På Harley genom Europa, del 1

Hej!

Tänkte berätta om en resa på motorcykel genom Europa. Det hela tilldrog sig närmare bestämt 2003. Harley-Davidson firade 100-årsjubileum och det var fest både här och där runtom på klotet. Givetvis var det största och häftigaste arrangemanget i Milwaukee men vi tog oss till Barcelona som var lite närmare kan man säga.

Motorcyklarna packas inför Europaäventyret.

Motorcyklarna packas inför Europaäventyret.

Vi, det var min fru Berit på en Harley-Davidson Dyna T-Sport, kamraterna Ylva och Lars på en Road King och så jag själv på min Heritage Softail Classic från 1998 med Evo-motor. En ”riktig” Harley-Davidson kan man säga med motorn skruvad direkt i ramen och inga fjolliga balansaxlar och sådant strunt.
Ylva och Lars utgick från Simrishamn och Berit och jag själv ifrån Hässleholm. Samling i Trelleborg där vi tog nattfärjan till Travemünde.
Vi hade tittat hyfsat noga på kartan för att se vad som kunde vara lämpliga etapper. Alla planer sprack och första dagen loggade vi åttio mil och landade i Heidelberg. Lagom ömma i baken drack vi varsin öl och tog en promenad på stan. Det lilla vi hann se av Heidelberg var väldigt fint men åttio mil tog snart ut sin rätt och vi intog vårt nattläger.
Dag två på hojen bar oss mot Frankrike och vi landade så småningom i Colmar i området Alsace. Mitt emot stationen låg ett hotell och portiern lovade att bevaka våra cyklar hela natten. För säkerhets skull låste vi ihop alla tre hojarna med ABUS

Hoplåsta Harleys i Colmar

Hoplåsta Harleys i Colmar

kraftigaste kätting. Jag kan redan nu avslöja att vi inte råkade ut för några intermezzon med stöldförsök eller skadegörelse på våra motorcyklar under hela resan.

Vi fortsatte vår resa den tredje dagen men valde att inte fortsätta direkt mot Barcelona utan färden gick den korta sträckan ner till Mulhouse för ett besök på det fantastiska bilmuséet som en gång i tiden startades av bröderna Schlumpf. Här finns en fantastisk samling av gamla bilar, främst Bugatti. Numera är det ett nationellt museum i Frankrike. Efter besöket på Musée National de l’Automobile de Mulhouse fortsätter vi mot Schweiz och sedan åter in i Frankrike på Route Napoleon ner mot Provence för att slutligen nå Antibes. Jag har kört den sträckan en gång tidigare med bil. Att göra resan med motorcykel är något annat. Det är väl bara att erkänna att Heritagen inte är den ideala hojen att åka på i denna bergiga trakt med sina serpentinvägar. Dynan är betydligt smidigare att hantera och Lars Road King hade

På väg till Barcelona

På väg till Barcelona

också bättre chassi och bättre frigång som tillät honom att lägga ner mer i kurvorna. Ibland var det nästan så att jag fick stanna och backa för att komma runt de snävaste böjarna. Ducatis och andra sporthojar for förbi som getingar men alltid med en vänlig hälsning.

