Samhälle

2022 – ett år går i graven

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Detta är en rysligt lång text – om du skrollar längst ner slipper du läsa allt och kan bara ta till dig av en kort och hurtig nyårshälsning.

Efter att ha kämpat oss igenom två år av pandemi mötte vi 2022 med viss tillförsikt även om en rysk skugga hängde över oss. Och våra värsta farhågor besannades den 24 februari när Ryssland startade ett fullskaligt krig mot Ukraina.

Men livet går som bekant vidare för de av oss som får vara med ännu en tid. Så året som nu är till ända har, som många tidigare år präglats av både toppar och dalar. Sammantaget kommer dock året 2022 gå till historien som ett av de sämre på mycket länge.
Konflikthärdarna hopar sig runtom i världen och tycks krypa allt närmare vårt eget hörn här uppe i Norden. Hemma i Sverige ser det heller inte så ljust ut även om några nära förestående krigshot inte tycks föreligga. Låt oss hoppas det förblir så.

Men vårt svenska samhälle visar upp allt fler sprickor i den tidigare så välputsade fasaden.
Från att ha varit ett tryggt samhälle med hög välfärd på alla plan har Sverige rasat ner i rankingen och nu känns det nästan som fritt fall. Okej allt detta har såklart inte skett under det senaste året. Det handlar snarare om decennier men 2022 har uppvisat många oroande händelser.

Elpriserna är inte bara höga, de är idiotiska utan någon egentlig förankring i vad det kostar att få fram strömmen till två hål i väggen. Matpriserna skenar och folk har inte råd att köra till jobbet för bensin- och dieselpriserna är lika tokiga som elpriset. Nu skenar inflationen och drar räntorna med sig upp, upp, upp. Allt fler politiker skyller alltsammans på Putin och kriget i Ukraina men jag tror sanningen till stor del snarare är usel förvaltning och oskicklig ledning under lång tid här i Sverige men också i andra västeuropeiska länder.

Nu har vi efter åtta års socialistiskt regeringsinnehav fått en borgerlig regering. Den har dock fått en skakig start för att uttrycka det milt. Mitt intryck är att de närmast är lite förvånade över att de lyckades bilda regering och nu famlar i mörkret lite för att se om de någorlunda kan uppfylla alla de löften som avgivits inför valet. De är ju inte så att de fyra partier som är inblandade är överens om hur det hela ska gå till. Inte ens de tre partier som utgör regeringen är samstämmiga och det fjärde partiet, Sverigedemokraterna är därtill de största av de fyra och kräver därför stort inflytande. Ingen enkel ekvation att få ihop.

En ytterligare faktor som gör det hela trögt är det faktum att trots att dessa fyra partier klassas som borgerliga i själva verket är en något mer konservativ version av socialdemokratin som är stadigt förankrad i såväl den svenska politiska själen som i en övervägande delen av den svenska folksjälen. Lite bryskt uttryckt kan man säga att de förändringar som en borgerlig regering vill göra jämfört med en socialistisk är grader i helvetet. Den förvaltningsmodell vi alltjämt driver i Sverige, sprungen ur Axel Oxenstierna lämnar lite utrymme för radikala grepp. Oxenstierna la grunderna för 1634 års svenska regeringsform som till stora delar är styrande än idag. Exempelvis har vi än idag i princip samma länsindelning som vid den tiden. Det ger oss ju också tjugoen regioner med lika många ledningar som t ex ska ge likvärdig vård i hela landet. Det går ju sådär. I Danmark har man en ledning för vården på hälften så många invånare som Sverige. Vi har alltså tjugoen – smaka på den.

Dock kan man konstatera att Oxenstierna redan på sin tid hade insikten om hur det är ställt med statsledning i många fall. Hans mest berömda citat lyder nämligen ”Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs?”
Som lekman och sk vanlig medborgare kan man inte sällan fråga sig just det. Hur lite förstånd finns det hos våra politiska företrädare? Ofta frågar man sig hur svårt det kan vara?
Får ofta känslan att svenska politiker (kanske gäller många västerländska generellt) ofta lever efter principerna jag avvaktar kraftfullt och om jag skiter i det tillräckligt länge så löser det sig självt.

Det är mycket i det svenska samhället som fungerar dåligt eller inte alls. Det är i stort som smått. Förvisso är jag för att individen i allt väsentligt ska styra sitt liv själv men på samma gång lever vi ju tillsammans i just samhällen där sam är den springande punkten. Om man som individ då inte kan samsas med majoriteten blir det problem. Om samhället heller inte kan leverera det som brukar kallas samhällskontraktet, dvs det vi som skattebetalare betalar för blir det också problem. De yttrar sig för eller senare i motsättningar mellan olika grupperingar inom samma begränsade yta, en by, en stad, en kommun, en region, ett land eller en geografiskt avgränsad yta. Oavsett vilken begränsning vi pratar om måste de finnas en kompromissvilja likväl som en viss förmåga till anpassning och hänsynstagande om vi talar om mer än en ensam individ.

