Liten nyårskrönika – i all enkelhet

Hej!

…och god fortsättning på 2016! Så här på årets allra första självande dagar dyker det upp nyårskrönikor på alla möjliga ställen. Min lilla anspråkslösa blogg utgör i detta avseende inget undantag. Undantaget är möjligen att jag utgår från mig själv när jag skriver ner detta. Det blir en sammanfattning av 2015 så som jag upplevt detta år. I vissa fall med synpunkter på företeelser och händelser och i andra fall med en historiebeskrivning över upplevelser jag minns från året som gått.

Redan här i inledningen reflekterar jag över den lilla underrubrik som finns överst i min blogg: ”Det kan alltid bli värre”. En del har reagerat över detta som en negativ syn på livet men så ser inte jag det. Om det kunde varit värre är det ju positivt att det inte är det – eller hur?

År 2015 inleddes som vanligt med inventering på vårt lilla företag. Det är en operation på 5 – 6 timmar. Flaskor och burkar ska räknas och vårt datoriserade lagersystem uppdateras så att alla siffror stämmer inför bokslutet. Det är inte världens mest roliga jobb får väl erkännas och särkilt inte en nyårsdag. Vi börjar dock bli vana efter mer än trettio års företagande. Och det kunde ju varit värre – det kunde tagit 8 – 10 timmar.

Bara några dagar senare var det dags för avresa till Indien. Vi såg fram emot tre veckors rundtur i detta från mitt perspektiv annorlunda och motsägelsefulla land. Nog var det annorlunda och i vissa stycken också motsägelsefullt. Spännande var det definitivt och varken min fru eller jag ångrar för en sekund att vi åkte dit men vi är också överens om att vi sannolikt aldrig reser tillbaka till Indien enligt principen ”been there – done that”. Vill du läsa mer om resan finns det ett antal blogginlägg från tidigare datum.

En av Indiens mer kända platser.

En av Indiens mer kända platser.

Tre veckor på utlandsresa alldeles i början av året gör att det nya året inte riktigt kommer igång. De invanda rutinerna är inte tillgängliga förrän vi är inne i februari. Dessutom var vi så fulla av intryck från Indien-resan så jag tror inte vi var fullt mentalt närvarande förrän vi närmade oss mars (månaden alltså – inte planeten).

För min del blev det dock nödvändigt att fatta beslut om mitt framtida engagemang i HessleCity där jag varit ordförande i fyra år vid denna tid och dessutom verksamhetsansvarig  de två senaste åren. Redan innan resan till Indien hade jag för styrelsen klargjort min ståndpunkt angående fortsatt drift och utveckling. Jag lämnade två alternativ varav den ena uteslöt min medverkan. Styrelsen kom fram till att det senare alternativet var bäst för föreningen. Ni får dra vilka slutsatser ni vill av detta. Själv är jag i alla fall nöjd med att ha lämnat det uppdraget bakom mig – var sak har sin tid.

Avslutet med HessleCity sammanföll ungefär med starten av förberedelser för mitt presidentår i Hässleholm Västra Rotaryklubb. Ett hedersuppdrag som varar i ett år från juli t o m juni nästföljande år. I skrivande stund har jag följaktligen avverkat halva mitt presidentår. Det är ett mycket trevligt uppdrag i en mycket trevlig klubb. Dessutom gör vi mycket nytta på många olika platser och plan.

Karl-Joel Rundberg överlämnar presidentskapet i Rotary-klubben till undertecknad.

Karl-Joel Rundberg överlämnar presidentskapet i Rotary-klubben till undertecknad.

För att nämna något är vi engagerade i utrotningen av polio på ett internationellt plan men där vår ”lilla” klubb är en delmängd i detta viktiga uppdrag. På det lokala planet är vi sedan många år tillbaka engagerade i stöd till Frida Kvinnojour en angelägen verksamhet där alla inblandade önskar att den inte hade behövts.
Som första programpunkt efter sommaruppehållet fick medlemmarna i vår klubb möta två flyktingar från det sargade landet Syrien.

