Hej!

Ja, nu är det jul igen. Det borde ju inte förvåna någon – händer en gång varje år. De flesta av oss blir väl heller inte så förvånade men desto mer stressade. Mycket ska hinnas med. Det finns många måsten.
Innebörden av jul är väldigt olika för olika människor. För många innebär det en ”mathelg”, i alla fall för de av oss som firar en traditionell svensk jul. Det ska ätas julbord i tid och otid. Företagen bjuder kunder och personal på julbord. Inom föreningslivet lever julbordstraditionen i högönsklig välmåga, osv, osv. Skinkan, syltan, sillen och brunkålen ska avsmakas, bedömas och betygsättas. Allt nersköljt med öl eller julmust och en och annan snaps.
Dem av oss som minns Magnus Härenstams ”Verkmästaren i magen” känner igen oss. Kroppen ska hantera en hel del fett men också socker och för vissa också kanske lite väl mycket alkohol.

Sill för inläggning steks

Denna jul har jag själv bara avnjutit ett säger ett julbord förutom julmaten hemma. Fick möjlighet att göra det på Restaurangskolan i Hässleholm i början på december. Det var ett klassiskt julbord som jag minns från den tid när min egen mor jobbade som kallskänka och julborden var att likna med Babylons hängande trädgårdar. Ett överdåd utan dess like och med det garnerade grishuvudet som kronan på verket.
Numera räknar jag mig till kategorien ”krögarens bästa vän”, dvs jag betalar fullt pris men har bara kapacitet för att äta för en bråkdel av det. Redan när några sillsorter är inmundigade börjar det säga stopp. Pliktskyldigast kan jag trycka ner någon köttbulle och kanske lite rödkål. En matsked Jansons frestelse blir slutklämmen och är det som får ”grabbarna i levern att packa ihop, stänga och gå hem”. Jag är proppmätt. Ris a´la Malta eller gröt är inte att tänka på. Redan innan har jag ratat brunkålen, revbenen, syltan och prinskorven. Det kallskurna ligger orört, möjligen har jag fått i mig en liten skiva skinka men inga rökta korvar, leverpastej eller aladåb gör sig besvär. Jag är helt enkelt usel på att äta julbord. Tekniken är säkert dålig den också. Förmodligen äter jag för fort, dricker för lite sprit (alkohol hjälper ju till med matspjälkningen) och tar för mycket av de första rätterna.
Många är de gånger jag fått och faktiskt fortfarande får kommentarer kring min ”ätkapacitet”. Man tittar förundrat på min tallrik och undrar om det är allt jag ska äta, mår jag inte bra, är det inte gott? Jag kan inte äta det berget du lastat upp på din tallrik vill jag replikera men det kan man så klart inte säga till folk utan jag kommer med några halvkvävda ursäkter.
Det är med mat som med sprit. Om du inte äter rejält blir du ifrågasatt. Om du inte tar en sup blir du ifrågasatt.

Jag är intresserad av mat, kanske lite mer än genomsnittet och jag tar gärna en sup när tillfället passar eller ett glas vin om de är en mer lämplig dryck vid det enskilda tillfället. Dock funderar jag emellanåt över varför vi är så oförsonliga med våra medmänniskors mat- och dryckesvanor? Inte mår jag varken bättre eller sämre av vad min bordsgranne äter eller dricker eller hur mycket. Ändå kan jag komma på mig själv med att fråga om varför vederbörande inte vill ha en sup eller smaka på aladåben.
Naturligtvis ligger det i vår kultur, som i så många andra, att man vill att gästen ska tycka om det som bjuds och njuta så mycket som möjligt av läckerheterna men kanske borde vi tänka efter en gång till innan vi trugar för mycket eller för all del kommenterar att tallriken inte är renskrapad – för vi vill väl inte att vårt sällskap ska äta eller dricka så att vederbörande mår dåligt?

Nu när du njutit av julens läckerheter får du ge dig till tåls enda till påsk – eller?

Bosse