Harley-Davidson

Den där rutan…

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Anledningen till att jag var ute och ”gled” häromdagen, då jag nästan blev överkörd av en butter ung dam i rondellen vis Grönängsplan, var att jag varit på Probike i Helsingborg för att provköra deras Street Glide med en 7″ ruta. Hojen är precis som min fast med den nya 103 cui motorn istället för min ”ynkliga” 96 cui. Mer pulver alltså. Kan inte säga att jag märkte någon större skillnad faktiskt – lite kanske?
Fast sadeln var bättre än min, bekvämare med bättre svankstöd – nice. Kan tänka mig att byta faktiskt. Men först ska ju den spruckna rutan bytas ut.

Sjutumsruta – lätt turbulens!

Som sagt, 7″-rutan provkördes. Från Probike, ut på motorvägen, full rulle mot Hyllinge, runt i rondellen där och så tillbaka. Testade olika hastigheter, 90, 110, 120, 140 och lite till (aja baja). Inte jättemycket turbulens men en del skakningar i hjälmen. Det kan man stå ut med i några få kilometer men ska man åka långt blir det jobbigt.
Bestämde mig för att beställa den högre varianten på samma tema. Den är 10″ och ”tillknycklad” på samma sätt som 7-tummaren. Ska bli spännande att se om det fungerar tillfredsställande eller om man kastat dryga tvåtusen surt förvärvade slantar i sjön?
Återkommer med rapport när den nya rutan är på plats.

Tydingesjön – första sillamackan i år
Tog en tripp till Tydinge-sjön igår kväll tillsammans med hustrun som körde på sin lila (Purple Concord) Harley-Davidson Dyna Super Glide T-Sport, årsmodell 2001. Tror att det är den enda T-sporten i den färgen som finns i Sverige. Totalt lär det ha registrerats 35 st totalt i landet. Riktigt go hoj att köra. Absolut ingen ”damhoj” – vad det nu skulle vara?
Vi kom sent och många var redan på väg hem. Väl där sprang vi på Staffan, som varit mekaniker på Oves Motor och i Helsingborg. Mötte också en gammal medlem i Black Mountains Chapter, saligen avsomnat chapter som jag var med och startade i början av 2000-talet. Denne man (som jag tyvärr tappat bort namnet på) har övergivit Harley till förmån för Victory. Hm, funderar själv på att åka till Bromölla i morgon då det är Victory-dag hos Claessons Motor. Kan ju alltid vara kul att testa…
Trist var en västförsedd uppgörelse där någon fick en smäll och en spark. Har inte sett dylika element vid Tydingesjöns tisdagsträffar tidigare och hoppas att de uteblir i framtiden. Annars dör nog snart en mångårig tradition ut.
Sillmackan var i alla fall god och solen sken på både onda och goda – mest på oss goda 🙂

Hoppas på fint väder i helgen!

Bosse

Man är väl ”cool”!

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

”Äntligen!”, som Fylking brukar utropa när Svenska Akademien annonserar årets nobelpristagare i litteratur. Ja, det är väl några år sedan han blev portad men det har ändå blivit en klassiker.
Efter ett kallt och regnigt april är det så här på månadens sista dag – Valborgsmässoafton – riktigt skönt ute, soligt, nästan ingen vind och närmare 15 grader när jag på förmiddagen äntrar Street Gliden för en tur. Nu är jag ingen ”runt torget-åkare” utan vill gärna ha något mål. Det ska finnas ett syfte med hojåkning, utöver den härliga känslan.

Jag ställer kosan mot Kristianstad. Frun har ”tjatat” hela året om dahlior. Hon vill ha dahlior i trädgården. Och så har hon nämnt en plantskola som hon tror är välsorterade på just dahlior. Så istället för att åka till närmsta plantskola åker jag till den utpekade dito, ca tre mil från Hässleholm. Väl där parkerar jag motorcykeln bland ”sossecointainrar” och släpvagnar.
En optimistisk herre vill gärna ”hjälpa” mig och erbjuder sin varuvagn i ett fåfängt försök att slippa gå tillbaka med den själv. Jo, det är väl troligt att jag ska fylla vagnen med några påsar jord, en thuja och lite trädgårdskonst i betong. Nej du, gubbe du får allt släpa dig tillbaka till vagnsskjulet själv.

