migration

Vad är ett land?

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Vad är det som definierar ett land, en nation? Är det ett geografiskt område? Är det en grupp människor som har samhörighet, dvs har ett gemensamt språk, har en gemensam kultur och delar ett geografiskt område? Är det ett juridiskt sammanhållet territorium?

De flesta av oss ser det väl som en självklarhet. Vi lever i ett land, Sverige. En del av oss, majoriteten är födda och uppvuxna här. Vi har svenskan som modersmål och har traditioner (även om nuvarande statsminister hävdar att det inte finns några svenska traditioner) som vi vårdar och firar i större eller mindre utsträckning. Våra gemensamma värderingar vilar på kristen grund även om Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder.
Ungefär så är det nog för de flesta av oss ”ursvenskar” och för en inte försumbar andel av de som invandrat till vårt land och lever som svenskar i allt väsentligt.

På ett par decennier, inte minst de senaste tiotalet år har ett stort antal människor invandrat från andra länder, främst från Mellanöstern och östra Afrika. Det är människor som lämnat sina länder pga krig, svält, ofrihet eller andra umbäranden. Med sig har de tagit sin kultur, sina sedvänjor och inte minst sin religion.
Det svenska har de i många fall funnit främmande och till och med förkastligt. Man har helt enkelt inte accepterat de värderingar och den livsstil vi har i landet. Istället har de skapat egna enklaver där de egna sedvänjorna och lagarna råder. Man har därtill behållt det egna språket och inte lärt sig svenska vilket ytterligare fjärmat dessa människor från det svenska samhället. Bristen på språk gör också att några få kan behålla en strikt kontroll på övriga individer.

Är detta ett problem? För mig är det självklara svaret JA. Och det är ett ökande problem. Tidigare talades om ”no-go-zoner”, numera pratar man om utanförskapsområden. Det är bl a Järva och Rinkeby i Stockholmsområdet, Vivalla i Örebro, Biskopsgården och Angered i Göteborg och Rosengård och Seved i Malmö. Men det finns små enklaver på många mindre orter också.
Det senaste i sammanhanget är vägspärrar upprättade av klanmedlemmar i Göteborgsområdet. Här kontrolleras vilka som passerar in och ut i området som klanen behärskar, betraktar som sitt territorium. I området är det klanen som styr och klanens lagar som råder. Man kan fråga sig om dessa områden är svenskt territorium? Ja, bidragssystemen når in här och svensk sjukvård är tillgänglig för alla i området. All annan kommunal service likaså men däremot är polisen inte välkommen och ofta inte heller räddningstjänsten. Här tillämpas inte svensk lagstiftning och uppenbarligen kan vi inte hävda denna del av vårt territorium. Det här är Ali Khans land.
En annan makt än Sverige har tagit över detta och flera andra områden i det som varit svenskt territorium.

Foto av Daria Sannikova pu00e5 Pexels.com

Det är från dessa områden gängkriminaliteten emanerar i olika fraktioner som krigar mot varandra. Ibland kommer oskyldiga i vägen för de numera dagliga skottlossningar som inte längre resulterar i annat en liten notis i dagspressen. Ifrån dessa områden utgår ”patruller” av unga män eller snarare pojkar som rånar och förnedrar ”svennar”. Ibland är avsikten att tillskansa sig pengar, mobiltelefoner eller märkeskläder men allt oftare är det förnedringen av offren som är huvudsyftet.

Så kan vi inte ha det tycker säkert de allra flesta. Men vad göra åt saken då? Vår politiker har några olika förslag. En del vill ha en mjukare invandringspolitik. Socialförvaltningarna ska stärkas med större ekonomiska resurser för att kunna förbättra integrationen och göra fler till ”riktiga” svenskar. I min värld ger det ringa eller obefintligt resultat.
Andra politiker och ni vet alla vilka som är vilka vill se fler poliser, hårdare tag och stramare migrationspolitik. Vilka har rätt och vilka har fel?

