2022 – ett år går i graven

Detta är en rysligt lång text – om du skrollar längst ner slipper du läsa allt och kan bara ta till dig av en kort och hurtig nyårshälsning.

Efter att ha kämpat oss igenom två år av pandemi mötte vi 2022 med viss tillförsikt även om en rysk skugga hängde över oss. Och våra värsta farhågor besannades den 24 februari när Ryssland startade ett fullskaligt krig mot Ukraina.

Men livet går som bekant vidare för de av oss som får vara med ännu en tid. Så året som nu är till ända har, som många tidigare år präglats av både toppar och dalar. Sammantaget kommer dock året 2022 gå till historien som ett av de sämre på mycket länge.
Konflikthärdarna hopar sig runtom i världen och tycks krypa allt närmare vårt eget hörn här uppe i Norden. Hemma i Sverige ser det heller inte så ljust ut även om några nära förestående krigshot inte tycks föreligga. Låt oss hoppas det förblir så.

Men vårt svenska samhälle visar upp allt fler sprickor i den tidigare så välputsade fasaden.
Från att ha varit ett tryggt samhälle med hög välfärd på alla plan har Sverige rasat ner i rankingen och nu känns det nästan som fritt fall. Okej allt detta har såklart inte skett under det senaste året. Det handlar snarare om decennier men 2022 har uppvisat många oroande händelser.

Elpriserna är inte bara höga, de är idiotiska utan någon egentlig förankring i vad det kostar att få fram strömmen till två hål i väggen. Matpriserna skenar och folk har inte råd att köra till jobbet för bensin- och dieselpriserna är lika tokiga som elpriset. Nu skenar inflationen och drar räntorna med sig upp, upp, upp. Allt fler politiker skyller alltsammans på Putin och kriget i Ukraina men jag tror sanningen till stor del snarare är usel förvaltning och oskicklig ledning under lång tid här i Sverige men också i andra västeuropeiska länder.

Nu har vi efter åtta års socialistiskt regeringsinnehav fått en borgerlig regering. Den har dock fått en skakig start för att uttrycka det milt. Mitt intryck är att de närmast är lite förvånade över att de lyckades bilda regering och nu famlar i mörkret lite för att se om de någorlunda kan uppfylla alla de löften som avgivits inför valet. De är ju inte så att de fyra partier som är inblandade är överens om hur det hela ska gå till. Inte ens de tre partier som utgör regeringen är samstämmiga och det fjärde partiet, Sverigedemokraterna är därtill de största av de fyra och kräver därför stort inflytande. Ingen enkel ekvation att få ihop.

En ytterligare faktor som gör det hela trögt är det faktum att trots att dessa fyra partier klassas som borgerliga i själva verket är en något mer konservativ version av socialdemokratin som är stadigt förankrad i såväl den svenska politiska själen som i en övervägande delen av den svenska folksjälen. Lite bryskt uttryckt kan man säga att de förändringar som en borgerlig regering vill göra jämfört med en socialistisk är grader i helvetet. Den förvaltningsmodell vi alltjämt driver i Sverige, sprungen ur Axel Oxenstierna lämnar lite utrymme för radikala grepp. Oxenstierna la grunderna för 1634 års svenska regeringsform som till stora delar är styrande än idag. Exempelvis har vi än idag i princip samma länsindelning som vid den tiden. Det ger oss ju också tjugoen regioner med lika många ledningar som t ex ska ge likvärdig vård i hela landet. Det går ju sådär. I Danmark har man en ledning för vården på hälften så många invånare som Sverige. Vi har alltså tjugoen – smaka på den.

Dock kan man konstatera att Oxenstierna redan på sin tid hade insikten om hur det är ställt med statsledning i många fall. Hans mest berömda citat lyder nämligen ”Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs?”
Som lekman och sk vanlig medborgare kan man inte sällan fråga sig just det. Hur lite förstånd finns det hos våra politiska företrädare? Ofta frågar man sig hur svårt det kan vara?
Får ofta känslan att svenska politiker (kanske gäller många västerländska generellt) ofta lever efter principerna jag avvaktar kraftfullt och om jag skiter i det tillräckligt länge så löser det sig självt.

