På Harley genom Europa, del 1

Hej!

Tänkte berätta om en resa på motorcykel genom Europa. Det hela tilldrog sig närmare bestämt 2003. Harley-Davidson firade 100-årsjubileum och det var fest både här och där runtom på klotet. Givetvis var det största och häftigaste arrangemanget i Milwaukee men vi tog oss till Barcelona som var lite närmare kan man säga.

Motorcyklarna packas inför Europaäventyret.

Motorcyklarna packas inför Europaäventyret.

Vi, det var min fru Berit på en Harley-Davidson Dyna T-Sport, kamraterna Ylva och Lars på en Road King och så jag själv på min Heritage Softail Classic från 1998 med Evo-motor. En ”riktig” Harley-Davidson kan man säga med motorn skruvad direkt i ramen och inga fjolliga balansaxlar och sådant strunt.
Ylva och Lars utgick från Simrishamn och Berit och jag själv ifrån Hässleholm. Samling i Trelleborg där vi tog nattfärjan till Travemünde.
Vi hade tittat hyfsat noga på kartan för att se vad som kunde vara lämpliga etapper. Alla planer sprack och första dagen loggade vi åttio mil och landade i Heidelberg. Lagom ömma i baken drack vi varsin öl och tog en promenad på stan. Det lilla vi hann se av Heidelberg var väldigt fint men åttio mil tog snart ut sin rätt och vi intog vårt nattläger.
Dag två på hojen bar oss mot Frankrike och vi landade så småningom i Colmar i området Alsace. Mitt emot stationen låg ett hotell och portiern lovade att bevaka våra cyklar hela natten. För säkerhets skull låste vi ihop alla tre hojarna med ABUS

Hoplåsta Harleys i Colmar

Hoplåsta Harleys i Colmar

kraftigaste kätting. Jag kan redan nu avslöja att vi inte råkade ut för några intermezzon med stöldförsök eller skadegörelse på våra motorcyklar under hela resan.

Vi fortsatte vår resa den tredje dagen men valde att inte fortsätta direkt mot Barcelona utan färden gick den korta sträckan ner till Mulhouse för ett besök på det fantastiska bilmuséet som en gång i tiden startades av bröderna Schlumpf. Här finns en fantastisk samling av gamla bilar, främst Bugatti. Numera är det ett nationellt museum i Frankrike. Efter besöket på Musée National de l’Automobile de Mulhouse fortsätter vi mot Schweiz och sedan åter in i Frankrike på Route Napoleon ner mot Provence för att slutligen nå Antibes. Jag har kört den sträckan en gång tidigare med bil. Att göra resan med motorcykel är något annat. Det är väl bara att erkänna att Heritagen inte är den ideala hojen att åka på i denna bergiga trakt med sina serpentinvägar. Dynan är betydligt smidigare att hantera och Lars Road King hade

På väg till Barcelona

På väg till Barcelona

också bättre chassi och bättre frigång som tillät honom att lägga ner mer i kurvorna. Ibland var det nästan så att jag fick stanna och backa för att komma runt de snävaste böjarna. Ducatis och andra sporthojar for förbi som getingar men alltid med en vänlig hälsning.

