På Harley genom Europa, del 3 – hemresan

Hej!

Efter några dagar i Barcelona med en avslutande konsert med Rolling Stones var det åter dags att packa våra motorcyklar för att vända kosan norrut mot Sverige. Spanska vägar är underbara att köra på, jämna som salsgolv och alls inte som våra med alla lagningar och lappningar, potthål och ibland rent livsfarliga hål mitt i vägbanan. Körteknik med motorcykel (i viss mån också med bil) innebär bl a att man ser så långt fram som möjligt. När du ska ta en kurva ska blicken söka sig till vad man brukar kalla ”the vanishing point”, dvs där du vill gå ur kurvan. Om vägen är dålig måste du samtidigt hålla koll på vägen alldeles framför hojen för att se hål, bulor och annat som kan innebära obehagliga överraskningar. Problemet är inte lika stort i andra länder där kvalitén på vägarna i allmänhet är bättre än här hemma.

Berit och hennes Harley-Davidson Dyna T-Sport någonstans i Alsace

Berit och hennes Harley-Davidson Dyna T-Sport någonstans i Alsace

Vi rullar på en bit upp i Frankrike. Dag två sätter vi åter kurs på Alsace. Vi lyckas hamna på en nära nog spikrak väg söder om Strasbourg. Vägen är helt öde när vi åker i långt mer än en timme utan att möta ett enda fordon. Vi kör inte ikapp någon heller. Det är bara vi fyra människor på hela vägsträckan. Inga skyltar någonstans. Det är som att köra på en flera mil lång landningsbana. Det blir efter en stund nästan kusligt. Var leder denna väg? Slutar den i ett stup? Till slut når vi åter bebyggda trakter. Än idag vet jag inte vad det var för en konstig väg vi hamnade på.
Den här dagen stannar vi i Ribeauvillé i regionen Alsace. Vi tar in på ett trevligt hotell och hittar en trevlig restaurang där vi njuter lokala läckerheter (choucroute).

Vi har nu varit på resande fot i två veckor. Mina jeans har gått sönder i vecken vid knäna så jag ser verkligen cool ut. Ingen färdigköpt patina här inte. Jag behöver inte hänga upp dem på kvällarna heller, de står bra för sig själva i ett hörn på hotellrummet.
Med dessa förutsättningar avseende klädval kliver vi in på vinhuset Hügel i Riquewihr. Fyra, vid det här laget, ganska ”ankomna” bikers i lätt slitna och faktiskt ganska skitiga kläder. Vi hälsar och ser hur fyra glas ställs fram för att bjuda på ett smakprov ur sortimentet. Men vi är inte riktigt vad personalen tror och vad vår klädsel utstrålar. Vi är faktiskt pålästa och är inte här av en slump. Vi är här på rekommendation från vinkännaren Håkan Nilsson från Helsingborg. Han har bl a skrivit boken Provsmakning i Alsace. Har köpt den personligen av Håkan vid en vinprovning med Munskänkarna i Hässleholm. Tog mig friheten att ta en kopia på en översiktskarta i boken och den har vi använt som guide när vi besöker vinhus i området.
När vi refererar till Håkan Nilsson händer något lustigt. De framställda flaskorna bärs ut och nya kommer in tillsammans med fler glas. Håkan Nilsson känner man till – och tycker om. Han har skrivit om vinhuset på ett bra sätt och vi är naturligtvis inte de första som kommer hit med Håkans bok i bagaget. Vi är bara de första som ser ut som bovar och banditer. Hunden och håren…

Berit på vinhuset Hügel.

Berit på vinhuset Hügel.

Vi har redan några vinflaskor i vår packning, nämligen några trevliga flaskor från vinhuset Chapoutier i Tain l´Hermitage i Rhonedalens norra del som vi besökte dagen innan. Chapoutier gör utmärkta viner bl a på druvor (Syrah) från Hermitage-kullens sydsida som avgränsar staden i norr. Här i Tain är doften av choklad påtaglig för här hittar man nämligen också chokladhuset Valrhona.
Hur ska vi nu få plats med allt på en motorcykel? Berit har dock väskor som är ”expandable”. Med hjälp av en dragkedja tycks de kunna bli hur stora som helst. Vi får plats med ytterligare åtta (vill jag minnas) flaskor från vinhuset Hügel. Nöjda med detta har vi shoppat färdigt. Nästa dag styr vi vidare norrut och in i Tyskland.

Efter en ganska charmlös etapp på tyska Autobahn når vi den däremot mycket charmiga staden Celle i norra Tyskland. Det blir dagens övernattningsställe. Efter incheckning på ett modernt hotell där vi har sällskap av flera bussresenärer tar vi en promenad på stan och landar så småningom på en indisk restaurang.
Efter att vi nästa morgon vid frukostbuffén chockat bussresenärerna med vår uppsyn är det dags för avfärd. Det börjar dugga lite lätt när vi packar hojarna. Vi sätter av mot Sverige. När vi kört en knapp mil och kommit upp på Autobahn igen duggar det inte längre, det regnar. Ganska snart vräker det ner. Det är som att köra i en svärm småspik, i alla fall om man som jag kör med öppen hjälm. Dessutom ser man allt i ett töcken. Glasögonen blir ju fulla med vatten och rutan likaså. Jag har i två veckor blivit hånad för att jag släpat på en Gore-Texjacka när solen lyst från en klarblå himmel varje dag. Nu kommer den jackan väl till pass.

