Liten nyårskrönika – i all enkelhet

Hej!

…och god fortsättning på 2016! Så här på årets allra första självande dagar dyker det upp nyårskrönikor på alla möjliga ställen. Min lilla anspråkslösa blogg utgör i detta avseende inget undantag. Undantaget är möjligen att jag utgår från mig själv när jag skriver ner detta. Det blir en sammanfattning av 2015 så som jag upplevt detta år. I vissa fall med synpunkter på företeelser och händelser och i andra fall med en historiebeskrivning över upplevelser jag minns från året som gått.

Redan här i inledningen reflekterar jag över den lilla underrubrik som finns överst i min blogg: ”Det kan alltid bli värre”. En del har reagerat över detta som en negativ syn på livet men så ser inte jag det. Om det kunde varit värre är det ju positivt att det inte är det – eller hur?

År 2015 inleddes som vanligt med inventering på vårt lilla företag. Det är en operation på 5 – 6 timmar. Flaskor och burkar ska räknas och vårt datoriserade lagersystem uppdateras så att alla siffror stämmer inför bokslutet. Det är inte världens mest roliga jobb får väl erkännas och särkilt inte en nyårsdag. Vi börjar dock bli vana efter mer än trettio års företagande. Och det kunde ju varit värre – det kunde tagit 8 – 10 timmar.

Bara några dagar senare var det dags för avresa till Indien. Vi såg fram emot tre veckors rundtur i detta från mitt perspektiv annorlunda och motsägelsefulla land. Nog var det annorlunda och i vissa stycken också motsägelsefullt. Spännande var det definitivt och varken min fru eller jag ångrar för en sekund att vi åkte dit men vi är också överens om att vi sannolikt aldrig reser tillbaka till Indien enligt principen ”been there – done that”. Vill du läsa mer om resan finns det ett antal blogginlägg från tidigare datum.

En av Indiens mer kända platser.

En av Indiens mer kända platser.

Tre veckor på utlandsresa alldeles i början av året gör att det nya året inte riktigt kommer igång. De invanda rutinerna är inte tillgängliga förrän vi är inne i februari. Dessutom var vi så fulla av intryck från Indien-resan så jag tror inte vi var fullt mentalt närvarande förrän vi närmade oss mars (månaden alltså – inte planeten).

För min del blev det dock nödvändigt att fatta beslut om mitt framtida engagemang i HessleCity där jag varit ordförande i fyra år vid denna tid och dessutom verksamhetsansvarig  de två senaste åren. Redan innan resan till Indien hade jag för styrelsen klargjort min ståndpunkt angående fortsatt drift och utveckling. Jag lämnade två alternativ varav den ena uteslöt min medverkan. Styrelsen kom fram till att det senare alternativet var bäst för föreningen. Ni får dra vilka slutsatser ni vill av detta. Själv är jag i alla fall nöjd med att ha lämnat det uppdraget bakom mig – var sak har sin tid.

Avslutet med HessleCity sammanföll ungefär med starten av förberedelser för mitt presidentår i Hässleholm Västra Rotaryklubb. Ett hedersuppdrag som varar i ett år från juli t o m juni nästföljande år. I skrivande stund har jag följaktligen avverkat halva mitt presidentår. Det är ett mycket trevligt uppdrag i en mycket trevlig klubb. Dessutom gör vi mycket nytta på många olika platser och plan.

Karl-Joel Rundberg överlämnar presidentskapet i Rotary-klubben till undertecknad.

Karl-Joel Rundberg överlämnar presidentskapet i Rotary-klubben till undertecknad.

För att nämna något är vi engagerade i utrotningen av polio på ett internationellt plan men där vår ”lilla” klubb är en delmängd i detta viktiga uppdrag. På det lokala planet är vi sedan många år tillbaka engagerade i stöd till Frida Kvinnojour en angelägen verksamhet där alla inblandade önskar att den inte hade behövts.
Som första programpunkt efter sommaruppehållet fick medlemmarna i vår klubb möta två flyktingar från det sargade landet Syrien.