En högaktuell händelse som under hösten utvecklades blixtrande snabbt och tenderar att växa myndigheterna över huvudet handlar ju just om flyktingar från bl a Syrien. Den flyktingvåg som vi ser välla in över Europa kommer att få långtgående konsekvenser för oss alla under lång tid tror jag. Redan nu har det påverkat en mängd funktioner i vårt samhälle.
Det är svårt att veta vad som är det rätta att göra. Spontant kan man tycka att vi ska ta emot alla utan förbehåll. Dessa människor flyr för sina liv. Vem kan förneka dem rätten till trygghet? Samtidigt ser vi efter bara några månader att vårt relativt lilla land inte klarar av anstormningen. Sverige har som europeiskt land utan jämförelse tagit emot flest flyktingar räknat i förhållande till vår folkmängd. Det får mig att fundera över idén med EU.

Sommaren 2015 blev första året på dryga tjugo år utan motorcykel. Redan tidigt på säsongen väcktes tanken på att det var ett felaktigt beslut att sälja Harleyn. Jag begav mig till Probike i Helsingborg och provkörde några modeller och använde sedan tiden fram till december med att klura ut vilken modell jag skulle välja. I ärlighetens namn behövde jag också komma till insikt om att det var rätt att investera i en ny motorcykel. Argumentet ”man lever bara en gång” segrade över det faktum att det är en ekonomiskt vansinnig affär.

En Road King som väntar på våren.

En Road King som väntar på våren.

Så nu står en ny Harley-Davidson Road King i Helsingborg och väntar på att våren ska komma. Den har fått nya ljuddämpare av märket Vance & Hines (tyvärr finns inte Harleys egna Screami´n Eagle att tillgå i Sverige längre) och nya grepp. Övriga modifieringar ska jag fundera över när jag kan granska maskinen lite närmare.

Under året har flera unga människor i min omgivning fått sina bevis på väl genomförd utbildning och goda kunskaper i sina respektive ämnesområden. Det är roligt att se unga människor utvecklas, en av de mest stimulerande sidorna som arbetsgivare t ex.
Vår medarbetare Elin genomförde sitt gesällprov under våren och senare på hösten var det högtidlig utdelning av gesällbrevet på Hantverksföreningens lokal i Hässleholm.

Vi skålar för Cassandra och hennes masterexamen.

Vi skålar för Cassandra och hennes masterexamen.

I november var det så dags för Matilda att göra sitt gesällbrev och framåt vårkanten blir det ny ceremoni med utdelning hennes gesällbrev.
Vår egen dotter avslutade sina studier vid Copenhagen Business School i september genom att försvara sin masteruppsats och med de bästa vitsord få sin värdighet som master i Human Resource Management. Stolt mamma och pappa behöver jag väl inte påpeka?

Den 1 juli fyllde min äldste son jämt – 40 år. Hur j-la gammal är jag? Nåja, det blev firande i Landskrona.

Livet består som vi alla vet av både glädje och sorg. Den 28:e september tvingades vi säga adjö till vår hund, cavallieren Molly som varit en familjemedlem i mer än femton år. Plötsligt var det väldigt tomt och tyst när man kom hem.

Det var samma dag som Berit och jag kom hem från en vecka i Sitges som vi fick åka direkt till djursjukhuset med Molly och åka tomhänta därifrån. Inget särskilt kul slut på en annars skön semestervecka.

Molly, en trogen följeslagare i mer än femton år.

Molly, en trogen följeslagare i mer än femton år.

Det är vårt andra besök i Sitges som ligger en dryg halvtimme med tåg söder om Barcelona. Vädret var utmärkt denna vecka bortsett från ett ordentligt skyfall dagen innan vi skulle åka hem.
Sitges är en liten trevlig by med fina stränder, ett stort utbud av bra restauranger och en del shopping. Har man lust är det enkelt att göra en dagsutflykt till Barcelona. Har man däremot homofobi ska man kanske avstå från Sitges som är ett populärt gayställe. Oss stör det inte.

