Hej!
…och god fortsättning på 2016! Så här på årets allra första självande dagar dyker det upp nyårskrönikor på alla möjliga ställen. Min lilla anspråkslösa blogg utgör i detta avseende inget undantag. Undantaget är möjligen att jag utgår från mig själv när jag skriver ner detta. Det blir en sammanfattning av 2015 så som jag upplevt detta år. I vissa fall med synpunkter på företeelser och händelser och i andra fall med en historiebeskrivning över upplevelser jag minns från året som gått.
Redan här i inledningen reflekterar jag över den lilla underrubrik som finns överst i min blogg: ”Det kan alltid bli värre”. En del har reagerat över detta som en negativ syn på livet men så ser inte jag det. Om det kunde varit värre är det ju positivt att det inte är det – eller hur?
År 2015 inleddes som vanligt med inventering på vårt lilla företag. Det är en operation på 5 – 6 timmar. Flaskor och burkar ska räknas och vårt datoriserade lagersystem uppdateras så att alla siffror stämmer inför bokslutet. Det är inte världens mest roliga jobb får väl erkännas och särkilt inte en nyårsdag. Vi börjar dock bli vana efter mer än trettio års företagande. Och det kunde ju varit värre – det kunde tagit 8 – 10 timmar.
Bara några dagar senare var det dags för avresa till Indien. Vi såg fram emot tre veckors rundtur i detta från mitt perspektiv annorlunda och motsägelsefulla land. Nog var det annorlunda och i vissa stycken också motsägelsefullt. Spännande var det definitivt och varken min fru eller jag ångrar för en sekund att vi åkte dit men vi är också överens om att vi sannolikt aldrig reser tillbaka till Indien enligt principen ”been there – done that”. Vill du läsa mer om resan finns det ett antal blogginlägg från tidigare datum.
En av Indiens mer kända platser.
Tre veckor på utlandsresa alldeles i början av året gör att det nya året inte riktigt kommer igång. De invanda rutinerna är inte tillgängliga förrän vi är inne i februari. Dessutom var vi så fulla av intryck från Indien-resan så jag tror inte vi var fullt mentalt närvarande förrän vi närmade oss mars (månaden alltså – inte planeten).
För min del blev det dock nödvändigt att fatta beslut om mitt framtida engagemang i HessleCity där jag varit ordförande i fyra år vid denna tid och dessutom verksamhetsansvarig de två senaste åren. Redan innan resan till Indien hade jag för styrelsen klargjort min ståndpunkt angående fortsatt drift och utveckling. Jag lämnade två alternativ varav den ena uteslöt min medverkan. Styrelsen kom fram till att det senare alternativet var bäst för föreningen. Ni får dra vilka slutsatser ni vill av detta. Själv är jag i alla fall nöjd med att ha lämnat det uppdraget bakom mig – var sak har sin tid.
Avslutet med HessleCity sammanföll ungefär med starten av förberedelser för mitt presidentår i Hässleholm Västra Rotaryklubb. Ett hedersuppdrag som varar i ett år från juli t o m juni nästföljande år. I skrivande stund har jag följaktligen avverkat halva mitt presidentår. Det är ett mycket trevligt uppdrag i en mycket trevlig klubb. Dessutom gör vi mycket nytta på många olika platser och plan.
Karl-Joel Rundberg överlämnar presidentskapet i Rotary-klubben till undertecknad.
För att nämna något är vi engagerade i utrotningen av polio på ett internationellt plan men där vår ”lilla” klubb är en delmängd i detta viktiga uppdrag. På det lokala planet är vi sedan många år tillbaka engagerade i stöd till Frida Kvinnojour en angelägen verksamhet där alla inblandade önskar att den inte hade behövts.
Som första programpunkt efter sommaruppehållet fick medlemmarna i vår klubb möta två flyktingar från det sargade landet Syrien.
En högaktuell händelse som under hösten utvecklades blixtrande snabbt och tenderar att växa myndigheterna över huvudet handlar ju just om flyktingar från bl a Syrien. Den flyktingvåg som vi ser välla in över Europa kommer att få långtgående konsekvenser för oss alla under lång tid tror jag. Redan nu har det påverkat en mängd funktioner i vårt samhälle.
Det är svårt att veta vad som är det rätta att göra. Spontant kan man tycka att vi ska ta emot alla utan förbehåll. Dessa människor flyr för sina liv. Vem kan förneka dem rätten till trygghet? Samtidigt ser vi efter bara några månader att vårt relativt lilla land inte klarar av anstormningen. Sverige har som europeiskt land utan jämförelse tagit emot flest flyktingar räknat i förhållande till vår folkmängd. Det får mig att fundera över idén med EU.
Sommaren 2015 blev första året på dryga tjugo år utan motorcykel. Redan tidigt på säsongen väcktes tanken på att det var ett felaktigt beslut att sälja Harleyn. Jag begav mig till Probike i Helsingborg och provkörde några modeller och använde sedan tiden fram till december med att klura ut vilken modell jag skulle välja. I ärlighetens namn behövde jag också komma till insikt om att det var rätt att investera i en ny motorcykel. Argumentet ”man lever bara en gång” segrade över det faktum att det är en ekonomiskt vansinnig affär.