En högaktuell händelse som under hösten utvecklades blixtrande snabbt och tenderar att växa myndigheterna över huvudet handlar ju just om flyktingar från bl a Syrien. Den flyktingvåg som vi ser välla in över Europa kommer att få långtgående konsekvenser för oss alla under lång tid tror jag. Redan nu har det påverkat en mängd funktioner i vårt samhälle.
Det är svårt att veta vad som är det rätta att göra. Spontant kan man tycka att vi ska ta emot alla utan förbehåll. Dessa människor flyr för sina liv. Vem kan förneka dem rätten till trygghet? Samtidigt ser vi efter bara några månader att vårt relativt lilla land inte klarar av anstormningen. Sverige har som europeiskt land utan jämförelse tagit emot flest flyktingar räknat i förhållande till vår folkmängd. Det får mig att fundera över idén med EU.

Sommaren 2015 blev första året på dryga tjugo år utan motorcykel. Redan tidigt på säsongen väcktes tanken på att det var ett felaktigt beslut att sälja Harleyn. Jag begav mig till Probike i Helsingborg och provkörde några modeller och använde sedan tiden fram till december med att klura ut vilken modell jag skulle välja. I ärlighetens namn behövde jag också komma till insikt om att det var rätt att investera i en ny motorcykel. Argumentet ”man lever bara en gång” segrade över det faktum att det är en ekonomiskt vansinnig affär.

En Road King som väntar på våren.

En Road King som väntar på våren.

Så nu står en ny Harley-Davidson Road King i Helsingborg och väntar på att våren ska komma. Den har fått nya ljuddämpare av märket Vance & Hines (tyvärr finns inte Harleys egna Screami´n Eagle att tillgå i Sverige längre) och nya grepp. Övriga modifieringar ska jag fundera över när jag kan granska maskinen lite närmare.

Under året har flera unga människor i min omgivning fått sina bevis på väl genomförd utbildning och goda kunskaper i sina respektive ämnesområden. Det är roligt att se unga människor utvecklas, en av de mest stimulerande sidorna som arbetsgivare t ex.
Vår medarbetare Elin genomförde sitt gesällprov under våren och senare på hösten var det högtidlig utdelning av gesällbrevet på Hantverksföreningens lokal i Hässleholm.

Vi skålar för Cassandra och hennes masterexamen.

Vi skålar för Cassandra och hennes masterexamen.

I november var det så dags för Matilda att göra sitt gesällbrev och framåt vårkanten blir det ny ceremoni med utdelning hennes gesällbrev.
Vår egen dotter avslutade sina studier vid Copenhagen Business School i september genom att försvara sin masteruppsats och med de bästa vitsord få sin värdighet som master i Human Resource Management. Stolt mamma och pappa behöver jag väl inte påpeka?

Den 1 juli fyllde min äldste son jämt – 40 år. Hur j-la gammal är jag? Nåja, det blev firande i Landskrona.

Livet består som vi alla vet av både glädje och sorg. Den 28:e september tvingades vi säga adjö till vår hund, cavallieren Molly som varit en familjemedlem i mer än femton år. Plötsligt var det väldigt tomt och tyst när man kom hem.

Det var samma dag som Berit och jag kom hem från en vecka i Sitges som vi fick åka direkt till djursjukhuset med Molly och åka tomhänta därifrån. Inget särskilt kul slut på en annars skön semestervecka.

Molly, en trogen följeslagare i mer än femton år.

Molly, en trogen följeslagare i mer än femton år.

Det är vårt andra besök i Sitges som ligger en dryg halvtimme med tåg söder om Barcelona. Vädret var utmärkt denna vecka bortsett från ett ordentligt skyfall dagen innan vi skulle åka hem.
Sitges är en liten trevlig by med fina stränder, ett stort utbud av bra restauranger och en del shopping. Har man lust är det enkelt att göra en dagsutflykt till Barcelona. Har man däremot homofobi ska man kanske avstå från Sitges som är ett populärt gayställe. Oss stör det inte.