Regnet håller i sig och blir snarare mer intensivt än avtar. När vi når bron som leder över mot Fehrman (Puttgarden) står husvagnsekipagen på rad efter vägkanten. Det blåser kraftigt och att då köra över bron kan vara direkt farligt med det vindfång en husvagn utgör.
Det är inte så roligt att köra över med motorcykel heller faktiskt. Man får luta emot ordentligt i sidvinden. Vi kommer dock över säkert och fortsätter mot färjan som ska ta oss till Rödby i Danmark. Det är sådär kul att köra på stålgallret upp på färjan. Regnet gör att det är väldigt halt.
I Danmark fortsätter det intensiva regnandet. Mina stövlar är genomsura. Jag är inne på sista paret handskar jag har med mig. De väger hur mycket som helst av vatten. Det är som tur är varmt ute så ingen av oss fryser. Någonstans innan Öresundsbron börjar min Gore-Texjacka tröttna och jag kan förnimma att regnet börjar ta hem vinsten. När vi passerat brofästet på den svenska sidan stannar vi för att ta farväl av varandra. Ylva och Lars ska åka hemåt mot Simrishamn medan Berit och jag ska fortsätta mot Hässleholm. Vi kan inte annat än skratta. Vi är dyngsura efter dagens nära nog sjuttio mil långa körning. I stort sätt alla i hällande regn. Vi har haft en fantastisk resa tillsammans så en dags regn räcker inte för att få oss på dåligt humör.

Sista störtskuren kommer i höjd med Finjasjön, några få kilometer från vårt hem. Väl hemma på uppfarten åker stövlar, jacka och regnbyxor av. Strumporna vrids ur och stövlarna fylls med tidningspapper. Drygt femhundra mil är avverkade på två veckor. Vi är hemma oskadda (även om det var obehagligt nära utanför Cannes) och med bagaget fyllt med mycket mer än en flock vinflaskor. Ett underbart minne som håller i sig än idag, tretton år senare.

”Live to ride – ride to live!”

Bosse

På Harley genom Europa, del 2

Hej!

I förra bloggen om vår Europatripp 2003 hade vi hunnit fram till Cap dÁdge och fått en fantastisk musselsoppa efter en strapatsrik resa från Antibes.
Efter en god natts sömn (vi hade ju fått både god mat och en flaska vin kvällen innan) var det åter dags att ge sig ut på vägarna i Camargue för den sista etappen ner till Barcelona. Med en rejäl frukost i magen packade vi våra motorcyklar. Det var då jag såg det. Det fanns ingen luft i mitt bakhjul. Jag hade fått punktering – en pyspunka och under natten hade all luft försvunnit ur bakdäcket.
Bara en sak att göra. Ta sig till närmaste Harley-verkstad och få det fixat. Att försöka laga på plats var inte att tänka på. Sagt och gjort, jag ringde SOS International och förklarade att det ”var jag igen” och kunde de fixa en bärgare? Jodå, efter mindre än en halvtimme var bärgaren på plats och dagens etapp inleddes i hytten på lastbilen. Vi hade kollat upp var närmsta Harley-verkstad fanns och det var i staden Bèziers. Den låg i alla fall åt rätt håll längs med A9 som leder ner mot Barcelona.
Där drack vi kaffe tvärs över gatan från verkstaden sett, kunde köpa ännu en souvenirtröja i Harley-butiken och snacka lite med verkstaden. Det visade sig vara en pytteliten stålcord som krupit in i däcket och orsakat punkteringen. Sannolikt hade den smugit sig in dagen innan när jag tvingades ut på vägrenen i samband med olyckan i Cannes.

Någonstans i Provence med lavendelfält i bakgrunden.

Någonstans i Provence med lavendelfält i bakgrunden.

Resten av resan ner till Barcelona gick utan ytterligare problem. Ja, det vill säga Lasses Road King fortsatte att sörpla i sig olja i nära nog samma omfattning som den drack bensin. Lasse hade lämnat in sin maskin till ”världens bästa Harley-mek” någonstans på den skånska landsbygden. Han visste hur man fick fart på en trött Evo. Men trimningen blev inte så lyckad som förespeglats och minns jag rätt lämnade Lars senare sin hoj till en mer kompetent verkstad och fick ordning på maskinen. Hela vårt lager av medhavd olja gick ner i Lasses hoj. Som tur var drack varken Berits eller min hoj någon olja under resan. Originaldelar även när man trimmar kan vara ett klokt val. Och i vilket fall som helst ska man välja beprövade delar och en duktig mekaniker. Själv hade jag 2001 bytt min kam till en Screami´n Eagle (SE-4 vill jag minnas) och satt in ett Dyna 2000 dual-fire tändsystem. Fick Heritagen att gå mycket bättre men med bibehållen hållbarhet och utan ”biverkningar”.

Barc_13

Ylva tröttnar aldrig på att hålla om Lars – antingen hon sitter bak på hans Harley eller inte.

Vi lyckades så småningom i alla fall krångla oss in till centrum i Barcelona med värkande kopplingshand efter mycket köande i infartslederna. Varmt var det också, närmare 40 grader (än 37) i luften. Vårt enkla hotell låg bara knappt hundra meter från La Rambla. Ylva hade bokat och försäkrat sig om att det fanns garage för motorcyklarna. Det dånade ordentligt i den smala gränden när vi körde fram till hotellentrén. Vi checkade in med vår packning och frågade efter garaget. Tjejen i receptionen visade oss ett lagerrum bakom receptionen. Fyra trappor ner från gatan till receptionen och två ytterligare till lagerrummet. Hon hade missförstått och trodde vi kom på varsin trampcykel. Ridå!

Mer eller mindre galna människor finns det gått om när det drar ihop sig till Harley-möte.

Mer eller mindre galna människor finns det gott om när det drar ihop sig till Harley-möte.