Till slut når vi Antibes, en favoritplats som vi besökt många gånger både före och efter denna tripp. Efter välbehövlig sömn tar vi hojarna nästa morgon och åker ner till Juan-les-Pins. Det är lättare att parkera med motorcykel än med bil och vi kan ställa våra tre cyklar direkt på strandpromenaden. Några korta kliv och vi är nere i sanden. De första vi ser är familjen Svensson. Kamrater som vi träffat många somrar i just Antibes. Världen är liten. Vi bestämmer att ses på kvällen och grilla.
Efter sol och bad beger vi oss mot Nice. Ett besök i Harley-butiken står på schemat. Alltid roligt att köpa någon del till hojen eller en souvenirtröja med butiksnamnet på när man är i olika länder. Vägen tillbaka mot Antibes sker i rusningstrafik. Promenade de Anglais är fullsmockad med bilar. Små j-vla Renault, Peugeot och Citroën i fem filer. Trots Harleyns storlek kan jag ganska enkelt kryssa mellan filer och bilar på äkta franskt manér. Men ibland blir det stopp och plötsligt ser jag att Berit reagerar. Bilen bakom henne har stött till hennes bakskärm. Det syns inget på skärmen och damen bakom ratten fortsätter oberört att bättra på makeupen. Dessa fransoser! Vi fortsätter mot Antibes. Vägarna är bekanta, vi har kört här många gånger fast med bil. Vi passerar Nice flygplats, Cagnes sur Mer och Casino-butiken i Villeneuve-Loubet med de konstiga husen. Vidare på strandvägen, Bord du Mer mot floden Braque och Camp du Pylone där Svenssons residerar denna sommar.
Väl framme parkerar vi motorcyklarna och sitter ner på en bänk vid receptionen en stund. Ylva gråter.
-Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, säger hon. Resan genom Nice rusningstrafik blev lite för mycket med bilar bara några få centimeter vid sidan om och ibland i farter som är ganska höga. Själv tänkte jag inte så noga på det efter flera somrar i dessa trakter då vi åkt runt mycket med bil och väl på något sätt kommit in i det franska tempot. Jag lovar att ta det lite lugnare framöver.

Resten av kvällen förlöper lugnt i Svenssons värdskap och efter en god nattsömn packar vi våra motorcyklar för att resa vidare mot Cap dÁdge som ligger västerut i området Camargue inte långt från spanska gränsen.
Vi har bara åkt en kort bit på motorvägen från Antibes och bort till Cannes, denna mytomsusade plats med sin filmfestival, sitt Hotel Carlton och alla kändisarna, när det händer.
Det smäller till och motorcykeln studsar till. Inte särskilt dramatiskt. En gammal VW Golf har passerat, passerat väldigt nära mig. För nära. Han har touchat mig och kopplingshandtaget är avslaget inne vid styret och min vänstra fotplatta ser mer ut som ett litet dragspel än som något man vilar foten på. Det är närmare trettioåtta grader varmt ute så jag har kör i jeans och vanliga skor.
Jag gasar på och får på något sätt den äldre mannen i Golfen att stanna vid sidan. Själv bromsar jag försiktigt min motorcykel till den stannar med motorstopp. Jag har ju ingen koppling och att hitta friläge utan det i denna stressade situation är mer än vad jag klarar av. Jag blir stående med cirka trehundrafemtio kilo motorcykel mitt i högerfilen. Inte en chans att rubba den pjäsen innan ett friläge har hittats.
Långtradarens signalhorn ljuder ihärdigt innan föraren lyckas väja. Han vet ju inte vad som hänt sekunderna innan. Jag slänger handskarna på sadeln och skäller på alla språk jag kan och några till. Min fru och mina kamrater är mer chockade än jag själv. De har ju sett hela händelsen, jag är bara förbannad och har inte insett att jag just lurat döden två gånger inom loppet av någon minut.

Det tar mindre än tjugo minuter efter att jag ringt SOS International i Köpenhamn innan motorvägsmyndigheten (minns inte vad den heter), polisen och bärgare är på plats. Högerfilen spärras av och min motorcykel bärgas. Efter ett besök på den lokala polisstationen där alla papper fylls i åker vi vidare med bärgaren till Mougins, en by rakt norr om Cannes. Här bodde Tore Wretman på sin tid och den välkände franska kocken Roger Vergé har drivit Michelinkrog här. Kanske gör han det än? Här finns också en auktoriserad Harley-verkstad (fanns i alla fall 2003) och medan min Heritage lagas äter vi lunch. Två timmar senare rullar vi vidare mot Cap dÁdge.

Pitstop på väg mot spanska gränsen. Berit är glad, kanske lättad efter intermezzot utanför Cannes?

