Öland

En tur med 63:an

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Nej det är inte en tur med buss nr 63, vad den turen nu kan tänkas gå. Jag har nämligen förmånen att vara ägare till en Mercedes-Benz SL63 AMG. En cabriolet av årsmodell 2013. Just SL-modellerna är klassiska i alla sina olika generationer.

Den första modellen kom 1954, den numera odödliga 300SL ”Gullwing” – ”Måsvingen”. Nästa ikon kom 1963 utrustad med en rak 6-cylindrig motor och med smeknamnet ”Pagoda”. Därefter kom R107-serien som producerades i hela 18 år. Den utrustades med raka 6-cylingriga motorer på 2,8 liter till 5,6 liters V8. Modellen är bl a känd från TV-serien Dallas.
Den mer tekniskt avancerade R129-serien kom ut på marknaden 1989 och ersattes 2001 av R230-serien. Den fick ett fällbart tak av plåt i stället för en tygsufflett. Nu dök AMG-versioner upp. Bl a introducerades SL65 med V12-motor och biturbo (dubbla turboaggregat).

Mercedes SL63 AMG

Min bil tillhör R231-serien som hade första modellår 2012. Bilen blev lättare tack vare aluminiumkaross och modellen fick också mer teknik med radarbaserade säkerhetssystem, bättre infotainment och starka motorer från V6:or till V12:or. Just min modell är alltså en SL63 AMG med en V8-motor med biturbo som utvecklar 537 hästkrafter.
Modellen är relativt ovanlig men någon officiell statistik hur många SL63:or som är registrerade i Sverige har jag inte kunnat hitta.

Kronhjorten är en symbol för Öland.

Detta som en liten bakgrund till en utflykt med min 63:a. Bilen är en favorit för mig och det är också dagens resmål. Jag ska nämligen bege mig till min absoluta favoritö, världens vackraste ö.
Från Hässleholm väljer jag att inte köra E22:an mot Karlskrona och Kalmar utan styr i stället mot Broby för vidare färd mot Loshult och Tingsryd. Efter Tingsryd svänger jag höger mot Vissefjärda. Men innan jag når Vissfjärda tar jag en bensträckare i Plaggebo. Tror det finns minst ett hus där och en hiskelig massa träd. Annars passerar man väldigt många ”Måla” av alla dess slag här i Småland. Det är Rävemåla, Buamåla, Råamåla, Stångsmåla, Pellamåla och Hökamåla och en hel hög andra målor.
Bilen spinner som en katt när jag åker fram i lagom takt genom Småland. Bilen är byggd för att klara hastigheter över 300 km/tim men mitt exemplar har hastighetsspärr vid 250 km/tim. Med ett sk Drivers Package släpps hastigheten fri och då är 310 km/tim möjligt.
Nåja, det passar dåligt på svenska vägar – definitivt inte på de här små småländska vägarna.

Mercedes-Benz SL63 AMG på en parkeringsficka i Plaggebo

Snart når jag min födelsestad Kalmar men väljer att ta av direkt mot Öland. Trafiken är inte alltför intensiv på bron och jag styr kosan norröver på 136:an mot Borgholm. Öland är solen och vindarnas ö så jag väljer att ”cabba ner” nu när solen värmt upp vår del av världen.
Min mamma föddes på Öland 1925 och skulle alltså blivit 100 år i år. Som barn spenderade jag många somrar på Öland i den lilla bondbyn Björkerum. Det var fina somrar med mycket frisk luft (och en del gödseldoft), sol, traktorkörning och lite olovlig körning med bil på grusvägarna. Vi sköt luftgevär, bärgade hö och föste kor, satte upp staket och åt hemlagade kroppkakor. Bondliv för stadsgrabben mao.
Mamma föddes i Runsten som ligger längs med den östra landsvägen precis söder om Långlöt. Det var till Långlöt man åkte för att göra inköp i lanthandeln som fanns där. Det var spännande att komma dit för det var som den tidens köpcentrum. Här fanns det mesta man kunde behöva för livets uppehälle. Det mesta av det du hittar i dagens köpmecka behövdes nämligen inte på 50- och början av 60-talet.
Idag finns handelsboden inte kvar i Långlöt men huset står kvar och det huserar tydligen en annan sorts butik där. Vad den säljer och vem som behöver det vet jag inget om.

