En Harley är alltid en Harley eller är det en Honda?

Hej!

Med risk för att trampa några eller kanske alla verkliga Harley-entusiaster på tårna dristar jag mig till att framföra lite kritik eller kalla det ifrågasättande av det mytomspunna varumärket Harley-Davidson.
Det är alls inget allvarligt och min egen passion för Harley-Davidson är på inget sätt minskad. Nej, det handlar mer om detaljer som på inget avgörande sätt påverkar produkten – motorcykeln. Det har ju onekligen skett en hel del med Harleys motorcyklar sedan den första hojen såg dagens ljus 1903. Motorerna har blivit större och bättre. Chassi och bromsar har utvecklats och blivit säkrare och effektivare. Och en hel massa mer saker har förbättrats, belysning, däck, osv, osv.
Men det finns också sådant som blivit sämre. Har kanske inte så mycket med funktion att göra men väl med den där berömda Harley-känslan. Den där känslan som infann sig första gången man satte sig på en Harley-Davidson. Känslan som inte riktigt gick att beskriva när man körde den där Heritage Softail Classic som sedan blev den första egna Harleyn.
Vad är det jag tänker på? Jo, idag finns det så mycket mer plast på en Harley än tidigare. Billigare, lättare och f u l a r e. Jämför modellbeteckningen på min första Heritage Softail Classic och min nuvarande Road King. Loggorna sitter på framskärmen.

Den högra loggan på Road King är plastig och näst intill oläslig.

Två generationer logos. Till vänster Heritage Classic från 1998. Till höger Road King från 2016

Läste för övrigt ett inlägg på en amerikansk Facebook-sida som starkt ifrågasatte Harley-Davidsons kvalité och företagets affärsverksamhet med klädförsäljning och en stor verksamhet med allehanda prylar baserade på Harley-Davidsons varumärke. Skribenten räknade upp ett antal japanska mc-tillverkare men även de amerikanska konkurrenterna Victory och återupplivade Indian som bättre alternativ till Harley-Davidson. Han (tror det var en han?) menade att Harleys storhetstid är över. Företaget har vänt sig bort från sin traditionella kundkrets, sk ”blue collars” och idag är det mer ”yuppiebikers” (min benämning) som kör Harley under en period i sitt liv.
Jag kan hålla med om att det finns säkerligen fog för den spekulationen. Det är säkert mer påtagligt i USA än i Sverige men visst är det väl så att det under 90-talet blev en explosion med motorcykelåkning generellt här hemma. Och när det gäller Harley-Davidson specifikt har marknadsföringen förfinats och verksamheten koncentrerats till speciella Harley-butiker. Man jobbar utifrån ett marknadskoncept.

För övrigt är jag själv inte någon ”äkta” biker. Jag tycker om att köra motorcykel, speciellt Harley-Davidson men har knappast något annat gemensamt med den sk. bikerkulturen. Numera kör jag inte ens tillsammans med någon annan eller i någon grupp. Är en typisk ensamåkare. Förmodligen skulle jag lika gärna kunna åka på något annat men nu råkar det ha blivit Harley.

Kommer nog att hålla fast vid Harley, trots allt!

Bosse

 

En årlig selfie – veckans bild(er).

Hej!

Årets motorcykelpremiär blev ovanligt sen – i alla fall i förhållande till hur vårvädret sett ut. Redan i april infann sig sommaren i södra Sverige. Det är vad meteorologerna säger så då är det väl sant. Trots detta har det inte blivit något motorcykelkörande alls. Inte förrän häromdagen det vill säga. Den 29 april närmare bestämt rullade jag ut Street Gliden, dammade av lite spindelväv och tryckte på startknappen. Whee-whee baa-vroom och så var motorn igång. Ingen tvekan alls. Det var som om hojen liksom förberett sig och konstaterade att -Jaha, det var ju inte en dag för tidigt!
Nu ska man kanske inte tillföra en maskin alltför många mänskliga egenskaper men just med motorcyklar har i alla fall jag en tendens att bli lite fjompig. Man klappar tanken och berömmer hojen för väl förrättat värv eller för att den gör precis det som den är byggd för – nämligen att starta när man trycker på avsedd knapp. Ungefär på samma sätt som man pratar med en hund, som om den förstår ett längre resonemang. I själva verket undrar den bara om den ska få den där skinkskivan eller om man ska glufsa i sig hela själv?

Indian Chieftain och bakom den Indian Cheif Vintage.

Indian Chieftain och bakom den Indian Cheif Vintage.

Nåväl denna tisdag visade sig vädret från sin allra bästa sida, ca 20° C (i april!) och strålande sol. Sagt och gjort, ut rullades maskinen (jag höll på att skriva hon). Den startade som sagt på momangen och dessförinnan hade jag utrustat mig för att köra motorcykel. Skinnbrallor på, en tröja, halsduk (en röd i siden som följt med från Flygvapnet så man känner sig som Biggles, ha, ha), mc-jackan och ett par gamla flygkängor som också stammar från det numera decimerade Flygvapnet. Fast det beror nog inte på att jag har kvar mina gamla kängor. Och så hjälmen förstås. Handskarna låg i jackfickan.
Var åka denna soliga dag i april? Det blev till Claessons i Bromölla – häpp! Jag ville spana in Indian som återuppstått, för vilken gång i ordningen har jag ingen aning om? Eller har dom aldrig dött?
Claessons i Bromölla säljs i alla fall Indian med flera märken. Det var dock just Indian som tilldrog sig mitt intresse. Och mycket riktigt fanns där ett antal maskiner att beskåda, tre stycken olika modeller närmare bestämt. Indian Chief Classic, Indian Chief Vintage och Indian Chieftain. De såg ganska lika ut, typiskt Indian med sin djupa skärmar, en del fransar och lite allmänt lull-lull. Sorry, men jag blev inte ett dugg upphetsad och det var ju lite synd. Det blev ett kort stopp, inget habegär infann sig och jag bestämde mig för att ge mig av men ta en omväg hem.

Myggbiten Harleyåkare.

Myggbiten Harleyåkare.

Min Harley-Davidson FLHX (Street Glide) från 2010 kändes mer som jag än en Indian och jag njöt av turen som skulle leda mig hem till Hässleholm igen. Efter vägen stannade jag till på en liten anslutningsväg strax utanför Hästveda. Där kom selfien till. Även denna lilla övning gick hyfsat snabbt för där vid vägkanten, i kvällssolen var det nämligen fullt med – MYGG! Inte en enda människa syntes till utöver jag själv – och ingen annan kreatur heller så jag var en välkommen besökare. Så fort hjälmen åkte av svärmade dessa små men obehagliga varelser runt skallen på mig och efter ett par tre försök med bildvinklar åkte mobilen ner i fickan och hjälmen på illa kvickt. En och annan mygga hann dock kalasa på mitt blod vilket jag senare märkte när kliandet satte in. Så veckans bild har alltså kosta en viss uppoffring ska ni veta. Men Harleyn gick som en klocka och han som satt på tyckte nog att det kändes rätt ok så här på årets första runda.

Kör du bil ta det lugnt och håll avståndet till dina tvåhjuliga kamrater. Du som kör hoj – se upp för de där j-dra bilisterna!

Bosse

Bilderna tagna med Iphone 4S