Det är mycket i det svenska samhället som fungerar dåligt eller inte alls. Det är i stort som smått. Förvisso är jag för att individen i allt väsentligt ska styra sitt liv själv men på samma gång lever vi ju tillsammans i just samhällen där sam är den springande punkten. Om man som individ då inte kan samsas med majoriteten blir det problem. Om samhället heller inte kan leverera det som brukar kallas samhällskontraktet, dvs det vi som skattebetalare betalar för blir det också problem. De yttrar sig för eller senare i motsättningar mellan olika grupperingar inom samma begränsade yta, en by, en stad, en kommun, en region, ett land eller en geografiskt avgränsad yta. Oavsett vilken begränsning vi pratar om måste de finnas en kompromissvilja likväl som en viss förmåga till anpassning och hänsynstagande om vi talar om mer än en ensam individ.

Det leder oss in på ett stort misstag vi gjort i Sverige. Vi öppnade vårt lands gränser för en invandring som saknar motstycke i Europa i modern tid. Långt fler människor sökte sig av olika skäl till Sverige under kort tid. Vi klarade helt enkelt inte att integrera många av dessa och brottas nu inte bara med kostnader som per capita är alltför höga utan också parallellsamhällen och en kriminalitet som vi tappat kontrollen över. Inte nog med det för trots bland Europas högsta skatter räcker resurserna inte till för att ge vård, omsorg, skola och trygghet för hela samhället. Vi är helt enkelt för få som bidrar med skatter för att det ska räcka till alla de som ska ta del av den svenska välfärden. Många uppfattar att samhällskontraktet inte uppfylls och vi är alltför många inom en begränsad yta som inte har samsyn om hur vi bör interagera med varandra. Vi har tussat ihop vitt skilda kulturer alltför snabbt och varit okunniga om hur människor i allmänhet är funtade.

Men allt kan såklart inte skyllas på en okontrollerad invandring utan det finns andra förödande misstag som våra politiker begått de senaste decennierna. T ex har vi en dåligt rustad och gles poliskår därtill tyngd av den svenska omfattande byråkratin. I många fall heller inte mentalt beredd på vilken verklighet den enskilde polismannen ställs inför i dagens svenska samhälle. Vi har minst antal poliser men flest antal dödsskjutningar per capita i Europa. Det som förr kallades ”den hederlige tjuven” finns knappast längre. Dagens kriminella är definitivt inte i närheten av hederlighet utan istället kallblodiga mördare i många fall. Polisens våldsmonopol kan man heller inte hävda fullt ut längre. Det saknas helt enkelt rätt utbildat manskap och utrustningen är inte heller tillräcklig.
Organisatoriskt är man också handikappad med mycket administration som tar poliser från gatan till skrivbordet och en del rekryteringar på ledningsnivå som kan ifrågasättas.

Den svenska skolan, inte helt felaktigt ibland kallad flumskolan ger heller inte de resultat man kan önska. Det är gott och väl att ge extra resurser till svaga elever men kravlöshet ger heller inga stjärnor som kan leda och föra framtidens samhällsutveckling i rätt riktning. I en nordskånsk kommun klarade inte hälften av eleverna i sjätte klass godkända betyg. Vad ska det bli av dessa unga människor? Hur ska de bli självförsörjande och kunna bidra till våra gemensamma framtid? Lärarnas auktoritet plockades av dem någon gång på 70-talet för numera vara obefintlig. Vi fick Palmes och Alva Myrdals skola. Det är eleverna och deras ibland föga samarbetsvilliga föräldrar som utgör auktoritet i skolan.