Pitstop på väg mot spanska gränsen. Berit är glad, kanske lättad efter intermezzot utanför Cannes?

I Cap dÁdge har vi bokat hotellrum i förväg. Vi har också ringt och sagt att vi ska bli sena pga intermezzot på motorvägen. Längs hela sträckan ser vi andra Harley-åkare. På varenda mack står stora gäng. Alla tutar och vinkar längs vägen. Vi ska alla till Harley-Davidsons 100-årsjubileum.
Väl framme på hotellet tycker Ylva och Lars att det varit spännande nog denna dag och drar sig tillbaka till sitt rum. Kanske var det bara en ursäkt för att de var kärlekskranka efter att Ylva suttit och kramat Lars hela dagen på bågen?
Berit och jag tar i alla fall en liten promenad i jakt på en krog. Vi hittar snart en välfylld sådan men lyckas att få ett bord. Vi serveras den bästa musselsoppa eller casserol jag jag någonsin smakat. Efteråt får vi en himmelsk cremé brulée. Vi har delat en flaska vin – det är vi värda efter denna händelsrika dag tycker vi.

Fortsättning följer.

Se upp för alla bilister – särkilt professorer i spanska!

Bosse

En Harley är alltid en Harley eller är det en Honda?

Hej!

Med risk för att trampa några eller kanske alla verkliga Harley-entusiaster på tårna dristar jag mig till att framföra lite kritik eller kalla det ifrågasättande av det mytomspunna varumärket Harley-Davidson.
Det är alls inget allvarligt och min egen passion för Harley-Davidson är på inget sätt minskad. Nej, det handlar mer om detaljer som på inget avgörande sätt påverkar produkten – motorcykeln. Det har ju onekligen skett en hel del med Harleys motorcyklar sedan den första hojen såg dagens ljus 1903. Motorerna har blivit större och bättre. Chassi och bromsar har utvecklats och blivit säkrare och effektivare. Och en hel massa mer saker har förbättrats, belysning, däck, osv, osv.
Men det finns också sådant som blivit sämre. Har kanske inte så mycket med funktion att göra men väl med den där berömda Harley-känslan. Den där känslan som infann sig första gången man satte sig på en Harley-Davidson. Känslan som inte riktigt gick att beskriva när man körde den där Heritage Softail Classic som sedan blev den första egna Harleyn.
Vad är det jag tänker på? Jo, idag finns det så mycket mer plast på en Harley än tidigare. Billigare, lättare och f u l a r e. Jämför modellbeteckningen på min första Heritage Softail Classic och min nuvarande Road King. Loggorna sitter på framskärmen.

Den högra loggan på Road King är plastig och näst intill oläslig.

Två generationer logos. Till vänster Heritage Classic från 1998. Till höger Road King från 2016

Läste för övrigt ett inlägg på en amerikansk Facebook-sida som starkt ifrågasatte Harley-Davidsons kvalité och företagets affärsverksamhet med klädförsäljning och en stor verksamhet med allehanda prylar baserade på Harley-Davidsons varumärke. Skribenten räknade upp ett antal japanska mc-tillverkare men även de amerikanska konkurrenterna Victory och återupplivade Indian som bättre alternativ till Harley-Davidson. Han (tror det var en han?) menade att Harleys storhetstid är över. Företaget har vänt sig bort från sin traditionella kundkrets, sk ”blue collars” och idag är det mer ”yuppiebikers” (min benämning) som kör Harley under en period i sitt liv.
Jag kan hålla med om att det finns säkerligen fog för den spekulationen. Det är säkert mer påtagligt i USA än i Sverige men visst är det väl så att det under 90-talet blev en explosion med motorcykelåkning generellt här hemma. Och när det gäller Harley-Davidson specifikt har marknadsföringen förfinats och verksamheten koncentrerats till speciella Harley-butiker. Man jobbar utifrån ett marknadskoncept.