Handelsboden i Långlöt numera uppenbarligen en jordnära butik. Det var den förmodligen tidigare också, bara på ett annat sätt.

Men innan jag kommer till Långlöt som ju ligger på östra sidan av ön och i den norra delen av ön som tillhör Borgholms kommun så angör jag just Borgholm som ju är Ölands huvudstad – eller hur var det nu? Under min uppväxt i Kalmar ställdes ibland frågan om vilken som var Ölands huvudstad och det korrekta svaret är naturligtvis Stockholm.
Jag tar en kort promenad till Stortorget. Här finns några marknadsstånd som säljer grönsaker och ett som säljer honung. Det finns ett par matvagnar varav en erbjuder öländska kroppkakor. Jag chansar dock inte på att dessa är av den kvalité jag önskar.
Som barn växte jag ju upp med hemgjorda kroppkakor som min mamma gjorde och på somrarna fick jag också kroppkakor på gården i Björkerum. Det är så jag vill de ska smaka.

Borgholms kyrka, invigd 1879. Kyrkan ersatte en äldre som blivit för liten för den växande befolkningen.

Jag tar en bild på Borgholms kyrka. Byggd i nygotisk stil och invigd 1879. Tar mig inte tid för ett besök i kyrkan denna gång.
Det finns många kyrkor på Öland, närmare bestämt 34 stycken som är i bruk. Dessutom några kapell och någon ödekyrka. Resmo kyrka är Sveriges äldsta medan Gärdslösa kyrka som jag besökt vid tidigare tillfälle är en av de bäst bevarade medeltidskyrkorna med kalkmålningar och trappstegsgavel. Kyrkan invigdes 1138. Som barn besökte jag Långlöts kyrka där min mamma konfirmerades och hennes fostersyster, Aina senare var kyrkvärd.

Från Borgholm glider jag vidare i 63:an mot Köpingsvik några minuters resa norr om Borgholm. Stannar till vid ICA och köper öländska ägg innan jag svänger österut mot Laxby. Nu är jag i det område på Öland som jag älskar mest. Östra sidan. Jag svänger söderut mot Egby (som har Ölands minsta kyrka) och vidare ner mot Gärdslösa. Där kommer det en regnskur och jag tvingas fälla upp taket på 63:an innan jag stannar till vid Långlöts gamla diversehandel som alltså inte längre finns kvar. Ett nostalgiskt minne från barndomen. Här kan man också svänga in mot Himmelsberga och hembygdsmuséet och Ismantorps borg. Inte så denna gång, jag har varit där både som barn och som vuxen och det är väl värt ett besök. Jag rullar i stället vidare söderut mot Norra Möckleby där jag tar av mot Färjestaden, passerar Gråborg, en forntida borg och väl framme vid Färjestaden tar jag vänster och når Arontorp. Här har det vuxit upp en veritabel högborg för kroppkakor. Parkeringen är överfull och jag ”tvingas” göra en ”fulparkering” eller en fransk som ni så vill. Kön är lång men relativt snabbt kan jag köpa mina eftertraktade kroppkakor.

Kroppkakor – Ölands guld om ni frågar mig.

Kroppkakor är en vattendelare – många älskar denna öländska nationalrätt medan andra tycker de är vedervärdiga. Min familj tillhör tillskyndarna och minst en gång varje år inmundigas dessa delikatesser med lingon, smör och grädde. Ingen bantarmat precis men som sagt – en gång eller två varje år kan man unna sig kroppkakan.
I mina somrar på Öland ingick också kroppkakor. Efter en dag på betåkern eller efter att lassat hö så satt det fint med kroppkakor till middag. En gång hade jag kroppkaksätartävling med bondsonen Rolf på gården i Björkrum. Jag lyckades pressa ner fem kroppkakor men förlorade likafullt kampen mot Rolf. En timme senare var magknipet påtagligt och några fler kroppkaksätartävlingar har jag inte gett mig in på. Numera kan två räcka mer än väl.

Kroppkakslunch på Arontorp med min dotter för några år sedan.
Rivna morötter brukar inte ligga på tallriken.