Förvisso hade Sveriges militära försvar åderlåtits ända sedan 70-talet men med början på 90-talet började en mer omfattande skrotning av hela det svenska totalförsvaret. Den eviga freden är här visste politiker i alla läger att basunera ut. Personal avvecklades, förband lades ner, materiel skrotades eller skänktes till mer framsynta länder. Långt ifrån alla bedömare trodde att detta var den rätta vägen och det skulle visa sig ganska snart att det inte var det heller. Det blev pinsamt uppenbart också för den politiska ledningen under pandemin 2020 och 2021 att det hade varit bra med åtminstone en del av de beredskapslager vi skotade under 90- och början på 2000-talet. Nu 2022 har insikten om att även ett militärt försvar är av nöden. Putins anfallskrig i Ukraina har väckt den slumrande politikerkåren först nu trots att de flesta med enkelhet kunnat se vad som skulle komma redan för tio år sedan och definitivt 2014. Efter att förre försvarsministern Hultqvist (S) så sent som hösten 2021 dyrt och heligt lovat att Sverige minsann aldrig skulle gå med i NATO, i alla fall inte på hans vakt så gjorde han tidigt 2022 en politisk helomvändning åt höger kan man kanske säga (alla som gjort lumpen vet att annars görs helomvändningar i exercisen alltid åt vänster). Nu väntar Sverige tillsammans med Finland på att Erdogan i Turkiet ska gå med på att ratificera våra länders ansökningar. Ett politiskt rävspel som ter sig uselt för varje anständig människa.

Ja, så då till sorgebarnet energiförsörjning. Det hänger ju till del ihop med Putins agenda. Han har lyckats binda upp svansen på inte minst Tyskland. Vi å andra sidan har kopplat ihop vårt till för bara några år sedan robusta nära nog helt fossilfria elsystem med resten av Europa och därefter monterat sönder vårt system. Av 12 kärnkraftsreaktorer har vi stängt ner 6 stycken fullt fungerande i förtid och ska istället förlita oss på att det blåser tillräckligt hela tiden. Därtill styrs våra priser inte av produktionskostnader utan av en elbörs som gått bananas när el köps och säljs till dagspriser.
Svenska hushåll och inte minst landets mindre företag går på knäna eller i värsta fall i konkurs. Det innebär att människor mister sina jobb, får gå från hus och hem och investeringar bromsas eller uteblir. Några snabba och effektiva åtgärder från politiskt håll är inte att vänta trots att den nytillträdda regeringen var nära nog övertydlig i sin retorik under valrörelsen. Paradigmskifte utlovades, snabba åtgärder och kraftfulla lösningar fanns runt hörnet. Det som väntar är en avslagen senkommen socialdemokratisk variant. Samla in ännu högre skatter, administrera bort en ansenlig del och dela ut några allmosor till hushållen. Företagen ges möjlighet att skjuta upp skatter och avgifter, dvs bygga upp skulder till staten.
Ett effektivare sätt hade varit att justera skatter på energi. Det hade gett en snabb och direkt inverkan på människors plånbok och företagens kassor. Nu försvarar sig politikerna med att då skulle vi okunniga medborgare direkt börja slösa med el och då kan systemet braka ihop. Nu tror inte jag att folk i allmänhet är så korkade. Men hursomhelst med det så får vi nu i stället räkna med konkurser och hushåll som inte kan betala. I slutänden kommer staten sannolikt att få betala ett högre pris för det än vad sänkta skatter skulle kosta. Hur svårt kan det vara?
Slutsatsen blir att också en borgerlig regering i Sverige för en mer eller mindre socialdemokratisk politik, dvs man håller skattetrycket uppe och begränsar därmed såväl individens som företagens valfrihet. Den svenska folksjälen i allmänhet och politikernas i synnerhet är så kraftigt marinerad i socialdemokrati att det inte finns intellektuellt utrymme för tänkande utanför den socialistiska rågången. Det är förödande för det svenska samhället som ju inte längre står inför efterkrigstidens utmaningar utan helt andra svårigheter. I en globaliserad värld med helt andra synsätt från en inte oansenlig del av befolkningen måste statsledningen kunna släppa sargen, åka fritt eller tänka utanför boxen om ni så vill.

Ytterligare ett sorgebarn är vård och omsorg. Trots att vi som tidigare nämnts har en topplacering i skatteligan så ligger vi långt ner i rankingen på välfärdsligan. Mao får vi mindre per inbetald skattekrona än jämförbara länder inom OECD. Vi placerar oss runt 13 – 15 plats. Det är ett uselt betyg för vår förmåga att förvalta skattemedel. En del kan säkert skyllas på Oxenstierna men mer på dagens politiker som inte kan lyfta blicken och söka moderna lösningar för effektivare användning av våra höga skatter.
Sorgligt blir det ju också för oss medborgare som antingen kunnat få billigare vård och därmed mer pengar i den egna plånboken eller ännu bättre vård, kortare köer, osv för samma pengar. Ja, ni fattar. Smartare utnyttjande kan antingen ge lägre skatter eller högre ”value for money”. Ett annat alternativ är att det blir mer pengar över till annat, t ex polisen, skolan, försvaret, landets infrastruktur, etc. Det senare har jag inte ens nämnt men det är som alla vet ännu ett område som är eftersatt och numera fungerar på gränsen till oanvändbart. Opålitlig tågtrafik och ett eftersatt vägnät.

