2022 – ett år går i graven

Detta är en rysligt lång text – om du skrollar längst ner slipper du läsa allt och kan bara ta till dig av en kort och hurtig nyårshälsning.

Efter att ha kämpat oss igenom två år av pandemi mötte vi 2022 med viss tillförsikt även om en rysk skugga hängde över oss. Och våra värsta farhågor besannades den 24 februari när Ryssland startade ett fullskaligt krig mot Ukraina.

Men livet går som bekant vidare för de av oss som får vara med ännu en tid. Så året som nu är till ända har, som många tidigare år präglats av både toppar och dalar. Sammantaget kommer dock året 2022 gå till historien som ett av de sämre på mycket länge.
Konflikthärdarna hopar sig runtom i världen och tycks krypa allt närmare vårt eget hörn här uppe i Norden. Hemma i Sverige ser det heller inte så ljust ut även om några nära förestående krigshot inte tycks föreligga. Låt oss hoppas det förblir så.

Men vårt svenska samhälle visar upp allt fler sprickor i den tidigare så välputsade fasaden.
Från att ha varit ett tryggt samhälle med hög välfärd på alla plan har Sverige rasat ner i rankingen och nu känns det nästan som fritt fall. Okej allt detta har såklart inte skett under det senaste året. Det handlar snarare om decennier men 2022 har uppvisat många oroande händelser.

Elpriserna är inte bara höga, de är idiotiska utan någon egentlig förankring i vad det kostar att få fram strömmen till två hål i väggen. Matpriserna skenar och folk har inte råd att köra till jobbet för bensin- och dieselpriserna är lika tokiga som elpriset. Nu skenar inflationen och drar räntorna med sig upp, upp, upp. Allt fler politiker skyller alltsammans på Putin och kriget i Ukraina men jag tror sanningen till stor del snarare är usel förvaltning och oskicklig ledning under lång tid här i Sverige men också i andra västeuropeiska länder.

Nu har vi efter åtta års socialistiskt regeringsinnehav fått en borgerlig regering. Den har dock fått en skakig start för att uttrycka det milt. Mitt intryck är att de närmast är lite förvånade över att de lyckades bilda regering och nu famlar i mörkret lite för att se om de någorlunda kan uppfylla alla de löften som avgivits inför valet. De är ju inte så att de fyra partier som är inblandade är överens om hur det hela ska gå till. Inte ens de tre partier som utgör regeringen är samstämmiga och det fjärde partiet, Sverigedemokraterna är därtill de största av de fyra och kräver därför stort inflytande. Ingen enkel ekvation att få ihop.

En ytterligare faktor som gör det hela trögt är det faktum att trots att dessa fyra partier klassas som borgerliga i själva verket är en något mer konservativ version av socialdemokratin som är stadigt förankrad i såväl den svenska politiska själen som i en övervägande delen av den svenska folksjälen. Lite bryskt uttryckt kan man säga att de förändringar som en borgerlig regering vill göra jämfört med en socialistisk är grader i helvetet. Den förvaltningsmodell vi alltjämt driver i Sverige, sprungen ur Axel Oxenstierna lämnar lite utrymme för radikala grepp. Oxenstierna la grunderna för 1634 års svenska regeringsform som till stora delar är styrande än idag. Exempelvis har vi än idag i princip samma länsindelning som vid den tiden. Det ger oss ju också tjugoen regioner med lika många ledningar som t ex ska ge likvärdig vård i hela landet. Det går ju sådär. I Danmark har man en ledning för vården på hälften så många invånare som Sverige. Vi har alltså tjugoen – smaka på den.

Dock kan man konstatera att Oxenstierna redan på sin tid hade insikten om hur det är ställt med statsledning i många fall. Hans mest berömda citat lyder nämligen ”Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs?”
Som lekman och sk vanlig medborgare kan man inte sällan fråga sig just det. Hur lite förstånd finns det hos våra politiska företrädare? Ofta frågar man sig hur svårt det kan vara?
Får ofta känslan att svenska politiker (kanske gäller många västerländska generellt) ofta lever efter principerna jag avvaktar kraftfullt och om jag skiter i det tillräckligt länge så löser det sig självt.