Ett kvarter bort hittade vi ett parkeringsgarage och där låste vi samman våra hojar som vi gjort tidigare under veckan. Där stod de sedan och var orörda när vi hämtade dem några dagar senare.
Barcelona fullkomligt kokade av Harley-Davidson. ca 50.000 hade kommit till stan för att delta i 100-årsjubiléet. Italienarna var mest galna. De körde Ramblan upp och ner vilt gasande så avgassmällarna ekade mellan husen. På festområdet fanns tusentals Harleys uppställda i alla tänkbara modeller – och en del otänkbara. Det enorma menageri av människor som rörde sig där och inne i stan var också i många fall osannolika. Den ena exhibitionisten överglänste den andra.
Inne på festområdet fanns butiker, utställningar och scener av olika slag – som sig bör på en mc-träff. Vi träffade på en del folk som vi kände från HOG (Harley Owners Group). Jag hade varit på en kurs i södra Frankrike ett år tidigare och fått en del nya kontakter från olika länder runt om i Europa, Afrika och Saudi-Arabien.
Vi kunde också hämta ut våra konsertbiljetter som bokat hemifrån. Sista kvällen i Barcelona hade nämligen Rolling Stones en konsert  på Palau Saint Jordi i anslutning till festområdet. Där var vi och ungefär 100.000 andra galningar och såg Mick Jagger och de andra medlemmarna i bandet spela. Jag har letat efter några bilder från detta men kan inte hitta några tyvärr.
Rolling Stones-konserten blev en värdig avslutning på vårt Barcelonabesök.

Ett litet bildgalleri

Klicka på bilderna för större.

Gissar att Barcelonas befolkning drog en lättnadens suck när vi, 50.000 halvtokiga Harley-Davidson-entusiaster lämnade staden med mullrande maskiner, skrikande sirener och en sista ljudlig avgassmäll.

Fortsättning följer.

Barcelona – alltid värt ett besök!

Bosse

På Harley genom Europa, del 1

Hej!

Tänkte berätta om en resa på motorcykel genom Europa. Det hela tilldrog sig närmare bestämt 2003. Harley-Davidson firade 100-årsjubileum och det var fest både här och där runtom på klotet. Givetvis var det största och häftigaste arrangemanget i Milwaukee men vi tog oss till Barcelona som var lite närmare kan man säga.

Motorcyklarna packas inför Europaäventyret.

Motorcyklarna packas inför Europaäventyret.

Vi, det var min fru Berit på en Harley-Davidson Dyna T-Sport, kamraterna Ylva och Lars på en Road King och så jag själv på min Heritage Softail Classic från 1998 med Evo-motor. En ”riktig” Harley-Davidson kan man säga med motorn skruvad direkt i ramen och inga fjolliga balansaxlar och sådant strunt.
Ylva och Lars utgick från Simrishamn och Berit och jag själv ifrån Hässleholm. Samling i Trelleborg där vi tog nattfärjan till Travemünde.
Vi hade tittat hyfsat noga på kartan för att se vad som kunde vara lämpliga etapper. Alla planer sprack och första dagen loggade vi åttio mil och landade i Heidelberg. Lagom ömma i baken drack vi varsin öl och tog en promenad på stan. Det lilla vi hann se av Heidelberg var väldigt fint men åttio mil tog snart ut sin rätt och vi intog vårt nattläger.
Dag två på hojen bar oss mot Frankrike och vi landade så småningom i Colmar i området Alsace. Mitt emot stationen låg ett hotell och portiern lovade att bevaka våra cyklar hela natten. För säkerhets skull låste vi ihop alla tre hojarna med ABUS

Hoplåsta Harleys i Colmar

Hoplåsta Harleys i Colmar

kraftigaste kätting. Jag kan redan nu avslöja att vi inte råkade ut för några intermezzon med stöldförsök eller skadegörelse på våra motorcyklar under hela resan.

Vi fortsatte vår resa den tredje dagen men valde att inte fortsätta direkt mot Barcelona utan färden gick den korta sträckan ner till Mulhouse för ett besök på det fantastiska bilmuséet som en gång i tiden startades av bröderna Schlumpf. Här finns en fantastisk samling av gamla bilar, främst Bugatti. Numera är det ett nationellt museum i Frankrike. Efter besöket på Musée National de l’Automobile de Mulhouse fortsätter vi mot Schweiz och sedan åter in i Frankrike på Route Napoleon ner mot Provence för att slutligen nå Antibes. Jag har kört den sträckan en gång tidigare med bil. Att göra resan med motorcykel är något annat. Det är väl bara att erkänna att Heritagen inte är den ideala hojen att åka på i denna bergiga trakt med sina serpentinvägar. Dynan är betydligt smidigare att hantera och Lars Road King hade

På väg till Barcelona

På väg till Barcelona

också bättre chassi och bättre frigång som tillät honom att lägga ner mer i kurvorna. Ibland var det nästan så att jag fick stanna och backa för att komma runt de snävaste böjarna. Ducatis och andra sporthojar for förbi som getingar men alltid med en vänlig hälsning.

Till slut når vi Antibes, en favoritplats som vi besökt många gånger både före och efter denna tripp. Efter välbehövlig sömn tar vi hojarna nästa morgon och åker ner till Juan-les-Pins. Det är lättare att parkera med motorcykel än med bil och vi kan ställa våra tre cyklar direkt på strandpromenaden. Några korta kliv och vi är nere i sanden. De första vi ser är familjen Svensson. Kamrater som vi träffat många somrar i just Antibes. Världen är liten. Vi bestämmer att ses på kvällen och grilla.
Efter sol och bad beger vi oss mot Nice. Ett besök i Harley-butiken står på schemat. Alltid roligt att köpa någon del till hojen eller en souvenirtröja med butiksnamnet på när man är i olika länder. Vägen tillbaka mot Antibes sker i rusningstrafik. Promenade de Anglais är fullsmockad med bilar. Små j-vla Renault, Peugeot och Citroën i fem filer. Trots Harleyns storlek kan jag ganska enkelt kryssa mellan filer och bilar på äkta franskt manér. Men ibland blir det stopp och plötsligt ser jag att Berit reagerar. Bilen bakom henne har stött till hennes bakskärm. Det syns inget på skärmen och damen bakom ratten fortsätter oberört att bättra på makeupen. Dessa fransoser! Vi fortsätter mot Antibes. Vägarna är bekanta, vi har kört här många gånger fast med bil. Vi passerar Nice flygplats, Cagnes sur Mer och Casino-butiken i Villeneuve-Loubet med de konstiga husen. Vidare på strandvägen, Bord du Mer mot floden Braque och Camp du Pylone där Svenssons residerar denna sommar.
Väl framme parkerar vi motorcyklarna och sitter ner på en bänk vid receptionen en stund. Ylva gråter.
-Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, säger hon. Resan genom Nice rusningstrafik blev lite för mycket med bilar bara några få centimeter vid sidan om och ibland i farter som är ganska höga. Själv tänkte jag inte så noga på det efter flera somrar i dessa trakter då vi åkt runt mycket med bil och väl på något sätt kommit in i det franska tempot. Jag lovar att ta det lite lugnare framöver.