En Road King som väntar på våren.
Så nu står en ny Harley-Davidson Road King i Helsingborg och väntar på att våren ska komma. Den har fått nya ljuddämpare av märket Vance & Hines (tyvärr finns inte Harleys egna Screami´n Eagle att tillgå i Sverige längre) och nya grepp. Övriga modifieringar ska jag fundera över när jag kan granska maskinen lite närmare.
Under året har flera unga människor i min omgivning fått sina bevis på väl genomförd utbildning och goda kunskaper i sina respektive ämnesområden. Det är roligt att se unga människor utvecklas, en av de mest stimulerande sidorna som arbetsgivare t ex.
Vår medarbetare Elin genomförde sitt gesällprov under våren och senare på hösten var det högtidlig utdelning av gesällbrevet på Hantverksföreningens lokal i Hässleholm.
Vi skålar för Cassandra och hennes masterexamen.
I november var det så dags för Matilda att göra sitt gesällbrev och framåt vårkanten blir det ny ceremoni med utdelning hennes gesällbrev.
Vår egen dotter avslutade sina studier vid Copenhagen Business School i september genom att försvara sin masteruppsats och med de bästa vitsord få sin värdighet som master i Human Resource Management. Stolt mamma och pappa behöver jag väl inte påpeka?
Den 1 juli fyllde min äldste son jämt – 40 år. Hur j-la gammal är jag? Nåja, det blev firande i Landskrona.
Livet består som vi alla vet av både glädje och sorg. Den 28:e september tvingades vi säga adjö till vår hund, cavallieren Molly som varit en familjemedlem i mer än femton år. Plötsligt var det väldigt tomt och tyst när man kom hem.
Det var samma dag som Berit och jag kom hem från en vecka i Sitges som vi fick åka direkt till djursjukhuset med Molly och åka tomhänta därifrån. Inget särskilt kul slut på en annars skön semestervecka.
Molly, en trogen följeslagare i mer än femton år.
Det är vårt andra besök i Sitges som ligger en dryg halvtimme med tåg söder om Barcelona. Vädret var utmärkt denna vecka bortsett från ett ordentligt skyfall dagen innan vi skulle åka hem.
Sitges är en liten trevlig by med fina stränder, ett stort utbud av bra restauranger och en del shopping. Har man lust är det enkelt att göra en dagsutflykt till Barcelona. Har man däremot homofobi ska man kanske avstå från Sitges som är ett populärt gayställe. Oss stör det inte.
2015 har varit ett gott år för oss som familj i många avseenden samtidigt som världen runtomkring oss varit i brand mer än på mången god dag tyvärr. Motsättningar mellan Ryssland och NATO bådar inte gott för framtiden. Samtidigt känner vi ett ökat hot från just Ryssland mot vårt eget land. Trots detta framhärdar socialdemokraterna i sin alliansfria politik. Gamla socialdemokratiska doktriner och fastlåsthet i tänkandet är olyckligt för landet och kan stå oss dyrt i framtiden. Allt kan dock inte skyllas på sossarna. Även borgarna har skuld i den fullständigt hejdlösa nedrustning av såväl det militära som civila försvaret som pågått sedan 90-talet.
Flyktingkatastrofen och det sätt som den hanterats så här långt av regeringen är ett annat mörkt orosmoln som tornar upp sig och kan förvärras under 2016. Det är heller inte osannolikt att bägge scenarierna påverkar varandra.
Bakgrunden till flyktingkatastrofen prats det inte särskilt mycket om. Den våg av terror som sveper över världen är ju själva orsaken till att människor måste överge sina hem och söka sig till säkrare platser. Detta faktum har vi i västvärlden inte haft förmåga att göra något åt.
Över alltihop svävar klimatförändringarna som måste hanteras. Trots att klimatmötet i Paris utmynnade i ett avtal är jag inte övertygad om att vi alla kommer att vara avtalet troget.
På det lokala planet har det väl egentligen inte hänt så mycket påtagligt i Hässleholms utveckling. Personligen tror jag att bostadsbyggande är en springande punkt. Men några nya projekt har inte satt fart mig veterligen. Det byggs en del på T4-området förvisso och så pågår ju diskussionen om en musikpaviljong som ingen brytt sig om på decennier. Nu är den emellertid ett av de viktigaste monumenten i Hässleholm om man får tro dess tillskyndare. Hursomhelst med det så är det som vanligt i Hässleholm en trög process innan det händer något överhuvudtaget. Förändringsbenägenheten är begränsad för att uttrycka det milt. Mycket ska utredas, gärna flera gånger. Det skapar arbete till tjänstemännen och intäkter till konsulterna men sedan brukar det hamna i någon byrålåda i avvaktan på nya utredningar. Men vad vet jag? Det kunde kanske varit värre?
Glöm inte passet när du åker till Danmark för lite ”hygge” nu när sextio års nordiskt passamarbete går i graven den 4:e januari. Snyggt jobbat regeringen – eller inte! Det kunde säkert varit värre. Någon stolle kunde ju sprängt bron.
Önskar er alla¹ ett lyckosamt och trevligt 2016!
Bosse
- Gäller ej våldsverkare, kvinnoförtryckare och annat löskefolk.
bojohnny 