Finns det då inga förhoppningar inför 2023? Jo, det gör det såklart. Det sista som överger människan är hoppet sägs det ju. Så hoppas kan man ju alltid.
Fred på jorden hoppas man alltid på fast att man vet att det aldrig kommer att hända.
Lite mer sannolikt är att man ska vinna på Lotto eller Triss eller nå´t fast chansen är väl nästan lika liten som den första förhoppningen.
Viktigare då att hoppas på god hälsa för nära och kära likväl som för egen del.
Skickar också en förhoppning och önskan om framgång för såväl vår egen regering som ledare runtom i världen för att de ska fatta kloka beslut för människors bästa och inte bara för eget gynnande. Det finns vissa förutsättningar för att detta ska ske på vissa händer medan det tyvärr är utsiktslöst i andra fall.

Till sist. Ett nytt år medför alltid lite nytändning. Man tar nya tag och ser fram emot ljusare tider såväl fysiskt som mentalt. Det i sig är hoppfullt och kan ibland också bli en självuppfyllande profetia. Låt oss därför hoppas att 2023 innebär mindre lidande för många människor. Större klokskap och medmänsklighet för de som utövar makt och ett bättre liv för oss alla.

Tack för i år och Gott Nytt År!

/Bosse

Tjugotjugo1

Har de´vatt nå´t?

Sista dagen 2021 och det är på sin plats att sammanfatta. Har det varit ett bra år? Ömsom vin, ömsom vatten som man brukar säga. Visst finns det ljuspunkter, flera stycken faktiskt men över alltihop lägger den ihärdiga pandemin sin våta filt.

Precis som alla andra har jag kunnat bocka av ännu ett år i livets kalender. Alla vill bli gamla men ingen vill bli äldre. Men äldre blir man och alternativet är som bekant värre. Så nu kan jag se bakåt på sextioåtta levnadsår. Nu är jag inte så bra på att titta bakåt vilket ju innebär att skriva en krönika om året som varit brukar innebära ett visst huvudbry. Vad är det egentligen för viktiga händelser, i stort som i smått som utspelat sig under detta år – 2021?

Min gamla dator kändes under året mer trött än tidigare. Orsaken är förmodligen mer användarens begränsade kunskaper om hur en dator egentligen fungerar. Till slut tröttnade jag och begav mig till Apple-butiken. Jo, det är Mac som gäller för mig.
Redan i somras köpte jag ny telefon då den gamla började trilskas med laddningen. Ett hål i plånboken uppstod och en Iphone 12 Pro slank ner i fickan. Den fungerar precis lika bra som den förra innan den satte sig på tvären. I övrigt allt annat lika. Ja, kameran är väl lite bättre med fler inställningsmöjligheter. I november blev det så dags för ny dator. Nytt ännu större hål i plånboken. Allt annat lika. Ja, lite snabbare än den förra när den var nya men i övrigt… Jo, det är något med tangentbordet. Jag landar fel på tangenterna oftare, dubbeltryck. F-bannat irriterande. Jag skriver med den välkända traditionella pekfingervalsen och undan går det. Då blir man ju minst sagt irriterad när man måste gå tillbaka och rätta.

