Svensk undfallenhet är pinsam

Vår svenska statsminister fördömer den dansk/svenska provokatören Paludans koranbränning utanför turkiska ambassaden i Stockholm. I Turkiet rasar den despotiske presidenten Erdoğan och möten med svenska ministrar ställs in på löpande band i den fortsatta förhalningen av Finlands och Sveriges anslutning till NATO.
Paludan är i mitt tycke en fjant som använder svensk lagstiftning avseende yttrandefrihet för att provocera och sabotera. Av statsmän borde hans agerande mötas med en axelryckning för att han är just en fjant.

Erdoğan å andra sidan är en skrupelfri narcissist som använder hela NATO-organisationen för egna inrikespolitiska syften.
Tror att de flesta vanliga västerländska människor är överens om de två herrarnas ynklighet. Jag är osäker på om lika många håller med mig om den svenska regeringens (och den tidigare) pinsamma undfallenhet mot Turkiet. När den svenska flaggan bränns och en för mig okänd turk talar om bristande mänskliga rättigheter och yttrandefrihet i Sverige har statsministern inget att säga. Han lägger huvudet på sned, bugar och bockar för Erdoğan i ivern att bli godkänd för medlemskap i NATO.

Jag är förvisso helt för att Sverige ska ingå i NATO. 28 länder har ratificerat vårt medlemskap. Ungern och Turkiet återstår. Ungern säger sig godkänna oss om någon månad men Erdoğan fortsätter obstruera och försöker pressa ut mesta möjliga inrikespolitiska fördelar. Han må tycka vad han vill om svensk politik men hans krav har inget med NATO och vår medlemsprocess att göra. Därför är det förvånande att han får hållas. Att en gubbe i ett land kan hålla hela NATO gisslan är ett svaghetstecken för organisationen.

Det är min uppfattning att Sverige nu ska byta taktik i relationen med Turkiet. Lägg relationen på is. Kanske ska vi ta hem ambassadören eller i alla fall någon högre tjänsteman på ambassaden i Ankara. Ställ in planerade möten på svenskt initiativ och ge Erdoğan och hans land det man brukar kalla tyst behandling tillsvidare.
Nu är det dags för NATO och inte minst USA att agera mot Turkiet och sätta hårt mot hårt. Den undfallande taktiken som precis som i relationer till Ryssland så många gånger har visat sig overksam bör överges och istället ersättas av stenhårda krav och orubblig integritet.

Ett historiskt exempel är John F Kennedys möte med den ryska presidenten Chrusjtjov 1961 i Wien, The Vienna Summit. Här var Kennedy tillmötesgående, rent av undfallande och det resulterade i att Chrusjtjov 1962 tog ytterligare ett steg framåt i sina planer med medeldistansrobotar på Castros Kuba. Kennedy hade dock lärt sig en läxa i Wien och satte ner foten och fick därmed dåvarande Sovjetunionen att backa. Ett tydligt språk har visat sig avgörande i relationen med såväl Ryssland som sannolikt också med Turkiet.

Det är enligt mig nu dags för Sverige att sitta still i båten och inte låta Erdoğan sätta agendan. Vår inbjudan till NATO ligger fast. Den garanterar ökat säkerhetspolitiskt skydd för vårt land. Det ligger lika mycket i NATO:s intresse att Sverige blir fullvärdiga medlemmar som det är viktigt för oss. Erdoğan och hans lättkränkta turkiska folk förtjänar inte mer fjäskande och undfallenhet. Räta på ryggen Kristersson, Pål Jonson och Billström. Det finns ingen anledning att kröka rygg för en despot som Erdoğan.

Den svenska undfallenheten har blivit påfallande pinsam.

/Bosse