Det leder oss in på ett stort misstag vi gjort i Sverige. Vi öppnade vårt lands gränser för en invandring som saknar motstycke i Europa i modern tid. Långt fler människor sökte sig av olika skäl till Sverige under kort tid. Vi klarade helt enkelt inte att integrera många av dessa och brottas nu inte bara med kostnader som per capita är alltför höga utan också parallellsamhällen och en kriminalitet som vi tappat kontrollen över. Inte nog med det för trots bland Europas högsta skatter räcker resurserna inte till för att ge vård, omsorg, skola och trygghet för hela samhället. Vi är helt enkelt för få som bidrar med skatter för att det ska räcka till alla de som ska ta del av den svenska välfärden. Många uppfattar att samhällskontraktet inte uppfylls och vi är alltför många inom en begränsad yta som inte har samsyn om hur vi bör interagera med varandra. Vi har tussat ihop vitt skilda kulturer alltför snabbt och varit okunniga om hur människor i allmänhet är funtade.

Men allt kan såklart inte skyllas på en okontrollerad invandring utan det finns andra förödande misstag som våra politiker begått de senaste decennierna. T ex har vi en dåligt rustad och gles poliskår därtill tyngd av den svenska omfattande byråkratin. I många fall heller inte mentalt beredd på vilken verklighet den enskilde polismannen ställs inför i dagens svenska samhälle. Vi har minst antal poliser men flest antal dödsskjutningar per capita i Europa. Det som förr kallades ”den hederlige tjuven” finns knappast längre. Dagens kriminella är definitivt inte i närheten av hederlighet utan istället kallblodiga mördare i många fall. Polisens våldsmonopol kan man heller inte hävda fullt ut längre. Det saknas helt enkelt rätt utbildat manskap och utrustningen är inte heller tillräcklig.
Organisatoriskt är man också handikappad med mycket administration som tar poliser från gatan till skrivbordet och en del rekryteringar på ledningsnivå som kan ifrågasättas.

Den svenska skolan, inte helt felaktigt ibland kallad flumskolan ger heller inte de resultat man kan önska. Det är gott och väl att ge extra resurser till svaga elever men kravlöshet ger heller inga stjärnor som kan leda och föra framtidens samhällsutveckling i rätt riktning. I en nordskånsk kommun klarade inte hälften av eleverna i sjätte klass godkända betyg. Vad ska det bli av dessa unga människor? Hur ska de bli självförsörjande och kunna bidra till våra gemensamma framtid? Lärarnas auktoritet plockades av dem någon gång på 70-talet för numera vara obefintlig. Vi fick Palmes och Alva Myrdals skola. Det är eleverna och deras ibland föga samarbetsvilliga föräldrar som utgör auktoritet i skolan.

Förvisso hade Sveriges militära försvar åderlåtits ända sedan 70-talet men med början på 90-talet började en mer omfattande skrotning av hela det svenska totalförsvaret. Den eviga freden är här visste politiker i alla läger att basunera ut. Personal avvecklades, förband lades ner, materiel skrotades eller skänktes till mer framsynta länder. Långt ifrån alla bedömare trodde att detta var den rätta vägen och det skulle visa sig ganska snart att det inte var det heller. Det blev pinsamt uppenbart också för den politiska ledningen under pandemin 2020 och 2021 att det hade varit bra med åtminstone en del av de beredskapslager vi skotade under 90- och början på 2000-talet. Nu 2022 har insikten om att även ett militärt försvar är av nöden. Putins anfallskrig i Ukraina har väckt den slumrande politikerkåren först nu trots att de flesta med enkelhet kunnat se vad som skulle komma redan för tio år sedan och definitivt 2014. Efter att förre försvarsministern Hultqvist (S) så sent som hösten 2021 dyrt och heligt lovat att Sverige minsann aldrig skulle gå med i NATO, i alla fall inte på hans vakt så gjorde han tidigt 2022 en politisk helomvändning åt höger kan man kanske säga (alla som gjort lumpen vet att annars görs helomvändningar i exercisen alltid åt vänster). Nu väntar Sverige tillsammans med Finland på att Erdogan i Turkiet ska gå med på att ratificera våra länders ansökningar. Ett politiskt rävspel som ter sig uselt för varje anständig människa.

Ja, så då till sorgebarnet energiförsörjning. Det hänger ju till del ihop med Putins agenda. Han har lyckats binda upp svansen på inte minst Tyskland. Vi å andra sidan har kopplat ihop vårt till för bara några år sedan robusta nära nog helt fossilfria elsystem med resten av Europa och därefter monterat sönder vårt system. Av 12 kärnkraftsreaktorer har vi stängt ner 6 stycken fullt fungerande i förtid och ska istället förlita oss på att det blåser tillräckligt hela tiden. Därtill styrs våra priser inte av produktionskostnader utan av en elbörs som gått bananas när el köps och säljs till dagspriser.
Svenska hushåll och inte minst landets mindre företag går på knäna eller i värsta fall i konkurs. Det innebär att människor mister sina jobb, får gå från hus och hem och investeringar bromsas eller uteblir. Några snabba och effektiva åtgärder från politiskt håll är inte att vänta trots att den nytillträdda regeringen var nära nog övertydlig i sin retorik under valrörelsen. Paradigmskifte utlovades, snabba åtgärder och kraftfulla lösningar fanns runt hörnet. Det som väntar är en avslagen senkommen socialdemokratisk variant. Samla in ännu högre skatter, administrera bort en ansenlig del och dela ut några allmosor till hushållen. Företagen ges möjlighet att skjuta upp skatter och avgifter, dvs bygga upp skulder till staten.
Ett effektivare sätt hade varit att justera skatter på energi. Det hade gett en snabb och direkt inverkan på människors plånbok och företagens kassor. Nu försvarar sig politikerna med att då skulle vi okunniga medborgare direkt börja slösa med el och då kan systemet braka ihop. Nu tror inte jag att folk i allmänhet är så korkade. Men hursomhelst med det så får vi nu i stället räkna med konkurser och hushåll som inte kan betala. I slutänden kommer staten sannolikt att få betala ett högre pris för det än vad sänkta skatter skulle kosta. Hur svårt kan det vara?
Slutsatsen blir att också en borgerlig regering i Sverige för en mer eller mindre socialdemokratisk politik, dvs man håller skattetrycket uppe och begränsar därmed såväl individens som företagens valfrihet. Den svenska folksjälen i allmänhet och politikernas i synnerhet är så kraftigt marinerad i socialdemokrati att det inte finns intellektuellt utrymme för tänkande utanför den socialistiska rågången. Det är förödande för det svenska samhället som ju inte längre står inför efterkrigstidens utmaningar utan helt andra svårigheter. I en globaliserad värld med helt andra synsätt från en inte oansenlig del av befolkningen måste statsledningen kunna släppa sargen, åka fritt eller tänka utanför boxen om ni så vill.

