Adel, borgare och bönder

Hej!

Ja, då var Kristersson (M) nerröstad som statsministerkandidat. Två allianspartier, Centern och Liberalerna röstade emot sina två andra allianskollegor.
Motiveringen är att man vill förhindra att Sverigedemokraterna får något inflytande i svensk politik eller i alla fall så litet inflytande som möjligt.
Var den politiska soppan som kokats sedan valet i september ska smaka till slut är det väl ingen som kan vara helt säker på i dagsläget men det lutar väl åt att vi får en regering med klar vänsterinriktning. Det ska bli intressant att se hur angelägna C och L är att minimera Vänsterpartiets inflytande.

Kristersson och Lööf står inte varandra så nära just nu.

Man kan tycka vad man vill om de val respektive riksdagsparti gjort och kommer att göra i de olika turer som varit hittills och de som följer på dagens omröstning. En fråga som jag ställer mig är vad väljarna tycker? Hur kommer mandatfördelningen att ändras om detta till slut leder till extraval? Både Miljöpartiet och Liberalerna ligger farligt nära riksdagsspärren. Hur många väljare uppfattar C och L som svikare i Allianskonstellationen? Min tro är att bägge dessa partier tappar i opinion och också i röster vid ett extraval. Liberalerna kan ramla ur riksdagen tillsammans med Mp. Det är också min tro att Sverigedemokraterna skulle få ökat väljarstöd vid ett sådant val – precis motsatsen till vad C och L önskar.

Jag grundar denna gissning på att det är skillnad på vad folk i allmänhet tycker om politikers agerande och politikernas egen uppfattning om sitt taktiserande när det gäller att få makt. Känner sig väljarna lurade, förda bakom ljuset eller tycker att politikerna visar inkompetens (oförmåga att fullfölja sitt uppdrag som folkvalda) uppstår ökat missnöje. Och det är som bekant mycket lättare att spela matchen från läktarplats än på planen.
Eftersom både det socialistiska och det borgerliga blocket hållit upp Sverigedemokraterna som ett rött eller kanske rättare sagt brunt skynke och centrerat nära nog alla ställningstaganden kring SD är risken uppenbar att det är just SD som vinner på detta i det långa loppet medan övriga riksdagspartier förlorar på taktiken. Väljare som är insatta i detaljpolitiken och de olika partiernas ideologi kan säkert göra sina val baserat på rationella ställningstaganden medan den stora allmänheten bara har fragment, enskilda frågor som beslutsunderlag. De närmaste veckorna blir spännande att följa.

Bosse

Om vi väntar tillräckligt länge…

Hej!

Så här i midsommartider och när semestrarna är i full gång funderar jag över varför det blivit som det blivit med så mycket i vårt fina land. Under decennier har vi toppat många listor när det gäller välstånd i alla dess former. Vi har varit bäst på trygghet, skola, sjukvård, jämställdhet, trafiksäkerhet, anställningstrygghet, osv osv. Vi har varit de lyckligaste av folk och kunnat vara ett land som inspirerat andra, visat hur bra man kan ha det med idogt arbete, ärlighet och anständigt uppförande mot sina medmänniskor.
Nu har glorian halkat på sned och vi rasar i rating på område efter område. På något sätt har idogheten och inte minst ärligheten flagnat. Vi har slagit in på en annan linje. Den offentliga förvaltningen som finansieras av de skattepengar vi skickar in har trots att skatteuttaget är bland de allra högsta i världen bytt metodik. Nu verkar allt mer offentlig verksamhet köra efter principen att om jag skiter i något tillräckligt länge löser det sig självt.