För övrigt är jag själv inte någon ”äkta” biker. Jag tycker om att köra motorcykel, speciellt Harley-Davidson men har knappast något annat gemensamt med den sk. bikerkulturen. Numera kör jag inte ens tillsammans med någon annan eller i någon grupp. Är en typisk ensamåkare. Förmodligen skulle jag lika gärna kunna åka på något annat men nu råkar det ha blivit Harley.

Kommer nog att hålla fast vid Harley, trots allt!

Bosse

 

Lång väntan

Hej!

Vintermånaderna tycks bli längre för varje år som går. Det tycker jag är lite märkligt med tanke på att tiden går allt fortare ju äldre man blir. Den här vintern är alls inte slut trots att vi skriver den 1 mars idag. Våren känns avlägsen minst sagt. Mer snö är utlovad av någon TV-meteorolog i ett morgonprogram.

Ett vårtecken är dock att motorcykelmässorna har kommit och faktiskt också gått. Nu har lusten till motorcykelkörning vaknat på allvar. Återstår att invänta varmare väder, mindre grus på vägarna (om det finns resurser att sopa efter vinterns halka) och gärna lite lagning av alla potthål, vissa meterstora och skrämmande djupa.
Förra säsongen bestod min motorcykelkörning av två provkörningar. Min 2010 års Harley-Davidson Street Glide såldes till en tekniker på F 17 året innan så 2015 var det första året sedan 1995 som jag inte hade motordriven tvåhjuling i min ägo. Kändes verkligen inte som jag gjort ett klokt val när jag bestämde mig för att inte ha mc längre. Men man är väl inte sämre än att man kan ändra sig.

Så någon gång i november (tror jag att det var) bestämde jag mig för att jag nog skulle köra motorcykel ett tag till. Man lever ju bara en gång – sägs det.
Har väl egentligen inte haft några funderingar kring vilket märke jag ska välja. Harley-Davidson är något av en passion även om det finns andra motorcyklar som också fascinerar. Triumph, Ducati och Moto Guzzi är ett par exempel. Dock är Harley nummer ett.

En kaxig Moto Guzzi. Ser riktigt spännande ut och ska provköras till våren.

En kaxig Moto Guzzi. Ser riktigt spännande ut och ska provköras till våren.

Så frågan är då vilken Harley-modell det skulle bli? Mina tankar kring detta har jag berättat om i en tidigare blogg (25 oktober 2015). Valet föll alltså på en Road King ur familjen Touring. Mina förhoppningar på Road Kingen är att jag ska slippa turbulensen som var ett bekymmer på förra hojen, Street Gliden, men aldrig något problem på min Heritage Softail Classic. Möjligen måste jag lägga till vindavvisare på gaffelbenen och en sk. ”baffle” under styrhuvudet men det återstår att se när jag väl kan ge mig ut på vägarna.

"This is the machine!"

”This is the machine!”

Road King har inte heller någon radio, en finess jag aldrig använde på Street Glide. Det är inte så jag njuter av motorcykelkörning så någon radio kommer jag inte att sakna. I de nya modellerna i Touring-familjen finns också navigator (möjligen som tillval?) med Road King har ingen skärm utan bara en enkel instrumentering bestående av en hastighetsmätare och några indikatorlampor. Därför planerar jag att fixa en hållare för Iphone och använda en app när behovet av navigator dyker upp. Jag tänker använda appen Sygic GPS som inte behöver någon anslutning till internet för att fungera.

Road Kingen har fått nya ljuddämpare, öppnare luftrenare och anpassad insprutning. En standardåtgärd på de flesta Harleys som säljs i Sverige. Funderar lite på fortsatt modifiering av motorn, exakt vad vet jag inte i dagsläget. Harley-Davidson har motorprogram i flera steg för att få motorkaraktären som man vill ha den för den körstil man själv har.
Ett par nya handtag har också monterats hittills. Vad som ska följa i ”kosmetika” återstår att se. Det är lättare att se när man har maskinen framför sig och kan granska detaljerna närmare. Det här är ju också en del av glädjen med att äga en Harley – man kan alltid ändra på något, lägga till något eller ta bort något.