2015 har varit ett gott år för oss som familj i många avseenden samtidigt som världen runtomkring oss varit i brand mer än på mången god dag tyvärr. Motsättningar mellan Ryssland och NATO bådar inte gott för framtiden. Samtidigt känner vi ett ökat hot från just Ryssland mot vårt eget land. Trots detta framhärdar socialdemokraterna i sin alliansfria politik. Gamla socialdemokratiska doktriner och fastlåsthet i tänkandet är olyckligt för landet och kan stå oss dyrt i framtiden. Allt kan dock inte skyllas på sossarna. Även borgarna har skuld i den fullständigt hejdlösa nedrustning av såväl det militära som civila försvaret som pågått sedan 90-talet.
Flyktingkatastrofen och det sätt som den hanterats så här långt av regeringen är ett annat mörkt orosmoln som tornar upp sig och kan förvärras under 2016. Det är heller inte osannolikt att bägge scenarierna påverkar varandra.
Bakgrunden till flyktingkatastrofen prats det inte särskilt mycket om. Den våg av terror som sveper över världen är ju själva orsaken till att människor måste överge sina hem och söka sig till säkrare platser. Detta faktum har vi i västvärlden inte haft förmåga att göra något åt.
Över alltihop svävar klimatförändringarna som måste hanteras. Trots att klimatmötet i Paris utmynnade i ett avtal är jag inte övertygad om att vi alla kommer att vara avtalet troget.

På det lokala planet har det väl egentligen inte hänt så mycket påtagligt i Hässleholms utveckling. Personligen tror jag att bostadsbyggande är en springande punkt. Men några nya projekt har inte satt fart mig veterligen. Det byggs en del på T4-området förvisso och så pågår ju diskussionen om en musikpaviljong som ingen brytt sig om på decennier. Nu är den emellertid ett av de viktigaste monumenten i Hässleholm om man får tro dess tillskyndare. Hursomhelst med det så är det som vanligt i Hässleholm en trög process innan det händer något överhuvudtaget. Förändringsbenägenheten är begränsad för att uttrycka det milt. Mycket ska utredas, gärna flera gånger. Det skapar arbete till tjänstemännen och intäkter till konsulterna men sedan brukar det hamna i någon byrålåda i avvaktan på nya utredningar. Men vad vet jag? Det kunde kanske varit värre?

Glöm inte passet när du åker till Danmark för lite ”hygge” nu när sextio års nordiskt passamarbete går i graven den 4:e januari. Snyggt jobbat regeringen – eller inte! Det kunde säkert varit värre. Någon stolle kunde ju sprängt bron.

Önskar er alla¹ ett lyckosamt och trevligt 2016!

Bosse

  1. Gäller ej våldsverkare, kvinnoförtryckare och annat löskefolk.

Indien – i kryddgården

Hej!

Nu glömmer vi allt skräp och beger oss upp i bergen till byn Kumily som ligger intill nationalparken Periyar. Om vi inte såg några tigrar i Ranthanbore så är tanken att vi ska spåra upp några i denna nationalpark – till fots. Nu ska detta inlägg dock handla om andra upplevelser i Kumily.

En koncentrerad Berit vid biljardbordet. Nestorn Francis övervakar och stöttar med goda råd. (Iphone 6, mörkt så kvalitén lämnar en del övrigt att önska)

En koncentrerad Berit vid biljardbordet. Nestorn Francis övervakar och stöttar med goda råd.
(Iphone 6, mörkt så kvalitén lämnar en del övrigt att önska)

Vi bor på hotellet Spice Village, en vacker anläggning med boende i bungalows. Rummen är rymliga liksom badrummen. Fräscht och rent som på alla hotell vi bor på under denna resa. Det finns en mysig bar i kolonial stil med ett gigantiskt biljardbord. Francis som är barmästare är också passionerad biljardspelare. Själv är jag totalt okunnig och talanglös i samma omfattning men låter mig övertalas att gå en match. Francis ömsom briljerar, ömsom coachar. Jag får spö av både Francis och Berit, bägge med betydligt bättre bollsinne än jag själv som blir lätt yr i huvudet när jag skalar en apelsin. Om vi spelade pool eller snooker är jag fortfarande osäker på.