Vad jag menar är att man låter sina respektive ansvarsområden förfalla under så lång tid så att när allt fallit samman eller nära nog gjort det så måste man, efter en omfattande utredning göra en gigantisk insats till mångdubbel kostnad för att försöka få rätsida på förfallet. Tyvärr inte alltid med helt lyckat resultat eftersom de resurser som krävs är så stora att de helt enkelt inte finns.
Man jobbar alltså efter de numera ofta använda uttrycket det måste bli sämre innan det blir bättre. Detta är inte minst uppenbart inom sjukvården. Vårdköerna har blivit så långa så folk de facto hinner dö innan de får adekvat behandling, trots att läkarna vet att behandling hade kunnat bota patienten eller i vissa fall åtminstone förlänga liv. Att behandla människor på detta sätt är inte värdigt en sk. välfärdsstat. Och även om patienten till sist får sin behandling och blir frisk så är det inte bara cyniskt utan också samhällsekonomiskt vansinne att låta personer som skulle kunna vara fullt fungerande i stället under månader eller ännu längre tid blir begränsade eller oförmögna att utföra sitt arbete, delta i familjeliv och andra sociala aktiviteter och kanske pga av detta faktiskt blir sämre både fysiskt och psykiskt för kortare eller längre tid, kanske för all framtid.

För att exemplifiera något helt annat men som bygger på samma korkade princip kan vi ta det svenska vägnätet.
Numera finns det få vägsträckor som är någorlunda anständiga att köra på. Det är lappat och lagat i bästa fall. Annars är det enorma potthål som om råkar köra i ett sådant kan bilen helt enkelt slås sönder. Kör man motorcykel kan man i värsta fall slå ihjäl sig. När vägen till slut inte längre är framkomlig måste omfattande åtgärder sättas in och resurser för normalt underhåll finns inte kvar till resten av vägnätet. Och så håller det på. Man har hamnat i ett ohjälpligt efterläge.

Så här verkar det vara i en stor del av den svenska förvaltningen. Man ligger i efterläge. Man har varken ekonomiska, personella eller kunskapsmässiga resurser för att på ett godtagbart sätt lösa sin uppgift.

Polisen kan inte lösa annat än de allra värsta brotten, dvs mord och några andra våldsbrott. Inte ens våldtäkter tycks det finnas resurser till. Otryggheten sprider sig och vissa sk. utanförskapsområden har man helt tvingats släppa. Den tidigare så självklara uppgiften att ”upprätthålla lag och allmän ordning” har polisen inte längre resurser att lösa. Man kan på sin höjd kapa toppar, dvs när någon ”jobbat sig upp” i den kriminella hierakin tillräckligt högt, först då slår lagens långa arm till. Istället borde vi mota Olle i grind och minimera antalet som får chansen att göra karriär inom det kriminella.

Försvaret har vi sedan några decennier skrotat men nu ska det byggas upp igen. Jag är helt för ett starkt försvar och är av den bestämda åsikten att om vi verkligen vill garantera skyddet av svensk territorium, befolkningen och svenska intressen från utländsk (läs: rysk) inblandning så måste vi gå med i NATO.
Väntar vi tillräckligt länge med det kommer det inte att lösa sig av sig självt. Då kommer det vara försent.

Detta var bara några exempel. Det tycks vara något av ett nationaldrag eller i alla fall en förvaltningskultur i Sverige att vänta tillräckligt länge för att det ska vara överspelat. På så sätt behöver man inte ta ställning eller stå för ett beslut. Egentligen är det ju konstigt för när det trots allt görs något och när detta något blir fullständigt galet så finns det ju ändå inga sanktioner.
När en generaldirektör genom oskicklighet t ex lämnar ut hemliga och i vissa fall kvalificerat hemliga handlingar till främmande makt och därmed äventyrar rikets säkerhet och också enskilda svenska medborgares säkerhet flyttas han eller hon bara till Regeringskansliet med bibehållen lön. Detta är ett exempel från såväl Transportstyrelsen som Rikspolisstyrelsen. Skrämmande. I det ena fallet förflyttning till Regeringskansliet i det andra ett nytt statligt toppjobb på MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap). I folkmun kallat fallucka i taket.

Nu har våra folkvalda politiker misskött landet så länge och så gravt att allt fler väljare i desperation vänder sina blickar mot mer extrema partier och med en inte alltid så rumsren agenda. SD stiger i opinionsundersökningarna nu när bara några månader återstår till valet. Runt partiet finns ännu mer extrema falanger i Afs (Alternativ för Sverige), NMR (Nordiska motståndsrörelsen) som har antingen nazistiska förtecken eller är rent nazistiska sammanslutningar.
Om inte våra demokratiskt förankrade partier börjar titta upp ur sanden kommer vi se odemokratiska krafter få allt större inflytande och stöd från uppgivna och kränkta svenskar. En utveckling vi alla sannolikt kommer att ångra.