Bägge sidor har fel om ni frågar mig. Och bägge har också rätt. Men det saknas en del. Vi är ett av de länder som har glesast med poliser per invånare. Det måste vi nog göra något åt. Vi är också ett av de länder i Europa som tar emot flest flyktingar per capita. Det borde vi också göra något åt. Om vi ska vara med i EU ska vi inte bara betala, vi ska kräva gemensamt ansvar inom unionens gränser.

Vi borde nog vara lite tuffare när det gäller att ställa krav på våra invandrare också. Man ska klara en språktest efter viss tid i landet för språket är avgörande. Istället för som vi gjort i decennier uppmuntra till kulturföreningar och hemspråk är invandraren mer betjänt av att lära sig svenska så att vederbörande har ett språk som fungerar på arbetsmarknaden och i kontakt med myndigheter för att inte nämna de sociala sammanhangen.

Vårt rättsväsende är en katastrof som inte alls hängt med i den utveckling världen i allmänhet och Sverige i synnerhet genomgått och fortsatt genomgår. Våra lagar måste anpassas till rådande förhållanden och domstolarna måste ändra sin syn på brottslingar. Straffrabatter måste bort liksom permissioner där den intagne i princip bara kan promenera iväg medan medföljande vårdare tittar på. Kanske ska det inte heta vårdare heller utan hellre väktare eller fångvaktare. Straffmyndighetesåldern måste också sänkas och i de fall det döms till sluten ungdomsvård ska den vara just sluten. hanteringen måste stå i proportion till brottets allvar.


Som antytts ovan måste vi nu begränsa invandringen till Sverige kraftigt. Vi har under ett antal år ”förköpt oss” på invandrare. Nu måste vi ta vara på det överskott vi har. Dessutom måste vi ta krafttag med de utvisningar som är beslutade. Jo, jag vet att vi skrivit på diverse internationella konventioner men frågan är vilket som är överordnat? Ska den egna befolkningen och det egna landet värnas eller är det brottslingar och människor som utgör säkerhetsrisker utan rätt att vistas i landet som ska skyddas?

För att göra det jag föreslår krävs handlingskraftiga och modiga politiker. Några sådana kan jag inte finna i varken regering eller riksdag som det ser ut idag. Den flathet, senfärdighet och obeslutsamhet som präglar svensk politik på alla plan idag driver landet i fördärvet. Någon lösning på det problemet har inte jag. Hur jag än söker kan jag inte finna en enda man eller kvinna som jag tror är vuxen uppgiften. För uppgiften är inte så enkel som att knacka ner några bokstäver med svepande formuleringar om vad som krävs (det är ju just det jag gör här). Motståndet kommer att vara kompakt från de godhetsapostlar som i dagsläget lägger ribban. Och även om majoriteten av folket vill se en förändring i den riktning jag pekar på så råder alltjämt minoritetens tyranni.

Uppgiven oro.

/Bosse

Det går bra nu…

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Det går bra nu – eller gör det det? Vi överskuggas av Coronapandemin och Sverige har blivit paria i stora delar av världen. Vi har mångfalt fler döda än våra nordiska grannar t ex. Man frågar sig hur vi kunde misslyckas så?
I statstelevisionen sitter en minister, Morgan Johansson och vägrar debattera med en representant från oppositionen och SVT låter ministern diktera villkoren. Ett knivhugg i ryggen på demokratin. Oppositionens representant, Maria Malmer Stenergard (M) låter det ske. Också det är upprörande. Hon borde rest sig i direktsändning och protesterat högljutt mot ministern och därefter lämnat studion. Inslaget handlade om de havererade migrationssamtalen. Hela inslaget är surrealistiskt. Händer detta verkligen i Sverige och i en public servicekanal? Om man är så oförsiktig med demokratin och så omedveten om värdet av en fri och oberoende press så är man inte kompetent att driva granskande journalistik. Det är en oroande och farlig utveckling.