Resten av kvällen förlöper lugnt i Svenssons värdskap och efter en god nattsömn packar vi våra motorcyklar för att resa vidare mot Cap dÁdge som ligger västerut i området Camargue inte långt från spanska gränsen.
Vi har bara åkt en kort bit på motorvägen från Antibes och bort till Cannes, denna mytomsusade plats med sin filmfestival, sitt Hotel Carlton och alla kändisarna, när det händer.
Det smäller till och motorcykeln studsar till. Inte särskilt dramatiskt. En gammal VW Golf har passerat, passerat väldigt nära mig. För nära. Han har touchat mig och kopplingshandtaget är avslaget inne vid styret och min vänstra fotplatta ser mer ut som ett litet dragspel än som något man vilar foten på. Det är närmare trettioåtta grader varmt ute så jag har kör i jeans och vanliga skor.
Jag gasar på och får på något sätt den äldre mannen i Golfen att stanna vid sidan. Själv bromsar jag försiktigt min motorcykel till den stannar med motorstopp. Jag har ju ingen koppling och att hitta friläge utan det i denna stressade situation är mer än vad jag klarar av. Jag blir stående med cirka trehundrafemtio kilo motorcykel mitt i högerfilen. Inte en chans att rubba den pjäsen innan ett friläge har hittats.
Långtradarens signalhorn ljuder ihärdigt innan föraren lyckas väja. Han vet ju inte vad som hänt sekunderna innan. Jag slänger handskarna på sadeln och skäller på alla språk jag kan och några till. Min fru och mina kamrater är mer chockade än jag själv. De har ju sett hela händelsen, jag är bara förbannad och har inte insett att jag just lurat döden två gånger inom loppet av någon minut.

Det tar mindre än tjugo minuter efter att jag ringt SOS International i Köpenhamn innan motorvägsmyndigheten (minns inte vad den heter), polisen och bärgare är på plats. Högerfilen spärras av och min motorcykel bärgas. Efter ett besök på den lokala polisstationen där alla papper fylls i åker vi vidare med bärgaren till Mougins, en by rakt norr om Cannes. Här bodde Tore Wretman på sin tid och den välkände franska kocken Roger Vergé har drivit Michelinkrog här. Kanske gör han det än? Här finns också en auktoriserad Harley-verkstad (fanns i alla fall 2003) och medan min Heritage lagas äter vi lunch. Två timmar senare rullar vi vidare mot Cap dÁdge.

Pitstop på väg mot spanska gränsen. Berit är glad, kanske lättad efter intermezzot utanför Cannes?

Pitstop på väg mot spanska gränsen. Berit är glad, kanske lättad efter intermezzot utanför Cannes?

I Cap dÁdge har vi bokat hotellrum i förväg. Vi har också ringt och sagt att vi ska bli sena pga intermezzot på motorvägen. Längs hela sträckan ser vi andra Harley-åkare. På varenda mack står stora gäng. Alla tutar och vinkar längs vägen. Vi ska alla till Harley-Davidsons 100-årsjubileum.
Väl framme på hotellet tycker Ylva och Lars att det varit spännande nog denna dag och drar sig tillbaka till sitt rum. Kanske var det bara en ursäkt för att de var kärlekskranka efter att Ylva suttit och kramat Lars hela dagen på bågen?
Berit och jag tar i alla fall en liten promenad i jakt på en krog. Vi hittar snart en välfylld sådan men lyckas att få ett bord. Vi serveras den bästa musselsoppa eller casserol jag jag någonsin smakat. Efteråt får vi en himmelsk cremé brulée. Vi har delat en flaska vin – det är vi värda efter denna händelsrika dag tycker vi.

Fortsättning följer.

Se upp för alla bilister – särkilt professorer i spanska!

Bosse

Indien – men titta in föralldel!

Hej!

Vi bor på Spice Village Hotel i staden Kumily något tusental meter upp i bergen bland teplantager och kryddodlingar. Denna dag ska vi göra en utflykt till grannstaten Tamil Nadu. Gränsen mellan delstaterna går mitt i staden Kumily faktiskt. En bom markerar gränsen. Varför den finns där kan man bara spekulera i. Den är uppfälld och man rör sig obehindrat över gränsen som är obevakad och oansenlig. Vi är i Indien så varför det skulle finnas någon kontroll vet inte jag. Det vore som om vi skulle ha en gränskontroll mellan Skåne och Småland (det finns ju de som hävdar att det vore högst önskvärt).
Däremot är det anslående hur karaktären på byggnader och hela intrycket skiljer sig mellan Kerala och Tamil Nadu. Staden Kumily på Kerala-sidan ser helt annorlunda ut mot Kumily på Tamil Nadu-sidan. Tamil Nadu känns plötsligt mycket mer lantlig ut, fattigare också. På Kerala-sidan pratar vi stad som i storstad med butiker, hotell och matställen medan Tamil Nadu-sidan är mer som lantlig marknad.

Lite kaos får man räkna med i den indiska trafiken.

Lite kaos får man räkna med i den indiska trafiken.

Vi äntrar en armada av jeepar som ställt upp sig utanför vårt hotell. De ska bli en lite mer äventyrlig tur kan man säga. Att ge sig ut i indisk trafik är alltid ett äventyr om ni frågar mig – om du så sitter i en pansarvagn.
Det fläktar skönt, vädret är soligt och lagom varmt, strax under 30 grader gissar jag. Vi far över den tidigare omtalade delstatsgränsen in i Tamil Nadu. Det är slingriga bergsvägar och som vanligt mycket trafik, 1,2 miljarder indier är ute och åker bil känns det som. En och annan kossa, några getter och en hel del byggmaterial far också runt på vägarna – ömsom på vänster, ömsom på höger sida. Huh!