Ytterligare ett sorgebarn är vård och omsorg. Trots att vi som tidigare nämnts har en topplacering i skatteligan så ligger vi långt ner i rankingen på välfärdsligan. Mao får vi mindre per inbetald skattekrona än jämförbara länder inom OECD. Vi placerar oss runt 13 – 15 plats. Det är ett uselt betyg för vår förmåga att förvalta skattemedel. En del kan säkert skyllas på Oxenstierna men mer på dagens politiker som inte kan lyfta blicken och söka moderna lösningar för effektivare användning av våra höga skatter.
Sorgligt blir det ju också för oss medborgare som antingen kunnat få billigare vård och därmed mer pengar i den egna plånboken eller ännu bättre vård, kortare köer, osv för samma pengar. Ja, ni fattar. Smartare utnyttjande kan antingen ge lägre skatter eller högre ”value for money”. Ett annat alternativ är att det blir mer pengar över till annat, t ex polisen, skolan, försvaret, landets infrastruktur, etc. Det senare har jag inte ens nämnt men det är som alla vet ännu ett område som är eftersatt och numera fungerar på gränsen till oanvändbart. Opålitlig tågtrafik och ett eftersatt vägnät.

Finns det då inga förhoppningar inför 2023? Jo, det gör det såklart. Det sista som överger människan är hoppet sägs det ju. Så hoppas kan man ju alltid.
Fred på jorden hoppas man alltid på fast att man vet att det aldrig kommer att hända.
Lite mer sannolikt är att man ska vinna på Lotto eller Triss eller nå´t fast chansen är väl nästan lika liten som den första förhoppningen.
Viktigare då att hoppas på god hälsa för nära och kära likväl som för egen del.
Skickar också en förhoppning och önskan om framgång för såväl vår egen regering som ledare runtom i världen för att de ska fatta kloka beslut för människors bästa och inte bara för eget gynnande. Det finns vissa förutsättningar för att detta ska ske på vissa händer medan det tyvärr är utsiktslöst i andra fall.

Till sist. Ett nytt år medför alltid lite nytändning. Man tar nya tag och ser fram emot ljusare tider såväl fysiskt som mentalt. Det i sig är hoppfullt och kan ibland också bli en självuppfyllande profetia. Låt oss därför hoppas att 2023 innebär mindre lidande för många människor. Större klokskap och medmänsklighet för de som utövar makt och ett bättre liv för oss alla.

Tack för i år och Gott Nytt År!

/Bosse

Yttrandefrihet eller censur.

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Sverige har världens äldsta tryckfrihetsförordning. Den infördes den 9 december 1766. Nuvarande lagstiftning som i allt väsentligt bygger på förordningen från 1766 tillkom 1949. Tre dagar efter den 9 december 2022 skrev jag en kommentar på Facebook. Det var ett inlägg från TV4:s Nyhetsmorgon som var upprinnelsen till att jag valde att vädra mina synpunkter i en kommentar.

I korta drag var det jag skrev en synpunkt på att såväl politiker i alla läger liksom ”main stream” media lägger fokus på att vi som elkonsumenter ska spara el i vad jag anser absurdum. Vi rekommenderas att sänka inomhustemperaturen under komfortnivå och klä oss varmt istället med koftor och raggsockor, sova med mössa på, osv. Mitt i natten ska vi gå upp och köra disk- och tvättmaskin. Vi uppmanas att tänka oss för innan vi öppnar kylskåpet eller frysen. Ett bostadsbolag i Skåne skickar ut ett lite timglas som visar fyra minuter. Det är den rekommenderade duschtiden. Allehanda andra mer eller mindre löjliga spartips fyller programtablåerna och tidningarna.
Men trots denna spariver skjuter elräkningarna i höjden och når nya rekordnivåer. Vanligt folk överväger att sälja villan (fast det är det ju inte rätt tid för och vem vill köpa en bostad med horribla uppvärmningskostnader?), vi sitter i våra mörklagda hem och fryser för innetemperaturen är sänkt långt under rimlig nivå.
Kring detta ansåg jag i min text att politikerna grovt misslyckats i sin sätt att driva energipolitik i vårt land. De är förvisso i gott sällskap med andra politiker i Europa men det är i Sverige vi har de mest galna priserna. Att man i Sverige förstört ett till nära 100 % fossilfritt energisystem gör det bara värre.
I min text krävde jag att politikerna nu skyndsamt måste ta krafttag för att rätta till det dysfunktionella sätt so. elpriserna sätts i vårt land. De ska sluta upp med att prata om att och hur vi måste spara, det ger sig självt med den rådande prisbilden. Istället ska de satsa allt på att säkerställa ett stabilt energiförsörjningssystem och inte minst en planbar kostnad för såväl hushåll som för företag. Som tingens ordning är nu är vi på väg att backa in i framtiden.