Främmande fågel på plantskolan.

Väl inne på plantskolan frågar jag först en i personalen om dahlior men han verkar inte vara bekant med denna växt. Han rycker på axlarna och jag blir nästan besviken när han inte säger: I´m from Barcelona!
I kassan är man inte heller helt säker på var det kan finnas dahlior så jag ger upp, tar min Harley och åker till en annan plantskola i Kristianstad. Där vet man bättre besked och jag köper några olika sorter. Jag väljer endast efter bilden på påsen med lökarna, eller är det knölar det heter? Betalar i kassan medan övriga kunder tittar på mig som om jag just landat i en farkost från Mars.
Nej, jag vet man ska väl inte köra till plantskolan på en Harley – det är ju så uncool. På en Harley kör man till Systemet, till Gibraltar och dricker en öl innan man kör hem igen eller möjligen till en Harley-träff där man slår sönder en Honda med slägga. Man kör inte till plantskolan och köper dahlior.
Därför glodde alla mina, i ”Foppatofflor” iförda medmänniskor som var kunder på plantskolan denna Valborgsmässoafton på mig som om jag kom från Mars. Det gav jag f-n i. Glo ni så mycket ni vill så köper jag dahlior till min fru och fraktar hem dem på min Harley-Davidson Street Glide. Den är svart som synden och har en dödskalle på tanken. På parkeringen stod det japanska kombibilar i rader, en och annan Volvo och några pösiga tyskar prestigevagnar men bara en Harley-Davidson – skit på er!
OK, jag håller med om att min hoj inte är den mest praktiska shoppingvagn man kan ha men det var den jag hade valt idag och dahliorna fick plats i vänstra sadelväskan. Jag krängde på mig hjälmen satte mig på motorcykeln samtidigt som jag hela tiden försökte se cool ut och sedan körde jag hem. Väl ute på vägen kunde ingen misstänka min ocoola last! Man är cool igen!

Bosse

Open House på HD

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Våren tog en paus lagom till det var dags för Open House på Probike i Helsingborg. Efter att veckan inletts med strålande väder och försommarvärme förbyttes helgen till någon enstaka grad och isande vindar. Typiskt när det är provkörningshelg hos Harley-Davidson i Helsingborg!
Jag hade ju tänkt att ta en provtur på en av Probikes provkörningshojar av samma modell som min egen men med den tidigare nämnda rutan (se bild). En titt på termometern avgjorde saken. Jag beslutade att ta bilen till Helsingborg för en titt. ”Provkörning” av rutan får vänta till våren har återvänt.

Vindavisande ruta?

Harley-trucken var på plats och en lång rad motorcyklar stod på linje och väntade på att få bli provkörda. Kön var inte lång! Inne i butiken var det mesta sig likt men med lite mer folk än vanligt. Representanter för HOG (Harley Owners Group) och HDCS (Harley-Davidson Club Sweden) fanns också på plats för att värva medlemmar. Själv är jag med i bägge klubbarna men numera en väldigt passiv medlem. Tidigare har jag varit Editor (informationsansvarig) och sekreterare i HOG Malmoe Chapter. Var också med och startade HOG Black Mountains Chapter och fungerade som Director (ordförande) där tills chaptert flyttades till Växjö. Nu för tiden är jag inte medlem i något chapter men väl sk Life Member i HOG och också, som sagt medlem i HDCS.

Hos Probike i Helsingborg finns en, i mitt tycke, fantastiskt läcker Harley-Davidson CVO Ultra Classic Electra Glide i citrongul (Crystal Citron & Diamond Dust/Big City Lights Graphics) lack. CVO är Harley-Davidsons Custom-program och betyder Custom Vehicle Operation och kom till 1999. Hojarna byggs med omsorg och har all tänkbar utrustning inklusive GPS-navigering. Just det här exemplaret har en 110 cubic inches motor (1802 kubik) och väger 404 kg.

