Hej!

Det är valår. Nu gäller det för våra politiska partier att hitta rätt USP (Unique Selling Point), dvs det som ”säljer” bäst, ger flest röster på valdagen. Vilken väljargrupp ska man sikta in sig på? För om man har gjort sin marknadsföringsläxa ordentligt så vet man att man kan inte ”sälja till alla”. Man måste välja sitt marknadssegment. Och när det kommer till politiken gäller det att hitta det segment som ger mest makt efter valdagen eller i vissa fall den position som passar det egna partiet bäst den kommande mandatperioden.

Det observante läsaren har redan reagerat och undrar om jag alls inte funderar över vad som är bäst för landet, för folket, för väljarna?
Min övertygelse säger mig att det är just precis det våra politiker idag INTE gör. De har tvärtemot tagit till sig marknadsekonomiska resonemang kring hur det ska bäst uppnå SINA syften. De är inte längre våra folkvalda tjänare utan helt och fullt inriktade på att bli sin egen lyckas smed.

I dessa valtider kommer det ena politiska utspelet efter det andra. Partierna gör sitt yttersta för att kapa åt sig just din röst. Problemet enligt mig är bara att det handlar numera inte om utveckling och vision utan om att försöka rätta till tidigare begångna misstag. För numera finns det så många dysfunktionella samhällsfunktioner så det tycks inte finnas varken pengar eller tid att driva samhället framåt utan bara möjlighet att med nöd och näppe lappa och laga det värsta galenskaperna. Man skjuter helt enkelt på uppdykande mål.
Det som bestämdes igår, inte sällan stick i stäv mot beprövad erfarenhet måste rättas till idag till flerfaldig kostnad gentemot om gjort rätt från början. Man tycks leva efter det välkända och kvalitetsmisstaget – ”vi har inte tid att göra rätt men vi har tid att göra om”.

Allt som oftast får denna opportunistiska politikerlek direkta negativa ekonomiska konsekvenser för folk i allmänhet, ibland blir konsekvenserna mer indirekta. Men till syvende och sist är det alltid den enskilda människan som får betala. Med hälsan, med pengar, med trygghet (eller snarare brist på), osv ,osv.
Att exempelvis ena dagen uppmana folk att köpa dieselbilar och klassa dessa som miljöbilar för att något år senare straffbeskatta samma biltyp med flera hundra procent högre skatt visar på mer än inkompetens. Det är ren dårskap och borde klassas som bedrägeri.
Att låta okunniga människor få ledande befattningar och förvalta resurser på ett oskickligt sätt så att t ex vårdköerna i sjukvården blir så långa att diagnostiserade patienter hinner dö innan adekvat behandling sätts in är oförlåtligt.
Samma sak kan appliceras på polisväsendet, försvaret, äldreomsorgen, infrastrukturfrågor, etc

Och så då till den stora valfrågan – migrationen. Nu vill ju både sossar och moderater strama åt migrationspolitiken och hitta på diverse konstgrepp för att komma till rätta med alla problem som ingen politiker vill erkänna finns. Ja, SD, KD och Liberalerna vill ju också ha ordning på migration, segregation och utanförskap. Vänstern (kommunisterna), Miljöpartiet och Centern är väl mer inne på att fortsätta på den inslagna vägen med öppna gränser och majoritetens fortsatta anpassning till minoriteten, dvs de sk nysvenskarna.
I decennier har vi gjort allt vi kan för att dessa nya svenskar inte ska bli ens lite svenska. Vi har prioriterat deras sk hemspråk före det språk som talas i det land de ska framleva sina dagar i – svenskan. Vi har också med en dåres envishet mer eller mindre tvingat dem att utöva sina traditioner och levnadssätt från det land de flytt ifrån. Vi har sett till att de lever i väl avskilda grupper i väl avskilda områden från den svenska urbefolkningen. På så sätt har vi varit väldigt framgångsrika i att skapa utanförskapsområden och en grundmurad känsla av ”vi och dom”.
Jag undrar hur våra politiker har tänkt att komma tillrätta med detta? Personligen tror jag det är nära nog omöjligt.

Nu har vi dessutom skapat en folklig uppfattning om att det mesta som inte fungerar i vårt land är invandringens fel. Att kostnaderna för invandringen har orsakat resursbrist på andra områden. Och nog kostar den oproportionerligt stora flyktingmottagningen stora summor men jag tror ändå inte att det är hela förklaringen till att det brister på många områden i Sverige idag. Det är att göra det lite för enkelt för sig.

Att vårdköerna tydligen fördubblats beror till största delen på oskicklig förvaltning och inkompetent ledning. Och det tror jag gäller på många områden.
Hur kan det komma sig att landet med världsrekord i skatter och med en regering som dessutom höjt skatterna med 60 miljarder under en mandatperiod har urusla vägar, icke fungerande tågtrafik. Vi har ett icke fungerande polisväsende, obefintligt militärt och civilt försvar och en dysfunktionell skola. Dessutom ett ökande antal fattigpensionärer och en äldreomsorg som är ovärdig vilket civiliserat samhälle som helst.

”Vad f-n får vi för pengarna”, sa en känd företagsledare och fick svidande kritik för det uttalandet. Som höginkomsttagare ansågs han inte har rätt att säga så. Men jag tycker frågan är befogad oavsett om jag betalar mycket eller lite i skatt.
Med den skattenivå Sverige har borde folk inte dö i väntan på vård. Pensionerna borde inte vara så skamligt låga. Vägarna borde inte vara så bedrövliga, ibland rent ut sagt livsfarliga. Polisen borde finnas till hands när folk behöver hjälp och skydd och gamla människor som jobbat ett helt liv borde behandlas med respekt och få en värdig ålderdom. Och mycket, mycket mer.
Men Sverige fungerar inte på ett bra sätt. Vi har en alltför ineffektiv statsledning, för många vidlyftiga myndigheter som har ett stort inflöde av pengar och ett litet utflöde av effekt. Skattepengar tycks försvinna in i transfereringsystem för att aldrig mer återfinnas. De kommer aldrig skattebetalarna till nytta.

Vad är då lösningen? Någon enkel lösning tror jag inte finns men lite mer pragmatiskt tänkande kan kanske ta oss ett steg framåt. Sunt bondförnuft helt enkelt. Ett rimligt skattetryck skulle också ge den enskilda individen större handlingskraft, tillika köpkraft. Småföretagen skulle med lägre skatter kunna sysselsätta fler, investera mer och utveckla och expandera sina verksamheter. Alltsammans skulle ge en högre total skatteintäkt.
Med en effektivare och skickligare förvaltning som är mer resultatinriktad skulle varje skattekrona ge bättre utfall. Men det skulle innebära att politikerna inte hade detaljkontroll över våra liv, att en och annan t o m skulle bli förmögen på hårt arbete och en maktförskjutning från politiker till allmänhet. Det finns det sannolikt mycket få om ens någon politiker som vill se hända.

Tycker mig trots allt se en del positiva tecken i debatten. Fler och fler vågar ta bladet från munnen och peka på missförhållanden i samhället, även i migrationspolitiken och vår attityd till de nya svenskarna. Men det blir en lång väg att vandra för att få skutan på rätt köl.

Det blir en spännande höst

Bosse