Det var dessa synpunkter i kortform jag skrev på Facebook. Min kommentar låg uppe i ca 15 minuter gissar jag. Den hann få dryga tiotalet gillamarkeringar och några kommentarer innan den plockades bort. Alla aviseringar på Facebookprofil försvann också. Så jag gissar att min åsikt inte passade Facebooks policy.
Det ska tilläggas att jag inte använde några invektiv, inga enskilda personer pekades ut eller kritiserades på något sätt och svordomar eller andra kränkande uttryck fanns i mitt inlägg.

Hur är det med vår yttrandefrihet? Är den begränsad av multinationella storföretag som åtnjuter enorma skattefördelar i Sverige och är den begränsningen sanktionerad av vår statsledning? Är det en godkänd censur? Jag är starkt kritisk till denna ordning.

Censurerad, arg och inte så lite rädd för denna utveckling!

/Bosse

Nya tider stundar

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Vi står inför en ny tid i svensk politik. Kanske borde jag satt ett frågetecken efter den inledande meningen. Det återstår att se. Efter förhandlingar på Tidö Slott utanför Västerås ska en ny regering tillträda om allt går som planerat. Ulf Kristersson ska bli Sveriges nästa statsminister i en regeringskoalition mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Sverigedemokraterna som största parti i den borgerliga gruppen ska ha tjänstemän i regeringskansliet för att tillse att det sk Tidöavtalet hedras. Så är det tänkt. Men blir det så?
Vissa politiker inom Liberalerna har redan börjat obstruera och hota med att rösta emot sina egna, än så länge i enskilda frågor men hur kommer det att gå i statsministeromröstningen? Kommer dessa ”Kakabavehliberaler” sticka kniven i ryggen på sina egna redan från dag 1?

Inför valet den 11 september var det min önskan att Miljöpartiet skulle få respass ut ur riksdagen men för min del hade Liberalerna gärna fått åka samma väg. Bägge mina förhoppningar kom tyvärr på skam och nu står vi där med risk för nya omröstningar med Kakabaveh-effekt. Det är olyckligt oavsett vad vi tycker om den förda politiken. Det ger en handlingssvag regering och det viktiga arbete som förvisso alla regeringar har men inte minst den tillträdande riskerar att bli kringskuret.

Alltfler politiker som fått förtroendet att representera folket tycks så fort de satt sin fot i riksdagshuset glömma att de är just förtroendevalda och vända blicken inåt mot sig själva snarare än att se till landets och befolknings bästa.
Därför har vi nu en dysfunktionell energiförsörjning med orimliga priser för konsumenterna och enorma övervinster för energibolagen.
Vi har under alltför lång tid haft en invandring som vida överstiger landets kapacitet med höga kostnader, segregation och ökad kriminaltet som följd. Därtill befarar jag att att en del av de människor som av olika skäl sökt sig till vårt land hamnat ur askan i elden.
Världens bästa sjukvård är fortfarande väldigt bra – om man kommer fram i kön, om det finns personal och sängar, om läkarna har tid att lämna skrivbordet och träffa patienten.
Bara ett par exempel på sådant som måste förbättras tillsammans med fungerande infrastruktur, en skola som får fram elever med en ärlig chans i samhället och så äldrevården. De som byggt samhället med sitt slit förtjänar en värdig ålderdom och en anständig pension.
Omvärldssituationen som våra politiker från Göran Persson via Reinfeldt till Löfven, Hultqvist och Magdalena Andersson borde kunnat förutse måste också hanteras och vår NATO-ansökan lösas ut.

Högskattelandet Sverige måste leverera mer valuta för skattekronorna och det blir nu den regering som förhoppningsvis tar Rosenbad i besittning om ett par dagar som måste vända skutan Sverige på rätt kurs om vi ska få ett bättre samhälle där våra politiker sätter folket före sig själva.

Håll tummarna!

/Bosse

Nu är det gjort

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Sex dagar till valet. Är inte själv hemma på valdagen så idag har jag förtidsröstat. De av er som läst något jag skrivit tidigare vet att jag inte lagt min röst på Miljöpartiet, inte i riksdagsvalet, inte i regionvalet och inte heller i kommunalvalet.
Nej inget parti i vänstergänget har fått min röst som ni säkert räknat ut. Inte för att jag är överdrivet imponerad av oppositionen men av två onda ting som man säger.