En av de absolut viktigaste och roligaste händelserna 2021 var att USA öppnade sina gränser för resande från Schengenområdet. Den 8 november gick det att resa in i USA från Europa utan karantän. Ett negativt coronatest (PCR eller anti-gen) samt vaccinationsbevis krävs.
Jag landade på Newark International Airport den 17 november och tog en bil till Green Point i Brooklyn, New York. Där kunde jag efter femton månader äntligen krama om vår dotter. En månad och några dagar senare var jag tillbaka tillsammans med min fru som också hon kunde krama om vår dotter. Det har varit en lång väntan. Nu blev det en vecka i New York med julfirande och en del annat innan vi återvände hem till Sverige. Håller tummarna för att världen inte behöver stänga igen utan att vi kan resa och träffa våra nära och kära såväl inom landet som utomlands.
En sådan här ofrivillig separation är inte bara oönskad den är också en livserfarenhet som är ny för oss i den sk fria världen. Som svensk är jag van att kunna resa vart jag vill i hela världen även om vissa platser är mer otillgängliga än andra. Nu har jag i praktiken varit utestängd från t ex USA sedan mars 2020. Det ger en fingervisning om hur människor har det i länder som är mindre fria och demokratiska än vi är i vårt land.

Äntligen gick det att besöka nära och kära på andra sidan Atlanten. Foto: Robert Peng

Om man ska försöka se pandemin ur en positiv synvinkel kan det för min del vara att vi förlagt semester och fritid inom landet. Vi har innan USA-resorna i slutet på detta år inte varit utomlands sedan februari 2020 om man bortser från någon endagstur till Köpenhamn.
Däremot har vi gjort besök i Karlskrona, på Gotland, på Öland, på Ven, på Eriksberg och två besök i Stockholm.

Vaccinationerna mot den förhatliga Coronan har också trillat in. Först en, sedan två och faktiskt också den tredje. Ungefär 80 % av landets befolkning har fått vaccin i olika omfattning. Arbetet med att vaccinera fortgår med målet att begränsa spridning och sjukdom. Jag avstår från att recensera hur detta fungerar, har helt enkelt inte tillräcklig kunskap. Däremot tror jag att det är viktigt att just vaccinera sig för att livet på sikt ska kunna bli lite mer normalt. Men som bekant finns det de som är motståndare till vaccinet och tror att det gör mer skada än nytta. Vem som har rätt och vem som har fel får framtiden utvisa.

På tal om framtiden. Hur blir det med 2022? Får vi bukt med pandemin? Invaderar Ryssland Ukraina? Blir det regeringsskifte i Sverige? Hur blir sommaren? Går börsen upp eller ner? Ska elpriset fortsätta och slå nya rekord? Det finns många frågor medan svaren är få. Den som lever får se. Framtiden ser mer oförutsägbar ut än någon gång tidigare tycks det.
En förhoppning inför 2022 är ändå att det ska bli lite bättre med allt. Den förhoppningen har såklart alla andra också. Vem önskar sig sämre tider? Det är väl bara vad som är bättre som skiljer sig från en individ till en annan. Så när jag önskar ny regering, lägre drivmedelspriser och en rimligare skattepolitik tycker andra att skatterna ska höjas så att pengarna kan gå till annat än vad jag tänkt mig. Det enda jag kan göra åt det är att lägga min röst i september så får demokratin förhoppningsvis sköta resten. Dock är det viktigt att komma ihåg att demokrati inte är någon självklarhet, inte ens i vårt land så var rädd om den. En uppmaning till våra politiker som ibland tycks vara villiga att skruva lite för mycket på en del kranar.

Till sist – måtte det bli en fin sommar, lagom varmt, soligt, väldigt lite corona och sköna grillkvällar.

Hursomhelst med allt detta. Jag hoppas att alla och envar får ett GOTT NYTT ÅR!

/Bosse

Den kluvna tungan

Gör inte som jag gör, gör som jag säger. Känns det igen eller är det möjligen tvärtom?
Svenska ministrar excellerar i att uppmana oss medborgare till återhållsamhet och isolering medan de själva gör tvärtom. När det gäller ministrarna själva gäller inte restriktioner och solidaritet för att begränsa smittspridning av COVID-19. De står över oss vanliga. Det är en slående likhet med den forna Sovjetunionens nomenklatura – samhällets elit.

Statsministern själv ansåg sig behöva besöka ett köpcentrum i centrala Stockholm någon dag innan jul. Det tyckte Morgan Johansson, justitieminister också att han behövde och tog en inköpsrunda på köpcentrat Nova Lund. Finansminister Magdalena Andersson drog på skidsemester till Sälen och myndighetschefen för MSB, Dan Eliasson ville ha lite sol i vintermörkret och tog flyget till Kanarieöarna. Också Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni har varit på inköpsrunda i vimlet.