Det är min tro att våra  gamla riksdagspartier måste stå upp för det svenska, för svenska värderingar och svensk livsstil. Det betyder inte rasism eller oacceptans av människor från andra länder och kulturer. Men de är de, om de ska bo och leva i vårt land som till största delen ska anpassa sig till svenska förhållanden och inte tvärtom som det under decennier varit i vårt land. Vi har helt enkelt gjort dem en björntjänst. Den här insikten finns numera i ett sent uppvaknande hos många politiker men nu väntar de på att det ska lösa sig av sig självt medan de tror att fler poliser ska skapa ordning på gator och torg. Men det handlar ju inte om det. Det handlar om att vi alla ska gå mot samma mål – det goda samhället. Det gör vi inte nu, vi går i parallella  eller till och med divergerande spår.

Vi har väntat tillräckligt länge nu – det löser sig inte av sig själv!

Bosse

 

Att skjuta på uppdykande mål

Hej!

Det är valår. Nu gäller det för våra politiska partier att hitta rätt USP (Unique Selling Point), dvs det som ”säljer” bäst, ger flest röster på valdagen. Vilken väljargrupp ska man sikta in sig på? För om man har gjort sin marknadsföringsläxa ordentligt så vet man att man kan inte ”sälja till alla”. Man måste välja sitt marknadssegment. Och när det kommer till politiken gäller det att hitta det segment som ger mest makt efter valdagen eller i vissa fall den position som passar det egna partiet bäst den kommande mandatperioden.

Det observante läsaren har redan reagerat och undrar om jag alls inte funderar över vad som är bäst för landet, för folket, för väljarna?
Min övertygelse säger mig att det är just precis det våra politiker idag INTE gör. De har tvärtemot tagit till sig marknadsekonomiska resonemang kring hur det ska bäst uppnå SINA syften. De är inte längre våra folkvalda tjänare utan helt och fullt inriktade på att bli sin egen lyckas smed.

I dessa valtider kommer det ena politiska utspelet efter det andra. Partierna gör sitt yttersta för att kapa åt sig just din röst. Problemet enligt mig är bara att det handlar numera inte om utveckling och vision utan om att försöka rätta till tidigare begångna misstag. För numera finns det så många dysfunktionella samhällsfunktioner så det tycks inte finnas varken pengar eller tid att driva samhället framåt utan bara möjlighet att med nöd och näppe lappa och laga det värsta galenskaperna. Man skjuter helt enkelt på uppdykande mål.
Det som bestämdes igår, inte sällan stick i stäv mot beprövad erfarenhet måste rättas till idag till flerfaldig kostnad gentemot om gjort rätt från början. Man tycks leva efter det välkända och kvalitetsmisstaget – ”vi har inte tid att göra rätt men vi har tid att göra om”.

Allt som oftast får denna opportunistiska politikerlek direkta negativa ekonomiska konsekvenser för folk i allmänhet, ibland blir konsekvenserna mer indirekta. Men till syvende och sist är det alltid den enskilda människan som får betala. Med hälsan, med pengar, med trygghet (eller snarare brist på), osv ,osv.
Att exempelvis ena dagen uppmana folk att köpa dieselbilar och klassa dessa som miljöbilar för att något år senare straffbeskatta samma biltyp med flera hundra procent högre skatt visar på mer än inkompetens. Det är ren dårskap och borde klassas som bedrägeri.
Att låta okunniga människor få ledande befattningar och förvalta resurser på ett oskickligt sätt så att t ex vårdköerna i sjukvården blir så långa att diagnostiserade patienter hinner dö innan adekvat behandling sätts in är oförlåtligt.
Samma sak kan appliceras på polisväsendet, försvaret, äldreomsorgen, infrastrukturfrågor, etc