Det finns en hel del andra hojar hos Probike. På andra våningen hittar man begagnade maskiner i långa rader. Det är bara att välja, det finns något för alla smaker. Jag fortsätter dock min rundvandring på nedre plan och spanar in Harleys nykomling Dyna Switch Back, ett försök till kompromiss. Switch Back är byggd på Dyna-chassit och Harley själva säger att du ena dagen kan åka touring och nästa dag åka ”power cruiser”. Väskor och ruta är enkelt avtagbara vilket ska medge att du kan få en ”cleen” hoj när du inte vill ha packning med dig. Utseendemässigt tycker jag dock att den här modellen ser ut som en kompromiss mer än varken en touring- eller customhoj. Tror att väskorna är för små för touring men det är klart att man kan, som alltid med Harley, komplettera med en löstagbar sissy för passageraren och på ryggstödet kan man ju dessutom hänga en extra väska om man kopplat på en pakethållare. Allt finns att köpa till en Harley.

Custom-looken är jag inte heller helt bekväm med. Switch Back har ett kohuvud och djup skärm fram. Det får hojen att se tung ut. Bättre då att köpa två cyklar – en touring och en custom, eller…?

Sportster 72

En annan ny modell för året är Sportster 72. Efter succén med Sportster 48, som för övrigt är en riktig läckerbit och superkul att köra, arbetar Harley vidare på familjen Sportster med denna 70-talsinspirerade motorcykel i tidsenlig flakelack, apehangers och smalt framhjul. Har ingen aning om hur den är att köra men en nostalgikick ger den i alla fall.

Harley-Davidson spottar ut modeller i en takt så de inte ens hinner få med dem i katalogen för 2012. Sportster 72 finns inte med och inte heller Softail Slim, en bobbad Softail. Den har 103 cc (1690 kubik) luftkyld V-twinmotor liksom de flesta av Harleys motorcyklar. Det är Sportster som har andra motorer liksom V-Rod. Den senare har ju vattenkyld motor utvecklad i samarbete med Porsche medan Sportster säljs med 883 kubiksmotor eller 1200 kubik, bägge lyftkylda V-motorer.

Någon provkörning blev det som sagt inte. Vädergudarna ville annat. Nu återstår att vänta in våren, omgång 2.
Då blir det åter dags att rulla ut Street Gliden, fixa rutan, ge sig ut på vägarna och känna vinden i ansiktet.

/Bosse

Motorcykeldags

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Den minnesgode kommer ihåg att jag beklagade mig över rutan på Street Gliden. Den sprack förra säsongen. Jag skrev om det den 9 oktober här på bloggen. Tyckte att rutan som hade fått ersätta originalet, den jättelåga lilla plastbiten, var mycket tunnare än de rutor som levereras originalmonterade. Och det stämmer. Tillbehörsrutorna är tunnare, trots att de kommer från Harley själva.

HD-katalogen 2012

På Probike i Helsingborg får jag följande val. Tillbehörsruta, som då blir tunnare, i 10″ eller en låg sk wind deflector i ny utformning som ska splittra vinden bättre än den variant som var originalmonterad på min hoj. Det tredje alternativet är att beställa en 10″ ruta som reservdel. Den blir då av den tjockare modellen. För min del är två av alternativen tänkbara; wind deflectorn om den fungerar eller reservdelsrutan. Konstigt att det finns två kvalitéer på rutor. Varför är inte tillbehörsrutorna och reservdelsrutorna desamma?

Nästa helg är det ”Open House” på Probike i Helsingborg. Då kommer provkörningshojarna ut. Bland dessa finns en Street Glide med wind deflector som jag då kan provköra och se hur det funkar. Det är det snyggaste alternativet som är mest likt originalhojen. Skulle det trots allt ge turbulens i hjälmen får det bli alternativ 2; 10″ reservdelsruta – som säkert är mycket dyrare än tillbehörsalternativet.

Passade på att ta med ett ex av 2012 års tillbehörskatalog när jag ändå var på HD-butiken. Samma format, samma tjocklek som vanligt. Katalogen kan sysselsätta vilken Harley-Davidsonentusiast som helst i timmar, ja i dagar faktiskt. Fast jag ha glott i varenda katalog sedan sedan 1998 är det lika roligt varje år att upptäcka nyheter eller en liten detalj som man inte noterat innan och som ger det där lilla extra till just min motorcykel. Det förtjänar kanske att påpeka att det inte finns någon tillhörande prislista. Den chocken får man när man står i butiken och ska beställa.