Det blir svårt för Stefan Löfven att hålla några presskonferenser framöver och predika om att ”nu är det slut på festandet, gå inte i butiker och på gym”. Han får väl lägga till att det gäller alla utom nomenklaturan, dvs han själv och hans ministrar och kanske några till få utvalda. Och därmed har han diskvalificerat sig själv och sin regering, hans myndighetschefer åker med i samma svep. Brukar inte ta till svordomar i mina texter men Fck´m! De är inte mina ledare. De har inte mitt förtroende. Jag har aldrig sympatiserat med den socialistiska tanken men har ändå kunnat känna förtroende för regeringsföreträdare som kompetenta, omdömesgilla personer även om vi haft olika politiska synsätt. Men för de här anhanget känner jag bara förakt. De är odugliga, fulla med lögn och saknar såväl kompetens som omdöme. Kretiner rätt och slätt.

Nu lägger vi 2020 bakom oss och går in 2021. Det börjar lika illa som 2020 slutar men jag vill ändå tro att det sakta men säkert kommer att bli bättre under året. Om myndigheterna inte sjabblar bort vaccinationerna kommer vi framåt sensommaren och början på hösten kunna återgå till ett mer normalt liv. Vi kommer dock att vandra på ett slagfält med många offer. Alltför många av dessa offer är sannolikt helt onödiga och det kan vi till stor del tacka ovan nämnda kretiner för. Jag säger det igen – Fck´m!

I skrivande stund återstår det en dag av detta djävulska år. För egen del kommer jag tillsammans med min fru försöka att göra denna sista dag på året till något positivt, en god matbit, ett gott vin och positiva förhoppningar om ett kommande gott år. Önskar er alla allt gott!

GOTT NYTT ÅR!

/Bosse

Liten nyårskrönika – i all enkelhet

Hej!

…och god fortsättning på 2016! Så här på årets allra första självande dagar dyker det upp nyårskrönikor på alla möjliga ställen. Min lilla anspråkslösa blogg utgör i detta avseende inget undantag. Undantaget är möjligen att jag utgår från mig själv när jag skriver ner detta. Det blir en sammanfattning av 2015 så som jag upplevt detta år. I vissa fall med synpunkter på företeelser och händelser och i andra fall med en historiebeskrivning över upplevelser jag minns från året som gått.

Redan här i inledningen reflekterar jag över den lilla underrubrik som finns överst i min blogg: ”Det kan alltid bli värre”. En del har reagerat över detta som en negativ syn på livet men så ser inte jag det. Om det kunde varit värre är det ju positivt att det inte är det – eller hur?

År 2015 inleddes som vanligt med inventering på vårt lilla företag. Det är en operation på 5 – 6 timmar. Flaskor och burkar ska räknas och vårt datoriserade lagersystem uppdateras så att alla siffror stämmer inför bokslutet. Det är inte världens mest roliga jobb får väl erkännas och särkilt inte en nyårsdag. Vi börjar dock bli vana efter mer än trettio års företagande. Och det kunde ju varit värre – det kunde tagit 8 – 10 timmar.

Bara några dagar senare var det dags för avresa till Indien. Vi såg fram emot tre veckors rundtur i detta från mitt perspektiv annorlunda och motsägelsefulla land. Nog var det annorlunda och i vissa stycken också motsägelsefullt. Spännande var det definitivt och varken min fru eller jag ångrar för en sekund att vi åkte dit men vi är också överens om att vi sannolikt aldrig reser tillbaka till Indien enligt principen ”been there – done that”. Vill du läsa mer om resan finns det ett antal blogginlägg från tidigare datum.

En av Indiens mer kända platser.

En av Indiens mer kända platser.

Tre veckor på utlandsresa alldeles i början av året gör att det nya året inte riktigt kommer igång. De invanda rutinerna är inte tillgängliga förrän vi är inne i februari. Dessutom var vi så fulla av intryck från Indien-resan så jag tror inte vi var fullt mentalt närvarande förrän vi närmade oss mars (månaden alltså – inte planeten).