Morgan Johansson (S), justitieminister.

Dryga 60 % av befolkningen vill se en stramare invandringspolitik efter de senare årens ohämmade inflöde och svenskt misslyckande när det gäller att integrera nyanlända.
Socialdemokraterna har sagt att de vill se en mer återhållsam invandring men Miljöpartiet vill ha fortsatt öppna gränser och hotar att lämna regeringen om Socialdemokraterna gör upp med M och KD. Vad blir följden av detta? S vågar inte göra upp med M och KD. För Socialdemokraterna är det uppenbarligen viktigare att sitta kvar i regeringsställning än att värna landets och den inhemska befolkningens bästa. Därför låter man ett 4 % parti, Miljöpartiet styra i denna såväl som andra frågor. Man struntar i 96 % av valmanskåren.

Det kan man väl ändå inte komma undan med? Jo, tänk det tror jag. Vid valet 2022 kan det mycket väl vara så att Socialdemokraterna tappar mandat. Men de kommer att stödjas av Centerpartiet som numera kan räknas till det socialistiska blocket. Miljöpartiet har genom att manövrera ut M och KD tagit värdefulla poäng hos sina anhängare och kommer därmed att klara 4 % spärren till riksdagen även vid nästa val.
Värre då för Liberalerna som numera är ett fullständigt konturlöst parti som i dagsläget ligger klart under riksdagsspärren i opinionsundersökningarna och sannolikt tvingas lämna riksdagen efter 2022.

Maria Malmer Stenergard (M), här tillsammans med Moderaternas partiledare Ulf Kristersson.

Det här innebär att M och KD är helt beroende av SD:s stöd och kanske inte ens det räcker för att driva någon som helst borgerlig politik framgent. Vi kan alltså räkna med en socialistisk regering efter nästa val. Centerpartiet vill gärna sitta med i en sådan regering och är nu mogna att dansa efter Socialdemokraternas pipa som i sin tur styrs av Miljöpartiet. Så nästa regering kan följaktligen bestå av S+C+Mp. Det torde räcka och man kan också hålla V på behörigt avstånd. Något borgerligt styre syns inte möjligt inom överskådlig framtid.

Med den fortsatta politiken kommer inflödet av invandrare att fortsätta vara stort. Därtill beviljas många utlandsfödda medborgarskap och andelen utlandsfödda är nu fler än två miljoner. Snart tillräckligt många för att bilda ett eget parti som kan få avgörande betydelse för Sveriges framtid. Då kommer den politiska kartan att ritas om helt och det Sverige som vi känner det att helt ändra skepnad.

Ovan beskriver jag några exempel på för Sverige oroande händelser, i vissa fall också ovärdiga. Om vi fortsätter på den inslagna vägen kommer alla som bor i vårt land att få det sämre på många olika plan. Jag skulle kunna räkna upp många fler stolligheter som man varje dag konfronteras med men det får anstå till ett senare tillfälle. Sammanfattningsvis känner jag inte igen det land jag levt och verkat i mer än sextio år. Och jag befarar att vi befinner oss på ett sluttande plan. Det fortsätter utför helt enkelt.

Det går bra nu – eller kanske inte så bra när man tänker närmare på saken.

Bosse

Att skjuta på uppdykande mål

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Det är valår. Nu gäller det för våra politiska partier att hitta rätt USP (Unique Selling Point), dvs det som ”säljer” bäst, ger flest röster på valdagen. Vilken väljargrupp ska man sikta in sig på? För om man har gjort sin marknadsföringsläxa ordentligt så vet man att man kan inte ”sälja till alla”. Man måste välja sitt marknadssegment. Och när det kommer till politiken gäller det att hitta det segment som ger mest makt efter valdagen eller i vissa fall den position som passar det egna partiet bäst den kommande mandatperioden.