Festivalfin elefant på väg till jobbet. (Nikon D3)

Festivalfin elefant på väg till jobbet.
(Nikon D3)

En eftermiddag i Kumily är det planerat för ett besök på en kryddplantage. Vid framkomsten till plantagen möts vi av en vackert smyckad elefant. Den är på väg till en av otaliga festivaler vid något närliggande tempel. Det finns fler festivaler i Indien än det finns dagar i almanackan så om det är din grej kan du alltså besöka flera stycken varje dag så länge du är i detta spännande land.
Nåja, vi låter den vackra elefanten vandra vidare och beger oss själva ut i klorofyllen. Den här plantagen är en liten odling. Om vi inte vetat bättre skulle vi nog trott att det är en bit vildvuxen snårskog. Det verkar inte finnas någon direkt struktur, inget står i räta rader utan det är en blandad växtlighet med buskar, träd och ogräs på marken. Eller är det ogräs?
Det mesta vi ser är faktiskt nyttoväxter av allehanda slag. Ett bananträd är lätt att identifiera men vanilj? Där växer peppar. Vitpeppar, svartpeppar, grönpeppar. Ja det är ju samma växt med samma bär som blir de tre populära pepparsorterna. Slutprodukten beror på hur skörden hanteras. Kryddpeppar då som vi ju så gärna vill ha i sillinläggningarna och när vi kokar fläskkorven till rotmoset? Jodå, det finns men är alls inte samma växt som de övriga pepparsorterna. Här växer också kardemumma, ingefära, kanel och även saffran som ju kommer från en blomma. Vi provsmakar stevia direkt från en krukväxt, väldigt sött trots att vi bara tar en hörna av ett litet blad.

Nedan några bilder från kryddplanteringen.


Vi vandrar runt bland växterna och upptäcker nya sorter. Vi känner till de flesta hemifrån kryddhyllan och skafferiet. Där växer kakao och nu står vi mitt bland kaffeplantor. Kaffe Arabica odlas i stor mängd i Indien men även Kaffe Robusto. En annorlunda frukt visar sig innehålla muskotnöten.

Någon timme i kryddodlingen blir ett spännande möte med ursprunget till det vi så ofta tar för givet i vardagen hemma i köket och som alls inte liknar det vi köpt hem i burkar och påsar.
Denna gång kan vi köpa en del av kryddorna med oss hem för det finns så klart en liten butik i anslutning till plantagen. Så vi köper lite olika kryddor, bl a lite kraftigare kanelstänger som ska ta plats i en flaska med Absolut Vodka. Tror det blir i varianten Oriental Apple. Jag återkommer med resultatet.
Vi köper också saffran, vanilj, chili och gurkmeja. I den lilla butiken bjuds vi också på egentillverkad choklad och cashewnötter. Vi kan inte motstå detta och köper några förpackningar med oss.

Spice up your life!

Bosse

Indiska ansikten

Hej!

Under tre veckor i Indien har det blivit en del fotograferande, mycket från höften i flygande fläng och lite annat med mer eftertanke. En slutsats är i alla fall att de allra flesta vill vara med på bild. Jag har varit en av 33 resenärer i en grupp. Det har inneburit att det inte alltid har funnits tid att stanna upp tillräckligt länge för att ta de bilder som jag ibland önskat ta. Att bara smälla av en bild i ansiktet på folk blir inte alltid så bra och är dessutom bristande respekt för motivet.
Jag gjorde direkt ett aktivt val att inte avbilda de personer som lever sina liv på gatan med grava handikapp eller missbildningar så några sådana bilder kommer inte att synas här. Jag har försökt att visa Indien som jag uppfattat landet genom kameralinsen och därför undvikit att ta mina bilder med turister i bilden men i vissa fall har det inte gått att undvika.

Ett urval av indiska människor vi mött, språkat med, lärt något av och som nu genom bilden hjälper oss komma ihåg vad vi upplevt. Man kan fundera över deras levnadsöden, hur ser deras framtid ut? Vi önskar dem alla en god sådan.

Vi är alla bara människor.

Bosse

Bilderna är tagna med Nikon D3, Fujifilm X100T och Iphone 6

Ett Tuc-tucrally i Jaipur

Hej!