Och så då till den stora valfrågan – migrationen. Nu vill ju både sossar och moderater strama åt migrationspolitiken och hitta på diverse konstgrepp för att komma till rätta med alla problem som ingen politiker vill erkänna finns. Ja, SD, KD och Liberalerna vill ju också ha ordning på migration, segregation och utanförskap. Vänstern (kommunisterna), Miljöpartiet och Centern är väl mer inne på att fortsätta på den inslagna vägen med öppna gränser och majoritetens fortsatta anpassning till minoriteten, dvs de sk nysvenskarna.
I decennier har vi gjort allt vi kan för att dessa nya svenskar inte ska bli ens lite svenska. Vi har prioriterat deras sk hemspråk före det språk som talas i det land de ska framleva sina dagar i – svenskan. Vi har också med en dåres envishet mer eller mindre tvingat dem att utöva sina traditioner och levnadssätt från det land de flytt ifrån. Vi har sett till att de lever i väl avskilda grupper i väl avskilda områden från den svenska urbefolkningen. På så sätt har vi varit väldigt framgångsrika i att skapa utanförskapsområden och en grundmurad känsla av ”vi och dom”.
Jag undrar hur våra politiker har tänkt att komma tillrätta med detta? Personligen tror jag det är nära nog omöjligt.

Nu har vi dessutom skapat en folklig uppfattning om att det mesta som inte fungerar i vårt land är invandringens fel. Att kostnaderna för invandringen har orsakat resursbrist på andra områden. Och nog kostar den oproportionerligt stora flyktingmottagningen stora summor men jag tror ändå inte att det är hela förklaringen till att det brister på många områden i Sverige idag. Det är att göra det lite för enkelt för sig.

Att vårdköerna tydligen fördubblats beror till största delen på oskicklig förvaltning och inkompetent ledning. Och det tror jag gäller på många områden.
Hur kan det komma sig att landet med världsrekord i skatter och med en regering som dessutom höjt skatterna med 60 miljarder under en mandatperiod har urusla vägar, icke fungerande tågtrafik. Vi har ett icke fungerande polisväsende, obefintligt militärt och civilt försvar och en dysfunktionell skola. Dessutom ett ökande antal fattigpensionärer och en äldreomsorg som är ovärdig vilket civiliserat samhälle som helst.

”Vad f-n får vi för pengarna”, sa en känd företagsledare och fick svidande kritik för det uttalandet. Som höginkomsttagare ansågs han inte har rätt att säga så. Men jag tycker frågan är befogad oavsett om jag betalar mycket eller lite i skatt.
Med den skattenivå Sverige har borde folk inte dö i väntan på vård. Pensionerna borde inte vara så skamligt låga. Vägarna borde inte vara så bedrövliga, ibland rent ut sagt livsfarliga. Polisen borde finnas till hands när folk behöver hjälp och skydd och gamla människor som jobbat ett helt liv borde behandlas med respekt och få en värdig ålderdom. Och mycket, mycket mer.
Men Sverige fungerar inte på ett bra sätt. Vi har en alltför ineffektiv statsledning, för många vidlyftiga myndigheter som har ett stort inflöde av pengar och ett litet utflöde av effekt. Skattepengar tycks försvinna in i transfereringsystem för att aldrig mer återfinnas. De kommer aldrig skattebetalarna till nytta.

Vad är då lösningen? Någon enkel lösning tror jag inte finns men lite mer pragmatiskt tänkande kan kanske ta oss ett steg framåt. Sunt bondförnuft helt enkelt. Ett rimligt skattetryck skulle också ge den enskilda individen större handlingskraft, tillika köpkraft. Småföretagen skulle med lägre skatter kunna sysselsätta fler, investera mer och utveckla och expandera sina verksamheter. Alltsammans skulle ge en högre total skatteintäkt.
Med en effektivare och skickligare förvaltning som är mer resultatinriktad skulle varje skattekrona ge bättre utfall. Men det skulle innebära att politikerna inte hade detaljkontroll över våra liv, att en och annan t o m skulle bli förmögen på hårt arbete och en maktförskjutning från politiker till allmänhet. Det finns det sannolikt mycket få om ens någon politiker som vill se hända.

Tycker mig trots allt se en del positiva tecken i debatten. Fler och fler vågar ta bladet från munnen och peka på missförhållanden i samhället, även i migrationspolitiken och vår attityd till de nya svenskarna. Men det blir en lång väg att vandra för att få skutan på rätt köl.

Det blir en spännande höst

Bosse

Landet lagom

Hej!