Till slut når vi Antibes, en favoritplats som vi besökt många gånger både före och efter denna tripp. Efter välbehövlig sömn tar vi hojarna nästa morgon och åker ner till Juan-les-Pins. Det är lättare att parkera med motorcykel än med bil och vi kan ställa våra tre cyklar direkt på strandpromenaden. Några korta kliv och vi är nere i sanden. De första vi ser är familjen Svensson. Kamrater som vi träffat många somrar i just Antibes. Världen är liten. Vi bestämmer att ses på kvällen och grilla.
Efter sol och bad beger vi oss mot Nice. Ett besök i Harley-butiken står på schemat. Alltid roligt att köpa någon del till hojen eller en souvenirtröja med butiksnamnet på när man är i olika länder. Vägen tillbaka mot Antibes sker i rusningstrafik. Promenade de Anglais är fullsmockad med bilar. Små j-vla Renault, Peugeot och Citroën i fem filer. Trots Harleyns storlek kan jag ganska enkelt kryssa mellan filer och bilar på äkta franskt manér. Men ibland blir det stopp och plötsligt ser jag att Berit reagerar. Bilen bakom henne har stött till hennes bakskärm. Det syns inget på skärmen och damen bakom ratten fortsätter oberört att bättra på makeupen. Dessa fransoser! Vi fortsätter mot Antibes. Vägarna är bekanta, vi har kört här många gånger fast med bil. Vi passerar Nice flygplats, Cagnes sur Mer och Casino-butiken i Villeneuve-Loubet med de konstiga husen. Vidare på strandvägen, Bord du Mer mot floden Braque och Camp du Pylone där Svenssons residerar denna sommar.
Väl framme parkerar vi motorcyklarna och sitter ner på en bänk vid receptionen en stund. Ylva gråter.
-Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, säger hon. Resan genom Nice rusningstrafik blev lite för mycket med bilar bara några få centimeter vid sidan om och ibland i farter som är ganska höga. Själv tänkte jag inte så noga på det efter flera somrar i dessa trakter då vi åkt runt mycket med bil och väl på något sätt kommit in i det franska tempot. Jag lovar att ta det lite lugnare framöver.

Resten av kvällen förlöper lugnt i Svenssons värdskap och efter en god nattsömn packar vi våra motorcyklar för att resa vidare mot Cap dÁdge som ligger västerut i området Camargue inte långt från spanska gränsen.
Vi har bara åkt en kort bit på motorvägen från Antibes och bort till Cannes, denna mytomsusade plats med sin filmfestival, sitt Hotel Carlton och alla kändisarna, när det händer.
Det smäller till och motorcykeln studsar till. Inte särskilt dramatiskt. En gammal VW Golf har passerat, passerat väldigt nära mig. För nära. Han har touchat mig och kopplingshandtaget är avslaget inne vid styret och min vänstra fotplatta ser mer ut som ett litet dragspel än som något man vilar foten på. Det är närmare trettioåtta grader varmt ute så jag har kör i jeans och vanliga skor.
Jag gasar på och får på något sätt den äldre mannen i Golfen att stanna vid sidan. Själv bromsar jag försiktigt min motorcykel till den stannar med motorstopp. Jag har ju ingen koppling och att hitta friläge utan det i denna stressade situation är mer än vad jag klarar av. Jag blir stående med cirka trehundrafemtio kilo motorcykel mitt i högerfilen. Inte en chans att rubba den pjäsen innan ett friläge har hittats.
Långtradarens signalhorn ljuder ihärdigt innan föraren lyckas väja. Han vet ju inte vad som hänt sekunderna innan. Jag slänger handskarna på sadeln och skäller på alla språk jag kan och några till. Min fru och mina kamrater är mer chockade än jag själv. De har ju sett hela händelsen, jag är bara förbannad och har inte insett att jag just lurat döden två gånger inom loppet av någon minut.

Det tar mindre än tjugo minuter efter att jag ringt SOS International i Köpenhamn innan motorvägsmyndigheten (minns inte vad den heter), polisen och bärgare är på plats. Högerfilen spärras av och min motorcykel bärgas. Efter ett besök på den lokala polisstationen där alla papper fylls i åker vi vidare med bärgaren till Mougins, en by rakt norr om Cannes. Här bodde Tore Wretman på sin tid och den välkände franska kocken Roger Vergé har drivit Michelinkrog här. Kanske gör han det än? Här finns också en auktoriserad Harley-verkstad (fanns i alla fall 2003) och medan min Heritage lagas äter vi lunch. Två timmar senare rullar vi vidare mot Cap dÁdge.

Pitstop på väg mot spanska gränsen. Berit är glad, kanske lättad efter intermezzot utanför Cannes?

Pitstop på väg mot spanska gränsen. Berit är glad, kanske lättad efter intermezzot utanför Cannes?