Så nu återstår väntan. Väntan på varmare väder, rena vägar och gärna lite sol. Tiden går sakta och samtidigt så oerhört fort.

Ride hard!

Bosse

Funderar på en ny Harley

Hej!

Sålde som en del av er vet min Harley förra våren. Det var lite oklokt eftersom jag nu saknar en motorcykel. Om jag behållt min första Harley, en Heritage Softail Classic från 1998 så hade det varit det bästa alternativet egentligen. Visst, det har hänt mycket med Harleys maskiner sedan 98. Numera är det bränsleinsprutning, motorerna är större och det finns låsningsfria bromsar. Dessutom är alla chassin förbättrade. Samtidigt har den där känslan som alltid fanns i Heritagen försvunnit. Det är lite bättre, lite mer harmoniskt, lite mer BMW helt enkelt. Inte lika mycket Harley-vibbar längre.

Heritage Softail Classic

HD Heritage Softail Classic årsmodell 1998

Har nyligen provkört några av de nya modellerna. Började med en maskin ur Touring-familjen, nämligen Road Glide i uppdaterad version. Road Glide säljs för första gången i Sverige. En del tycker att den är gräsligt ful med sin chassimonterade jättelika kåpa. Lite ”Gold Wing-varning” faktiskt men jag tycker den är fulsnygg och inte så lite kaxig. Trots sin storlek är den lättkörd, har bra knuff i motorn som är 103 cubic inches (1688 kubik) och sex växlar.
Nästa modell för provkörning blev just en Heritage Softail Classic, en nyare variant av min första Harley-modell. Efter tvåhundra meter kommer jag till en rondell (cirkulationsplats) och svänger vänster i den. Tyckte jag höll låg fart, det är ju en

Harley-Davidson Street Glide årsmodell 2010

Harley-Davidson Street Glide årsmodell 2010

lånemaskin så man tar det försiktigt. Likafullt tar fotplattorna i asfalten. Jag skickar en kaskad av gnistor bakom hojen. I sadeln är det odramatiskt, jag har gjort det hur många gånger som helst så det är bara att räta upp lite och åka ur rondellen. Får ta det lite lugnare. Heritagen har samma motor som Road Glide, 103 cubic inches (1688 kubik). Den gamla 98:an var på 1340 kubik (80 cc).
Min senaste Harley, en Street Glide från 2010 hade i princip samma chassi som Road Gliden och tål mer nerläggning. Heritagen är lägre och svänger sämre. Det gäller uppenbart fortfarande.

16-hd-road-glide_72

Road Glide 2016 års modell (Foto: HD)

Rimligen borde då Road Gliden vara att föredra om ny hoj ska införskaffas, eller en ny Street Glide igen? Ska jag vara helt ärlig kom jag aldrig riktigt överens med Street Glidens ruta. Som jag skrivit om här på bloggen tidigare byttes det till flera olika rutor med tvivelaktigt resultat varje gång. Tror jag spenderade närmare åttatusen kronor innan det blev någorlunda. Så Street Glide går bort. Har ju dessutom haft en redan.
Ok, Road Glide alltså. Nej, tror inte det. På den där jättekåpan sitter en liten ruta, ungefär som på Street Glide. Vid min provkörning blev det samma tokiga turbulens i hjälmen som jag hade på förra hojen så fort jag nådde motorvägsfart (eller strax över!). Alltså ska den rutan också bytas. Dessutom finns det radio, navigator och en hel uppsättning mätare. Jag behöver inget av det. Lyssnade aldrig på Street Glidens radio. Är inte min körstil. Sitter hellre ”inne i min hjälm” med mina egna tankar när jag kör mc.

