Hej!
Efter några dagar i Barcelona med en avslutande konsert med Rolling Stones var det åter dags att packa våra motorcyklar för att vända kosan norrut mot Sverige. Spanska vägar är underbara att köra på, jämna som salsgolv och alls inte som våra med alla lagningar och lappningar, potthål och ibland rent livsfarliga hål mitt i vägbanan. Körteknik med motorcykel (i viss mån också med bil) innebär bl a att man ser så långt fram som möjligt. När du ska ta en kurva ska blicken söka sig till vad man brukar kalla ”the vanishing point”, dvs där du vill gå ur kurvan. Om vägen är dålig måste du samtidigt hålla koll på vägen alldeles framför hojen för att se hål, bulor och annat som kan innebära obehagliga överraskningar. Problemet är inte lika stort i andra länder där kvalitén på vägarna i allmänhet är bättre än här hemma.
Berit och hennes Harley-Davidson Dyna T-Sport någonstans i Alsace
Vi rullar på en bit upp i Frankrike. Dag två sätter vi åter kurs på Alsace. Vi lyckas hamna på en nära nog spikrak väg söder om Strasbourg. Vägen är helt öde när vi åker i långt mer än en timme utan att möta ett enda fordon. Vi kör inte ikapp någon heller. Det är bara vi fyra människor på hela vägsträckan. Inga skyltar någonstans. Det är som att köra på en flera mil lång landningsbana. Det blir efter en stund nästan kusligt. Var leder denna väg? Slutar den i ett stup? Till slut når vi åter bebyggda trakter. Än idag vet jag inte vad det var för en konstig väg vi hamnade på.
Den här dagen stannar vi i Ribeauvillé i regionen Alsace. Vi tar in på ett trevligt hotell och hittar en trevlig restaurang där vi njuter lokala läckerheter (choucroute).
Vi har nu varit på resande fot i två veckor. Mina jeans har gått sönder i vecken vid knäna så jag ser verkligen cool ut. Ingen färdigköpt patina här inte. Jag behöver inte hänga upp dem på kvällarna heller, de står bra för sig själva i ett hörn på hotellrummet.
Med dessa förutsättningar avseende klädval kliver vi in på vinhuset Hügel i Riquewihr. Fyra, vid det här laget, ganska ”ankomna” bikers i lätt slitna och faktiskt ganska skitiga kläder. Vi hälsar och ser hur fyra glas ställs fram för att bjuda på ett smakprov ur sortimentet. Men vi är inte riktigt vad personalen tror och vad vår klädsel utstrålar. Vi är faktiskt pålästa och är inte här av en slump. Vi är här på rekommendation från vinkännaren Håkan Nilsson från Helsingborg. Han har bl a skrivit boken Provsmakning i Alsace. Har köpt den personligen av Håkan vid en vinprovning med Munskänkarna i Hässleholm. Tog mig friheten att ta en kopia på en översiktskarta i boken och den har vi använt som guide när vi besöker vinhus i området.
När vi refererar till Håkan Nilsson händer något lustigt. De framställda flaskorna bärs ut och nya kommer in tillsammans med fler glas. Håkan Nilsson känner man till – och tycker om. Han har skrivit om vinhuset på ett bra sätt och vi är naturligtvis inte de första som kommer hit med Håkans bok i bagaget. Vi är bara de första som ser ut som bovar och banditer. Hunden och håren…
Berit på vinhuset Hügel.
Vi har redan några vinflaskor i vår packning, nämligen några trevliga flaskor från vinhuset Chapoutier i Tain l´Hermitage i Rhonedalens norra del som vi besökte dagen innan. Chapoutier gör utmärkta viner bl a på druvor (Syrah) från Hermitage-kullens sydsida som avgränsar staden i norr. Här i Tain är doften av choklad påtaglig för här hittar man nämligen också chokladhuset Valrhona.
Hur ska vi nu få plats med allt på en motorcykel? Berit har dock väskor som är ”expandable”. Med hjälp av en dragkedja tycks de kunna bli hur stora som helst. Vi får plats med ytterligare åtta (vill jag minnas) flaskor från vinhuset Hügel. Nöjda med detta har vi shoppat färdigt. Nästa dag styr vi vidare norrut och in i Tyskland.
Efter en ganska charmlös etapp på tyska Autobahn når vi den däremot mycket charmiga staden Celle i norra Tyskland. Det blir dagens övernattningsställe. Efter incheckning på ett modernt hotell där vi har sällskap av flera bussresenärer tar vi en promenad på stan och landar så småningom på en indisk restaurang.
Efter att vi nästa morgon vid frukostbuffén chockat bussresenärerna med vår uppsyn är det dags för avfärd. Det börjar dugga lite lätt när vi packar hojarna. Vi sätter av mot Sverige. När vi kört en knapp mil och kommit upp på Autobahn igen duggar det inte längre, det regnar. Ganska snart vräker det ner. Det är som att köra i en svärm småspik, i alla fall om man som jag kör med öppen hjälm. Dessutom ser man allt i ett töcken. Glasögonen blir ju fulla med vatten och rutan likaså. Jag har i två veckor blivit hånad för att jag släpat på en Gore-Texjacka när solen lyst från en klarblå himmel varje dag. Nu kommer den jackan väl till pass.
Regnet håller i sig och blir snarare mer intensivt än avtar. När vi når bron som leder över mot Fehrman (Puttgarden) står husvagnsekipagen på rad efter vägkanten. Det blåser kraftigt och att då köra över bron kan vara direkt farligt med det vindfång en husvagn utgör.
Det är inte så roligt att köra över med motorcykel heller faktiskt. Man får luta emot ordentligt i sidvinden. Vi kommer dock över säkert och fortsätter mot färjan som ska ta oss till Rödby i Danmark. Det är sådär kul att köra på stålgallret upp på färjan. Regnet gör att det är väldigt halt.
I Danmark fortsätter det intensiva regnandet. Mina stövlar är genomsura. Jag är inne på sista paret handskar jag har med mig. De väger hur mycket som helst av vatten. Det är som tur är varmt ute så ingen av oss fryser. Någonstans innan Öresundsbron börjar min Gore-Texjacka tröttna och jag kan förnimma att regnet börjar ta hem vinsten. När vi passerat brofästet på den svenska sidan stannar vi för att ta farväl av varandra. Ylva och Lars ska åka hemåt mot Simrishamn medan Berit och jag ska fortsätta mot Hässleholm. Vi kan inte annat än skratta. Vi är dyngsura efter dagens nära nog sjuttio mil långa körning. I stort sätt alla i hällande regn. Vi har haft en fantastisk resa tillsammans så en dags regn räcker inte för att få oss på dåligt humör.
Sista störtskuren kommer i höjd med Finjasjön, några få kilometer från vårt hem. Väl hemma på uppfarten åker stövlar, jacka och regnbyxor av. Strumporna vrids ur och stövlarna fylls med tidningspapper. Drygt femhundra mil är avverkade på två veckor. Vi är hemma oskadda (även om det var obehagligt nära utanför Cannes) och med bagaget fyllt med mycket mer än en flock vinflaskor. Ett underbart minne som håller i sig än idag, tretton år senare.
”Live to ride – ride to live!”
bojohnny 