Det observante läsaren har redan reagerat och undrar om jag alls inte funderar över vad som är bäst för landet, för folket, för väljarna?
Min övertygelse säger mig att det är just precis det våra politiker idag INTE gör. De har tvärtemot tagit till sig marknadsekonomiska resonemang kring hur det ska bäst uppnå SINA syften. De är inte längre våra folkvalda tjänare utan helt och fullt inriktade på att bli sin egen lyckas smed.

I dessa valtider kommer det ena politiska utspelet efter det andra. Partierna gör sitt yttersta för att kapa åt sig just din röst. Problemet enligt mig är bara att det handlar numera inte om utveckling och vision utan om att försöka rätta till tidigare begångna misstag. För numera finns det så många dysfunktionella samhällsfunktioner så det tycks inte finnas varken pengar eller tid att driva samhället framåt utan bara möjlighet att med nöd och näppe lappa och laga det värsta galenskaperna. Man skjuter helt enkelt på uppdykande mål.
Det som bestämdes igår, inte sällan stick i stäv mot beprövad erfarenhet måste rättas till idag till flerfaldig kostnad gentemot om gjort rätt från början. Man tycks leva efter det välkända och kvalitetsmisstaget – ”vi har inte tid att göra rätt men vi har tid att göra om”.

Allt som oftast får denna opportunistiska politikerlek direkta negativa ekonomiska konsekvenser för folk i allmänhet, ibland blir konsekvenserna mer indirekta. Men till syvende och sist är det alltid den enskilda människan som får betala. Med hälsan, med pengar, med trygghet (eller snarare brist på), osv ,osv.
Att exempelvis ena dagen uppmana folk att köpa dieselbilar och klassa dessa som miljöbilar för att något år senare straffbeskatta samma biltyp med flera hundra procent högre skatt visar på mer än inkompetens. Det är ren dårskap och borde klassas som bedrägeri.
Att låta okunniga människor få ledande befattningar och förvalta resurser på ett oskickligt sätt så att t ex vårdköerna i sjukvården blir så långa att diagnostiserade patienter hinner dö innan adekvat behandling sätts in är oförlåtligt.
Samma sak kan appliceras på polisväsendet, försvaret, äldreomsorgen, infrastrukturfrågor, etc

Och så då till den stora valfrågan – migrationen. Nu vill ju både sossar och moderater strama åt migrationspolitiken och hitta på diverse konstgrepp för att komma till rätta med alla problem som ingen politiker vill erkänna finns. Ja, SD, KD och Liberalerna vill ju också ha ordning på migration, segregation och utanförskap. Vänstern (kommunisterna), Miljöpartiet och Centern är väl mer inne på att fortsätta på den inslagna vägen med öppna gränser och majoritetens fortsatta anpassning till minoriteten, dvs de sk nysvenskarna.
I decennier har vi gjort allt vi kan för att dessa nya svenskar inte ska bli ens lite svenska. Vi har prioriterat deras sk hemspråk före det språk som talas i det land de ska framleva sina dagar i – svenskan. Vi har också med en dåres envishet mer eller mindre tvingat dem att utöva sina traditioner och levnadssätt från det land de flytt ifrån. Vi har sett till att de lever i väl avskilda grupper i väl avskilda områden från den svenska urbefolkningen. På så sätt har vi varit väldigt framgångsrika i att skapa utanförskapsområden och en grundmurad känsla av ”vi och dom”.
Jag undrar hur våra politiker har tänkt att komma tillrätta med detta? Personligen tror jag det är nära nog omöjligt.

Nu har vi dessutom skapat en folklig uppfattning om att det mesta som inte fungerar i vårt land är invandringens fel. Att kostnaderna för invandringen har orsakat resursbrist på andra områden. Och nog kostar den oproportionerligt stora flyktingmottagningen stora summor men jag tror ändå inte att det är hela förklaringen till att det brister på många områden i Sverige idag. Det är att göra det lite för enkelt för sig.