Nu är jag klar för återfärd mot Hässleholm. Denna gång väljer jag E22:an. Omväxling förnöjer även om just denna europaväg inte är så jättekul att köra på. Denna fredag eftermiddag är trafiken dock inte så intensiv. En ny sträckning förbi Karlskrona verkar korta restiden något och snart är jag åter i Skåneland med min dyra last. Många timmar på vägen och några korta timmar på Öland denna fantastiska ö. Här finns mina rötter och när jag befinner mig på ön mår jag alltid lite bättre. Det är alltid lite lättare att andas, ljuset är alltid lite mjukare och vackrare. Det är en plats att leva och dö på även om jag bara är där då och då. Så också denna gång.

Öland – solen och vindarnas ö

Bosse

Oäkta barn på bygden och i sta´n.

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Har forskat lite om min släkt, inte särskilt mycket och inte särskilt länge. Förmodar att det är ett tecken på ålder när man börjar titta bakåt. Jag tycker dock att jag ändå ser mest framåt men det är ju klart att horisonten kommer närmare och närmare och det förflutna är längre än vad framtiden kommer att bli oavsett om den blir kort eller något längre – det ligger i sakens natur.

Själv är jag född 1953 i Kalmar. Son till en ensamstående mamma, en oäkting som det hette på den tiden. Som ensambarn växte jag upp med min mamma som jobbade som kallskänka. Vi bodde först på Sjöbrings väg 3 i Kalmar, granne med sjuksköterskeskolan. Exakt när vi flyttade från den lilla ettan minns jag inte men det var innan jag började i lekskolan (det är väl dagens förskola eller 0:an?). Flytten gick lite längre bort i samma kvarter till Falkenbergsvägen 27 i samma bostadsområde. Det låg en Konsumbutik i samma hus. Tror det var en lite större enrummare med riktigt kök. I första lägenhet fanns nog bara en kokvrå.
Här på Falkenbergsvägen fick vi också telefon, en svart i bakelit. Det var för övrigt den enda modell som fanns och den var fast monterad, dvs det fanns inget telefonjack utan en liten svart metallåda på väggen där sladden försvann in. Nummerskivan var i blank metall som gav ifrån sig ett distinkt ljud när man vred på den. Med telefonen följde en telefonkatalog över Kalmar riktnummerområde.
Medan vi bodde i den här lägenheten köpte mamma också en grammofon eller radiogrammofon som man sa på den tiden. Tror att den var av märket Radiola eller möjligen Luxor. Första grammofonskivan var en sk. 45-varvare med Frank Sinatra och låten Chicago. Slutligen flyttade vi till en tvårummare på Gethes väg, fortfarande i samma bostadsområde innan vi 1966 Lämnade den gamla hansastaden till förmån för Landskrona. Här hade mamma fått anställning som kallskänkschef på Hotell Öresund med tillhörande Strandpaviljongen.

Jag har i hela mitt liv trott att min mamma var född i Örsjö i Småland. En liten by inte långt från Nybro. Men när jag forskade lite i det visade det sig att så var det inte alls. Mamma föddes den 15 april 1925 i Runstens socken på Öland. I kyrkböckerna står det dessutom en liten anteckning – u.ä, dvs utom äktenskapet. Någon anteckning om fadern finns inte. Hon föddes alltså, liksom jag själv som oäkting.
Mamman, Elsa Maria Ölander var också född på Öland närmare bestämt i Södra Möckleby 29 oktober 1898. Min morfar som alltså inte omnämns i kyrkoböckerna vid anteckningen om min mammas födelse hette John Persson (skomakare?) och var född 1890 i Arby utanför Kalmar.
Elsa Maria och John gifte sig dock och tog (?) namnet Karlsson vilket ju också blev min mammas och följaktligen också mitt efternamn. Min mamma döptes till Karin Margit Almida. Hon valde någon gång innan jag föddes att stava både sitt för- och efternamn med C. Det är en historia i sig.

Min mormor (tv), en av mina mostrar, troligen Mariana och jag själv framför torpet i Örsjö.

Min mormor (tv), en av mina mostrar, troligen Mariana och jag själv framför torpet i Örsjö.

Någon tid efter mammas födelse har mormor och morfar uppenbarligen flyttat till Örsjö, kanske skedde det i samband med giftermålet? Så det var i Örsjö som min mammas föräldrahem låg. Jag har därför alltid trott att det var där hon var född.
Min mormor dog i Örsjö den 15 maj 1958 och morfar dog två veckor tidigare den 30 april på samma plats. Jag var då ungefär 4,5 år gammal och har inte mycket minne av detta.
Under någon tid av sin uppväxt var min mamma tillbaka på Öland och Runstens socken som fosterbarn. Det är ju lättare att förstå nu när jag vet att det redan från början fanns en koppling till denna trakt.