I morgon ser det i alla fall ut att bli premiär för säsongen. Då ska vi rulla ut motorcyklarna, Street Gliden och T-sporten. Förhoppningsvis blir vädret bra och vägarna inte alltför överbelamrade med bilister som aldrig sett en motorcykel förr. Ser fram emot premiärturen.

Se upp för motorcyklar!

/Bosse

Kör så det ryker!

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Jaha, nu är väl säsongen i stort sett slut när det gäller motorcykelåka. Blev i runda slängar 500 mil denna säsong. Får väl vara nöjd med det. Häromdagen träffade jag namnkunnige glaskonstnären Kjell Engman som har en utställning i Hässleholm, Celebration of Life. Mycket fin utställning av glas. Han är också en Harley-åkare. Vi åt middag tillsammans med några andra vänner och fick tillfälle att prata lite hoj. Stackars (i detta avseende) Kjell hade åkt 8 (åtta) mil hittills i år. Tyvärr har jag en känsla av att även jag hela tiden måste prioritera bort motorcykelåkning till förmån för arbete och andra plikter. Sedan har det ju, som Kjell också påpekade, varit en ovanligt regnig sommar (se även mitt blogginlägg Regnmagneten).

Tidigt i somras blev det i alla fall en weekend med motorcykel på Öland, en av mina favoritplatser på detta blåa klot. Det var en härlig tripp – men en ganska skumpig tur. Det skulle visa sig att min bakre stötdämpare var mer eller mindre tomma på luft vilket gjorde att dämparna slog igenom vid förvånansvärt måttliga gupp. Får väl skaffa en pump med manometer till nästa säsong.

Street Gliden är annars en rikt skön hoj att köra. Det går att bränna på riktigt duktigt utan att det känns svajigt eller osäkert – men rutan. Hojen levererades med en låg ruta, sk Deflector. Den gav ordentlig turbulens i hjälmen och huvudet vibrerade mer än vad som var uthärdligt. Hela världen blev ett enda virrvarr. Jag beställde därför en ny ruta i standardhöjd, dvs 12 tum. Riktig ful är den och jag får titta igenom den. Det betyder att jag inte ser ett dugg när det regnar – om vitsen ursäktas. Häromveckan när jag var ute och ”brände” bar det sig inte bättre än att rutan sprack. WTF – den sprack?. Nu är den ”ihopaklistad” med tejp och så får det förbli till våren. Märkligt är det för Harley Davidson själva säger ju: Ride hard – ride free! I 70 då eller…?

Häromdagen när jag var på Harley Davidson butiken i Helsingborg och kollade 2012 års modeller på Open House kunde jag konstatera att dom hojarna hade mycket tjockare rutor, typ fem millimeter medan min är ungefär hälften så tjock – som på en j-vla Honda ungefär. På min gamla hederliga Heritage Softail Classic var rutan också betydligt tjockare än min 12-tummare på Street Gliden. Nu får rutan vila till våren, sedan åker den på tippen och ny ruta, 10 tum ska införskaffas. Det blir snyggare och förhoppningsvis hållbarare. Fälttest utförs när solen skiner och vintern har gett vika. Då ska det köras utav bara f…..!

Nu är det tvättat och klart, börjar det snöa imorgon så kvittar det. Hojen är klar för vintervila!

Några timmar på motorcykel

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Häromdagen fick jag chansen att köra en sväng på min Harley, 2010 års Harley Davidson Street Glide med 96 cubic inches motor. Tyckte det var bäst att passa på nu när sommaren kommit till Skåne i månadsskiftet september/oktober efter regniga juli, augusti och början på september. Turen gick till Helsingborg med första stopp på Harley-Davidson Helsingborg. Resan gick smidigt med gles trafik, solsken och stillsamma bilister. Härligt att sitta på hojen efter flera veckors uppehåll. Funderade på om jag borde trampat trampcykel istället men den fick stå tillbaka denna gång.