För min del blev det dock nödvändigt att fatta beslut om mitt framtida engagemang i HessleCity där jag varit ordförande i fyra år vid denna tid och dessutom verksamhetsansvarig  de två senaste åren. Redan innan resan till Indien hade jag för styrelsen klargjort min ståndpunkt angående fortsatt drift och utveckling. Jag lämnade två alternativ varav den ena uteslöt min medverkan. Styrelsen kom fram till att det senare alternativet var bäst för föreningen. Ni får dra vilka slutsatser ni vill av detta. Själv är jag i alla fall nöjd med att ha lämnat det uppdraget bakom mig – var sak har sin tid.

Avslutet med HessleCity sammanföll ungefär med starten av förberedelser för mitt presidentår i Hässleholm Västra Rotaryklubb. Ett hedersuppdrag som varar i ett år från juli t o m juni nästföljande år. I skrivande stund har jag följaktligen avverkat halva mitt presidentår. Det är ett mycket trevligt uppdrag i en mycket trevlig klubb. Dessutom gör vi mycket nytta på många olika platser och plan.

Karl-Joel Rundberg överlämnar presidentskapet i Rotary-klubben till undertecknad.

Karl-Joel Rundberg överlämnar presidentskapet i Rotary-klubben till undertecknad.

För att nämna något är vi engagerade i utrotningen av polio på ett internationellt plan men där vår ”lilla” klubb är en delmängd i detta viktiga uppdrag. På det lokala planet är vi sedan många år tillbaka engagerade i stöd till Frida Kvinnojour en angelägen verksamhet där alla inblandade önskar att den inte hade behövts.
Som första programpunkt efter sommaruppehållet fick medlemmarna i vår klubb möta två flyktingar från det sargade landet Syrien.

En högaktuell händelse som under hösten utvecklades blixtrande snabbt och tenderar att växa myndigheterna över huvudet handlar ju just om flyktingar från bl a Syrien. Den flyktingvåg som vi ser välla in över Europa kommer att få långtgående konsekvenser för oss alla under lång tid tror jag. Redan nu har det påverkat en mängd funktioner i vårt samhälle.
Det är svårt att veta vad som är det rätta att göra. Spontant kan man tycka att vi ska ta emot alla utan förbehåll. Dessa människor flyr för sina liv. Vem kan förneka dem rätten till trygghet? Samtidigt ser vi efter bara några månader att vårt relativt lilla land inte klarar av anstormningen. Sverige har som europeiskt land utan jämförelse tagit emot flest flyktingar räknat i förhållande till vår folkmängd. Det får mig att fundera över idén med EU.

Sommaren 2015 blev första året på dryga tjugo år utan motorcykel. Redan tidigt på säsongen väcktes tanken på att det var ett felaktigt beslut att sälja Harleyn. Jag begav mig till Probike i Helsingborg och provkörde några modeller och använde sedan tiden fram till december med att klura ut vilken modell jag skulle välja. I ärlighetens namn behövde jag också komma till insikt om att det var rätt att investera i en ny motorcykel. Argumentet ”man lever bara en gång” segrade över det faktum att det är en ekonomiskt vansinnig affär.

En Road King som väntar på våren.

En Road King som väntar på våren.

Så nu står en ny Harley-Davidson Road King i Helsingborg och väntar på att våren ska komma. Den har fått nya ljuddämpare av märket Vance & Hines (tyvärr finns inte Harleys egna Screami´n Eagle att tillgå i Sverige längre) och nya grepp. Övriga modifieringar ska jag fundera över när jag kan granska maskinen lite närmare.

Under året har flera unga människor i min omgivning fått sina bevis på väl genomförd utbildning och goda kunskaper i sina respektive ämnesområden. Det är roligt att se unga människor utvecklas, en av de mest stimulerande sidorna som arbetsgivare t ex.
Vår medarbetare Elin genomförde sitt gesällprov under våren och senare på hösten var det högtidlig utdelning av gesällbrevet på Hantverksföreningens lokal i Hässleholm.

Vi skålar för Cassandra och hennes masterexamen.

Vi skålar för Cassandra och hennes masterexamen.