Det är mycket i det svenska samhället som fungerar dåligt eller inte alls. Det är i stort som smått. Förvisso är jag för att individen i allt väsentligt ska styra sitt liv själv men på samma gång lever vi ju tillsammans i just samhällen där sam är den springande punkten. Om man som individ då inte kan samsas med majoriteten blir det problem. Om samhället heller inte kan leverera det som brukar kallas samhällskontraktet, dvs det vi som skattebetalare betalar för blir det också problem. De yttrar sig för eller senare i motsättningar mellan olika grupperingar inom samma begränsade yta, en by, en stad, en kommun, en region, ett land eller en geografiskt avgränsad yta. Oavsett vilken begränsning vi pratar om måste de finnas en kompromissvilja likväl som en viss förmåga till anpassning och hänsynstagande om vi talar om mer än en ensam individ.

Det leder oss in på ett stort misstag vi gjort i Sverige. Vi öppnade vårt lands gränser för en invandring som saknar motstycke i Europa i modern tid. Långt fler människor sökte sig av olika skäl till Sverige under kort tid. Vi klarade helt enkelt inte att integrera många av dessa och brottas nu inte bara med kostnader som per capita är alltför höga utan också parallellsamhällen och en kriminalitet som vi tappat kontrollen över. Inte nog med det för trots bland Europas högsta skatter räcker resurserna inte till för att ge vård, omsorg, skola och trygghet för hela samhället. Vi är helt enkelt för få som bidrar med skatter för att det ska räcka till alla de som ska ta del av den svenska välfärden. Många uppfattar att samhällskontraktet inte uppfylls och vi är alltför många inom en begränsad yta som inte har samsyn om hur vi bör interagera med varandra. Vi har tussat ihop vitt skilda kulturer alltför snabbt och varit okunniga om hur människor i allmänhet är funtade.

Men allt kan såklart inte skyllas på en okontrollerad invandring utan det finns andra förödande misstag som våra politiker begått de senaste decennierna. T ex har vi en dåligt rustad och gles poliskår därtill tyngd av den svenska omfattande byråkratin. I många fall heller inte mentalt beredd på vilken verklighet den enskilde polismannen ställs inför i dagens svenska samhälle. Vi har minst antal poliser men flest antal dödsskjutningar per capita i Europa. Det som förr kallades ”den hederlige tjuven” finns knappast längre. Dagens kriminella är definitivt inte i närheten av hederlighet utan istället kallblodiga mördare i många fall. Polisens våldsmonopol kan man heller inte hävda fullt ut längre. Det saknas helt enkelt rätt utbildat manskap och utrustningen är inte heller tillräcklig.
Organisatoriskt är man också handikappad med mycket administration som tar poliser från gatan till skrivbordet och en del rekryteringar på ledningsnivå som kan ifrågasättas.

Den svenska skolan, inte helt felaktigt ibland kallad flumskolan ger heller inte de resultat man kan önska. Det är gott och väl att ge extra resurser till svaga elever men kravlöshet ger heller inga stjärnor som kan leda och föra framtidens samhällsutveckling i rätt riktning. I en nordskånsk kommun klarade inte hälften av eleverna i sjätte klass godkända betyg. Vad ska det bli av dessa unga människor? Hur ska de bli självförsörjande och kunna bidra till våra gemensamma framtid? Lärarnas auktoritet plockades av dem någon gång på 70-talet för numera vara obefintlig. Vi fick Palmes och Alva Myrdals skola. Det är eleverna och deras ibland föga samarbetsvilliga föräldrar som utgör auktoritet i skolan.

Förvisso hade Sveriges militära försvar åderlåtits ända sedan 70-talet men med början på 90-talet började en mer omfattande skrotning av hela det svenska totalförsvaret. Den eviga freden är här visste politiker i alla läger att basunera ut. Personal avvecklades, förband lades ner, materiel skrotades eller skänktes till mer framsynta länder. Långt ifrån alla bedömare trodde att detta var den rätta vägen och det skulle visa sig ganska snart att det inte var det heller. Det blev pinsamt uppenbart också för den politiska ledningen under pandemin 2020 och 2021 att det hade varit bra med åtminstone en del av de beredskapslager vi skotade under 90- och början på 2000-talet. Nu 2022 har insikten om att även ett militärt försvar är av nöden. Putins anfallskrig i Ukraina har väckt den slumrande politikerkåren först nu trots att de flesta med enkelhet kunnat se vad som skulle komma redan för tio år sedan och definitivt 2014. Efter att förre försvarsministern Hultqvist (S) så sent som hösten 2021 dyrt och heligt lovat att Sverige minsann aldrig skulle gå med i NATO, i alla fall inte på hans vakt så gjorde han tidigt 2022 en politisk helomvändning åt höger kan man kanske säga (alla som gjort lumpen vet att annars görs helomvändningar i exercisen alltid åt vänster). Nu väntar Sverige tillsammans med Finland på att Erdogan i Turkiet ska gå med på att ratificera våra länders ansökningar. Ett politiskt rävspel som ter sig uselt för varje anständig människa.

