Hej!

ETT BLOGGINLÄGG I SERIEN ”GRUMPY OLD MEN” – GRINIGA GAMLA GUBBAR.

Det var ett tag sedan jag skrev något här på bloggen. Det är fortfarande vinter och motorcykeln står på vinterförvaring i Helsingborg. Inte en chans att gå ut och klappa på den mellan regnskurarna och snöbyarna alltså. Därmed inte så mycket inspiration kring motorcykelåkning, modifiering och trimning heller.
Nu skriver jag ju emellanåt om min syn på olika samhällsföreteelser också och det har jag heller inte gjort sedan den trettonde januari. Skälet till det är att det helt enkelt är för tungt att engagera sig i orättvisor, misshandel och allehanda negativa händelser som fullkomligt sköljer över oss hela tiden i dagens mediavärld. Det är för många oroande och mörka händelser som lutar sig in över huvudet på en – måste försöka se ljuspunkterna i livet, för de finns ju trots allt elände runt omkring oss.

Likafullt undrar jag vart vi är på väg? Helt ovetenskapligt påstår jag att det finns fler oroshärdar och krigszoner i världen än på mycket länge, kanske än någonsin. Som vanlig civilperson kan man inte räkna med att detta kommer att undgå just mig. Redan idag måste t ex flygrutter läggas om för att inte riskera att civila passagerarflygplan blir beskjutna.
Det pågår ett ständigt cyberkrig globalt med nationer eller kriminella grupper eller enskilda som krigförande. Nationer, enskilda myndigheter, företag och enskilda personer är utsatta och måste försvara sig.

Samtidigt har vi trots skyhöga skatter (fler skattehöjningar är att vänta) rustat ner vårt svenska samhälle på nära nog alla områden. Hur är det möjligt? Vår sjukvård går på knäna. Vårt polisväsende har allvarliga problem och kan inte upprätthålla lag och allmän ordning. Försvarsmakten är löjligt otillräcklig. På ett drygt decennium har man lyckats rasera en ansenlig del av infrastrukturen och avlöva organisationen på personal. Vidare är svensk skola långt ifrån vad man skulle kunna önska sig. Ta sedan en tur på svenska vägar, ingen rolig upplevelse med dålig beläggning, stora potthål och bitvis underdimensionerade vägar. Järnvägen är ett sorgebarn med förseningar och inställda tåg. Säkerheten kan ifrågasättas pga dåligt underhåll och urmodiga tåg.
Och är man som jag i sk mogen ålder väntar snart pension (förhoppningsvis). Kan räkna in 48 år i arbete så här långt. Wow! Tänk så mycket pension jag samlat till genom höga arbetsavgifter såväl som anställd som egen företagare. Ja, ni vet vart jag är på väg. Så klart får jag ingen imponerande pension jag heller och skulle jag behöva äldrevård, Gud förbjude, så vågar jag inte tänka på hur erbarmligt livet kommer att bli.

Ja, det var en lång klagovisa och det kan lätt bli mycket längre. Vi brottas med hög brottslighet. Var och varannan dag kan vi höra om dödsskjutningar och varje år mördas sjutton kvinnor av en man de har en nära relation till och ett otal fler misshandlas och våldtas i sitt hem av någon de lever med. Barn och tonåringar trakasseras och våldtas på musikfestivaler och på den egna skolan. Inte sällan går förövarna fria eller får väldigt lindriga straff. Offret får dra sig undan, byta skola och vågar kanske inte ens gå ut.
Och det går att fortsätta i all oändlighet tycks det med negativa exempel på allt från sk bagateller till grov kriminalitet, korruption, mm, mm. Tacka f-n för att man blir trött, uppgiven och på gränsen till deprimerad. Hur har vi kunnat låta det gå så fullständigt åt skogen? Eller är det bara så att så mycket mer kommer i dagen nuförtiden? Det fanns väl missförhållanden förr i världen också. Så klart att det fanns men på något sätt känns det som det blivit värre, som att vi är på väg åt fel håll.

Vems är felet då? Först vill jag säga att det ligger inte för mig att söka efter någon eller något att ”spika upp på väggen”. Samtidigt kan man ju söka orsaken för att göra något åt det. Inte bara behandla symptomen, en vanligt förekommande metod i många sammanhang.
Felet är mitt. Jo, det är mitt fel – och ditt och alla andra som någonstans efter vägen inte förstod att vi vara tvungna att växa upp och se oss som en del i ett gemensamt samhälle och att vår uppgift inte uteslutande var att förverkliga oss själva. Vi fick lära oss om Maslows behovshierarki i skolan men förstod uppenbarligen inte innebörden utan hoppade snabbt upp och parkerade oss på toppen. Några av oss och generationen före försökte i ett fåfängt försök att visa humanism att göra alla lika bra i skolan, dvs vi blev alla medelmåttor. På så sätt sitter det i stor utsträckning medelmåttor på ledande positioner i såväl det privata näringslivet som i statsförvaltningen. Resultatet blir medelmåttigt. Inte utan orsak benämner vi ibland Sverige som ”landet mellanmjölk”.

Det sägs ju att ekonomin går bra i alla fall. Själv är jag ändå skeptisk. -Det är du väl alltid, säger du kanske fast det är inte helt rättvist. I förra bloggen skrev jag att Magdalena Andersson, vår finansminister har aviserat att det är slut på skattesänkningar och nu väntar en rad höjningar i stället. Och man kan inte säga annat än att hon levererar. Dock är det inte riktigt så enkelt som finansministern tycks tro.

Bild: Wikipedia

Skatteintäkterna ökar inte automatiskt bara för att man höjer skatt efter skatt. Tvärtom finns det en brytpunkt som innebär att alltför höga skatter är kontraproduktiva och ger lägre skatteintäkter till statskassan enligt den sk lafferkurvan. Vi befinner oss i Sverige idag sannolikt på fel sida (till höger) om lafferkurvans topp vilket innebär sjunkande skatteintäkter till staten.
Men för en socialdemokratisk finansminister, åtminstone inte denna är det kanske inte viktigt att ha ett effektivt skatteuttag utan mer att beskatta hårt så att friheten begränsas för den enskilde. Man undrar ju?

En annan, numera neutraliserad socialdemokrat sa en gång att ”det är häftigt att betala skatt”.

Bosse

Beklagar att jag inte illustrerat med några snygga bilder!