Jag vaknade en morgon

Hej!

När jag vaknade i morse konstaterade jag att jag inte var död. Det var på något sätt hoppingivande trots att jag kände smärta i axlarna och att ögonen inte riktigt hade vaknat lika mycket som jag själv. Dessutom hade kudden varit aggressiv och ställt till det ordentligt med de få hårstrån som fortfarande envisas med att häcka på min skalle. Om jag hade varit död är jag säker på att jag bara vänt mig om och sovit vidare till en lämpligare tidpunkt att vakna.
Jag tror det var Björn Skifs som en gång sa att ”om man vaknar en morgon och inte har ont någonstans är man förmodligen död”. Jag har tagit fasta på det och då känns det just hoppingivande när man vaknar och har lite ont någonstans. För en vacker morgon någon gång i framtiden vaknar man sannolikt och har inte ont någonstans och då kanske man är död. Jag finner det troligt att då är det inte lönt att stiga upp den dagen.

Men idag var jag alltså inte död så nu har jag stigit upp, kammat testarna, lipat åt den dumma kudden och börjat leva en dag till.

Visst kan drömmar vara underligt ologiska?

Bosse

Kontorsfritt

Drabbades av ett ”gupp på vägen” och har varit ”indisponibel” några dagar. Sådant ger tid till eftertanke. När livet börjar wobbla pga för många fokuspunkter, när inget blir riktigt 100 så måste man prioritera om, fokusera på det viktiga och kanske också välja bort några saker (även om de också känns viktiga).

Där står jag just nu. Drabbades av ohälsa men försöker att se det positiva i det. En chans att åter få en bättre struktur på livet. Vad är viktigast? Svaret är givet för mig. Familjen! Min fru som funnits vid min sida i mer än 30 år. Mina barn som skänker kärlek, glädje och framtidstro.
Hälsan, utan den kan man ju ändå inte prioritera och i värsta fall inte ens ingå i ett sammanhang överhuvudtaget. Så den är givetvis en förutsättning och jag har en ”skyldighet” att ta vara på den både mot mig själv och mot min familj. Resten är prioritet två, det är lätt att glömma det när man springer i ekorrhjulet och ska försöka göra gott mot allt och alla.

Nu har jag inte satt min fot på kontoret på snart en vecka och till min förvåning så är det både solsken och regn, tidningen kommer i brevlådan och det mesta tycks fungera som vanligt – JAG ÄR INTE OUMBÄRLIG!
Fast det har jag egentligen aldrig trott. Jag brukar säga att den som tror sig vara oumbärlig ska ta en promenad på kyrkogården – där ligger en hel drös oumbärliga människor. Eller som en överlevande från flygkraschen i Anderna sa när han återvände till sitt hem efter att ha varit betraktad som död.
-”Vad händer när man dör? Inte ett skit, allt fortsätter som tidigare, grannen klipper gräset som vanligt, hunden skäller på brevbäraren, osv.”

Varför skulle det vara annorlunda om jag är borta från kontoret några dagar? Nu tar jag ledigt några dagar till och njuter av solen som skiner just nu!

Hoppas ni som jag känner er behövda men inte oumbärliga!

Bosse