Ann-Sofie utmanar ödet för en bättre profilbild på Facebook.

Ann-Sofie utmanar ödet för en bättre profilbild på Facebook.

I nedförsbacken i en kurva stannar vår jeepkaravan. Vi ger oss ut på vägen till fots. Kaos uppstår när bussar, mopeder och bilar ska klämma sig förbi. Det eviga tutandet tilltar i intensitet men inte uppfordrande eller ilsket. Nej, bara för att tala om att ”här kommer jag – se upp!”.
Vi går nerför backen till landskapet öppnar sig inför våra ögon. Utsikten är magnifik. Berget stupar flera hundra meter nedanför och en halv meter hög och någon decimeter bred betongmur är det enda som skiljer oss från bråddjupet. En lätt känsla av svindel infinner sig när man står intill muren. Berit sätter sig på den men jag vill hon ska resa sig igen och ta något steg bort.
Det är då vår guide för för sig att hon ska ha en ny och slående profilbild till sitt Facebook-konto. Hon kliver helt enkelt upp på muren och ställer sig med ryggen mot stupet.

-”Ta en bild på mig!”

Jag skyndar mig att ”fösa undan” de som som står intill och ”stör” bilden, slänger upp kameran och trycker av ett par bilder, kollar – hur ser det ut? OK, hon verkar ha fastnat.

-”Du kan hoppa ner nu! Förslagsvis framåt.”

Nu äntrar vi åter våra jeepar och reser vidare in i Tamil Nadu. Strax kommer vi till en mindre stad där vi parkerar våra jeepar och beger oss ut på promenad i staden. Framför dörrarna målar man varje dag ett mönster med rispulver, vitt eller i färg. Det visar att huset är ”vid god hälsa” och är också välkomnande för besökare.

Ryktet om vår ankomst sprider sig snabbt i runtom i staden. Barn och ungdomar börjar samlas. Alla vill bli fotograferade, några barn frågar efter pennor men vi är tyvärr dåligt utrustade. Jag hittar dock två överstrykningspennor som blivit kvarglömda i min väska och de försvinner snabbt i några barnhänder.
Vi möter fler människor på vår promenad. Många är nyfikna, det är inte så vanligt med ”vitingar” i staden så vi blir något av en attraktion. Så småningom kommer vi till några stora skyltar som annonserar ett bröllop. Det är redan i full gång och innan vi vet ordet av är vi inbjudna. Det är gott om folk inne i lokalen och längs fram på en scen står självaste brudparet omgivna av släktingar och andra som vill gratulera och ta fotografier.

Bröllopsgäster utanför festen. OBS! den gigantiska skylten med brudparet.

Bröllopsgäster utanför festen. OBS! den gigantiska skylten med brudparet.

När vi tagit våra bilder och är på väg ut igen – man vill ju inte vara en ”party crasher” blir vi vänligt men bestämt uppmanade att följa med upp en våning. Här möts vi av en stor matsal och här sitter spridda klungor med bröllopsgäster och äter. Vi måste smaka lite av maten innan vi går. Intresset för vår närvaro är stor. Många vill prata och veta var vi kommer ifrån, ännu fler vill ta bilder.

Vi lämnar bröllopet. Ett indiskt bröllop håller ofta på i flera dagar och antalet gäster kan räknas i tusental. Vi var bara ett trettiotal extra och märktes knappast om man ser till kostnad eller plats. Dock var vi ett ”pittoreskt” inslag på just detta bröllop. Gäster från fjärran land, det kalla Norden, satte säkert lite extra piff på det unga parets fest.
I Indien är det mycket vanligt med arrangerade bröllop. I tidningarna kan man hitta annonser där en lämplig livspartner söks av såväl män som kvinnor. Det är då oftast den giftasmognes föräldrar som annonserar. Det ska vara rätt person som svarar. Rätt religion, utbildning, kast, ja tom längd kan vara avgörande om man överhuvudtaget kan komma ifråga. En del familjer i Indien lever i sk storfamiljer, dvs sonen eller sönerna stannar kvar i föräldrahemmet och deras respektive fruar flyttar in medan döttrarna flyttar ut och till sin nya familj när de gifter sig.

Var vi än kommer i Indien möter vi stor gästfrihet. Människor är glada för att berätta om sig själva och sitt liv, alltid med stolthet oavsett var på samhällsstegen de befinner sig. Det ger oss som besökare stor behållning av vår resa i landet. Vi lär oss mycket, får många intryck och mängder med minnen att ta med hem.

Det är dumt att dö nyfiken!

Bosse

 

Indien – i kryddgården

Hej!

Nu glömmer vi allt skräp och beger oss upp i bergen till byn Kumily som ligger intill nationalparken Periyar. Om vi inte såg några tigrar i Ranthanbore så är tanken att vi ska spåra upp några i denna nationalpark – till fots. Nu ska detta inlägg dock handla om andra upplevelser i Kumily.

En koncentrerad Berit vid biljardbordet. Nestorn Francis övervakar och stöttar med goda råd. (Iphone 6, mörkt så kvalitén lämnar en del övrigt att önska)

En koncentrerad Berit vid biljardbordet. Nestorn Francis övervakar och stöttar med goda råd.
(Iphone 6, mörkt så kvalitén lämnar en del övrigt att önska)

Vi bor på hotellet Spice Village, en vacker anläggning med boende i bungalows. Rummen är rymliga liksom badrummen. Fräscht och rent som på alla hotell vi bor på under denna resa. Det finns en mysig bar i kolonial stil med ett gigantiskt biljardbord. Francis som är barmästare är också passionerad biljardspelare. Själv är jag totalt okunnig och talanglös i samma omfattning men låter mig övertalas att gå en match. Francis ömsom briljerar, ömsom coachar. Jag får spö av både Francis och Berit, bägge med betydligt bättre bollsinne än jag själv som blir lätt yr i huvudet när jag skalar en apelsin. Om vi spelade pool eller snooker är jag fortfarande osäker på.