Tillbaka till Heritage då? Nja, den har sin charm – absolut. Men ”been there, done that” så jag spetsar på en Road King. 2016 års modell finns nu med hårda väskor som det var när modellen först introducerades. Den har Touring-chassit med den körbarhet som det innebär och så har den ingen kåpa utan liknande ruta som Heritage, dessutom numera enkelt avtagbar. De bästa av två världar så att säga. Radio finns inte och man får nöja sig med en hastighetsmätare. Och något annat behövs ju egentligen inte. Bara att åka för allt vad tygen håller.

Road King 2016 års modell

Road King 2016 års modell (Foto: HD)

Jo, det så klart! Man måste byta ljuddämpare och släppa in mer luft och så mappar man om insprutningen så att allt lirar (som Jerry W skulle uttryckt det) ihop. Lägg på tio tusenlappar på prislappen. Det är smällar man får ta! Harley-Davidson ger varje år ut en tillbehörskatalog tjock som en klassisk telefonkatalog (för dem av er som sett en sådan) och ur den kan man göra ett litet urval av tillbehör och vips är ögonstenen en halv gång till så dyr som originalet. Nu är mitt sug inte lika stort som det var för femton år sedan. Jag nöjer mig med ett par bra handtag utöver ”luft & buller” (se ovan) och sedan är jag klar för ”the open road”.

Ride hard!

Bosse

Den riktiga våren har kommit – bilden vecka 15

Hej!

Vadå, den riktiga våren? Det har väl varit vår länge enligt meteorologerna? Jo, men det är först nu man börjar se motorcyklar ute på vägarna. Visst har det synts en och annan men nu är det fler än enstaka. Själv har jag inte tagit någon premiärtur ännu. Med åren har kravet på temperatur haft en tendens öka. Förr kunde man åka när det var +5 eller så, sedan blev det +10. Nu är det snarare uppemot +15 eller 18 för att jag ska tycka att det är behagligt. Man blir bekväm med åren i alla fall har jag blivit det.

Harley-Davidson Heritage Softail Classic 1998

Harley-Davidson Heritage Softail Classic mod 1998, när det begav sig.

Den stora frågan (äh, så himla stor är den väl inte egentligen) är hur mycket det ska bli kört denna sommar. Nu har ju frun sålt sin motorcykel sedan snart ett år tillbaka. Ska det göras en utflykt så får det väl bli med bil kan jag tänka. Inte så kul att åka bakpå en motorcykel och det kan man ju förstå, särskilt om kört själv i många år. Det får bli soloturer för min del då. Får passa på när golfbanan lockar frun.

Street Glide - bagger.

Harley-Davidson Street Glide, mod 2010

Min första Harley var en Heritage Softail Classic, inköpt ny 1998. Modellen finns fortfarande i Harleys sortiment om än i uppdaterad version. Laser Red Pearl var färgen och den var ”bestyckad” med en Evolutionmotor på 1340 kubik. Motorn skruvad direkt i ramen så att de rätta ”Harleyvibbarna” fortplantade sig i hela motorcykeln. Numera har Harley hemfallit åt balansaxlar och modernare lösningar i allmänhet. På gott och ont. Själv rullar jag numera på en Street Glide från 2010. Större motor, ett annat chassi och låsningsfria bromsar. Dessutom finns farthållare och stereo med CD-spelare (redan förlegat) som jag aldrig använder. Förgasaren på den gamla hojen har ersatts av insprutning på den nya. Ljudet är lägre och mindre ettrigt. Låter inte alls lika fräckt som Heritagen men är vilsammare för öronen. Även det ett utslag av ökad bekvämlighet och en tendens till ständigt öronsus, delvis orsakat av många mils motorcykelåkande utan hörselskydd och olagligt ljud. Brott och straff på en och samma gång kan man säga.
Nu är det väl ändå snart dags att rulla ut Street Gliden (en del tycker nog det borde varit gjort för länge se´n)? Idag t ex, när solen skiner och allt. Nix, jag väntar ett tag till. En mindre blåsig dag när kvicksilvret krupit upp över 15 grader – i skuggan.