Det går inte riktigt att beskriva hur trafiken i Indien fungerar. Jag har gjort något försök innan men det ger inte riktigt rättvisa åt hur det verkligen är. Det måste upplevas på plats med ljuden, ojämnheterna i gatan eller på vägen och hela omgivningen.
Jag vill ändå göra ett försök till att dela med mig av en sightseeing i centrala Jaipur. Vi åker tuc-tuc eller autoriksha som det heter i Indien. Vi har ett antal rikshor som är inhyrda till vårt förfogande vilket säkert bidrar att förarna hetsar varandra till det ena stordådet efter det andra. Kör så fort som möjligt och så nära framförvarande som man överhuvudtaget kan. Reaktionsförmågan är det i alla fall inget fel på och det är ju tur för marginalerna är minsta möjliga.

Alla finns överallt i rusningstrafiken - Jaipur. (Nikon D3)

Alla finns överallt i rusningstrafiken – Jaipur.
(Nikon D3)

Överallt på gatorna i Jaipur är det massor av människor, djur, bilar, bussar och cyklar. Och hur många tuc-tuc som helst. De är som en getingsvärm och tar sig fram där man tror att inte ens ett oslickat frimärke ska få plats.

Häng med en liten bit i vår autoriksha. Håll i dig!

Videon är ganska lång (4,37) och ger inte riktigt rättvisa åt upplevelsen. Det bästa är att kontakta Jörgen Tjörnvall på Flygmäklarna och boka en Indienresa. Då får du den riktiga upplevelsen.

Lycklig resa!

Bosse

 

Indisk mat och dryck

Hej!

Vi har alla olika preferenser när det gäller mat. Det mesta går att hitta i matbutikens diskar och vi svenskar kan välja att äta nästan vad som helst när som helst och var som helst, dvs hemma, på restaurang eller på gatan.

Jag upplevde det lite annorlunda i Indien. Visst finns McDonalds, KFC och säkert någon annan

Nan-bröd serveras nästan alltid och finns i en mängd varianter.

Nan-bröd serveras nästan alltid och finns i en mängd varianter.

snabbmatskedja också. Men jag har inte sett en enda fransk restaurang, ingen italiensk restaurang, någon tysk ölhall eller ett tex-mexställe. Nej överallt är det indisk mat. Även på de ”lyxhotell” vi bott på så serveras alltid en indisk buffé, mer eller mindre omfattande. Visst finns det ibland en a´la Carte meny med lite annat att välja på men ändå.
Ska man generalisera så är det potatis i norr och ris i söder. 80 % av Indiens befolkning är vegetarianer så utbudet av grönsaker är nära nog oändligt. Min högst personliga uppfattning är att det mesta består av en huvudingrediens, oftast en grönsak då som tillagats i någon röra/sås. Ibland är det starkt, ibland är det milt. Viktiga kryddor är spiskummin och koriander men de är långt ifrån alltid som de är de dominerande smaksättarna. Kyckling, fisk, get och i något fall fläsk förekommer. I enstaka fall också biff eller annat nötkött. Naturligtvis är det avgörande till vilken religion man bekänner sig vilken typ av animaliska produkter som tillåts om ens någon.

Bananer finns i mängder av varianter.

Bananer finns i mängder av varianter.

Ärligt talat så har jag aldrig varit särskilt entusiastisk över indisk mat. Tre veckors diet med indisk smaksättning har inte gjort mig mer såld. Sorry! Alla ni som älskar indisk mat skulle säkert hamnat i paradiset. För mig är det en massa röror som smakar ungefär det samma fast med lite olika sorters parfym tillsatt. Det kan kvitta om det är fisk, kyckling eller kött. Det är kryddorna som avgör vad det smakar, inte råvarorna.
Det bästa är all färsk frukt. Ananasen är underbart söt, melon i alla dess former, alla olika sorters bananer.

Vad kan man dricka?

Nu till drycken. Jag säger bara Kingfisher. Vi har druckit denna indiska öl nästan varje dag. Den håller 5 % normalt men det finns en variant som kallas Extra Strong (6 %) och har lite mer smak, är lite mörkare och har lite mer beska. Den är godare men finns långt ifrån på alla ställen. Överhuvudtaget är indisk spritlagstiftning omöjlig att förstå. Svensk alkoholpolitik förfaller logisk och vettig i jämförelse. I vissa delstater vill man förbjuda bruket och försäljningen av alkohol helt. Många restauranger får inte utskänkningstillstånd men har ändå drinklistor och serverar all slags alkohol. Ölen (den eviga Kingfishern) serveras i kaffemugg, flaskan är insvept i tidningspapper och bärs helst ut så fort ölen är uppslagen.