2015 har varit ett gott år för oss som familj i många avseenden samtidigt som världen runtomkring oss varit i brand mer än på mången god dag tyvärr. Motsättningar mellan Ryssland och NATO bådar inte gott för framtiden. Samtidigt känner vi ett ökat hot från just Ryssland mot vårt eget land. Trots detta framhärdar socialdemokraterna i sin alliansfria politik. Gamla socialdemokratiska doktriner och fastlåsthet i tänkandet är olyckligt för landet och kan stå oss dyrt i framtiden. Allt kan dock inte skyllas på sossarna. Även borgarna har skuld i den fullständigt hejdlösa nedrustning av såväl det militära som civila försvaret som pågått sedan 90-talet.
Flyktingkatastrofen och det sätt som den hanterats så här långt av regeringen är ett annat mörkt orosmoln som tornar upp sig och kan förvärras under 2016. Det är heller inte osannolikt att bägge scenarierna påverkar varandra.
Bakgrunden till flyktingkatastrofen prats det inte särskilt mycket om. Den våg av terror som sveper över världen är ju själva orsaken till att människor måste överge sina hem och söka sig till säkrare platser. Detta faktum har vi i västvärlden inte haft förmåga att göra något åt.
Över alltihop svävar klimatförändringarna som måste hanteras. Trots att klimatmötet i Paris utmynnade i ett avtal är jag inte övertygad om att vi alla kommer att vara avtalet troget.

På det lokala planet har det väl egentligen inte hänt så mycket påtagligt i Hässleholms utveckling. Personligen tror jag att bostadsbyggande är en springande punkt. Men några nya projekt har inte satt fart mig veterligen. Det byggs en del på T4-området förvisso och så pågår ju diskussionen om en musikpaviljong som ingen brytt sig om på decennier. Nu är den emellertid ett av de viktigaste monumenten i Hässleholm om man får tro dess tillskyndare. Hursomhelst med det så är det som vanligt i Hässleholm en trög process innan det händer något överhuvudtaget. Förändringsbenägenheten är begränsad för att uttrycka det milt. Mycket ska utredas, gärna flera gånger. Det skapar arbete till tjänstemännen och intäkter till konsulterna men sedan brukar det hamna i någon byrålåda i avvaktan på nya utredningar. Men vad vet jag? Det kunde kanske varit värre?

Glöm inte passet när du åker till Danmark för lite ”hygge” nu när sextio års nordiskt passamarbete går i graven den 4:e januari. Snyggt jobbat regeringen – eller inte! Det kunde säkert varit värre. Någon stolle kunde ju sprängt bron.

Önskar er alla¹ ett lyckosamt och trevligt 2016!

Bosse

  1. Gäller ej våldsverkare, kvinnoförtryckare och annat löskefolk.

Våra universella värderingar

Hej!

Som engagerad samhällsmedborgare är det nära nog oundvikligt för mig att inte skriva något om den tragedi som inträffade i Paris fredagen den 13 november 2015.

På lunchen denna dag stod jag som president för Hässleholm Västra Rotaryklubb inför mina kamrater och talade om fredagen den 13:e och upprinnelsen till att detta datum uppfattas som olycksdrabbat. Mina referenser, hämtade från Wikipedia, var kristna. Jesus + tolv lärljungar, Judas Iskariot som förrådde Jesus var den trettonde i gruppen, osv. Föga visste jag då vad dagen skulle bära med sig. Jag såg fram emot kvällens Galakväll i Kulturhuset i Hässleholm och lördagens resa till Stockholm och en konsert med Madonna som jag skulle uppleva tillsammans med min fru och två av mina barn.

Mot slutet av kvällen började nyheterna om skjutningar och bomber i Paris centrala delar och vid fotbollsstadion i norra delarna av staden att dyka upp i telefonen.

Tour Eiffel

Tour Eiffel

Efterhand började omfattningen av detta att klarna. Reaktioner och nya uppgifter fortsatte att komma in under natten och nästföljande dag.
Ett uttalande kom från USA:s president Obama. Det syntes på flera platser i sociala medier.

”Once again we’ve seen an outrageous attempt to terrorize innocent civilians. This is an attack not just on Paris, it is an attack not just on the people of France, but this is an attack on all of humanity and the universal values we share.”