I Harley-butiken var det ganska öde. Förberedelser pågick för Open House när 2012 års modeller ska introduceras så mitt besök blev ganska kort. Passade dock på att åka runt till baksidan och verkstadsingången för att kolla trycket i mina bakre stötdämpare som är luftassisterade. Dom var ok så jag fortsatte färden ner till Helsingborgs centrum och hittade en bra p-plats. Mitt mål var Gastronomibutiken på Drottninggatan. Jag brukar slinka in där och köpa delikatesser när jag är i närheten. På ”inköpslistan” stod amerikansk entrecôte. Ja, jag vet att det är vansinne att köpa kött importerat från USA. Idag ska det ju vara närproducerat och ekologiskt. Men det här är ett kött som smakar såååå gott om man tillagar det på rätt sätt. Man kan ju fråga sig varför vi inte kan köpa sådant kött i den lokala butiken? Priset är ungefär det samma men kvalitén skiljer sig märkbart.

Den amerikanska entrecôten var slut – skit också! Men det fanns ryggbiff från samma ställe. Jag köpte en rejäl bit som skulle räcka till fyra. Tänkte helsteka. Först bryner man köttet på stekjärnet och sedan in med det i ugnen. Max 120 grader på ugnen och sedan får köttet stå inne till det når 58 grader inuti. Då blir det perfekt. Med köttbiten, lite gott kryddsmör och en baguette i bagaget äntrade Harleyn igen och gav mig ut i fredagstrafiken. Jag svängde söderut på Drottninggatan, passerade Knutpunkten och tog höger vid brandstationen mot Råå. Så småningom hade jag tagit mig förbi alla trafikljusen vid Allers förlag och fortsatte mot Glumslöv på gamla vägen mellan Helsingborg och Landskrona. Strax efter Glumslöv ligger Glumslövs backar med vidunderlig utsikt över sundet och Danmark i väster. Man kan se Landskrona, Öresundsbron, Ven och Köpenhamn om vädret är klart. Denna dag var det dimma och dis så utsikten gick förlorad.

Efter att ha glidit ner för den sista backen och passerat golfbanan på höger hand och utan att bli träffad av en enda förlupen golfboll svängde jag höger vid stoppet och fortsatte in mot Landskrona. Jo, jag hade gjort ett fullt stopp och förvissat mig om att vägen var fri innan jag drog på in mot stan. Återstod att tråckla sig igenom alla rondellerna på Ringvägen innan jag hade planerat ett stopp på Statoil för bränslepåfyllning. Vid den andra rondellen (jag vet att det egentligen heter cirkulationsplats) höll jag på att bli överkörd av en stadsbuss. Chauffören ville väl spara en sekund eller två för att hålla tidtabellen och tyckte det motiverade honom  att utsätta mig för livsfara. Tvärnit från min sida räddade situationen! Busschauffören åkte med god fart glatt vidare genom rondellen medan jag stod stilla mitt i. Han var kanske yrkesförare men hade knappast någon yrkesstolthet.

Jag åkte vidare genom ytterligare några rondeller, en med en liggande röd jättetulpan i plåt och fortsatte ner mot Statoil. I korsningen när jag skulle svänga vänster håller jag på att bli överkörd nästa gång. En bilist kör ut från utfarten från köpcentrat. Han stannar dock halvvägs ut i vägen och jag kan passera. Tankar fullt på macken och köper en glass. Vem vet – det kanske är årets sista glass? Passar på att beundra en veteranmotorcykel av märket Triumph med danska skyltar.

På hojen igen och full fart mot Hässleholm. Jag har ju färskvaror i sadelväskan och det är varmt ute trots årstiden. Tar vägen mot Svalöv och fastnar direkt bakom en Skoda från Polen som föredrar vänsterfilen och parkerar sig där. Kanske en polack med engelskt påbrå? Kommer förbi till slut och fortsätter förbi Asmundtorp. Efter fartkameran vid vägen till Billeberga svänger jag vänster mot Svalöv. Det är en fin väg att köra, svänger lite och man ser långt. Efter en djup dalgång finns det en rastplats uppe på nästa krön. det står en vit skåpbil där. När jag närmar mig sätter den fart och passerar förbi stoppskylten utan att lätta på gasen. Jag är i kapp den accelererande skåpbilen efter bara 50 meter och kör om. Funderar på att ge något tecken för att visa min irritation över hans bristande respekt och trafikfarliga beteende men inser att han ändå inte kommer att förstå. Det är den tredje incidenten på bara ett fåtal mil.