För att vara lite slarvig och ovårdad i språkbruket skulle jag vilja säga att våra politiker har ”fucked up” riktigt ordentligt den här gången. Och det började med regeringen Reinfeldt och inte minst med Reinfeldt själv. Hans uttalande ”öppna era hjärtan” sänkte Alliansen och lämnade öppet mål för vänsterblocket. Det följdes upp av Annie Lööf och hennes Centerparti när hon släppte fram regeringen Löfven efter förra valet.
Redan 2014 gjorde Socialdemokraterna upp med med Miljöpartiet. Ja, det vill säga de sålde sin själ för att få sitta vid makten. Kärnkraften skulle straffas ut, det var Mp:s krav och så blev det. Ytterligare fyra reaktorer togs ur drift. Politiska beslut hade gjort dem olönsamma. Regerande statsminister har inga betänkligheter när hon gång efter gång hävdar att nedläggningarna berodde på kommersiella beslut. En ren lögn med stadig blick rakt fram inför det svenska folket. Landets statsminister – man häpnar! Finns ingen moral, ingen etik, ingen heder?

Nu står vi där vi står. Idiotiska elpriser, skenande inflation med allt vad det innebär av stigande räntor och matpriser som skjuter i höjden. Företag lägger ner produktion för elkostnaden är för hög. Svenska tomater kommer inte odlas i vinter pga av detta. Så i sin miljöiver kan nu Miljöpartiet se tomater transporteras på lastbil från Sydeuropa. Miljövänligt eller…? Det är så f-bannat dumt som man finner inte ord.
För att inte tala om det som ofta talas om som ”vanligt folk”. Hur i hela glödheta.. ska de kunna betala elräkningar som är tre eller fyra gånger högre än normalt eller ännu värre?
Fick för övrigt vår elräkning för augusti. Vi hade minskat vår förbrukning med 36,5 % jämfört med förra augusti men kostnaden hade stigit med 60 %. Då hör det till historien att vi investerade i en luftvärmepump till vårt redan erkänt effektiva värmesystem. Den var inte gratis.

Ja och så skjuts det hej vilt som vanligt höll jag på att säga. Men det skjuts faktiskt mer än vanligt och det säger inte lite. Vi toppar statistiken i Europa. Ja, vi ligger trea världen, knappt slagna av Mexico. Ytterligare kommentarer överflödiga.

Nej, våra politiker har i sin kortsiktighet och sin makthunger bara sett till symbolpolitik. De har struntat i att lyssna på de tekniskt kunniga som varnat för konsekvenserna och bara sett sina egna positioner.
Och det är område efter område där de har skitit i det blå skåpet som det så oskönt heter. Det känns som hela vårt fina välfungerande svenska samhälle vacklar på lös grund, regalskeppet driver för lösa boliner och grundet närmar sig obevekligt.
Det sorgliga är att oavsett vem som försöker greppa rodret så har de en näst intill omöjlig uppgift framför sig.

Hoppas på ett gott val men kan inte släppa tanken på att det är ganska kört för moder Svea.

/Bosse

Högspänning i energipolitiken

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

En kort fundering om energi- och miljöpolitiken i Sverige.

Inte nog med att det i Sverige förväntas rekordhöga priser på el i höst och vinter nu varnas det från olika håll för att elen inte kommer att räcka till i de södra delarna av landet.
Medan övriga delar av världen eldar på för fullt så ska Sverige leda ”den gröna omställningen”. Runtom på haven seglar lyxkryssare med upp till 7.000 passagerare och 2.500 i besättningen. Dessa världshavens nöjespalats bränner hundratusentals liter brännolja per resa. I Qatar lyser gigantiska strålkastare upp luftkonditionerade fotbollsarenor – mitt i öknen. I Kina eldar man kol i femtusen kolkraftverk. Samma sak i Indien. Där lyser städerna av neon och flödande ljus hela nätterna. På populära skidorter lyser gigantiska stråkastare upp pisterna till långt in på natten så att hugade skidåkare kan åka så länge de bara orkar. Därtill produceras konstsnö i aldrig sinande mängd.

Samtidigt i Sverige uppmanas vi att spara på energin. ”Den billigaste kilowatten är den vi inte använder”, säger energiminister Khashayar Farmanbar på det förnumstiga sätt som bara han kan. Här i Sverige uppmanas vi att sänka innetemperaturen i våra bostäder till 18 – 19 grader och ha släckt i alla rum. Ta en extra kofta på. Det händer här i landet med bland de allra högsta skatterna i världen. Med stolthet meddelas att vårt land ska leda den gröna omställningen. Sveriges andel av de globala utsläppen räknas i enstaka promille men här kan vi gott frysa lite. Det är skamligt!

Förbannat snyggt manövrerat regeringen!

/Bosse

Integrera mera

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Det pratas mycket om gängkriminalitet och det ökande våldet i vårt samhälle. Det är ju förvisso inte så konstigt eftersom Sverige numera toppar statistiken över skjutningar och annan kriminalitet. På den politiska agendan för att komma till bukt med problemen står utökad och förbättrad socialtjänst, skolans ansvar och så fler poliser och längre fängelsestraff förstås. Lagskärpningar och diverse andra förslag, mer eller mindre verklighetsförankrade dyker också upp titt som tätt i debatten.

Något som inte belyses lika ofta om ens alls är de bakomliggande orsakerna till varför det en gång så idylliska svenska samhället har fått den utveckling vi ser idag. Om den svenska debatten har gått från förnekelse av sagda problem till ett mera öppet konstaterande av tingens ordning så har orsaken till att det blivit som det blivit än så länge totalt beröringsförbud tycks det.