Ni som inte är lika mesiga som jag kan ju passa på och sticka ut och frysa lite redan nu!

GLAD PÅSK!

Bosse

Premiär

Mina planer på premiärtur i söndags kom på skam. Det blev för många andra åtaganden som skulle uppfyllas. Men igår, måndagen den 26 mars var det dags. Efter att ha suttit en god stund på kontoret och tagit hand om bokföringen, följt av ett besök hos Inger, tandhygienisten beslöt jag att låta resterande bokföring bero och rullade ut Street Gliden från vinteridet.

Underhållsladdaren har visat två gröna lampor hela vintern, jag kollar varje gång jag går förbi. Två tryck på startknappen behövdes och så mullrade motorn igång. Nåja, något riktigt muller är det inte längre. Kraven på ljuddämpning har skärpts så min stora Harley ger bara ifrån sig ett diskret ”bludder”. Ganska konstigt att det är så viktigt att just motorcyklar måste vara tysta när arbetsmaskiner tydligen får låta hur mycket som helst?

Min förra Harley, en Heritage Softail Classic från 1998 röt till ordentligt, strax över 110 db och hade fått bilbesiktningen att se rött om man inte bytt dämpare varje gång det var dags för besiktning. Det blev ett ganska enerverande ljud i längden ärligt talat. Jag som tycker om att köra lite längre sträckor satt ju i det ljudet i timmar emellanåt. Hörselskydd eller inte så blir man ganska trött i skallen efter en dags åkande. Det var skälet till att jag valt ett diskretare ljud idag. Fast det låter lite mesigt det måste jag medge. Trots det undrar jag om det klarar en besiktning. Gränsvärdet är 86 db vid 2625 varv. Ska bli spännande att se vid första besiktningen som väl är nästa år gissar jag.

Det tar en stund att komma iväg på första turen. Först ska termometern kollas, 15,3 grader. Säkrast att ta underställ i alla fall. Mina skinnbyxor har några år på nacken och är inte direkt värmande. Färgen har blekts av sol och vind och frågan är om inte skyddsvärdet sedan länge upphört. Borde förmodligen köpa nya. Stövlar, jag använder ett par gamla flygkängor från min tid i Flygvapnet och som blev kvar i min ägo när jag slutade för mer än tio år sedan – vete f-n hur det gick till. Bekväma är dem i alla fall, går högt upp på benet och med dubbla snörningar är de också ett gott skydd för skenbenen mot humlor modell större. Fångade en Gore-Tex-jacka från Harley-Davidson för två säsonger sedan. Ett riktigt fynd med innerjacka och en mängd fickor anpassade för alla prylar man ska ha med sig. Harleys kläder är dyra men otroligt välsydda. Fungerar väldigt bra. Man kan ju passa på när det är REA.

Efter första turen för säsongen.

Hjälmen är en Davida, öppen hjälm som jag haft några år nu. Dags att byta till en nyare. Hjälmar har som bekant begränsad livslängd och min måste nog tyvärr falla för åldersstrecket nu. Den ser fräsch ut så det är inte det som är problemet. Jag är extremt försiktigt med säkerhetsutrustning – den ska ju skydda mig om något händer. Men hjälmar åldras, materialet försvagas och dess egenskaper förändras med tiden. Dessutom är min hjälm en sk. jethjälm, dvs den är öppen och har inget skydd för hakpartiet. I ärlighetens namn är det smartare att köra med integralhjälm som skyddar ansiktet även om det inte är lika skönt och inte ser lika fräckt ut.

Nu när alla prylar var på plats inkl ett par solglasögon bar det äntligen iväg. Bestämde mig för att köra en enkel runda över Hästveda, vika av mot Glimminge för att fortsätta ner mot Kristianstad. Tog det lugnt och njöt av att sitta i sadeln igen. Allt kändes ok. Började turen med att tanka och kolla ringtryck.