Åker igenom Svalöv och deras stolthet – rondellen. Den har en beläggning som en tvättbräda och skymd sikt till vänster. Ingen kommer. Fortsätter färden mot Torrlösa. Möter en buss, en gul regionbuss modell större. Bakom den kommer en bil, en Ford tror jag som gör en vänstersväng framför mig in mot Hanksville Farm. Hyfsat långt avstånd men jag kunde inte se bilen bakom bussen. Undrar om bilisten såg mig innan han påbörjade svängen? Färden går genom Torrlösa och ner mot Bialitt. Jag njuter! Det är en särskild känsla att åka Harley. Kan inte beskriva den riktigt – det är bara läckert!

Svänger vänster vid Bialitt. Den som är tillräckligt gammal minns Lasse Holmqvist och svartvita TV-program från Bialitt. Måste varit i slutet på 50-talet eller i början på 60. Jag kör om en BMW och passerar två bilar till vid Emmaus innan jag når Ask. Det är riktig Harleyväg här. Man kan bränna på rätt så bra i långa svaga böjar. Jag har kört vägen tusentals gånger känns det som – både med motorcykel och bil. Strax är jag i Röstånga. Bilverkstaden som en kurskamrat och jag landade i med lånad Amazon vintern 1971/72 ligger kvar men verkar vara avsomnad. Frågan är om den nånsin hämtade sig efter att vi med blankslitna sommardäck missat bensinpumpen med millimeter tillgodo och brakat rakt in i entrédörren. Polispatrullen från Landskrona höll på att köra rakt in i vår bagagelucka på det glashala underlaget. Det blev förmodligen vår räddning tillsammans med våra blåa flygvapenuniformer när poliserna såg mellan fingrarna på vårt vansinnesfärd. Vi hade kört på tid från Landskrona till Herrevadskloster. Och det slutade, som sagt, i Röstånga Bilverkstad. Denna gång klarar jag dock svängen utan problem och åker snart genom det vackra Nackarp med sin boksskog. Så här års är det riktigt mörkt på serpentinvägen genom skogen. På våren när boken slår ut är ljust i den skira grönskan. En fantastiskt vacker väg vid alla årstider.

Motorcyklar kan vara irriterande för bilister...?

Jag är nu i ett område som alltid väcker minnen. Nackarp, Skäralid och sedan Ljungbyhed. För fyrtio år sedan åkte jag här för första gången. På väg till Ljungbyhed och Herrevadskloster. Inryckning för befälselev Carlsson. Början på en nästan trettioårig karriär i Flygvapnet som stridslednings- och luftbevakningsofficer (STRIL). Nu är flygflottiljen F 5, Kungl. Krigsflygskolan nerlagd. Ljudet av flygmaskiner som var ständigt närvarande har tystnat och byn Ljungbyhed är en ganska sorglig plats. Min motorcykelfärd går inte igenom själva byn utan jag passerar utanför och genom det genom Edvard Persson kända Spången – Kalle på Spången. Fortsätter i god fart och når snart riksväg 21. Stannar vid stoppet och tre bilar passerar. Jag svänger höger och fortsätter mot Perstorp.