Hur min mammas uppväxt såg ut är svårt att föreställa sig. Vissa berättelser har jag fått mig till livs genom åren men när jag försöker sammanfatta det är det ändå bara små brottstycken. Jag vet att livet var fattigt i Örsjö. Familjen var stor, sju barn eller var det nio? Jag har hittat sju i min efterforskning men har en minnesbild av det ska ha funnits nio syskon. Kanske dog ett eller flera barn i barnsäng? Oavsett vilket har den stora barnaskaran varit svår att dra försorg om med bara ett litet torp som försörjningskälla. Möjligen arbetade morfar också som skomakare. Därför var också min mamma fosterbarn på gården i Björkerum på Öland under flera år. Det var ett sätt för gårdsinnehavaren att få billig arbetskraft kan man tänka. Men det kan ju också vara så att man tog ett socialt ansvar. Mamma fick gå i skolan och hade ju mat och husrum. Hon förblev också vän livet ut med dottern i huset som hon var jämnårig med. Under min barndom var vi också tillbaka på gården under somrarna, ett paradis för en liten stadsgrabb. Förmodligen fick mamma jobba betydligt hårdare än vad jag gjorde under mina sommarveckor på gården i Björkerum. I princip tror jag mig ha förstått att hon tjänade som piga även om hon som sagt fick gå i skolan t o m klass sex.

Så småningom lämnade hon i alla fall Öland och fick plats i Kalmar. Jag tror att hon började sin bana som hembiträde innan hon med tiden började jobba på restaurang. Det blev kallskänka för hennes del, först på Teaterkällaren vid Larmtorget i Kalmar. Jag har minnesbilder av att vi på vissa söndagar åt middag i restaurangen. Det fanns orkester som spelade och vid något tillfälle minns jag att jag fick stå på scenen och ”hjälpa till” med framförandet. Kanske var min pappa också med vid något av dessa tillfällen? I vilket fall som helst var det sannolikt här de två träffades någon gång på den senare hälften av 40-talet.

Mamma och pappa skålar på någon krog, kanske Teaterkällaren i Kalmar.

Mamma och pappa skålar på någon krog, kanske Teaterkällaren i Kalmar.

Pappa var på väg upp på samhällsstegen och hade när jag kom till redan fem (!) barn med sin fru. De bodde i Bergkvara söder om Kalmar. Mamma blev alltså min pappas älskarinna helt enkelt. Den relationen varade ända fram till min fars död, om än mera sporadiskt på slutet. Men så sent som 1972 dök mamma och pappa upp på Krigsflygskolan i Ljungbyhed när jag hade börjat min utbildning där.
Man kan säga att mamma var pappas ”frilla” och jag tror att passionen var stor. På femtiotalet var det däremot inte lika lättvinnligt att skilja sig, särskilt inte om man redan hade en stor familj och dessutom var något av en pamp med eget företag och många anställda. Passionen höll dock i sig och 1956 fick mamma ytterligare ett barn med min pappa. Jag kan bara gissa hur det togs emot på 50-talet. Själv var jag omedveten om denna bror och skulle så förbli fram till fyra månader efter min mammas död 2005.
Tre månader efter barnets födelse blev min bror bortadopterad till en familj i Oskarshamn. Om det var ett gemensamt beslut mellan mamma och pappa eller av endera av dem eller om det möjligen var ett myndighetsbeslut lär jag aldrig få veta. I dokumentationen finns ingen information om detta. Dock kan man anta att det inte var en lätt situation att vara ensamstående mamma till ett barn på 50-talet, ännu mindre till två. Jag får försöka återkomma till historien om min bror vid ett senare tillfälle.

