After Dark – inte så ljusskyggt.

Hej!

Besökte Stockholm häromveckan. Ett av syftena var att gå på anrika Hamburger Börs och se After Dark. Det är inte första gången man ser dom, transorna från 70-talet. Ja, det är väl bara Christer Lindarw som övervintrat från 70-talet. Resten av ensemblen har föryngrats genom åren. Men shownumren känns som favoriter i repris i stora stycken.
Hamburger Börs på Jacobs gata alldeles intill Operan i Stockholm har varit på dekis en längre tid enligt Lindarw men nu är det minsann ordning på torpet igen när After Dark återtagit scenen, tycker rikstransan.

Vi var slarviga när vi bokade detta, 595:- kostade biljetterna, per person. Inget ingick insåg vi sedan och krognotan belöper sig på ungefär 3.000:- för två personer. Då får vi lite sill till förrätt, en snaps och en öl. Berit valde torskrygg till varmrätt men jag kände mig manlig och valde helstekt ryggbiff. In på tallriken kommer en två centimeter tjock skiva av något material. Bästa användningssätt: gör tre hål på lämplig plats och ta en salladslök eller liknande så har du en utmärkt flip-flopsandal. Ganska exklusiv – 1.500 spänn! Desserten har jag redan glömt, inget att skriva om med andra ord. Nej, man besöker inte Hamburger Börs för matens skull. Men showen då?

Ja, den har sina ljusglimtar men däremellan är känns det mest som gammal skåpmat för beundrare av Christer Lindarw. Numret ”This is my life”, ett statement från en transvestit är väl inget som undgått någon under de dryga fyrtio år som dragshow har varit mer eller mindre rumsrent i Sverige. Ett slag för de homosexuellas rättigheter är inte heller det så showmässigt, hur angeläget det än må vara.
Ett burlesknummer lyser upp i ”the darkness” annars är det relativt tunt. Årets nytillskott, bimbon Babsan, går runt bland borden och gör sig lustig på publikens bekostnad. Publiken består av busslaster från landsbygden som i sina rutiga skjortor står i bjärt kontrast till artisternas paljetter. Babsan passar på att likna en av herrarna i storrutig skjorta vid en Hästensäng. Förvisso fanns det en point i det men den utsatte såg måttligt förtjust ut över uppmärksamheten.

Efter showen vandrar vi hemåt mot vårt hotell fyratusen kronor fattigare men knappast rikare på upplevelser. Sammantaget betyg blir en begagnad nätstrumpa, något bedagad och med en maska.

Bättre då att se Allt eller inget på Hässleholm Kulturhus.

Bosse

Tyvärr inga bilder till denna blogg!

Den har inte allt – men det mesta.

Hej!

Hässleholm får ofta kritik för att ”det händer inget” eller ”här finns inget att göra”. Det är en sanning med modifikation. Förra veckan hände en hel del positivt men så klart också någon minuspost. Det senare får jag återkomma till.

Fish & Chips och en öl på Bishops Arms

I fredags var det dags för snabbyggda Bishops Arms att slå upp portarna för hässleholmarna. Särskilt inbjudna fick se den nybyggda puben på Första Avenyen. Här finns det hundratals ölsorter att välja på och ännu fler whiskysorter. Dock ett mindre utbud av vin men det är väl öl man förväntas dricka på en pub. På Bishops Arms ska man inte ha högljudd musik utan mötet mellan människor ska komma i första hand. Man ska kunna prata med varandra, även om man passerat femtioårsstrecket.

En liten pubmeny finns också så att den hungrige ska kunna stilla sitt sug. På fredagens invigning serverades alla en och samma rätt. Alls inget fel på den. I söndags valde hustrun och jag själv att återvända och inta söndagsmiddag på puben efter ett prövande besök på nya IKEA i Älmhult.
Vi valde varsin Fish & Chips, en engelsk klassiker. Fisk och pommes frites smakade utmärkt. Rätten görs på kolja och serveras i ”tidningspapper”, precis som det ska vara. Själv valde jag en Brooklyn Lager att dricka till medan hustrun fick en Bombardier som måltidsdryck. Tack vare Facebook anslöt ganska snart goda vänner och gjorde oss sällskap.
Intresset från andra gäster var också gott på söndagen. Det kom folk hela tiden och man kan bara hoppas att intresset håller i sig.

Söndagens eskapader hade föregåtts av premiären på Allt eller inget, ”the Full Monty”, en musikal av Terrence McNally och David Yasbeck. Musikalen har visats på scener över hela världen och också gjorts som film.
Storyn handlar om några arbetslösa industriarbetare som kommer på idén att göra en stripshow á la Chippendales och de förvecklingar som de drabbas av på vägen till premiärdagen.
Uppsättningen i Hässleholm, regisserad av Bengt Larsson och Billy Nilsson, är en utmärkt underhållning med överlag goda prestationer av aktörerna. Föreställningen är drygt tre timmar med paus och ska man ha någon kritik så skulle det vara att en begravningsscen skulle kunna tas bort. Personligen tycker jag att den egentligen inte för handlingen framåt utan snarare drar ner tempot något. Men som sagt, en mycket sevärd uppsättning som lockade till många skratt. Tidningen Norra Skåne kallar premiären för en fullträff och ger fem lejon (eller vad det är för figur?) i dagens tidning. Allt är ju relativt och Allt eller inget på Hässleholm Kulturhus är verkligen sevärd men når inte Broadway-klass vilket är lätt att förstå. Så det får bli fyra och halv starka herrkalsonger i omdöme från min sida.

Allt eller inget visas till den 16 december

Uppsättningen har föregåtts av en hätsk debatt bland kultureliten i Hässleholm men bl a uppmaningar att bojkotta musikalen. På lördagens premiär fanns också en och annan tom stol i Röda salongen. Ryktet säger att ca 2.500 biljetter av knappt 10.000 är sålda. Jag hoppas att publiken besinnar sig och tar tillfället i akt att se en utmärkt musikal i Hässleholm. Kultursnobbarna och de som vill göra politik av allt kan ju avstå och kolla något av reklamkanalernas tävlingsprogram istället, gäsp!

Köp en biljett och njut av underbar spelglädje på kulturhuset i Hässleholm!

Bosse