Röror på ett palmblad. Papadambröd. en grillad fisk skymtar till höger. (Fotograferat med Iphone)

Röror på ett palmblad. Papadambröd. en grillad fisk skymtar till höger. (Fotograferat med Iphone)

Vin är ett sorgligt kapitel och stavas Sula. Det är den största inhemska producenten. Det vita vinet går att dricka väl kylt, det röda är inte bara inhemskt, det är hemskt också. Det finns en rosé som är riktigt hyfsad (iskallt såklart). Såg även en flaska mousserande men det blev aldrig tillfälle att prova.
Det finns andra producenter också som gör viner av varierande kvalité. Vinresor till Indien känns långt borta.
Priset på viner är generellt högt, på importerade viner fullt i klass med svenska priser eller ännu högre. Inköp görs i särskilda butiker som drivs privat. På landsorten är utbudet starkt begränsat. På en krog beställde vi gin & tonic (man vill ju hålla malarian i schack). Det visade det sig att vi fick gin & ginger ale – en ny och helt obehövlig upplevelse. Det ska sägas att designen på Sweppes Ginger Ale och Sweppes Indian Tonic Water var förvillande lika.
Vatten behöver man alltid. Drick bara vatten i flaska. Kontrollera att flaskan inte är öppnad innan du får den. Använd också flaskvatten till tandborstning.

Starksprit finns och dricks av många indier i stora kvantiteter. Inget unikt för detta land. En liten rekommendation är en rom som heter Old Munk. Den finns i flera varianter, ju dyrare ju godare enkelt förklarat. Den får dock inte säljas i alla stater. Svår eller kanske till och med omöjlig att få tag på i de södra delarna av landet.

Det ska dock påpekas att vi inte har lidit av svält eller törst en enda dag under vår tre veckor långa rundresa och visst har vi fått en rad maträtter som varit mycket njutbara – inte minst vid besök hemma hos indiska familjer som med stor gästfrihet bjudit in oss i sina hem.

Vår första kväll hemma i Sverige efter resan, en fredag valde vi att göra potatismos och ugnsbakad falukorv. Mmmmm! Svensk husmanskost slår det mesta!

Bosse

Indien – tut, tut!

Hej!

Indien är världens sjunde största land. Var Sverige finns på den listan vet jag faktiskt inte men längre ner är det i alla fall. Efter Kina är Indien dessutom världens mest folkrika land. Så om vi tycker att det finns många olika sorters människor i vårt land så är det inget mot vad du möter i Indien.
För dig som är intresserad av detta land och kanske funderar på att resa dit kommer jag att berätta lite om våra upplevelser under tre veckor i Indien. Vi är min fru Berit och jag själv. Jag har valt att dela upp berättelsen i flera delar.

flagga

Indiens flagga

 

Vår resa till detta mångfacetterade land börjar i Hässleholm den 8 januari 2015 och första anhalten är Köpenhamn och Kastrup. Som så ofta vid utlandsresor från Skåne är Danmark första anhalten. Denna gång åker vi sedan tillbaka till Sverige, närmare bestämt Stockholm eller Arlanda rättare sagt. Härifrån flyger vi vidare med Qatar Airways till Doha, byter flyg för att slutligen landa i Delhi.

Lite grann om våra förberedelser.
Indien är inget land som man bara ”kvistar över till”. Det krävs en del förberedelser. Vi valde att åka på en organiserad resa för att få så mycket information som möjligt om landet och de platser vi besökte. Detta var vår andra resa med researrangören Flygmäklarna och Jörgen Tjörnvall som är teknisk reseledare, dvs han ser till att allt fungerar som det ska med hotell, transporter, eventuella inträden, restauranger osv. Vår första resa med Flygmäklarna gick till Sydafrika 2008 och vi var mycket nöjda med det arrangemanget.

Ett första intryck
Själva flygresan var, som vanligt är, helt odramatisk. Själv tycker jag bara att det är långtråkigt. Vi landar på Delhis nya internationella flygplats på morgonen indisk tid. Där möts vi av vår svenska guide, Ann-Sofie, Sameer som är vår indiske guide på första delen av vår resa och Jörgen. När vi fått vårt bagage beger vi oss till bussen som ska vara vårt transportmedel de närmaste dagarna.