Och vi är många, nästan alla kan tyckas som håller med till sista bokstaven. Men är det sant? Är det så att vi alla delar de universella värderingar som USA:s president talar om? Attentatsmännen i Paris gör det uppenbarligen inte, inte heller de som utförde attentatet i Beirut och inte heller de som reser från vårt och andra europeiska länder för att kriga för Daesh. Säkert inte heller av många andra mindre radikala människor runt om i vår värld.
Vi som delar dessa i stora stycken västerländska värden tycker precis som president Obama. Det är ju vi som är vinnarna. Det stämmer med våra värderingar och det är vi som får fördelarna. Och alla som är beredda att dela dessa värderingar kallar vi för integrerade. Samtidigt släpper vi in alla i vår västerländska värld – även de som inte tycker som vi. De ser på när vi utövar vår livsstil och uppenbarligen tycker de inte om vad de ser.
Utifrån våra värderingar vill vi se enighet, öppenhet, samförstånd, tolerans och förståelse. Men vill alla människor det. Det finns gott om rasister och/eller främlingsfientliga bland vita västerlänningar men också bland de svarta i USA, bland bekännare av andra trosuppfattningar och livsfilosofier än den kristna likväl som kristna själva, agnostiker och andra. Hur ska vi kunna skapa samförstånd och tolerans mellan alla dessa olika uppfattningar och hur ska vi kunna minska och ta bort allt det hat som visar sitt fula tryne överallt runtom i vår numera ”universella” och globala värld? Är det så att vi faktiskt har olika platser på vårt klot där vi hör hemma och att alla samhällen inte kan integreras med varandra hur global vår värld än blir. Mår världen och människorna bättre av segregation? Ska vi ha olika geografiska områden där vi tillåts leva utifrån de värderingar vi delar och sedan låta andra områden och folkgrupper leva utifrån sina värderingar. Eller är det så att vi västerlänningar sitter på facit och att det är vår skyldighet att införa våra värderingar på hela klotet?
Det lär finnas andra grupper som har liknande ambitioner och vill inrätta ett världsomfattande kalifat som inkluderar Europa och nya värderingar för oss lever här. Jag tar inte Daesh gärningar i försvar – absolut inte. Men jag frågar mig om vi förstått vad det är som pågår och vilka sanningar som finns. Jag delar president Obamas värderingar i mångt och mycket men jag tror inte att de nödvändigtvis är universella och där finns kanske svaret till att konflikterna tycks bli allt fler och allt mer dramatiska runtom på vår vackra planet. Vi sitter inte på facit och vi är inte heller Guds gåva till hela världen.
Sedan är det bara att erkänna att jag inte kan acceptera den människosyn som finns i vissa delar av världen. Jag kan inte acceptera att kvinnor behandlas sämre än män. Jag kan inte acceptera att HBTQ personer inte har samma rättigheter och behandlas med samma respekt som hetronormativa människor. Jag kan inte acceptera att olika hudfärg har olika respekt, osv, osv. Jag har säkert glömt någon utsatt grupp men jag vill inkludera dessa också. Denna inkluderande inställning innebär dock inte att jag tänker böja mig och låta mig tvingas till underkastelse avseende min tro, min sexualitet, min livsstil och rätten till mitt land. Så till terrorister och förtryckare, oavsett vad ni bekänner er till vill jag säga att jag är beredd att bekämpa er med alla till buds stående medel för att försvara min och alla andras rätt till att få leva fritt och efter våra värderingar. I mitt fall är de värderingarna just precis västerländska.

I den här texten har jag använt beteckningen Daesh för det som i allmänt tal och i många medier kallas för IS – Islamiska staten. Men det är denna grupps ledare som valt att kalla sitt mördargäng för IS. Det är ingen stat och det är heller ingen grupp som står upp för muslimska värderingar i allmänhet. Därför är Daesh en bättre beteckning. Erkänn inte en stat som inte finns.

Paris

Profilbild på Facebook

Många, nästan alla har lagt en fransk flagga över sin profilbild på Facebook. Det tycker jag är helt ok. Jag har inte gjort det utan har istället fällt in en svensk och en fransk flagga i min bild . Med det vill jag visa att det handlar inte bara om Paris och Frankrike utan om just våra värderingar och hela västerlandet. Det sker terrordåd runtom i vår värld och vi måste försvara oss. Dock ska vi akta oss för att kollektivt lägga skulden på alla som inte ser ut som vi själva eller passar in till 100 % i vår livsstil.

För rätten till vår livsstil! Vive ´la France, Vive ´la Liberté – ”För Sverige i tiden!”

Bosse

Några timmar på motorcykel

Häromdagen fick jag chansen att köra en sväng på min Harley, 2010 års Harley Davidson Street Glide med 96 cubic inches motor. Tyckte det var bäst att passa på nu när sommaren kommit till Skåne i månadsskiftet september/oktober efter regniga juli, augusti och början på september. Turen gick till Helsingborg med första stopp på Harley-Davidson Helsingborg. Resan gick smidigt med gles trafik, solsken och stillsamma bilister. Härligt att sitta på hojen efter flera veckors uppehåll. Funderade på om jag borde trampat trampcykel istället men den fick stå tillbaka denna gång.