Att vårdköerna tydligen fördubblats beror till största delen på oskicklig förvaltning och inkompetent ledning. Och det tror jag gäller på många områden.
Hur kan det komma sig att landet med världsrekord i skatter och med en regering som dessutom höjt skatterna med 60 miljarder under en mandatperiod har urusla vägar, icke fungerande tågtrafik. Vi har ett icke fungerande polisväsende, obefintligt militärt och civilt försvar och en dysfunktionell skola. Dessutom ett ökande antal fattigpensionärer och en äldreomsorg som är ovärdig vilket civiliserat samhälle som helst.

”Vad f-n får vi för pengarna”, sa en känd företagsledare och fick svidande kritik för det uttalandet. Som höginkomsttagare ansågs han inte har rätt att säga så. Men jag tycker frågan är befogad oavsett om jag betalar mycket eller lite i skatt.
Med den skattenivå Sverige har borde folk inte dö i väntan på vård. Pensionerna borde inte vara så skamligt låga. Vägarna borde inte vara så bedrövliga, ibland rent ut sagt livsfarliga. Polisen borde finnas till hands när folk behöver hjälp och skydd och gamla människor som jobbat ett helt liv borde behandlas med respekt och få en värdig ålderdom. Och mycket, mycket mer.
Men Sverige fungerar inte på ett bra sätt. Vi har en alltför ineffektiv statsledning, för många vidlyftiga myndigheter som har ett stort inflöde av pengar och ett litet utflöde av effekt. Skattepengar tycks försvinna in i transfereringsystem för att aldrig mer återfinnas. De kommer aldrig skattebetalarna till nytta.

Vad är då lösningen? Någon enkel lösning tror jag inte finns men lite mer pragmatiskt tänkande kan kanske ta oss ett steg framåt. Sunt bondförnuft helt enkelt. Ett rimligt skattetryck skulle också ge den enskilda individen större handlingskraft, tillika köpkraft. Småföretagen skulle med lägre skatter kunna sysselsätta fler, investera mer och utveckla och expandera sina verksamheter. Alltsammans skulle ge en högre total skatteintäkt.
Med en effektivare och skickligare förvaltning som är mer resultatinriktad skulle varje skattekrona ge bättre utfall. Men det skulle innebära att politikerna inte hade detaljkontroll över våra liv, att en och annan t o m skulle bli förmögen på hårt arbete och en maktförskjutning från politiker till allmänhet. Det finns det sannolikt mycket få om ens någon politiker som vill se hända.

Tycker mig trots allt se en del positiva tecken i debatten. Fler och fler vågar ta bladet från munnen och peka på missförhållanden i samhället, även i migrationspolitiken och vår attityd till de nya svenskarna. Men det blir en lång väg att vandra för att få skutan på rätt köl.

Det blir en spännande höst

Bosse

Landet lagom

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Den här texten uttrycker en åsikt. Den bygger på hur jag uppfattar samhället och aspirerar inte på att vara en faktabeskrivning även om jag anser att det jag beskriver är baserat på fakta.

Lite vanvördigt kallas Sverige ibland för ”landet mellanmjölk” eller ”landet lagom”. Lagom, ett ord som är svårt att översätta till något annat språk.
I engelskan kan man kanske säga ”moderate” eller ”good enough” och på tyska ”genügend” vilket närmast betyder tillräcklig, det duger. Ingetdera beskriver riktigt den svenska betydelsen av lagom.
Men från att mycket har varit lagom i vårt land blir alltmer extremt åt det ena eller andra hållet.