Någon gång under min uppväxt i Kalmar bytte mamma arbetsgivare och blev kallskänkschef på Stadshotellet vid Stortorget. Vi hade det bra med tanke på omständigheterna. Jag upplevde min barndom som trygg och saknade aldrig något. Att inte ha någon hemmavarande pappa hade dock sina sidor. På 50-talet var det lite udda och jag fick ibland utstå vad man idag skulle kalla mobbing. Inte alltid roligt men en erfarenhet som man också lär sig något av. Avsaknaden av manlig förebild kan man fundera över. Pappa dök ju upp då och då, alltid i någon fräsig bil och med en portfölj i handen. Han var vad man skulle kunna kalla ”flotta Vicke”. Bilintresset har smittat av sig. Om jag också är ”flotta Vicke” får andra bedöma.
Att inte ha en allestädes närvarande pappa tror jag har fört med sig att min syn på jämställdhet i viss mån skiljer sig från majoriteten av män i min generation. Jag har aldrig upplevt att det finns en uppdelning av vad män respektive kvinnor bör eller kan göra.

Så här långt har jag däremot inte hittat särskilt mycket information om min far. Jag har till och med blivit lite osäker på hans riktiga namn. Har levt i tron att han hette Agne Fabian Tankred Nyström. I min sentida efterforskning har jag hittat Agne Johan Tankred Nyström, född 9 juli 1913 i Linköping och död 1978 i december. Det kan stämma. Han var definitivt östgöte. Han var 12 år äldre än mamma och dödsåret stämmer också. Var namnet Fabian kommer ifrån vet jag inte. Möjligen har jag blandat ihop det med morfar som hette John Fabian.
Min pappa dök som sagt upp med sin portfölj. I den fanns alltid en flaska whisky och oftast någon spännande grej. Jag minns särskilt en räknesticka. Den var väldigt liten och tillverkad av bambu. Efter flera år fick jag räknestickan av min far och har den kvar ännu. Någon uppfattning om hur ofta min far dök upp eller ens hur många gånger jag träffade honom innan han lämnade detta jordelivet har jag inte. Oavsett hur många gånger det var så var det ju aldrig i vanliga vardagssituationer. Min pappa intresserade sig inte för min vardagliga uppfostran vad jag kan minnas.
Jag har inte hittat särskilt mycket om min pappa när jag sökt i register. Kunde inte ens hitta honom i kyrkböckerna.
Jag vet namnet på hans fru, Ingrid. Någonstans har jag nog uppgifter om hans fem barn, mina halvsyskon men sedan är det slut. Vilka var hans föräldrar? Ska försöka forska vidare och se om det går att gräva fram mer om min pappa som jag bara såg då och då under alla år.

Hur blev då livet för oäktingen? Hur gick det att växa upp utan pappa på 50-talet och med en mamma som jobbade på restaurang, sena kvällar och inte sällan övertid? Tänkte berätta lite om det i en kommande blogg.

En svår barndom – vad är det? Min var det inte.

Bosse

Är sommaren slut…?

/ Bo J Carlsson / 1 kommentar

Är sommaren slut? Har den kommit än? Jag tillhör dem som tycker att den gångna sommaren varit bedrövlig, minst sagt. Det blev liksom aldrig någon riktig sommar här i norra Skåne. Mycket regn i långa sammanhängande perioder och när väl solen dök upp blev det ändå inte särskilt varmt. Baden i poolen är lätt räknade för min del och den där somriga känslan infann sig aldrig.
Mina ben är fortfarande så vita att jag kvalificerar mig som infödd på engelska sydkusten. Hustrun säger att kortbyxor hade ökat chansen till viss solbränna. -För kallt, replikerar jag.

Street Glide med windsplitter och frustrerad ägare.
Foto: Johan Funke

Påfallande många förknippar mig (och frun) som motorcyklister. Det är lite ”Jesus-känsla” med det; ”Många har hört talas om det men ingen har sett det”. I år är det mer sanning än på länge. Vädret har inte inbjudit till att åka motorcykel – inte i min värld i alla fall. Till detta kan läggas att den f-bannade rutan på min Harley har spökat. Den minnesgode kommer ihåg att den höga fula rutan sprack och jag beställde en ny som skulle vara lägre, snyggare (marginellt skulle det visa sig) och effektivare, en sk ”windsplitter”. Det visade sig att den gav så störande optiska effekter att det blev direkt obehagligt att köra.
Rutan skruvades av och originalet, den superlåga och lika supersnygga rutan kom på igen. Tillbaka på ruta 1 – om vitsen tillåts.

Turbulensen är besvärande och motorcykelåkningen blir oskön. Jag har resignerat och rullat in hojen i garaget, kopplat på underhållningsladdningen, larmat och betraktar säsongen som avslutad. TRIST!

