liberalerna

Nästa regering

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Vem som vinner valet 2026 kan man ju inte med säkerhet veta men oppositionen leder över sittande regering med hela 10 procentenheter i den senaste opinionsmätningen. Hur kan det komma sig? Själv tycker jag att vår regering kommer med den ena reformen efter den andra, nya lagar och en hel del har hänt. Nu så här ett år innan nästa riksdagsval drar man på lite extra och det kan man såklart kalla valfläsk om man vill.
Skulle nu det vi brukar kalla det borgerliga blocket vinna i september nästa år blir det emellertid inte lätt att bilda regering. Många osäkerhetsfaktorer finns. Det första man frågar sig är om Liberalerna och Kristdemokraterna klarar 4 %-spärren? För Liberalerna är det ytterst tveksamt tror jag. KD kanske ändå lyckas hanka sig över gissar jag.
Nästa fråga är SD. De kommer sannolikt att ha ett stenhårt krav på att få ministerposter, dvs sitta med i regeringen och eftersom det inte är helt osannolikt att de kan bli större än Moderaterna så hägrar såklart statsministerposten. Då blir det problem inte minst med L om de mot förmodan klarar riksdagsspärren.

Å andra sidan blir det inte heller enkelt för Magdalena Andersson (S) att bilda regering med Vänsterpartiet på ena kanten och Centern på andra sidan. Sagda oppositionsledare ges en hel del utrymme i skattefinansierad media och även hos TV4. Såväl SR, SVT och TV4 har en tydlig slagsida åt vänster vilket gör dem till megafoner för framförallt Socialdemokraterna men också övriga vänsterpartier, V, Mp och numera också C.
Och det här blocket leder alltså med hela 10 % i opinionsmätningarna. Hur kan det komma sig trots att de egentligen inte presenterat något konkret överhuvudtaget.

Min förklaring till detta är att det beror på den svenska avundsjukan. För de som röstar rött är den viktigaste frågan inte vården, skolan eller omsorgen. För de som röstar rött är det viktigaste att de som har de bättre än de själva får det sämre. Det tycks vara en överordnad önskan. Jag är alls inte säker på att det är en medveten önskan men det finns där i den socialistiska själen på något märkligt sätt. Det spelar ingen roll hur bra en borgerlig regering leder landet, vilka reformer den genomför för allas bästa, hur mycket mer den enskilde får i plånboken (fast Andersson (S) påstår motsatsen), hur framgångsrikt gängkriminaliteten bekämpas eller att bensinpriset sjunker. De som har det bättre än den som röstar rött har ju inte fått det sämre.

Med en röd regering kan vi vara ganska säkra på att skatterna stiger på ett eller annat sätt, att nödvändiga reformer begravs i oändligt långa utredningar och näringslivsfientlig politik genomdrivs. Företagen ska klämmas åt och skrapas in på benen.
Det är inte bara de som har det bättre än de som röstar rött som får det sämre, alla får det sämre men det är det uppenbarligen värt för de som ger vänsterblocket 10 % övertag.

Min profetia är att det blir en rödgrön röra i Rosenbad efter nästa val – hoppas jag har fel.

Bosse

Nya tider stundar

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Vi står inför en ny tid i svensk politik. Kanske borde jag satt ett frågetecken efter den inledande meningen. Det återstår att se. Efter förhandlingar på Tidö Slott utanför Västerås ska en ny regering tillträda om allt går som planerat. Ulf Kristersson ska bli Sveriges nästa statsminister i en regeringskoalition mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Sverigedemokraterna som största parti i den borgerliga gruppen ska ha tjänstemän i regeringskansliet för att tillse att det sk Tidöavtalet hedras. Så är det tänkt. Men blir det så?
Vissa politiker inom Liberalerna har redan börjat obstruera och hota med att rösta emot sina egna, än så länge i enskilda frågor men hur kommer det att gå i statsministeromröstningen? Kommer dessa ”Kakabavehliberaler” sticka kniven i ryggen på sina egna redan från dag 1?

Inför valet den 11 september var det min önskan att Miljöpartiet skulle få respass ut ur riksdagen men för min del hade Liberalerna gärna fått åka samma väg. Bägge mina förhoppningar kom tyvärr på skam och nu står vi där med risk för nya omröstningar med Kakabaveh-effekt. Det är olyckligt oavsett vad vi tycker om den förda politiken. Det ger en handlingssvag regering och det viktiga arbete som förvisso alla regeringar har men inte minst den tillträdande riskerar att bli kringskuret.

Alltfler politiker som fått förtroendet att representera folket tycks så fort de satt sin fot i riksdagshuset glömma att de är just förtroendevalda och vända blicken inåt mot sig själva snarare än att se till landets och befolknings bästa.
Därför har vi nu en dysfunktionell energiförsörjning med orimliga priser för konsumenterna och enorma övervinster för energibolagen.
Vi har under alltför lång tid haft en invandring som vida överstiger landets kapacitet med höga kostnader, segregation och ökad kriminaltet som följd. Därtill befarar jag att att en del av de människor som av olika skäl sökt sig till vårt land hamnat ur askan i elden.
Världens bästa sjukvård är fortfarande väldigt bra – om man kommer fram i kön, om det finns personal och sängar, om läkarna har tid att lämna skrivbordet och träffa patienten.
Bara ett par exempel på sådant som måste förbättras tillsammans med fungerande infrastruktur, en skola som får fram elever med en ärlig chans i samhället och så äldrevården. De som byggt samhället med sitt slit förtjänar en värdig ålderdom och en anständig pension.
Omvärldssituationen som våra politiker från Göran Persson via Reinfeldt till Löfven, Hultqvist och Magdalena Andersson borde kunnat förutse måste också hanteras och vår NATO-ansökan lösas ut.