I bussen får jag mitt första egentliga intryck av Indien. Bussen körs av Rope, vår indiske chaufför. Med ombord finns också Prakash som fungerar som någon sorts bussvärd. Han förser oss med vatten och annan dryck, lastar i och ur väskor eller allt annat vi kan tänkas behöva hjälp med.
Vi tar oss ut från Dehli och anträder resan mot Neemrana Fort som är vårt första övernattningsställe på denna resa. En titt ut genom bussfönstret ger de första synintrycken. Trafiken är intensiv med massor av bilar, lastbilar, bussar, mopeder och motorcyklar på den 5-filiga ”express higway” vi färdas på. Nej, föresten trafiken är inte intensiv, den är galen. Det tutar överallt, bilar och motorcyklar kör om till höger och vänster. Nu möter vi en liten bil som kör mot körriktningen. Det tycks för övrigt bara förvåna oss passagerare i bussen – ingen annan. Oj, där kommer en ko vankande. Tut, tut! Det här är sinnesjukt. Hur kan det fungera så? Och varför kör man på detta vis, finns det inga regler? Det hjälper väl inte att tuta, det blir väl inte bättre plats för det?

Utsikt från ett bussfönster.

Utsikt från ett bussfönster.

Plötsligt stannar vi längst ut till höger (det är vänstertrafik i Indien) på motorvägen. Vid vägkanten, den vänstra ligger en liten byggnad som ser lätt fallfärdig ut. Tax Collection Point står målat på huset. Nu ska Prakash ta sig över fem filer för att betala någon sorts avgift och sedan ta sig tillbaka till bussen igen. Tut, tut! Han klarade den första språngmarschen till huset. Nu ska han bara tillbaka igen. Jag frågar mig varför vi inte stannade längst till vänster i stället? Så, nu ska han tillbaka. En fil avklarad, stanna för lastbilen, en motorcykel rundar honom med någon centimeters marginal. Framåt mellan den lilla bilen och bussen. Nu tillbaka i den relativa säkerheten i bussen. Galet!

Vi åker vidare och galenskapen fortsätter. Plötsligt har vi nått vårt första stopp. Lunchdags. Lunchrestaurangen ligger, naturligtvis på höger sida av motorvägen och för att nå den ska vi alltså korsa motorvägen med mötande trafik. Ingen ”Fly over” här inte. När det blir en liten lucka kan vi svänga höger och blockera ett de mötande körfälten. Bilar bromsar upp, de eviga motorcyklarna byter fil och pilar förbi nosen på oss. Så blir det ett litet, mycket litet uppehåll i trafiken och vår buss spärrar nu hela körbanan och hela trafikflödet bromsas upp med vi tar oss över. Puh! Trodde vi skulle få den där stora, färgglada lastbilen i sidan.

Mitt första intryck: Trafiken i Indien är galen, livsfarlig, kaosartad. Efter en vecka i denna trafik, inte minst inne i städer börjar jag förstå. Där är det dessutom ett myller av människor, kor, hundar, dragkärror, handikappade och cyklar. I Indien bor det drygt 1,2 miljarder människor. Om det skulle bott lika många i Sverige – i förhållande till vår landyta skulle vi varit cirka 150 – 160 miljoner invånare i vårt land. Då hade det inte varit så glest på E 4:an en tisdag förmiddag som det kan vara nu.

Man kan åka cykelriksha också. Här i Jaipur.

Man kan åka cykelriksha också. Här i Jaipur.

I Indien påbörjar man en omkörning på vanlig väg med en fil i var riktning i uppförsbacke, kurva och skymd sikt. Chansen att man får ett möte mitt i omkörningen bedömer jag som en bra bit över 50 %. Blir det en krock då? Nej, oftast inte. Alla inblandade parter samarbetar och så kommer alla fram. Hade det inte varit så utan man kört på ”svenskt” vis är jag övertygad om att hela Indien hade stannat.

Så hjärtat i halsgropen stannar efterhand på sin ordinarie plats – man vänjer sig vid allt.

Tut, tut!

Bosse