Den här texten uttrycker en åsikt. Den bygger på hur jag uppfattar samhället och aspirerar inte på att vara en faktabeskrivning även om jag anser att det jag beskriver är baserat på fakta.

Lite vanvördigt kallas Sverige ibland för ”landet mellanmjölk” eller ”landet lagom”. Lagom, ett ord som är svårt att översätta till något annat språk.
I engelskan kan man kanske säga ”moderate” eller ”good enough” och på tyska ”genügend” vilket närmast betyder tillräcklig, det duger. Ingetdera beskriver riktigt den svenska betydelsen av lagom.
Men från att mycket har varit lagom i vårt land blir alltmer extremt åt det ena eller andra hållet.

Förr var vädret alltid lagom i Sverige, inte för varmt, inte för kallt och lagom mycket regn på sommaren liksom lagom mycket snö på vintern – för det mesta.
Förr var det lagom mycket trafik på våra vägar som var lagom stora. Nu är det mycket trafik på våra underdimensionerade och dåligt underhållna vägar.
Förr var det lagom många elever i våra skolklasser och alla, med enstaka undantag gick ut folkskolan och sedermera grundskolan med godkända betyg.
Förr var det lagom lång väntetid till sjukvården och det var lagom långt att resa för alla de som inte hade väldigt nära. Nu är det extremt långt för vissa – för långt för andra precis som väntetiden som blir så lång för en del att de faktiskt hinner dö innan de får adekvat behandling. Inget lagom med det.
Förr hade vi lagom mycket poliser i relation till den kriminalitet som fanns i landet. Mängden kriminella kan väl knappast att betrakta som lagom oavsett hur många de är men idag vet vi att de är avsevärt många fler grövre brottslingar än under lagomepoken.
Förr var försvaret (militärt och civilt) lagom stort. I alla fall i relativa termer och under en kort period efter WWII. Numera är det underdimensionerat och rent ut sagt skrotat. Att nå en rimlig nivå låter sig knappast göra med lagom ansträngning utan det krävs krafttag långt utöver vad svensk ekonomi ha förmåga till och om möjligt ännu längre från politisk vilja.
Förr hade vi en lagom nivå på antalet människor som kom hit från andra länder. Om någon tycker att svensk migrationspolitik är lagom eller t o m bra idag kan ni räcka upp handen nu och springa iväg och rösta på Miljöpartiet, Vänstern eller möjligen Centerpartiet.
Förr tror jag t o m att skatten var lagom även om de säkert var ytterst få som tyckte det. Men sannolikt var den lagom i förhållande till vad invånarna fick tillbaka per skattekrona. Idag är skatten istället orimligt hög samtidigt som samhällsservicen till skattebetalarna (som sannolikt utgör en allt mindre andel av befolkningen) blir sämre och sämre. Dessutom kommer skatten inte att räcka till de närmaste åren för vård, skola, infrastruktur, poliser, försvar, äldreomsorg och allt annat som samhället vill ge oss medborgare. Så antingen får man dra ner ytterligare på samhällsservicen eller höja skatten ännu mer. Det är i alla fall vad Konjunkturinstitutet säger i sin prognos för framtiden. Personligen tror jag att vi kommer att se både nerdragningar och skattehöjningar framgent.

Sverige är inte landet lagom längre och inte heller landet mellanmjölk. Vi är landet limbo – de förvirrades paradis som leds av ett gäng naiva och verklighetsfrånvända politiker. Och vi väljare, de förvirrade vet inte hur vi ska vända oss. Ska vi rösta på SD som vill strypa invandringen och tycks bestå av en ansenlig samling stollar med en hel del odemokratiska förtecken? Ska vi rösta på ett alliansparti? Alliansen som aldrig lyckas gå i takt utan motarbetar varandra och ibland också sig själva – lika förvirrade som svensken i allmänhet. Vänsterblocket då? Vänsterpartiet som egentligen är kommunister – inte ett dugg bättre än högerextrema. Socialdemokraterna nepotismens högborg, en högre stående ras – nomenklaturan. Och så Miljöpartiet, kanske de mest otroliga av de så kallade etablerade partierna. Mer naiva än något annat parti. Inte konstigt att man står frågande inför valet i september.

Hur ska det gå…?

Bosse