra generationerna. Det här med kvinnans position i förhållande till mannen är djupt rotade strukturer såväl i vårt västerländska samhälle som i andra kulturer och inte minst i många religoner. Inte ens inom västerlandet är vi lika från land till land eller region till region.

FN - en världsomspännande sammanslutning av 193 stater. Men kan FN göra något?

FN – en världsomspännande sammanslutning av 193 stater. Men kan FN göra något?

Ett fullständigt absurt exempel på hur tokig vår värld ibland kan vara är det faktum att i FN:s råd för mänskliga rättigheter finns en asiatisk grupp representerad av bl a Kina, Iran och Saudi-Arabien. Syrien fick vid senaste valet i september 2015 inte längre vara med. Ingen av de nämnda länderna har ju gjort sig kända för att ta tillvara några mänskliga rättigheter, allra minst kvinnors rättigheter. I min värld placerar det en organisation som FN i hörnet för de mindre trovärdiga och pålitliga organisationerna som finns. Hyckleri är ett ord som ganska väl beskriver vad detta är. Och inte bara det, tilliten till en sådan organisation liksom respekten blir ju obefintlig. FN har ju också visat sig vara ganska tandlös i många avseenden de senaste decennierna.

Kan vi hålla ihop EU?

Kan vi hålla ihop EU?

Här hemma upplever vi i dagarna en ny ordning. Sextio års passunion mellan de nordiska länderna har gått i graven i och med införandet av id-kontroller vid inresa från Danmark till Sverige. Egentligen skulle problemet med en okontrollerad migration eller flyktingvåg aldrig uppstått  om allt skötts rätt från början. FN skulle haft muskler att hantera de konflikter som är den direkta orsaken till den veritabla folkvandring vi nu upplever. FN skulle haft muskler, vilja och mod att ta tillvara mänskliga rättigheter i de värsta områdena på vår jord där människor lider mest.
När det nu inte fungerar, vilket inte är förvånande med ovan sagda, så blir det ju bl a EU och dess medlemsstater som får ”ta smällen”. Hade EU fungerat optimalt hade vi tagit ett gemensamt ansvar för de flyktingar (människor med skyddsbehov) som söker sig till den relativa säkerhet som Europa erbjuder.
När inte heller det fungerar sitter vi samtidigt med en av de svagaste regeringar vi haft i modern tid och som har svårt att tänka efter före och att skapa sig ett mera långsiktigt perspektiv på tingens ordning. För övrigt en sjuka som många politiker lider av. Att tänka i termer av mandatperioder och den egna utsikten för omval är sällan förenligt med det allmännas intresse.
Jag frågar mig hur denna regering skulle klara att hantera ett ytterligare upptrappat läge i vårt närområde? Hur klarar man en konflikt mellan NATO och Ryssland? Relationerna mellan dessa två aktörer är i dagsläget nog så ansträngt. Nu seglar en konflikt mellan Saudi-Arabien och Iran upp och där vill Ryssland medla. Turkiet, som är medlemmar i NATO har redan ett ansträngt läge gentemot Ryssland.
Det har pågått en debatt om Sveriges vara eller inte vara i NATO under många år nu. Regeringen har framhärdat och menar att vår alliansfrihet ”gagnar oss väl” och att vi därför ska stå utanför NATO. Samtidigt ska vi ha ett nära samarbete med organisationen. Jag frågar mig om man tror att det i dagens värld går att spela under täcket på samma sätt som vi gjorde under andra världskriget? Ska vi tillåta ryska överflygningar av vårt territorium samtidigt som NATO-styrkor baserar på svensk mark och hur har man tänkt sig att man ska komma undan med detta?
Hur ska man då hantera frågan framgent. På söndag (10 januari) samlas landets toppfigurer i försvarsfrågan i Sälen för den årliga konferensen Folk & Försvar. Socialdemokratiska Folkbladet skriver inför denna konferens i sitt senaste nummer:

”Mer pengar till försvaret behövs också för att hålla liv i planerna på ett framtida medlemskap i Nato. Inget ont om några tusen värnpliktiga repgubbar/gummor. De behövs och de kommer att göra nytta. Men hur vi än vrider och vänder på saker och ting så är ett Nato-beslut det mest rationella för ett öppet, marknadsekonomiskt, frihandlande och demokratiskt land som Sverige.”

Det kan man tolka som om att det finns NATO-vänliga grupper inom socialdemokratin och inte bara det utan också att man vågar säga det högt. Det bådar gott för framtiden – undrens tid är kanske ändå inte förbi?

Men nog är det underliga tider vi lever i och det är slående hur snabbt saker och ting förändras i vår omvärld. Det är som enskild människa inte alltid lätt att varken hänga med eller veta vad som är det rätta för en själv och ens närmaste.
Efter att ha växt upp i efterkrigstidens 50-och 60-tal med växande välstånd, trygghet och en relativ social rättvisa står vi nu inför större utmaningar än på mycket länge, en hotfullare omvärld och ökade sociala orättvisor. Det känns verkligen underligt och inte så lite oroande.

Jag har sagt det tidigare – det kan alltid bli värre! Låt oss hoppas att det inte blir så.

Bosse