Festivalfin elefant på väg till jobbet. (Nikon D3)

Festivalfin elefant på väg till jobbet.
(Nikon D3)

En eftermiddag i Kumily är det planerat för ett besök på en kryddplantage. Vid framkomsten till plantagen möts vi av en vackert smyckad elefant. Den är på väg till en av otaliga festivaler vid något närliggande tempel. Det finns fler festivaler i Indien än det finns dagar i almanackan så om det är din grej kan du alltså besöka flera stycken varje dag så länge du är i detta spännande land.
Nåja, vi låter den vackra elefanten vandra vidare och beger oss själva ut i klorofyllen. Den här plantagen är en liten odling. Om vi inte vetat bättre skulle vi nog trott att det är en bit vildvuxen snårskog. Det verkar inte finnas någon direkt struktur, inget står i räta rader utan det är en blandad växtlighet med buskar, träd och ogräs på marken. Eller är det ogräs?
Det mesta vi ser är faktiskt nyttoväxter av allehanda slag. Ett bananträd är lätt att identifiera men vanilj? Där växer peppar. Vitpeppar, svartpeppar, grönpeppar. Ja det är ju samma växt med samma bär som blir de tre populära pepparsorterna. Slutprodukten beror på hur skörden hanteras. Kryddpeppar då som vi ju så gärna vill ha i sillinläggningarna och när vi kokar fläskkorven till rotmoset? Jodå, det finns men är alls inte samma växt som de övriga pepparsorterna. Här växer också kardemumma, ingefära, kanel och även saffran som ju kommer från en blomma. Vi provsmakar stevia direkt från en krukväxt, väldigt sött trots att vi bara tar en hörna av ett litet blad.

Nedan några bilder från kryddplanteringen.


Vi vandrar runt bland växterna och upptäcker nya sorter. Vi känner till de flesta hemifrån kryddhyllan och skafferiet. Där växer kakao och nu står vi mitt bland kaffeplantor. Kaffe Arabica odlas i stor mängd i Indien men även Kaffe Robusto. En annorlunda frukt visar sig innehålla muskotnöten.

Någon timme i kryddodlingen blir ett spännande möte med ursprunget till det vi så ofta tar för givet i vardagen hemma i köket och som alls inte liknar det vi köpt hem i burkar och påsar.
Denna gång kan vi köpa en del av kryddorna med oss hem för det finns så klart en liten butik i anslutning till plantagen. Så vi köper lite olika kryddor, bl a lite kraftigare kanelstänger som ska ta plats i en flaska med Absolut Vodka. Tror det blir i varianten Oriental Apple. Jag återkommer med resultatet.
Vi köper också saffran, vanilj, chili och gurkmeja. I den lilla butiken bjuds vi också på egentillverkad choklad och cashewnötter. Vi kan inte motstå detta och köper några förpackningar med oss.

Spice up your life!

Bosse

Indiska ansikten

Hej!

Under tre veckor i Indien har det blivit en del fotograferande, mycket från höften i flygande fläng och lite annat med mer eftertanke. En slutsats är i alla fall att de allra flesta vill vara med på bild. Jag har varit en av 33 resenärer i en grupp. Det har inneburit att det inte alltid har funnits tid att stanna upp tillräckligt länge för att ta de bilder som jag ibland önskat ta. Att bara smälla av en bild i ansiktet på folk blir inte alltid så bra och är dessutom bristande respekt för motivet.
Jag gjorde direkt ett aktivt val att inte avbilda de personer som lever sina liv på gatan med grava handikapp eller missbildningar så några sådana bilder kommer inte att synas här. Jag har försökt att visa Indien som jag uppfattat landet genom kameralinsen och därför undvikit att ta mina bilder med turister i bilden men i vissa fall har det inte gått att undvika.

Ett urval av indiska människor vi mött, språkat med, lärt något av och som nu genom bilden hjälper oss komma ihåg vad vi upplevt. Man kan fundera över deras levnadsöden, hur ser deras framtid ut? Vi önskar dem alla en god sådan.

Vi är alla bara människor.

Bosse

Bilderna är tagna med Nikon D3, Fujifilm X100T och Iphone 6

Det skräpiga Indien

Hej!

Ännu ett inlägg om Indien. Har du tröttnat på mina intryck från detta land ska du sluta läsa nu för detta handlar bara om just Indien. Denna gång om allt skräp som man inte kan bortse ifrån vid ett besök i världens näst folkrikaste land.
Överallt finns det, högar med skräp, matavfall, plastpåsar, plastflaskor och allt annat mellan himmel och jord. Det är verkligen inte trevligt. Jag är en av många som tycker att Sverige blivit ett betydligt skräpigare land de senaste decenniet. Det kan delvis förklaras med en växande snabbmatskultur. Numera äter och dricker vi överallt, var vi än går och står. Det vi stoppar in i ansiktet är inte sällan förpackat i plast och/eller pappersförpackningar och dessa tycks många utan betänkligheter släppa där de just då råkar befinna sig och innehållet är konsumerat. Vår nedskräpning är dock som en västanvind vid en jämförelse.

 

Mindre trevlig syn och tyvärr inte ovanlig. Neemrana (Nikon D3)

Mindre trevlig syn och tyvärr inte ovanlig.
Neemrana (Nikon D3)

I Indien använde man i svunna tider palmblad som tallrik. När måltiden var avslutad slängdes palmblad rakt ut i naturen. Där tog den naturliga processen hand om både blad och eventuella matrester. Kretslopp mao. Idag tycks traditionen hålla i sig men med den skillnaden att det bara är turister som äter på palmblad medan indierna själva, precis som resten av världen, äter och dricker ur eller på plastförpackningar. När måltiden är avslutad slängs det som finns kvar rakt ut i naturen eller rättare sagt där man sitter eller står.
Resultatet blir att man formligen lever och bor på en soptipp. Det spelar inte så stor roll om du befinner dig mitt i Dehli, en stad med ca 35 miljoner människor (om du räknar förorterna) eller ute på vischan. Överallt ser man dessa skräpsamlingar. Och mitt i alla soporna hittar du också kor, grisar och hundar som söker föda. Det går liksom inte att förneka eller försöka försköna. Det ser för jävligt ut på ren svenska.