Förr var vädret alltid lagom i Sverige, inte för varmt, inte för kallt och lagom mycket regn på sommaren liksom lagom mycket snö på vintern – för det mesta.
Förr var det lagom mycket trafik på våra vägar som var lagom stora. Nu är det mycket trafik på våra underdimensionerade och dåligt underhållna vägar.
Förr var det lagom många elever i våra skolklasser och alla, med enstaka undantag gick ut folkskolan och sedermera grundskolan med godkända betyg.
Förr var det lagom lång väntetid till sjukvården och det var lagom långt att resa för alla de som inte hade väldigt nära. Nu är det extremt långt för vissa – för långt för andra precis som väntetiden som blir så lång för en del att de faktiskt hinner dö innan de får adekvat behandling. Inget lagom med det.
Förr hade vi lagom mycket poliser i relation till den kriminalitet som fanns i landet. Mängden kriminella kan väl knappast att betrakta som lagom oavsett hur många de är men idag vet vi att de är avsevärt många fler grövre brottslingar än under lagomepoken.
Förr var försvaret (militärt och civilt) lagom stort. I alla fall i relativa termer och under en kort period efter WWII. Numera är det underdimensionerat och rent ut sagt skrotat. Att nå en rimlig nivå låter sig knappast göra med lagom ansträngning utan det krävs krafttag långt utöver vad svensk ekonomi ha förmåga till och om möjligt ännu längre från politisk vilja.
Förr hade vi en lagom nivå på antalet människor som kom hit från andra länder. Om någon tycker att svensk migrationspolitik är lagom eller t o m bra idag kan ni räcka upp handen nu och springa iväg och rösta på Miljöpartiet, Vänstern eller möjligen Centerpartiet.
Förr tror jag t o m att skatten var lagom även om de säkert var ytterst få som tyckte det. Men sannolikt var den lagom i förhållande till vad invånarna fick tillbaka per skattekrona. Idag är skatten istället orimligt hög samtidigt som samhällsservicen till skattebetalarna (som sannolikt utgör en allt mindre andel av befolkningen) blir sämre och sämre. Dessutom kommer skatten inte att räcka till de närmaste åren för vård, skola, infrastruktur, poliser, försvar, äldreomsorg och allt annat som samhället vill ge oss medborgare. Så antingen får man dra ner ytterligare på samhällsservicen eller höja skatten ännu mer. Det är i alla fall vad Konjunkturinstitutet säger i sin prognos för framtiden. Personligen tror jag att vi kommer att se både nerdragningar och skattehöjningar framgent.

Sverige är inte landet lagom längre och inte heller landet mellanmjölk. Vi är landet limbo – de förvirrades paradis som leds av ett gäng naiva och verklighetsfrånvända politiker. Och vi väljare, de förvirrade vet inte hur vi ska vända oss. Ska vi rösta på SD som vill strypa invandringen och tycks bestå av en ansenlig samling stollar med en hel del odemokratiska förtecken? Ska vi rösta på ett alliansparti? Alliansen som aldrig lyckas gå i takt utan motarbetar varandra och ibland också sig själva – lika förvirrade som svensken i allmänhet. Vänsterblocket då? Vänsterpartiet som egentligen är kommunister – inte ett dugg bättre än högerextrema. Socialdemokraterna nepotismens högborg, en högre stående ras – nomenklaturan. Och så Miljöpartiet, kanske de mest otroliga av de så kallade etablerade partierna. Mer naiva än något annat parti. Inte konstigt att man står frågande inför valet i september.

Hur ska det gå…?

Bosse

För lösa boliner 2

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Bloggerskan Claudia (@doppler3ffect) frågar sig på Twitter ”vad är planen”. Det hon syftar på är vilken plan politiker och tjänstemän i Sveriges olika myndigheter har. Frågan får väl betraktas som retorisk för svaret är lika givet för mig som det säkerligen är för Claudia. Det finns ingen plan. Det har inte funnits någon och utsikterna att det i den närmaste framtiden kommer att finnas en är osannolikt.

Vad är det då för plan som efterfrågas?  I själva verket är det naturligtvis en hel rad planer det handlar om men det som är viktigt i sammanhanget är att de på olika nivåer alla måste samverka eller i alla fall fungera tillsammans. För vi kan vara ganska säkra på att det är ett svårt läge för Sverige i många sammanhang. Förvisso är vi inte ensamma i världen. Det är mycket som är tokigt för att uttrycka sig svepande.
Men om vi återgår till vårt eget land så är problemen mer än tillräckligt omfattande för att vara begränsningslinjer i denna blogg.