I Harley-butiken var det ganska öde. Förberedelser pågick för Open House när 2012 års modeller ska introduceras så mitt besök blev ganska kort. Passade dock på att åka runt till baksidan och verkstadsingången för att kolla trycket i mina bakre stötdämpare som är luftassisterade. Dom var ok så jag fortsatte färden ner till Helsingborgs centrum och hittade en bra p-plats. Mitt mål var Gastronomibutiken på Drottninggatan. Jag brukar slinka in där och köpa delikatesser när jag är i närheten. På ”inköpslistan” stod amerikansk entrecôte. Ja, jag vet att det är vansinne att köpa kött importerat från USA. Idag ska det ju vara närproducerat och ekologiskt. Men det här är ett kött som smakar såååå gott om man tillagar det på rätt sätt. Man kan ju fråga sig varför vi inte kan köpa sådant kött i den lokala butiken? Priset är ungefär det samma men kvalitén skiljer sig märkbart.

Den amerikanska entrecôten var slut – skit också! Men det fanns ryggbiff från samma ställe. Jag köpte en rejäl bit som skulle räcka till fyra. Tänkte helsteka. Först bryner man köttet på stekjärnet och sedan in med det i ugnen. Max 120 grader på ugnen och sedan får köttet stå inne till det når 58 grader inuti. Då blir det perfekt. Med köttbiten, lite gott kryddsmör och en baguette i bagaget äntrade Harleyn igen och gav mig ut i fredagstrafiken. Jag svängde söderut på Drottninggatan, passerade Knutpunkten och tog höger vid brandstationen mot Råå. Så småningom hade jag tagit mig förbi alla trafikljusen vid Allers förlag och fortsatte mot Glumslöv på gamla vägen mellan Helsingborg och Landskrona. Strax efter Glumslöv ligger Glumslövs backar med vidunderlig utsikt över sundet och Danmark i väster. Man kan se Landskrona, Öresundsbron, Ven och Köpenhamn om vädret är klart. Denna dag var det dimma och dis så utsikten gick förlorad.

Efter att ha glidit ner för den sista backen och passerat golfbanan på höger hand och utan att bli träffad av en enda förlupen golfboll svängde jag höger vid stoppet och fortsatte in mot Landskrona. Jo, jag hade gjort ett fullt stopp och förvissat mig om att vägen var fri innan jag drog på in mot stan. Återstod att tråckla sig igenom alla rondellerna på Ringvägen innan jag hade planerat ett stopp på Statoil för bränslepåfyllning. Vid den andra rondellen (jag vet att det egentligen heter cirkulationsplats) höll jag på att bli överkörd av en stadsbuss. Chauffören ville väl spara en sekund eller två för att hålla tidtabellen och tyckte det motiverade honom  att utsätta mig för livsfara. Tvärnit från min sida räddade situationen! Busschauffören åkte med god fart glatt vidare genom rondellen medan jag stod stilla mitt i. Han var kanske yrkesförare men hade knappast någon yrkesstolthet.

Jag åkte vidare genom ytterligare några rondeller, en med en liggande röd jättetulpan i plåt och fortsatte ner mot Statoil. I korsningen när jag skulle svänga vänster håller jag på att bli överkörd nästa gång. En bilist kör ut från utfarten från köpcentrat. Han stannar dock halvvägs ut i vägen och jag kan passera. Tankar fullt på macken och köper en glass. Vem vet – det kanske är årets sista glass? Passar på att beundra en veteranmotorcykel av märket Triumph med danska skyltar.

På hojen igen och full fart mot Hässleholm. Jag har ju färskvaror i sadelväskan och det är varmt ute trots årstiden. Tar vägen mot Svalöv och fastnar direkt bakom en Skoda från Polen som föredrar vänsterfilen och parkerar sig där. Kanske en polack med engelskt påbrå? Kommer förbi till slut och fortsätter förbi Asmundtorp. Efter fartkameran vid vägen till Billeberga svänger jag vänster mot Svalöv. Det är en fin väg att köra, svänger lite och man ser långt. Efter en djup dalgång finns det en rastplats uppe på nästa krön. det står en vit skåpbil där. När jag närmar mig sätter den fart och passerar förbi stoppskylten utan att lätta på gasen. Jag är i kapp den accelererande skåpbilen efter bara 50 meter och kör om. Funderar på att ge något tecken för att visa min irritation över hans bristande respekt och trafikfarliga beteende men inser att han ändå inte kommer att förstå. Det är den tredje incidenten på bara ett fåtal mil.