Till saken hör att en ny medlem har fogats till fordonsfamiljen. Hustrun tar sig för pannan. Ännu ett fordon. Denna nya medlem är en MB SL 350. Jaha, kan man ana att det sägs på sina håll. Har dem vunnit på Lotto?
Tyvärr har vi inte det. Denna lyxbil har några år på nacken, närmare bestämt åtta stycken. Den är alltså från 2004 och som alla andra bilar så faller värdet som en sten. Ju dyrare bil ju värre blir fallet. Förhoppningsvis har det värsta redan varit och stenen omvandlats till ett stilla fallande löv, hoppas jag.
I vilket fall som helst är bilen en trevlig bekantskap. Den har ett nerfällbart plåttak som på tjugo sekunder försvinner ner i kofferten och kommer upp lika snabbt igen om regnet hotar.

Mercedes-Benz SL 350 på väg till Öland.

Det har blivit en och annan mil med denna bil i sommar. Ett par besök på Öland har garanterat sol och därmed nedfällt tak. Med sin V6:a på 245 hk glider bilen fram komfortabelt och har härlig kraft när det behövs (en miljon husbilar som ska köras om). En tur till goda vänner på Marstrand har vi också hunnit med.
Vi hoppas på många trevliga resor med denna bil – hur många fler det blir med motorcykel är i skrivande stund osäkert.

Ha en fortsatt trevlig sommar – det ska bli fint väder sägs det!

Bosse

Kör så det ryker!

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Jaha, nu är väl säsongen i stort sett slut när det gäller motorcykelåka. Blev i runda slängar 500 mil denna säsong. Får väl vara nöjd med det. Häromdagen träffade jag namnkunnige glaskonstnären Kjell Engman som har en utställning i Hässleholm, Celebration of Life. Mycket fin utställning av glas. Han är också en Harley-åkare. Vi åt middag tillsammans med några andra vänner och fick tillfälle att prata lite hoj. Stackars (i detta avseende) Kjell hade åkt 8 (åtta) mil hittills i år. Tyvärr har jag en känsla av att även jag hela tiden måste prioritera bort motorcykelåkning till förmån för arbete och andra plikter. Sedan har det ju, som Kjell också påpekade, varit en ovanligt regnig sommar (se även mitt blogginlägg Regnmagneten).

Tidigt i somras blev det i alla fall en weekend med motorcykel på Öland, en av mina favoritplatser på detta blåa klot. Det var en härlig tripp – men en ganska skumpig tur. Det skulle visa sig att min bakre stötdämpare var mer eller mindre tomma på luft vilket gjorde att dämparna slog igenom vid förvånansvärt måttliga gupp. Får väl skaffa en pump med manometer till nästa säsong.

Street Gliden är annars en rikt skön hoj att köra. Det går att bränna på riktigt duktigt utan att det känns svajigt eller osäkert – men rutan. Hojen levererades med en låg ruta, sk Deflector. Den gav ordentlig turbulens i hjälmen och huvudet vibrerade mer än vad som var uthärdligt. Hela världen blev ett enda virrvarr. Jag beställde därför en ny ruta i standardhöjd, dvs 12 tum. Riktig ful är den och jag får titta igenom den. Det betyder att jag inte ser ett dugg när det regnar – om vitsen ursäktas. Häromveckan när jag var ute och ”brände” bar det sig inte bättre än att rutan sprack. WTF – den sprack?. Nu är den ”ihopaklistad” med tejp och så får det förbli till våren. Märkligt är det för Harley Davidson själva säger ju: Ride hard – ride free! I 70 då eller…?

Häromdagen när jag var på Harley Davidson butiken i Helsingborg och kollade 2012 års modeller på Open House kunde jag konstatera att dom hojarna hade mycket tjockare rutor, typ fem millimeter medan min är ungefär hälften så tjock – som på en j-vla Honda ungefär. På min gamla hederliga Heritage Softail Classic var rutan också betydligt tjockare än min 12-tummare på Street Gliden. Nu får rutan vila till våren, sedan åker den på tippen och ny ruta, 10 tum ska införskaffas. Det blir snyggare och förhoppningsvis hållbarare. Fälttest utförs när solen skiner och vintern har gett vika. Då ska det köras utav bara f…..!

Nu är det tvättat och klart, börjar det snöa imorgon så kvittar det. Hojen är klar för vintervila!