Högskattelandet Sverige måste leverera mer valuta för skattekronorna och det blir nu den regering som förhoppningsvis tar Rosenbad i besittning om ett par dagar som måste vända skutan Sverige på rätt kurs om vi ska få ett bättre samhälle där våra politiker sätter folket före sig själva.

Håll tummarna!

/Bosse

Landet lagom

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Hej!

Den här texten uttrycker en åsikt. Den bygger på hur jag uppfattar samhället och aspirerar inte på att vara en faktabeskrivning även om jag anser att det jag beskriver är baserat på fakta.

Lite vanvördigt kallas Sverige ibland för ”landet mellanmjölk” eller ”landet lagom”. Lagom, ett ord som är svårt att översätta till något annat språk.
I engelskan kan man kanske säga ”moderate” eller ”good enough” och på tyska ”genügend” vilket närmast betyder tillräcklig, det duger. Ingetdera beskriver riktigt den svenska betydelsen av lagom.
Men från att mycket har varit lagom i vårt land blir alltmer extremt åt det ena eller andra hållet.

Förr var vädret alltid lagom i Sverige, inte för varmt, inte för kallt och lagom mycket regn på sommaren liksom lagom mycket snö på vintern – för det mesta.
Förr var det lagom mycket trafik på våra vägar som var lagom stora. Nu är det mycket trafik på våra underdimensionerade och dåligt underhållna vägar.
Förr var det lagom många elever i våra skolklasser och alla, med enstaka undantag gick ut folkskolan och sedermera grundskolan med godkända betyg.
Förr var det lagom lång väntetid till sjukvården och det var lagom långt att resa för alla de som inte hade väldigt nära. Nu är det extremt långt för vissa – för långt för andra precis som väntetiden som blir så lång för en del att de faktiskt hinner dö innan de får adekvat behandling. Inget lagom med det.
Förr hade vi lagom mycket poliser i relation till den kriminalitet som fanns i landet. Mängden kriminella kan väl knappast att betrakta som lagom oavsett hur många de är men idag vet vi att de är avsevärt många fler grövre brottslingar än under lagomepoken.
Förr var försvaret (militärt och civilt) lagom stort. I alla fall i relativa termer och under en kort period efter WWII. Numera är det underdimensionerat och rent ut sagt skrotat. Att nå en rimlig nivå låter sig knappast göra med lagom ansträngning utan det krävs krafttag långt utöver vad svensk ekonomi ha förmåga till och om möjligt ännu längre från politisk vilja.
Förr hade vi en lagom nivå på antalet människor som kom hit från andra länder. Om någon tycker att svensk migrationspolitik är lagom eller t o m bra idag kan ni räcka upp handen nu och springa iväg och rösta på Miljöpartiet, Vänstern eller möjligen Centerpartiet.
Förr tror jag t o m att skatten var lagom även om de säkert var ytterst få som tyckte det. Men sannolikt var den lagom i förhållande till vad invånarna fick tillbaka per skattekrona. Idag är skatten istället orimligt hög samtidigt som samhällsservicen till skattebetalarna (som sannolikt utgör en allt mindre andel av befolkningen) blir sämre och sämre. Dessutom kommer skatten inte att räcka till de närmaste åren för vård, skola, infrastruktur, poliser, försvar, äldreomsorg och allt annat som samhället vill ge oss medborgare. Så antingen får man dra ner ytterligare på samhällsservicen eller höja skatten ännu mer. Det är i alla fall vad Konjunkturinstitutet säger i sin prognos för framtiden. Personligen tror jag att vi kommer att se både nerdragningar och skattehöjningar framgent.

Sverige är inte landet lagom längre och inte heller landet mellanmjölk. Vi är landet limbo – de förvirrades paradis som leds av ett gäng naiva och verklighetsfrånvända politiker. Och vi väljare, de förvirrade vet inte hur vi ska vända oss. Ska vi rösta på SD som vill strypa invandringen och tycks bestå av en ansenlig samling stollar med en hel del odemokratiska förtecken? Ska vi rösta på ett alliansparti? Alliansen som aldrig lyckas gå i takt utan motarbetar varandra och ibland också sig själva – lika förvirrade som svensken i allmänhet. Vänsterblocket då? Vänsterpartiet som egentligen är kommunister – inte ett dugg bättre än högerextrema. Socialdemokraterna nepotismens högborg, en högre stående ras – nomenklaturan. Och så Miljöpartiet, kanske de mest otroliga av de så kallade etablerade partierna. Mer naiva än något annat parti. Inte konstigt att man står frågande inför valet i september.

Hur ska det gå…?

Bosse