I Cap dÁdge har vi bokat hotellrum i förväg. Vi har också ringt och sagt att vi ska bli sena pga intermezzot på motorvägen. Längs hela sträckan ser vi andra Harley-åkare. På varenda mack står stora gäng. Alla tutar och vinkar längs vägen. Vi ska alla till Harley-Davidsons 100-årsjubileum.
Väl framme på hotellet tycker Ylva och Lars att det varit spännande nog denna dag och drar sig tillbaka till sitt rum. Kanske var det bara en ursäkt för att de var kärlekskranka efter att Ylva suttit och kramat Lars hela dagen på bågen?
Berit och jag tar i alla fall en liten promenad i jakt på en krog. Vi hittar snart en välfylld sådan men lyckas att få ett bord. Vi serveras den bästa musselsoppa eller casserol jag jag någonsin smakat. Efteråt får vi en himmelsk cremé brulée. Vi har delat en flaska vin – det är vi värda efter denna händelsrika dag tycker vi.

Fortsättning följer.

Se upp för alla bilister – särkilt professorer i spanska!

Bosse

Den där rutan…

Anledningen till att jag var ute och ”gled” häromdagen, då jag nästan blev överkörd av en butter ung dam i rondellen vis Grönängsplan, var att jag varit på Probike i Helsingborg för att provköra deras Street Glide med en 7″ ruta. Hojen är precis som min fast med den nya 103 cui motorn istället för min ”ynkliga” 96 cui. Mer pulver alltså. Kan inte säga att jag märkte någon större skillnad faktiskt – lite kanske?
Fast sadeln var bättre än min, bekvämare med bättre svankstöd – nice. Kan tänka mig att byta faktiskt. Men först ska ju den spruckna rutan bytas ut.

Sjutumsruta – lätt turbulens!

Som sagt, 7″-rutan provkördes. Från Probike, ut på motorvägen, full rulle mot Hyllinge, runt i rondellen där och så tillbaka. Testade olika hastigheter, 90, 110, 120, 140 och lite till (aja baja). Inte jättemycket turbulens men en del skakningar i hjälmen. Det kan man stå ut med i några få kilometer men ska man åka långt blir det jobbigt.
Bestämde mig för att beställa den högre varianten på samma tema. Den är 10″ och ”tillknycklad” på samma sätt som 7-tummaren. Ska bli spännande att se om det fungerar tillfredsställande eller om man kastat dryga tvåtusen surt förvärvade slantar i sjön?
Återkommer med rapport när den nya rutan är på plats.

Tydingesjön – första sillamackan i år
Tog en tripp till Tydinge-sjön igår kväll tillsammans med hustrun som körde på sin lila (Purple Concord) Harley-Davidson Dyna Super Glide T-Sport, årsmodell 2001. Tror att det är den enda T-sporten i den färgen som finns i Sverige. Totalt lär det ha registrerats 35 st totalt i landet. Riktigt go hoj att köra. Absolut ingen ”damhoj” – vad det nu skulle vara?
Vi kom sent och många var redan på väg hem. Väl där sprang vi på Staffan, som varit mekaniker på Oves Motor och i Helsingborg. Mötte också en gammal medlem i Black Mountains Chapter, saligen avsomnat chapter som jag var med och startade i början av 2000-talet. Denne man (som jag tyvärr tappat bort namnet på) har övergivit Harley till förmån för Victory. Hm, funderar själv på att åka till Bromölla i morgon då det är Victory-dag hos Claessons Motor. Kan ju alltid vara kul att testa…
Trist var en västförsedd uppgörelse där någon fick en smäll och en spark. Har inte sett dylika element vid Tydingesjöns tisdagsträffar tidigare och hoppas att de uteblir i framtiden. Annars dör nog snart en mångårig tradition ut.
Sillmackan var i alla fall god och solen sken på både onda och goda – mest på oss goda 🙂

Hoppas på fint väder i helgen!