Djuren hittar oftast något att äta bland allt skräp. Neemrana (Nikon D3)

Djuren hittar oftast något att äta bland allt skräp.
Neemrana (Nikon D3)

Indierna själva tycks dock inte reagera särskilt mycket på detta. Man kan se ett butiksbiträde riva av en förpackning och helt frankt slänga ut den på gatan utanför butiken. Som om det vore den naturligaste sak i världen – och det är det ju här. Man trampar oberört omkring i skräpet på gatorna (trottoaren tycks vara en obekant företeelse på de flesta ställen) och sedan ställer man skorna vid entrén när man ska gå in i butiken eller huset.

Vid besök på historiska monument, storslagna byggnadsverk och på hotellområden är däremot skräpet obefintligt. Så det finns följaktligen en medvetenhet om skräpets negativa inverkan på miljön och det intryck detta ger. Likafullt finns det överallt med de undantag som jag anger ovan.
Den i övrigt ständiga närvaron av skräp är utan konkurrens den mest negativa och beklämmande upplevelsen av detta land.

Ingen strand du vill sola på. Kochin. (Nikon D3)

Ingen strand du vill sola på.
Kochin. (Nikon D3)

Ja, Indien är verkligen ett motsägesfullt land tycker jag som västerlänning. Ett besök här ger onekligen ett annat perspektiv på tillvaron. Mao kan jag rekommendera var och en att resa hit och se med egna ögon.

Var nu lite ”oindisk” och använd papperskorgen!

Bosse

Ett Tuc-tucrally i Jaipur

Hej!

Det går inte riktigt att beskriva hur trafiken i Indien fungerar. Jag har gjort något försök innan men det ger inte riktigt rättvisa åt hur det verkligen är. Det måste upplevas på plats med ljuden, ojämnheterna i gatan eller på vägen och hela omgivningen.
Jag vill ändå göra ett försök till att dela med mig av en sightseeing i centrala Jaipur. Vi åker tuc-tuc eller autoriksha som det heter i Indien. Vi har ett antal rikshor som är inhyrda till vårt förfogande vilket säkert bidrar att förarna hetsar varandra till det ena stordådet efter det andra. Kör så fort som möjligt och så nära framförvarande som man överhuvudtaget kan. Reaktionsförmågan är det i alla fall inget fel på och det är ju tur för marginalerna är minsta möjliga.

Alla finns överallt i rusningstrafiken - Jaipur. (Nikon D3)

Alla finns överallt i rusningstrafiken – Jaipur.
(Nikon D3)

Överallt på gatorna i Jaipur är det massor av människor, djur, bilar, bussar och cyklar. Och hur många tuc-tuc som helst. De är som en getingsvärm och tar sig fram där man tror att inte ens ett oslickat frimärke ska få plats.

Häng med en liten bit i vår autoriksha. Håll i dig!

Videon är ganska lång (4,37) och ger inte riktigt rättvisa åt upplevelsen. Det bästa är att kontakta Jörgen Tjörnvall på Flygmäklarna och boka en Indienresa. Då får du den riktiga upplevelsen.

Lycklig resa!

Bosse

 

Indisk mat och dryck

Hej!

Vi har alla olika preferenser när det gäller mat. Det mesta går att hitta i matbutikens diskar och vi svenskar kan välja att äta nästan vad som helst när som helst och var som helst, dvs hemma, på restaurang eller på gatan.

Jag upplevde det lite annorlunda i Indien. Visst finns McDonalds, KFC och säkert någon annan

Nan-bröd serveras nästan alltid och finns i en mängd varianter.

Nan-bröd serveras nästan alltid och finns i en mängd varianter.

snabbmatskedja också. Men jag har inte sett en enda fransk restaurang, ingen italiensk restaurang, någon tysk ölhall eller ett tex-mexställe. Nej överallt är det indisk mat. Även på de ”lyxhotell” vi bott på så serveras alltid en indisk buffé, mer eller mindre omfattande. Visst finns det ibland en a´la Carte meny med lite annat att välja på men ändå.
Ska man generalisera så är det potatis i norr och ris i söder. 80 % av Indiens befolkning är vegetarianer så utbudet av grönsaker är nära nog oändligt. Min högst personliga uppfattning är att det mesta består av en huvudingrediens, oftast en grönsak då som tillagats i någon röra/sås. Ibland är det starkt, ibland är det milt. Viktiga kryddor är spiskummin och koriander men de är långt ifrån alltid som de är de dominerande smaksättarna. Kyckling, fisk, get och i något fall fläsk förekommer. I enstaka fall också biff eller annat nötkött. Naturligtvis är det avgörande till vilken religion man bekänner sig vilken typ av animaliska produkter som tillåts om ens någon.

Bananer finns i mängder av varianter.

Bananer finns i mängder av varianter.

Ärligt talat så har jag aldrig varit särskilt entusiastisk över indisk mat. Tre veckors diet med indisk smaksättning har inte gjort mig mer såld. Sorry! Alla ni som älskar indisk mat skulle säkert hamnat i paradiset. För mig är det en massa röror som smakar ungefär det samma fast med lite olika sorters parfym tillsatt. Det kan kvitta om det är fisk, kyckling eller kött. Det är kryddorna som avgör vad det smakar, inte råvarorna.
Det bästa är all färsk frukt. Ananasen är underbart söt, melon i alla dess former, alla olika sorters bananer.

Vad kan man dricka?