Åker igenom Svalöv och deras stolthet – rondellen. Den har en beläggning som en tvättbräda och skymd sikt till vänster. Ingen kommer. Fortsätter färden mot Torrlösa. Möter en buss, en gul regionbuss modell större. Bakom den kommer en bil, en Ford tror jag som gör en vänstersväng framför mig in mot Hanksville Farm. Hyfsat långt avstånd men jag kunde inte se bilen bakom bussen. Undrar om bilisten såg mig innan han påbörjade svängen? Färden går genom Torrlösa och ner mot Bialitt. Jag njuter! Det är en särskild känsla att åka Harley. Kan inte beskriva den riktigt – det är bara läckert!

Svänger vänster vid Bialitt. Den som är tillräckligt gammal minns Lasse Holmqvist och svartvita TV-program från Bialitt. Måste varit i slutet på 50-talet eller i början på 60. Jag kör om en BMW och passerar två bilar till vid Emmaus innan jag når Ask. Det är riktig Harleyväg här. Man kan bränna på rätt så bra i långa svaga böjar. Jag har kört vägen tusentals gånger känns det som – både med motorcykel och bil. Strax är jag i Röstånga. Bilverkstaden som en kurskamrat och jag landade i med lånad Amazon vintern 1971/72 ligger kvar men verkar vara avsomnad. Frågan är om den nånsin hämtade sig efter att vi med blankslitna sommardäck missat bensinpumpen med millimeter tillgodo och brakat rakt in i entrédörren. Polispatrullen från Landskrona höll på att köra rakt in i vår bagagelucka på det glashala underlaget. Det blev förmodligen vår räddning tillsammans med våra blåa flygvapenuniformer när poliserna såg mellan fingrarna på vårt vansinnesfärd. Vi hade kört på tid från Landskrona till Herrevadskloster. Och det slutade, som sagt, i Röstånga Bilverkstad. Denna gång klarar jag dock svängen utan problem och åker snart genom det vackra Nackarp med sin boksskog. Så här års är det riktigt mörkt på serpentinvägen genom skogen. På våren när boken slår ut är ljust i den skira grönskan. En fantastiskt vacker väg vid alla årstider.

Motorcyklar kan vara irriterande för bilister...?

Jag är nu i ett område som alltid väcker minnen. Nackarp, Skäralid och sedan Ljungbyhed. För fyrtio år sedan åkte jag här för första gången. På väg till Ljungbyhed och Herrevadskloster. Inryckning för befälselev Carlsson. Början på en nästan trettioårig karriär i Flygvapnet som stridslednings- och luftbevakningsofficer (STRIL). Nu är flygflottiljen F 5, Kungl. Krigsflygskolan nerlagd. Ljudet av flygmaskiner som var ständigt närvarande har tystnat och byn Ljungbyhed är en ganska sorglig plats. Min motorcykelfärd går inte igenom själva byn utan jag passerar utanför och genom det genom Edvard Persson kända Spången – Kalle på Spången. Fortsätter i god fart och når snart riksväg 21. Stannar vid stoppet och tre bilar passerar. Jag svänger höger och fortsätter mot Perstorp.