Ja, så då till sorgebarnet energiförsörjning. Det hänger ju till del ihop med Putins agenda. Han har lyckats binda upp svansen på inte minst Tyskland. Vi å andra sidan har kopplat ihop vårt till för bara några år sedan robusta nära nog helt fossilfria elsystem med resten av Europa och därefter monterat sönder vårt system. Av 12 kärnkraftsreaktorer har vi stängt ner 6 stycken fullt fungerande i förtid och ska istället förlita oss på att det blåser tillräckligt hela tiden. Därtill styrs våra priser inte av produktionskostnader utan av en elbörs som gått bananas när el köps och säljs till dagspriser.
Svenska hushåll och inte minst landets mindre företag går på knäna eller i värsta fall i konkurs. Det innebär att människor mister sina jobb, får gå från hus och hem och investeringar bromsas eller uteblir. Några snabba och effektiva åtgärder från politiskt håll är inte att vänta trots att den nytillträdda regeringen var nära nog övertydlig i sin retorik under valrörelsen. Paradigmskifte utlovades, snabba åtgärder och kraftfulla lösningar fanns runt hörnet. Det som väntar är en avslagen senkommen socialdemokratisk variant. Samla in ännu högre skatter, administrera bort en ansenlig del och dela ut några allmosor till hushållen. Företagen ges möjlighet att skjuta upp skatter och avgifter, dvs bygga upp skulder till staten.
Ett effektivare sätt hade varit att justera skatter på energi. Det hade gett en snabb och direkt inverkan på människors plånbok och företagens kassor. Nu försvarar sig politikerna med att då skulle vi okunniga medborgare direkt börja slösa med el och då kan systemet braka ihop. Nu tror inte jag att folk i allmänhet är så korkade. Men hursomhelst med det så får vi nu i stället räkna med konkurser och hushåll som inte kan betala. I slutänden kommer staten sannolikt att få betala ett högre pris för det än vad sänkta skatter skulle kosta. Hur svårt kan det vara?
Slutsatsen blir att också en borgerlig regering i Sverige för en mer eller mindre socialdemokratisk politik, dvs man håller skattetrycket uppe och begränsar därmed såväl individens som företagens valfrihet. Den svenska folksjälen i allmänhet och politikernas i synnerhet är så kraftigt marinerad i socialdemokrati att det inte finns intellektuellt utrymme för tänkande utanför den socialistiska rågången. Det är förödande för det svenska samhället som ju inte längre står inför efterkrigstidens utmaningar utan helt andra svårigheter. I en globaliserad värld med helt andra synsätt från en inte oansenlig del av befolkningen måste statsledningen kunna släppa sargen, åka fritt eller tänka utanför boxen om ni så vill.

Ytterligare ett sorgebarn är vård och omsorg. Trots att vi som tidigare nämnts har en topplacering i skatteligan så ligger vi långt ner i rankingen på välfärdsligan. Mao får vi mindre per inbetald skattekrona än jämförbara länder inom OECD. Vi placerar oss runt 13 – 15 plats. Det är ett uselt betyg för vår förmåga att förvalta skattemedel. En del kan säkert skyllas på Oxenstierna men mer på dagens politiker som inte kan lyfta blicken och söka moderna lösningar för effektivare användning av våra höga skatter.
Sorgligt blir det ju också för oss medborgare som antingen kunnat få billigare vård och därmed mer pengar i den egna plånboken eller ännu bättre vård, kortare köer, osv för samma pengar. Ja, ni fattar. Smartare utnyttjande kan antingen ge lägre skatter eller högre ”value for money”. Ett annat alternativ är att det blir mer pengar över till annat, t ex polisen, skolan, försvaret, landets infrastruktur, etc. Det senare har jag inte ens nämnt men det är som alla vet ännu ett område som är eftersatt och numera fungerar på gränsen till oanvändbart. Opålitlig tågtrafik och ett eftersatt vägnät.