Nu till drycken. Jag säger bara Kingfisher. Vi har druckit denna indiska öl nästan varje dag. Den håller 5 % normalt men det finns en variant som kallas Extra Strong (6 %) och har lite mer smak, är lite mörkare och har lite mer beska. Den är godare men finns långt ifrån på alla ställen. Överhuvudtaget är indisk spritlagstiftning omöjlig att förstå. Svensk alkoholpolitik förfaller logisk och vettig i jämförelse. I vissa delstater vill man förbjuda bruket och försäljningen av alkohol helt. Många restauranger får inte utskänkningstillstånd men har ändå drinklistor och serverar all slags alkohol. Ölen (den eviga Kingfishern) serveras i kaffemugg, flaskan är insvept i tidningspapper och bärs helst ut så fort ölen är uppslagen.

Röror på ett palmblad. Papadambröd. en grillad fisk skymtar till höger. (Fotograferat med Iphone)

Röror på ett palmblad. Papadambröd. en grillad fisk skymtar till höger. (Fotograferat med Iphone)

Vin är ett sorgligt kapitel och stavas Sula. Det är den största inhemska producenten. Det vita vinet går att dricka väl kylt, det röda är inte bara inhemskt, det är hemskt också. Det finns en rosé som är riktigt hyfsad (iskallt såklart). Såg även en flaska mousserande men det blev aldrig tillfälle att prova.
Det finns andra producenter också som gör viner av varierande kvalité. Vinresor till Indien känns långt borta.
Priset på viner är generellt högt, på importerade viner fullt i klass med svenska priser eller ännu högre. Inköp görs i särskilda butiker som drivs privat. På landsorten är utbudet starkt begränsat. På en krog beställde vi gin & tonic (man vill ju hålla malarian i schack). Det visade det sig att vi fick gin & ginger ale – en ny och helt obehövlig upplevelse. Det ska sägas att designen på Sweppes Ginger Ale och Sweppes Indian Tonic Water var förvillande lika.
Vatten behöver man alltid. Drick bara vatten i flaska. Kontrollera att flaskan inte är öppnad innan du får den. Använd också flaskvatten till tandborstning.

Starksprit finns och dricks av många indier i stora kvantiteter. Inget unikt för detta land. En liten rekommendation är en rom som heter Old Munk. Den finns i flera varianter, ju dyrare ju godare enkelt förklarat. Den får dock inte säljas i alla stater. Svår eller kanske till och med omöjlig att få tag på i de södra delarna av landet.

Det ska dock påpekas att vi inte har lidit av svält eller törst en enda dag under vår tre veckor långa rundresa och visst har vi fått en rad maträtter som varit mycket njutbara – inte minst vid besök hemma hos indiska familjer som med stor gästfrihet bjudit in oss i sina hem.

Vår första kväll hemma i Sverige efter resan, en fredag valde vi att göra potatismos och ugnsbakad falukorv. Mmmmm! Svensk husmanskost slår det mesta!

Bosse

Taj Mahal – mytomspunnet tempel

Hej!

Här kommer ännu ett inlägg om Indien. Denna gång besöker vi Taj Mahal, detta fantastiska monument i marmor byggt över en förlorad kärlek.
Någon som inte hört talas om Taj Mahal? Det är ett av världens mest berömda byggnadsverk. 1631 dog stormogulen Shah Jahans favorithustru och han lät då uppföra detta fantastiska monument över sin älskade. Visst är det både vackert och sorgligt? Här ligger hustrun, Mumtaz Mahal begravd och sedermera placerades också Shah Jahans stoft bredvid henne.
Byggnaden är inte bara en gravkammare utan ett gigantiskt monument med dammar, trädgård, kringliggande byggnader, bl a en moské och så marmormasoleumet med sina perfekta proportioner, sin lökkupol, sina fyra torn och alla de fantastiska marmorinläggningarna. Man kan inte undvika att påverkas av denna skönhet och känna med vilken kärlek detta byggts.

Taj_Mahal

Numera kan man inte komma enda fram till själva kenotafen, dvs det vi skulle kalla kista eller sarkofag. Allt för många besökare har genom åren försökt – och ibland lyckats – plocka åt sig av de intarsiainlägg som finns här. Man får nöja sig med att se men inte röra och det borde ju räcka för oss alla. Vakterna är på tå, fotografering förbjuden och om du inte sköter dig ljuder visselpipan.
För att få tillträde till den del av Taj Mahal som består av marmor får du antingen ta av dig skorna och gå barfota (lågprisvarianten) eller ikläda dig särskilda skoskydd (lyxvarianten för västerlänningar). Oavsett vilken variant man nu än väljer så blev vårt besöket minnesvärt och säkert alla andras också. En höjdpunkt av alla de platser vi besökte under vår Indienresa. Just dagen för vårt besök var det kraftig dimma i Agra. Vi inledde dagen med ett besök på Agrafortet, också det ett imponerande byggnadsverk. Vid klar sikt ska man kunna se Taj Mahal på andra sidan floden Yamuna. Så dock inte denna dag.

Taj Mahal ligger, som sagt i Agra i delstaten Uttar Pradedesh söder om Dehli.

Var ska man pussas om inte vid Taj Mahal?

Var ska man pussas om inte vid Taj Mahal?

Minns ni bilden av prinsessan Diana när hon sitter helt ensam på kanten till den sk Lotusdammen och med marmorbyggnaden i bakgrunden? Den kablades ut över världen och journalisterna spekulerade över vad hon tänkte på, hur olycklig hon såg ut och hur missförstådd hon var. Jag kan förstå att hon befann sig i en speciell sinnesstämning på denna plats, ”Kärlekens tempel”. Jag tror hon tänkte på den eller dem hon älskade, längtade efter och som hon önskade varit med henne på denna plats.
Själv hade jag förmånen att ha min älskade hustru med mig hit och nog kände jag en liten extra värme, höll lite hårdare i handen och skänkte en tacksamhetens tanke över att ha någon att älska och att vara älskad av. Så påverkade Taj Mahal mig.

Det är dock lika viktigt att älska i koja som i tempel.

Bosse