Något vetenskapligt underbyggt svar på frågan har jag som vanligt inte. Det här är en text som beskriver mina högst personliga idéer, tankar och teorier om det som sker i vårt samhälle. Inte heller kan jag hävda att jag är någon historisk expert men jag har ändå letat i mitt minne och hur jag än söker kan jag inte hitta något exempel genom historien när en massiv folkvandring skett och då två vitt skilda kulturer plötsligt har befunnit sig inom ett begränsat geografiskt område och i en gemensam samhällsstruktur utan att det inneburit konflikter. Det tycks ligga i människans natur att den egna levnadsstilen och den egna kulturen är inget man lättvindigt vill eller kan ändra på.

Och det är väl just det här som hänt och händer i Sverige. Mer än en miljon människor, fler än 10 % av Sveriges totala befolkning har kommit till vårt land på en förhållandevis kort tid. Vi har därtill i missriktad välvilja ansträngt oss till det yttersta för att stärka de hitkommandes egen kultur och eget språk medan vi ändå upp i den högsta statsledningen förminskat och till och med förnekat den svenska kulturen och livsstilen. Det har skapat parallella samhällen inom landets gränser. Kort sagt har det uppstått en obalans som ger negativa såväl ekonomiska som integrationsmässiga effekter. Vi drar åt helt olika håll fast vi delar gemensamma resurser och gemensamt utrymme.

Hur ska vi då komma tillrätta med detta? Hjälper det med fler poliser? Ska det till tuffare tag i skolan eller ska vi ha längre fängelsestraff? Ja, det måste vi kanske ha men det är i så fall som en konsekvens av hur vårt samhälle ser ut och det kommer inte att vrida kursen rätt. Vilken fortsatt utveckling vårt samhälle kommer ta, hur morgondagens Sverige kommer att se ut kan man bara gissa. Min tro är att det kommer ta generationer innan vi ser en fungerande integration – innan samhället har satt sig i vilken form det än må ta. Men för att det ska ske måste migrationspolitiken i Sverige göra en fundamental helomvändning. Om en fortsatt stor invandring sker så skjuts problemen framför oss och förvärras sannolikt också. Om invandringen minskar kraftigt kan samhället så sakteliga stabiliseras i sin nya form. Det samhälle som vi gamla 50-talister växte upp i är för alltid borta.

I grunden borde EU i nära samarbete med FN varit en aktiv aktör och bidragit till en rimlig fördelning av alla de miljoner som under de senaste decennierna lämnat sina hemländer. Istället har vissa länder fått en oproportionerlig stor andel av inflyttade människor från andra kulturer och med andra religioner. Vissa grupper har haft lättare att integreras i det svenska samhället medan andra grupper haft det svårare eller till och med varit direkt ovilliga att inlemmas i vårt samhälle.
Det hade ju varit trevligt att sjunga mångfaldens lov och det pittoreska i nya sedvänjor som blandas med svensk midsommar och ”Hej Tomtegubbar” men det är väl ändå en lärdom vi dragit att den bilden är en chimär. Människan fungerar inte så och i det fallet är vi alla lika, också vi svenskar som ofta tror oss vara annorlunda än resten av världen.

Integrera mera – om det bara hade gått.

/Bosse

Handlingsförlamad

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Läste häromdagen om vandalisering av en ny förskola i Hässleholms kommun. Kommunens företrädare tyckte det var mycket tråkigt och kunde därtill berätta att det är mycket vanligt att kommunens skolor och förskolor utsätts för skadegörelse.
Även polisen som i detta fall kunnat ingripa efter att ett vittne larmat kunde konstatera att skadegörelse på bl a skolor blivit allt vanligare. Det här är förstås inget unikt för Hässleholms kommun utan förekommer såklart i hela landet. Vad som ligger bakom kan man spekulera kring och beklaganden saknas sannerligen inte.

Man kan också fråga sig vad som skulle kunna vara effektiva åtgärder för att om inte helt förhindra så åtminstone begränsa omfattningen av den här typen av förstörelse. Några sådana funderingar redovisades dock inte i den artikel jag läste. Varken ansvarig vid kommunen eller polisens talesperson hade några förslag. I vilket fall hade journalisten inte ställt frågan att döma av texten.

Huruvida det finns planer eller förslag i den kommunala förvaltningen är obekant för mig men egentligen borde det väl vara förhållandevis enkelt att minimera skadorna på våra offentliga inrättningar. Kameraövervakning och tillhörande bevakningsinsats borde kunna förhindra en hel del otyg och i vissa fall också möjliggöra lagföring av de som ägnar sin kreativitet och energi åt dylika tilltag.
Nja, säger du. Man får ju tänka på den personliga integriteten. Vem vill bli filmad var man än befinner sig…? Nej, missgärningspersonerna vill det säkert inte, det vill säga om de inte själva spelar in en liten video och ”marknadsför” sitt tilltag på något socialt media.
Länsstyrelsen brukar inte heller ställa sig positiv till kameraövervakning. Man ser hellre att kriminellas integritet skyddas än att rån- våldtäkts- och misshandelsoffers väl och ve skyddas. Att då döda ting och offentlig egendom skulle skyddas kan man knappast förvänta sig.

Man slås av den handlingsförlamning, handfallenhet och undfallenhet som svenska myndigheter och styrande politiker uppvisar när det gäller att vidta åtgärder och hitta lösningar för att skapa ett tryggare samhälle och förebygga onödiga kostnader i såväl mänskligt lidande som i rent ekonomiska värden.
Vad är det som gör att man inte har förmågan att säkerställa detta för vanligt hederligt folk och för våra gemensamma inrättningar? Jag blir tyvärr svaret skyldig.