Kommer strax ifatt de tre bilarna. Längst bak ligger en VW-buss med omfattande rostlagning. Här är 21:an en sk. 2-1 väg. En väh med vajerräcke i mitten och en enfilig körbana – det yttersta fattigdomsbeviset för svensk trafikpolitik. Ligger på behörigt avstånd bakom ”Folkan” i väntan på att vägen ska övergå i två filer. Efter en stund upptäcker föraren i VW-bussen min närvaro och drar sig något till höger i ett försök att signalera att jag kan klämma mig emellan honom och vajerräcket. Det beslutet tänker jag behålla själv. När vi kommer till det tvåfiliga vägavsnittet strax innan Perstorp tycks förarens synbara välvilja ha övergått till ovilja. Direkt när det blir tvåfiligt håller han dikt åt vänster, kör om den första bilen och går därefter in till höger. Själv har jag avvaktat och nu på börjar omkörning av den första bilen för att därefter köra om VW-bussen och till sist en Audi- Men döm om förvåning när jag bara är någon meter bakom VW:n denne plötsligt kastar sig ut i vänster filen, kör om Audin och sedan demonstrativt ligger kvar i vänsterfilen hela vägen till vägen återigen blir enfilig. En  motorcykelhatare? En förare som blev irriterad för att jag inte följde hans uppmaning att köra om när han ville? Jag slår av på farten och låter avståndet till denne märkliga bilförare öka. Noterar registreringsnumret i huvudet och kör igenom rondellen innan Perstorp. Håller behörigt avstånd genom hela byn. Det blir så småningom 70 och sedan 90. Ny 2-1 väg som denna gång inleds med tvåfiligt avsnitt. Jag drar på och nu har VW:n ingen chans att hänga med i accet. Jag kör om och håller rullen för att lägga avstånd mellan mig och den märkliga VW:n, kör om två bilar till och börjar minska på farten inför nästa bil och slutet på den tvåfiliga vägen. Då kommer VW:n som ett skott och klämmer sig emellan mig och framförvarande bil. Idiot! Jag bromsar. Jag hatar människor som utsätter mig för livsfara. Vem tror han att han är? Leker han polis eller tror han att jag är road av att leka med honom – med livet som insats? jag slår av på farten och låter honom fortsätta. Det är relativt långt till bakomvarande bilar så puttrar fram i 80 på sträckan där hastighetsbegränsningen är 100. Jag vill inte ha mer med den här idioten att göra och tänker stanna på nästa P-plats innan jag fortsätter hemåt.

Men precis innan P-platsen svänger VW:n höger in mot Ottvalla och vägen är åter fri för mig. Jag fortsätter mot Hässleholm och ser inte till en enda konstig bilförare till på den återstående sträckan hem. Det var ändå för många som tyckte att de kunde chansa, nonchalera eller provocera på denna motorcykeltur. Alldeles för många som tyckte att dem kunde leka med min säkerhet och utsätta mig för livsfara för att det ska vara acceptabelt. Även om någon eller alla dessa tyckte att det var jag som gjorde fel och även om det var så att gjorde fel så är det ändå inte acceptabelt att utsätta andra för livsfara – bara för att statuera exempel. Det är en en mycket märklig attityd bland allt fler trafikanter. Så till dig i VW:n, jag vet vad du heter, jag vet var du bor, vill jag bara säga – Fuck you!

Fast man ska ju strunta i sånt här – eländigt energisug. Jag överlevde denna gång och nu väntar goda vänner, matlagning och trevlig samvaro. Det har varit en rolig vecka faktiskt. Började med avstämningsmöte om Hässleholms Galakväll på måndagen. Hann vara med en knapp halvtimme innan jag sprang till styrelsemöte med NyföretagarCentrum. Fortsatte på tisdagen med möte med medlemmar i HessleCity. Öppettider, en ständigt återkommande fråga. Många synpunkter men ett steg framåt kom vi känns det som. På onsdagen var det bara vanligt jobb innan torsdagen stod för dörren. Strax efter två på eftermiddagen kliver jag in i Linnéskolans aula. Där har Renata Chlumska haft föreläsning för gymnasieelever. Nu ska jag hämta henne och låna henne mitt kontor några timmar innan vi ska äta middag på Cats tillsammans med några rotarianer. Renata ska sedan ha ännu en föreläsning i Röda Salongen. Det är utsålt. Dagen innan har jag fått veta att jag förväntas presentera kvällens arrangemang på scen och när det hela är över ska jag överräcka blommor och tacka. Ett hedersuppdrag med andra ord. Det ska bli kul.

Renata Chlumska får blommor efter ett spännande föredrag.

Jag inleder kvällen med att presentera syftet, pengar till Rotary Doctor´s, innan jag släpper fram Hans Danielsson som berättar om sina äventyr som läkare åt Rotary i Kenya och Nepal. Därefter kommer Renata. Första svenska kvinna på Mount Everest topp. Hon har också cyklat och paddlat runt hela USA. Mer än 400 dagar tog det. Hon fängslar publiken och bjuder på sig själv. När hennes berättelse är slut får hon blommor, stort tack och varma lyckönskningar för framtiden av mig. Kön är lång för autografer och köp av en dvd som Renata har om sitt äventyr i USA. Renata har gjort en god insats och är en intagande och lättsam person att samarbeta med.

Bosse