Trafiken var måttlig och jag kunde köra i egen takt utan bilister som ska om eller är bromsklossar. Vägarna var torra och fria från grus på de flesta ställen. Såg inte många potthål heller faktiskt. När jag kom ner till Kristianstad och Härlöv hade det dykt upp två ny köptempel, Media Markt och Jula. Jag tog höger i rondellen och körde på 21:an mot Hässleholm. Körde om ett par bilar innan Önnestad och hamnade i en kö med bilar. Körde om dessa strax innan Vinslöv och sedan var det dags att svänga av mot Hässleholm. Trippmätaren stannade på 8,5 mil när jag gled in på uppfarten. Klockan var knappt sex på kvällen och temperaturen började falla. Perfekt runda. Nu börjar planeringen för sommarens turer. kanske blir det Gotland, kanske blir det Skagen, kanske blir det Rügen?

Om du är bilist; se upp för motorcyklister! Om du är motorcyklist; akta dig för bilar!

Bosse

Kör så det ryker!

Jaha, nu är väl säsongen i stort sett slut när det gäller motorcykelåka. Blev i runda slängar 500 mil denna säsong. Får väl vara nöjd med det. Häromdagen träffade jag namnkunnige glaskonstnären Kjell Engman som har en utställning i Hässleholm, Celebration of Life. Mycket fin utställning av glas. Han är också en Harley-åkare. Vi åt middag tillsammans med några andra vänner och fick tillfälle att prata lite hoj. Stackars (i detta avseende) Kjell hade åkt 8 (åtta) mil hittills i år. Tyvärr har jag en känsla av att även jag hela tiden måste prioritera bort motorcykelåkning till förmån för arbete och andra plikter. Sedan har det ju, som Kjell också påpekade, varit en ovanligt regnig sommar (se även mitt blogginlägg Regnmagneten).

Tidigt i somras blev det i alla fall en weekend med motorcykel på Öland, en av mina favoritplatser på detta blåa klot. Det var en härlig tripp – men en ganska skumpig tur. Det skulle visa sig att min bakre stötdämpare var mer eller mindre tomma på luft vilket gjorde att dämparna slog igenom vid förvånansvärt måttliga gupp. Får väl skaffa en pump med manometer till nästa säsong.

Street Gliden är annars en rikt skön hoj att köra. Det går att bränna på riktigt duktigt utan att det känns svajigt eller osäkert – men rutan. Hojen levererades med en låg ruta, sk Deflector. Den gav ordentlig turbulens i hjälmen och huvudet vibrerade mer än vad som var uthärdligt. Hela världen blev ett enda virrvarr. Jag beställde därför en ny ruta i standardhöjd, dvs 12 tum. Riktig ful är den och jag får titta igenom den. Det betyder att jag inte ser ett dugg när det regnar – om vitsen ursäktas. Häromveckan när jag var ute och ”brände” bar det sig inte bättre än att rutan sprack. WTF – den sprack?. Nu är den ”ihopaklistad” med tejp och så får det förbli till våren. Märkligt är det för Harley Davidson själva säger ju: Ride hard – ride free! I 70 då eller…?

Häromdagen när jag var på Harley Davidson butiken i Helsingborg och kollade 2012 års modeller på Open House kunde jag konstatera att dom hojarna hade mycket tjockare rutor, typ fem millimeter medan min är ungefär hälften så tjock – som på en j-vla Honda ungefär. På min gamla hederliga Heritage Softail Classic var rutan också betydligt tjockare än min 12-tummare på Street Gliden. Nu får rutan vila till våren, sedan åker den på tippen och ny ruta, 10 tum ska införskaffas. Det blir snyggare och förhoppningsvis hållbarare. Fälttest utförs när solen skiner och vintern har gett vika. Då ska det köras utav bara f…..!

Nu är det tvättat och klart, börjar det snöa imorgon så kvittar det. Hojen är klar för vintervila!