Om man skiter i det tillräckligt länge löser det sig självt – inte alltid har det visat sig.

/Bosse

På väg mot NATO

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Jag får erkänna att jag trodde inte att nuvarande regering skulle komma till en överenskommelse med Turkiet. Men efter att hört lite kommentarer under dagen så inser jag att jag underskattat Socialdemokraterna och deras heder. De hade inga problem att kasta Amineh Kakabaveh framför bussen när det kom till kritan. Motiveringen var att deras överenskommelse bara gällde till riksdagsårets slut. Förvisso slutar inte innevarande riksdagsår förrän nästa börjar till hösten men herregud det är ju ändå sommarlov för riksdagsledamöterna så det är väl inte så noga med datumen – eller?

Med den saken ur världen återstår nu bara att jaga rätt på 33 misshagliga figurer som Erdogan vill ”ta hand om”. Vilka dessa är har ännu inte nått offentlighetens ljus men en del kreativa förslag har figurerat på diverse social medier.
Kakabaveh är ett förstahandsval för många och som en bonus finns de som vill slänga med Özz Nüjen, ni vet han som genom en bulvan betalade Akilov svart för renoveringsjobb på Gotland innan sagda Akilov gav sig ut på lastbilsfärd på Drottninggatan med förödande följder.
Nu anlitar ju statsministern också svart arbetskraft för RUT-arbete så kanske får Nüjen skyddsstatus och slipper hänga från någon lyktstolpe i Ankara, vad vet jag?

I övrigt är jag illa informerad över vilka kurder som vistas i Sverige och bedriver för Turkiet oönskad verksamhet här. Förmodligen kan ändå ingen utlämnas till Erdogans nåd (någon nåd lär ju inte ges) utan omfattande lagändringar och ett ordentligt rymligt samvete i den den svenska statsapparaten. Men jag kanske blir förvånad igen? Kanske är det ett paradigmskifte vi ser i svensk utrikes- och inrikespolitik.

Sammanfattningsvis är jag ändå nöjd med att Sverige och Finland har kommit ett steg närmare ett NATO-medlemskap. Men inte har det skett pga skickligt politiskt arbete.

Vem kan man lita på?

/Bosse

Var drar vi gränsen?

/ Bo J Carlsson / 2 kommentarer

Dagens politiker tar ofta till uttrycket oacceptabelt när de vill visa handlingskraft. Men ord är knappast liktydigt med handling. Det finns en tendens i Sverige att samhället backar när enskilda människor, grupper av människor, organisationer eller till och med länder bryter lagar, regler eller internationell rätt. Vi upprörs, knyter näven i byxfickan och utbrister att det är OACCEPTABELT!

En företeelse som inte ens hade något namn för något decennium sedan är blåljussabotage. Numera är det förhållandevis vanligt. Räddningstjänsten kan inte köra fram till brand eller ambulanser kan inte komma fram och hjälpa skadade eller sjuka människor för att en pöbel ägnar sig åt stenkastning eller beskjuter med raketer. Polisbilar sticks i brand och poliserna utsätts för stenkastning.
Senaste händelsen var i påskhelgen och var inget annat än fullfjädrade upplopp. En motdemonstration urartade innan det som de ville protestera mot ens hade börjat. En stor grupp gavs sig direkt på polisen och totalförstörde polisbilar och skadade flera andra. Flera poliser fick föras till sjukhus med skador. Över hundra polismän blev i olika grad skadade när helgens våldsamma upplopp sammanfattades.
Polisen backade för att ”undvika våld”. Polisen är de enda som i fredstid har rätt att använda våld i Sverige. Det är staten som har vad man brukar kalla våldsmonopol och den uppgiften är det alltså polismyndigheten som har rätt att upprätthålla. Problemet är att polisen uppenbarligen inte har varken verktygen, resurserna, taktiken eller viljan att upprätthålla våldsmonopolet. Möjligen inte heller modet. Det senare kan förklaras av för dåliga arbetsvillkor, främst dålig lön. Är det verkligen värt att utsätta sig för risken att skadas eller i värsta fall dödas för en lön under 30.000 i månaden? Men det är mer än själva lönen som påverkar. Dålig ledning och bristande stöd från våra ansvariga politiker är säkert också en faktor.

Det väcker frågan var vi ska dra gränsen i vårt land? Hur mycket samhällsfarliga avsteg ska vi acceptera? Hur länge ska vi backa? När ska vi ge mandat för polisen att upprätthålla allmän lag och ordning så att vanligt folk, vi som betalar kan vistas i säkerhet på gator och torg? Vilka resurser måste vi skjuta till för att polisen ska kunna lösa sin uppgift?
Varför är vi svenskar generellt så undfallande mot de som bryter mot lagar, regler, gammal hävd, etc. Varför tar vi så stor hänsyn till människor som bryter mot lagen medan vi inte visar omtanke och respekt för de som utsätts för dessa missdådare.