I november var det så dags för Matilda att göra sitt gesällbrev och framåt vårkanten blir det ny ceremoni med utdelning hennes gesällbrev.
Vår egen dotter avslutade sina studier vid Copenhagen Business School i september genom att försvara sin masteruppsats och med de bästa vitsord få sin värdighet som master i Human Resource Management. Stolt mamma och pappa behöver jag väl inte påpeka?

Den 1 juli fyllde min äldste son jämt – 40 år. Hur j-la gammal är jag? Nåja, det blev firande i Landskrona.

Livet består som vi alla vet av både glädje och sorg. Den 28:e september tvingades vi säga adjö till vår hund, cavallieren Molly som varit en familjemedlem i mer än femton år. Plötsligt var det väldigt tomt och tyst när man kom hem.

Det var samma dag som Berit och jag kom hem från en vecka i Sitges som vi fick åka direkt till djursjukhuset med Molly och åka tomhänta därifrån. Inget särskilt kul slut på en annars skön semestervecka.

Molly, en trogen följeslagare i mer än femton år.

Molly, en trogen följeslagare i mer än femton år.

Det är vårt andra besök i Sitges som ligger en dryg halvtimme med tåg söder om Barcelona. Vädret var utmärkt denna vecka bortsett från ett ordentligt skyfall dagen innan vi skulle åka hem.
Sitges är en liten trevlig by med fina stränder, ett stort utbud av bra restauranger och en del shopping. Har man lust är det enkelt att göra en dagsutflykt till Barcelona. Har man däremot homofobi ska man kanske avstå från Sitges som är ett populärt gayställe. Oss stör det inte.

2015 har varit ett gott år för oss som familj i många avseenden samtidigt som världen runtomkring oss varit i brand mer än på mången god dag tyvärr. Motsättningar mellan Ryssland och NATO bådar inte gott för framtiden. Samtidigt känner vi ett ökat hot från just Ryssland mot vårt eget land. Trots detta framhärdar socialdemokraterna i sin alliansfria politik. Gamla socialdemokratiska doktriner och fastlåsthet i tänkandet är olyckligt för landet och kan stå oss dyrt i framtiden. Allt kan dock inte skyllas på sossarna. Även borgarna har skuld i den fullständigt hejdlösa nedrustning av såväl det militära som civila försvaret som pågått sedan 90-talet.
Flyktingkatastrofen och det sätt som den hanterats så här långt av regeringen är ett annat mörkt orosmoln som tornar upp sig och kan förvärras under 2016. Det är heller inte osannolikt att bägge scenarierna påverkar varandra.
Bakgrunden till flyktingkatastrofen prats det inte särskilt mycket om. Den våg av terror som sveper över världen är ju själva orsaken till att människor måste överge sina hem och söka sig till säkrare platser. Detta faktum har vi i västvärlden inte haft förmåga att göra något åt.
Över alltihop svävar klimatförändringarna som måste hanteras. Trots att klimatmötet i Paris utmynnade i ett avtal är jag inte övertygad om att vi alla kommer att vara avtalet troget.

På det lokala planet har det väl egentligen inte hänt så mycket påtagligt i Hässleholms utveckling. Personligen tror jag att bostadsbyggande är en springande punkt. Men några nya projekt har inte satt fart mig veterligen. Det byggs en del på T4-området förvisso och så pågår ju diskussionen om en musikpaviljong som ingen brytt sig om på decennier. Nu är den emellertid ett av de viktigaste monumenten i Hässleholm om man får tro dess tillskyndare. Hursomhelst med det så är det som vanligt i Hässleholm en trög process innan det händer något överhuvudtaget. Förändringsbenägenheten är begränsad för att uttrycka det milt. Mycket ska utredas, gärna flera gånger. Det skapar arbete till tjänstemännen och intäkter till konsulterna men sedan brukar det hamna i någon byrålåda i avvaktan på nya utredningar. Men vad vet jag? Det kunde kanske varit värre?

Glöm inte passet när du åker till Danmark för lite ”hygge” nu när sextio års nordiskt passamarbete går i graven den 4:e januari. Snyggt jobbat regeringen – eller inte! Det kunde säkert varit värre. Någon stolle kunde ju sprängt bron.

Önskar er alla¹ ett lyckosamt och trevligt 2016!

Bosse

  1. Gäller ej våldsverkare, kvinnoförtryckare och annat löskefolk.