Bosse

Open House på HD

Våren tog en paus lagom till det var dags för Open House på Probike i Helsingborg. Efter att veckan inletts med strålande väder och försommarvärme förbyttes helgen till någon enstaka grad och isande vindar. Typiskt när det är provkörningshelg hos Harley-Davidson i Helsingborg!
Jag hade ju tänkt att ta en provtur på en av Probikes provkörningshojar av samma modell som min egen men med den tidigare nämnda rutan (se bild). En titt på termometern avgjorde saken. Jag beslutade att ta bilen till Helsingborg för en titt. ”Provkörning” av rutan får vänta till våren har återvänt.

Vindavisande ruta?

Harley-trucken var på plats och en lång rad motorcyklar stod på linje och väntade på att få bli provkörda. Kön var inte lång! Inne i butiken var det mesta sig likt men med lite mer folk än vanligt. Representanter för HOG (Harley Owners Group) och HDCS (Harley-Davidson Club Sweden) fanns också på plats för att värva medlemmar. Själv är jag med i bägge klubbarna men numera en väldigt passiv medlem. Tidigare har jag varit Editor (informationsansvarig) och sekreterare i HOG Malmoe Chapter. Var också med och startade HOG Black Mountains Chapter och fungerade som Director (ordförande) där tills chaptert flyttades till Växjö. Nu för tiden är jag inte medlem i något chapter men väl sk Life Member i HOG och också, som sagt medlem i HDCS.

Hos Probike i Helsingborg finns en, i mitt tycke, fantastiskt läcker Harley-Davidson CVO Ultra Classic Electra Glide i citrongul (Crystal Citron & Diamond Dust/Big City Lights Graphics) lack. CVO är Harley-Davidsons Custom-program och betyder Custom Vehicle Operation och kom till 1999. Hojarna byggs med omsorg och har all tänkbar utrustning inklusive GPS-navigering. Just det här exemplaret har en 110 cubic inches motor (1802 kubik) och väger 404 kg.

Det finns en hel del andra hojar hos Probike. På andra våningen hittar man begagnade maskiner i långa rader. Det är bara att välja, det finns något för alla smaker. Jag fortsätter dock min rundvandring på nedre plan och spanar in Harleys nykomling Dyna Switch Back, ett försök till kompromiss. Switch Back är byggd på Dyna-chassit och Harley själva säger att du ena dagen kan åka touring och nästa dag åka ”power cruiser”. Väskor och ruta är enkelt avtagbara vilket ska medge att du kan få en ”cleen” hoj när du inte vill ha packning med dig. Utseendemässigt tycker jag dock att den här modellen ser ut som en kompromiss mer än varken en touring- eller customhoj. Tror att väskorna är för små för touring men det är klart att man kan, som alltid med Harley, komplettera med en löstagbar sissy för passageraren och på ryggstödet kan man ju dessutom hänga en extra väska om man kopplat på en pakethållare. Allt finns att köpa till en Harley.

Custom-looken är jag inte heller helt bekväm med. Switch Back har ett kohuvud och djup skärm fram. Det får hojen att se tung ut. Bättre då att köpa två cyklar – en touring och en custom, eller…?

Sportster 72

En annan ny modell för året är Sportster 72. Efter succén med Sportster 48, som för övrigt är en riktig läckerbit och superkul att köra, arbetar Harley vidare på familjen Sportster med denna 70-talsinspirerade motorcykel i tidsenlig flakelack, apehangers och smalt framhjul. Har ingen aning om hur den är att köra men en nostalgikick ger den i alla fall.

Harley-Davidson spottar ut modeller i en takt så de inte ens hinner få med dem i katalogen för 2012. Sportster 72 finns inte med och inte heller Softail Slim, en bobbad Softail. Den har 103 cc (1690 kubik) luftkyld V-twinmotor liksom de flesta av Harleys motorcyklar. Det är Sportster som har andra motorer liksom V-Rod. Den senare har ju vattenkyld motor utvecklad i samarbete med Porsche medan Sportster säljs med 883 kubiksmotor eller 1200 kubik, bägge lyftkylda V-motorer.

Någon provkörning blev det som sagt inte. Vädergudarna ville annat. Nu återstår att vänta in våren, omgång 2.
Då blir det åter dags att rulla ut Street Gliden, fixa rutan, ge sig ut på vägarna och känna vinden i ansiktet.

/Bosse