En het potatis i efterspelet har varit Ebba Buschs (KD) uttalande om varför det var hundratalet poliser som skadades och inte hundratals upprorsmakarare. Ebba Busch undrade varför polisen inte använde sina tjänstevapen. Det blev ett j-vla liv för att tala klarspråk. Hela vänsterkollektivet gick i taket och Sveriges justitieminister, Morgan Johansson tog i från tårna och undrade om Ebba Busch ”inte var riktigt klok?”.
Helt bortsett från att dylikt språkbruk inte anstår ett statsråd är just frågan om varför polisen var just så undfallande, hellre tog stryk än upprätthöll allmän ordning? Någonstans måste man dra gränsen. Hur mycket våld får en pöbel utsätta samhället för innan samhället tar i med hårdhandskarna och drar gränsen? Hit men inte längre!
Det är lite som med barnuppfostran. Har man inte satt tydliga gränser blir barnet lätt gränslöst och då är det inte så lätt att styra in på den rätta vägen i efterhand. Nu är det i elfte timmer och femtionionde minuten att sätta dessa gränser i vuxenvärlden också. Jag hoppas bara att klockan inte redan är fem över tolv.

För att travestera på Torbjörn Fälldin – ”Håll gränsen!”

/Bosse

Krig i Europa – en vattendelare i Sverige

/ Bo J Carlsson / Lämna en kommentar

Det råder krig i Europa, det värsta i sitt slag sedan 1945. Rysslands anfall på Ukraina har satt en hel del på sin spets. Egentligen borde många av oss sett det komma långt tidigare om jag får travestera på en av förre statsministerns favorituttryck. Putin har ärligt talat flaggat ganska tydligt för vad han har för planer men inte minst i Sverige tittar vi gärna åt ett annat mindre konfliktfyllt håll.

En del av oss har varit negativa till den hämningslösa nedrustning Sverige gjort av både det militära och civila försvaret. Andra har hejat på och ropat på mer. Själv tog jag ställning redan år 2000 då jag valde att lämna Flygvapnet efter 30 års tjänstgöring. Jag har skrivit om det tidigare så tänker inte utveckla vidare här.
När vi sedan drabbades av COVID-19 i mars 2020 kunde jag om jag hade haft lust slå mig för bröstet och säga – vad var det jag sa? Då i mars 2020 visade det sig att den beredskap som fanns i Sverige för en pandemi var otillräcklig för att inte säga obefintlig. Den 13 mars skrev jag ett inlägg om detta på denna blogg. Till min förvåning stod politiker och höga tjänstemän från allehanda myndigheter i olika medier med gapande munnar och påstod att detta kunde man verkligen inte förutse men nu skulle kraftåtgärder vidtas. Fast egentligen var vi ju ganska många som förutsåg detta för åratal sedan även om vi inte kunde veta att det var just en pandemi som skulle drabba oss. Men att man behöver beredskap och redundans (för att använda ett fint ord) för olika extraordinära händelser det borde inte vara så svårt att fatta. Man kunde ju frågat sin granne Finland, de har behållt sina beredskapslager och underhåller dem, väl skyddade på hemlig plats. Där är naiviteten inte så framträdande.

Nu har det utbrutit krig i Europa. Det kom också oväntat och var inget man kunde förvänta sig – på vissa håll. Men andra blev inte lika förvånade.
Dags att upprusta och bråttom har det blivit. Det svenska försvaret ska kunna möte en kris, ett krig, ett anfall. Men ärligt talat är det inte så enkelt som det kanske låter i vissa öron. Det handlar inte bara om det militära försvaret utan minst lika mycket den civila beredskapen och förmågan. Energiförsörjning, livsmedelsförsörjning och distribution, skydd för civilbefolkningen och sjukvård måste fungera. Skolgång likaså och barnomsorg. Samhället måste fungera i så stor omfattning som möjligt. Ledning och samordning på nationell, regional och lokal nivå måste också vara effektiv och väl inövad. Det är den knappast idag.

Allt detta och mycket därtill kostar inte bara pengar utan kräver dessutom tid för att kunna återtas, byggas upp. Sverige har med anledning av Rysslands angreppskrig mot Ukraina trots allt vaknat upp. Såväl politiker som allmänheten ställs nu inför vägval. Vilken väg ska vi välja? Kommer Putin fortsätta sin expansionistiska politik och hur kommer det i så fall att drabba Sverige direkt eller indirekt? Oavsett den fortsatta utvecklingen är förhoppningen att arbetet med att stärka landets säkerhet fortsätter oförtrutet och gärna med högre tempo och inte minst högre svansföring.
De som läst tidigare inlägg vet att jag förespråkar ett medlemskap i NATO. Bättre att lösa hemförsäkring innan huset står i lågor som många uttrycker det idag. Men NATO är inte något Columbi ägg, en enkel lösning på militärt och civilt försvar av Sverige. Det är viktigt att se hela bilden. Landet måste rustas på alla områden för att stå robust i framtida kriser av vilket slag de än må vara.

Den politik som förs är förödande för landet och befolkningen. Extremt höga skatter, ineffektiv förvaltning och felaktiga prioriteringar utarmar såväl människor som företag. Det gör oss beroende av utlandet på en mängd olika områden, inte minst jordbruket i Sverige verkar under tunga bördor. Det ger ett svagt och sårbart samhälle med en alltför stor andel bidragsberoende människor samtidigt som självförsörjningsgraden minskar.

I september går Sverige till val. Det blir en vattendelare.
Hur många vill se en mer progressiv styrning av landet syftande till att stärka vår motståndskraft parat med fortsatt utveckling och välstånd?
Hur många vill behålla nuvarande styre med saktfärdighet, obeslutsamhet och t o m feghet i vissa fall. Hur många vill leva kvar i bidragsberoende och med en aggressiv diktators hot hängande över landet?

Jag vet vad jag önskar mig efter september 2022

/Bosse