Den springande punkten tycks ändå vara att rikets ledning, främst regeringen men också oppositionen i stora stycken är handlingsförlamad. För att använda ett gammalt militärt uttryck kan man säga att de skjuter på uppdykande mål men har ingen långsiktig strategi. Någon annan skulle kanske uttryckt det som om att man släcker bränder efterhand som de blossar upp men har inget förebyggande arbete för att nya bränder inte ska starta.

En politiskt brännbar fråga är migrationspolitiken. Den kan stå som exempel på planlösheten. I välvilja mot utsatta människor på flykt öppnar den svenska regeringen för en stor flyktingsström. Men att tänka efter före gör man inte. Man inser helt enkelt inte konsekvensen av denna välvilja. Medan andra EU-länder tvärvägrar översvämmas vi av hjälpbehövande människor. Inget annat nordeuropeiskt land inom EU har tagit emot fler flyktingar än Sverige, räknat per capita. Jag vill minnas att siffran var ungefär 15 flyktingar per tusen invånare. I jämförelse med Danmark som tagit sig an drygt tre flyktingar per tusen medborgare. Det är ganska enkelt att räkna ut att belastningen på det svenska samhället blir mångdubbelt större än på t ex det danska.
Jag inser att det inte är enkelt att säga nej när människor drunknar på Medelhavet men den svenska regeringen skulle tvärvägrat till kravet på solidariskt mottagande från alla EU-medlemmar var klart. Inhumant? Ja, kanske men nu står vi med en gigantisk börda som kommer att innebära att såväl den inhemska befolkningen som flyktingarna får sämre möjligheter ännu vi annars skulle fått. Men det fanns ingen plan. Man sköt på uppdykande mål. Och nu har nya problem uppstått som måste få sin lösning – om det finns någon.

Samma diskussion kan föras runt det ena området efter det andra. Försvaret t ex. Kortsiktiga lösningar har försatt oss i en situation som kräver stora resurser och dessutom ansenlig tid för att åter bygga upp det man på några få år rev ner i sin iver att omfördela pengar till något annat och grundat på den naivitet som så många politiker och faktiskt också en hel del myndighetsföreträdare uppvisar. Att det sedan finns en politisk låsning hos främst socialdemokraterna när det gäller medlemskap i NATO gör inte saken bättre. Därtill kan jag hålla med Herman Lindqvist när han hävdar att svensken lider av en utpräglad feghet. Många hävdar också att vi är ”fredsskadade”.

Maria Ågren, fd generaldirektör Transportstyrelsen

Detta var två exempel på att det saknas långsiktiga planer. Det går att fylla på med skolan, åldringsvård, polisväsendet och näringslivs-/skattepolitiken.
Ovanpå alltihop kan man lägga nepotism där inte sällan partiboken är den enda ”merit” som krävs för toppjobben (jfr Eliasson). Det senaste fallet är Maria Ågren, generaldirektör på Transportstyrelsen som petades från det jobbet bara för att fortsätta att lyfta lön på någon okänd befattning i regeringskansliet. Dessutom höjdes hennes lön under pågående polisutredning. Att Maria Ågren sedan fick en i sammanhanget struntsumma i dagsböter har gjort det omöjligt att återigen döma henne för det flagranta brott hon begått.

Jag känner en djup oro för den framtid som väntar Sverige och dess befolkning. Med en inkompetent ledning, en feg opposition som sannolikt inte heller besitter den kompetens som krävs för att leda ett land i dessa tider och en tjänstemannakår bestående av medelmåttor kan jag inte låta bli att tänka i termer av ”Romarrikets uppgång och fall”.

Håll i hatten!

Bosse