Kommer strax ifatt de tre bilarna. Längst bak ligger en VW-buss med omfattande rostlagning. Här är 21:an en sk. 2-1 väg. En väh med vajerräcke i mitten och en enfilig körbana – det yttersta fattigdomsbeviset för svensk trafikpolitik. Ligger på behörigt avstånd bakom ”Folkan” i väntan på att vägen ska övergå i två filer. Efter en stund upptäcker föraren i VW-bussen min närvaro och drar sig något till höger i ett försök att signalera att jag kan klämma mig emellan honom och vajerräcket. Det beslutet tänker jag behålla själv. När vi kommer till det tvåfiliga vägavsnittet strax innan Perstorp tycks förarens synbara välvilja ha övergått till ovilja. Direkt när det blir tvåfiligt håller han dikt åt vänster, kör om den första bilen och går därefter in till höger. Själv har jag avvaktat och nu på börjar omkörning av den första bilen för att därefter köra om VW-bussen och till sist en Audi- Men döm om förvåning när jag bara är någon meter bakom VW:n denne plötsligt kastar sig ut i vänster filen, kör om Audin och sedan demonstrativt ligger kvar i vänsterfilen hela vägen till vägen återigen blir enfilig. En  motorcykelhatare? En förare som blev irriterad för att jag inte följde hans uppmaning att köra om när han ville? Jag slår av på farten och låter avståndet till denne märkliga bilförare öka. Noterar registreringsnumret i huvudet och kör igenom rondellen innan Perstorp. Håller behörigt avstånd genom hela byn. Det blir så småningom 70 och sedan 90. Ny 2-1 väg som denna gång inleds med tvåfiligt avsnitt. Jag drar på och nu har VW:n ingen chans att hänga med i accet. Jag kör om och håller rullen för att lägga avstånd mellan mig och den märkliga VW:n, kör om två bilar till och börjar minska på farten inför nästa bil och slutet på den tvåfiliga vägen. Då kommer VW:n som ett skott och klämmer sig emellan mig och framförvarande bil. Idiot! Jag bromsar. Jag hatar människor som utsätter mig för livsfara. Vem tror han att han är? Leker han polis eller tror han att jag är road av att leka med honom – med livet som insats? jag slår av på farten och låter honom fortsätta. Det är relativt långt till bakomvarande bilar så puttrar fram i 80 på sträckan där hastighetsbegränsningen är 100. Jag vill inte ha mer med den här idioten att göra och tänker stanna på nästa P-plats innan jag fortsätter hemåt.

Men precis innan P-platsen svänger VW:n höger in mot Ottvalla och vägen är åter fri för mig. Jag fortsätter mot Hässleholm och ser inte till en enda konstig bilförare till på den återstående sträckan hem. Det var ändå för många som tyckte att de kunde chansa, nonchalera eller provocera på denna motorcykeltur. Alldeles för många som tyckte att dem kunde leka med min säkerhet och utsätta mig för livsfara för att det ska vara acceptabelt. Även om någon eller alla dessa tyckte att det var jag som gjorde fel och även om det var så att gjorde fel så är det ändå inte acceptabelt att utsätta andra för livsfara – bara för att statuera exempel. Det är en en mycket märklig attityd bland allt fler trafikanter. Så till dig i VW:n, jag vet vad du heter, jag vet var du bor, vill jag bara säga – Fuck you!

Fast man ska ju strunta i sånt här – eländigt energisug. Jag överlevde denna gång och nu väntar goda vänner, matlagning och trevlig samvaro. Det har varit en rolig vecka faktiskt. Började med avstämningsmöte om Hässleholms Galakväll på måndagen. Hann vara med en knapp halvtimme innan jag sprang till styrelsemöte med NyföretagarCentrum. Fortsatte på tisdagen med möte med medlemmar i HessleCity. Öppettider, en ständigt återkommande fråga. Många synpunkter men ett steg framåt kom vi känns det som. På onsdagen var det bara vanligt jobb innan torsdagen stod för dörren. Strax efter två på eftermiddagen kliver jag in i Linnéskolans aula. Där har Renata Chlumska haft föreläsning för gymnasieelever. Nu ska jag hämta henne och låna henne mitt kontor några timmar innan vi ska äta middag på Cats tillsammans med några rotarianer. Renata ska sedan ha ännu en föreläsning i Röda Salongen. Det är utsålt. Dagen innan har jag fått veta att jag förväntas presentera kvällens arrangemang på scen och när det hela är över ska jag överräcka blommor och tacka. Ett hedersuppdrag med andra ord. Det ska bli kul.

Renata Chlumska får blommor efter ett spännande föredrag.

Jag inleder kvällen med att presentera syftet, pengar till Rotary Doctor´s, innan jag släpper fram Hans Danielsson som berättar om sina äventyr som läkare åt Rotary i Kenya och Nepal. Därefter kommer Renata. Första svenska kvinna på Mount Everest topp. Hon har också cyklat och paddlat runt hela USA. Mer än 400 dagar tog det. Hon fängslar publiken och bjuder på sig själv. När hennes berättelse är slut får hon blommor, stort tack och varma lyckönskningar för framtiden av mig. Kön är lång för autografer och köp av en dvd som Renata har om sitt äventyr i USA. Renata har gjort en god insats och är en intagande och lättsam person att samarbeta med.

Bosse