Finns det då inga förhoppningar inför 2023? Jo, det gör det såklart. Det sista som överger människan är hoppet sägs det ju. Så hoppas kan man ju alltid.
Fred på jorden hoppas man alltid på fast att man vet att det aldrig kommer att hända.
Lite mer sannolikt är att man ska vinna på Lotto eller Triss eller nå´t fast chansen är väl nästan lika liten som den första förhoppningen.
Viktigare då att hoppas på god hälsa för nära och kära likväl som för egen del.
Skickar också en förhoppning och önskan om framgång för såväl vår egen regering som ledare runtom i världen för att de ska fatta kloka beslut för människors bästa och inte bara för eget gynnande. Det finns vissa förutsättningar för att detta ska ske på vissa händer medan det tyvärr är utsiktslöst i andra fall.

Till sist. Ett nytt år medför alltid lite nytändning. Man tar nya tag och ser fram emot ljusare tider såväl fysiskt som mentalt. Det i sig är hoppfullt och kan ibland också bli en självuppfyllande profetia. Låt oss därför hoppas att 2023 innebär mindre lidande för många människor. Större klokskap och medmänsklighet för de som utövar makt och ett bättre liv för oss alla.

Tack för i år och Gott Nytt År!

/Bosse

Annons

Yttrandefrihet eller censur.

Sverige har världens äldsta tryckfrihetsförordning. Den infördes den 9 december 1766. Nuvarande lagstiftning som i allt väsentligt bygger på förordningen från 1766 tillkom 1949. Tre dagar efter den 9 december 2022 skrev jag en kommentar på Facebook. Det var ett inlägg från TV4:s Nyhetsmorgon som var upprinnelsen till att jag valde att vädra mina synpunkter i en kommentar.

I korta drag var det jag skrev en synpunkt på att såväl politiker i alla läger liksom ”main stream” media lägger fokus på att vi som elkonsumenter ska spara el i vad jag anser absurdum. Vi rekommenderas att sänka inomhustemperaturen under komfortnivå och klä oss varmt istället med koftor och raggsockor, sova med mössa på, osv. Mitt i natten ska vi gå upp och köra disk- och tvättmaskin. Vi uppmanas att tänka oss för innan vi öppnar kylskåpet eller frysen. Ett bostadsbolag i Skåne skickar ut ett lite timglas som visar fyra minuter. Det är den rekommenderade duschtiden. Allehanda andra mer eller mindre löjliga spartips fyller programtablåerna och tidningarna.
Men trots denna spariver skjuter elräkningarna i höjden och når nya rekordnivåer. Vanligt folk överväger att sälja villan (fast det är det ju inte rätt tid för och vem vill köpa en bostad med horribla uppvärmningskostnader?), vi sitter i våra mörklagda hem och fryser för innetemperaturen är sänkt långt under rimlig nivå.
Kring detta ansåg jag i min text att politikerna grovt misslyckats i sin sätt att driva energipolitik i vårt land. De är förvisso i gott sällskap med andra politiker i Europa men det är i Sverige vi har de mest galna priserna. Att man i Sverige förstört ett till nära 100 % fossilfritt energisystem gör det bara värre.
I min text krävde jag att politikerna nu skyndsamt måste ta krafttag för att rätta till det dysfunktionella sätt so. elpriserna sätts i vårt land. De ska sluta upp med att prata om att och hur vi måste spara, det ger sig självt med den rådande prisbilden. Istället ska de satsa allt på att säkerställa ett stabilt energiförsörjningssystem och inte minst en planbar kostnad för såväl hushåll som för företag. Som tingens ordning är nu är vi på väg att backa in i framtiden.

Det var dessa synpunkter i kortform jag skrev på Facebook. Min kommentar låg uppe i ca 15 minuter gissar jag. Den hann få dryga tiotalet gillamarkeringar och några kommentarer innan den plockades bort. Alla aviseringar på Facebookprofil försvann också. Så jag gissar att min åsikt inte passade Facebooks policy.
Det ska tilläggas att jag inte använde några invektiv, inga enskilda personer pekades ut eller kritiserades på något sätt och svordomar eller andra kränkande uttryck fanns i mitt inlägg.

Hur är det med vår yttrandefrihet? Är den begränsad av multinationella storföretag som åtnjuter enorma skattefördelar i Sverige och är den begränsningen sanktionerad av vår statsledning? Är det en godkänd censur? Jag är starkt kritisk till denna ordning.

Censurerad, arg och inte så lite rädd för denna utveckling!

/Bosse