Parkerat

Hej!

Nu har jag parkerat henne (tror det är en hon fast hon heter Road King). Denna sommar, 2018 har ju haft alla förutsättningar för att köra motorcykel. Jag har däremot inte kört en meter sedan mitten på maj. Har inte känt suget, lusten eller behovet av att sätta mig på hojen.

Osvuret är som bekant alltid bäst men i skrivande stund är jag ganska övertygad om att mina dagar som aktiv motorcyklist är förbi. Maskinen är lika vacker som någonsin, ljudet är underbart att lyssna till och känslan av att glida fram genom landskapet på två hjul, känna motorns vibrationer och uppleva flytet i körningen tröttnar man väl egentligen aldrig på. Åtminstone inte om man en gång fått det i blodet. Trots det känner jag inte att jag behöver uppleva det igen. ”Been there – done that!” Så kan man kanske uttrycka det?

Harley-Davidson Road King

Den slutsatsen är på sitt sätt definierande för hur jag fungerar med många saker i livet jag har provat på eller ägnat mig åt. Man blir färdig med vissa saker.
I motsats till det synsättet finns det ju människor som i unga år engagerar sig i något och brinner för det hela livet ut. Ihärdiga, envisa och med tiden auktoriteter på sitt område. Det är något man understundom kan bli lite avundsjuk på.

Hursomhelst med det, nu tror jag ändå att jag är färdig med motorcykelåkandet. Det får lämna rum för andra engagemang helt enkelt. Vad det är ännu en öppen fråga och möjligen kan jag återkomma till det när saker och ting fallit på plats – om de faller på plats.

Och när ni nu kör vidare – ”Ride Safe”!

Bosse

På Harley genom Europa, del 3 – hemresan

Hej!

Efter några dagar i Barcelona med en avslutande konsert med Rolling Stones var det åter dags att packa våra motorcyklar för att vända kosan norrut mot Sverige. Spanska vägar är underbara att köra på, jämna som salsgolv och alls inte som våra med alla lagningar och lappningar, potthål och ibland rent livsfarliga hål mitt i vägbanan. Körteknik med motorcykel (i viss mån också med bil) innebär bl a att man ser så långt fram som möjligt. När du ska ta en kurva ska blicken söka sig till vad man brukar kalla ”the vanishing point”, dvs där du vill gå ur kurvan. Om vägen är dålig måste du samtidigt hålla koll på vägen alldeles framför hojen för att se hål, bulor och annat som kan innebära obehagliga överraskningar. Problemet är inte lika stort i andra länder där kvalitén på vägarna i allmänhet är bättre än här hemma.

Berit och hennes Harley-Davidson Dyna T-Sport någonstans i Alsace

Berit och hennes Harley-Davidson Dyna T-Sport någonstans i Alsace

Vi rullar på en bit upp i Frankrike. Dag två sätter vi åter kurs på Alsace. Vi lyckas hamna på en nära nog spikrak väg söder om Strasbourg. Vägen är helt öde när vi åker i långt mer än en timme utan att möta ett enda fordon. Vi kör inte ikapp någon heller. Det är bara vi fyra människor på hela vägsträckan. Inga skyltar någonstans. Det är som att köra på en flera mil lång landningsbana. Det blir efter en stund nästan kusligt. Var leder denna väg? Slutar den i ett stup? Till slut når vi åter bebyggda trakter. Än idag vet jag inte vad det var för en konstig väg vi hamnade på.
Den här dagen stannar vi i Ribeauvillé i regionen Alsace. Vi tar in på ett trevligt hotell och hittar en trevlig restaurang där vi njuter lokala läckerheter (choucroute).

Vi har nu varit på resande fot i två veckor. Mina jeans har gått sönder i vecken vid knäna så jag ser verkligen cool ut. Ingen färdigköpt patina här inte. Jag behöver inte hänga upp dem på kvällarna heller, de står bra för sig själva i ett hörn på hotellrummet.
Med dessa förutsättningar avseende klädval kliver vi in på vinhuset Hügel i Riquewihr. Fyra, vid det här laget, ganska ”ankomna” bikers i lätt slitna och faktiskt ganska skitiga kläder. Vi hälsar och ser hur fyra glas ställs fram för att bjuda på ett smakprov ur sortimentet. Men vi är inte riktigt vad personalen tror och vad vår klädsel utstrålar. Vi är faktiskt pålästa och är inte här av en slump. Vi är här på rekommendation från vinkännaren Håkan Nilsson från Helsingborg. Han har bl a skrivit boken Provsmakning i Alsace. Har köpt den personligen av Håkan vid en vinprovning med Munskänkarna i Hässleholm. Tog mig friheten att ta en kopia på en översiktskarta i boken och den har vi använt som guide när vi besöker vinhus i området.
När vi refererar till Håkan Nilsson händer något lustigt. De framställda flaskorna bärs ut och nya kommer in tillsammans med fler glas. Håkan Nilsson känner man till – och tycker om. Han har skrivit om vinhuset på ett bra sätt och vi är naturligtvis inte de första som kommer hit med Håkans bok i bagaget. Vi är bara de första som ser ut som bovar och banditer. Hunden och håren…

Berit på vinhuset Hügel.

Berit på vinhuset Hügel.

Vi har redan några vinflaskor i vår packning, nämligen några trevliga flaskor från vinhuset Chapoutier i Tain l´Hermitage i Rhonedalens norra del som vi besökte dagen innan. Chapoutier gör utmärkta viner bl a på druvor (Syrah) från Hermitage-kullens sydsida som avgränsar staden i norr. Här i Tain är doften av choklad påtaglig för här hittar man nämligen också chokladhuset Valrhona.
Hur ska vi nu få plats med allt på en motorcykel? Berit har dock väskor som är ”expandable”. Med hjälp av en dragkedja tycks de kunna bli hur stora som helst. Vi får plats med ytterligare åtta (vill jag minnas) flaskor från vinhuset Hügel. Nöjda med detta har vi shoppat färdigt. Nästa dag styr vi vidare norrut och in i Tyskland.

Efter en ganska charmlös etapp på tyska Autobahn når vi den däremot mycket charmiga staden Celle i norra Tyskland. Det blir dagens övernattningsställe. Efter incheckning på ett modernt hotell där vi har sällskap av flera bussresenärer tar vi en promenad på stan och landar så småningom på en indisk restaurang.
Efter att vi nästa morgon vid frukostbuffén chockat bussresenärerna med vår uppsyn är det dags för avfärd. Det börjar dugga lite lätt när vi packar hojarna. Vi sätter av mot Sverige. När vi kört en knapp mil och kommit upp på Autobahn igen duggar det inte längre, det regnar. Ganska snart vräker det ner. Det är som att köra i en svärm småspik, i alla fall om man som jag kör med öppen hjälm. Dessutom ser man allt i ett töcken. Glasögonen blir ju fulla med vatten och rutan likaså. Jag har i två veckor blivit hånad för att jag släpat på en Gore-Texjacka när solen lyst från en klarblå himmel varje dag. Nu kommer den jackan väl till pass.

Regnet håller i sig och blir snarare mer intensivt än avtar. När vi når bron som leder över mot Fehrman (Puttgarden) står husvagnsekipagen på rad efter vägkanten. Det blåser kraftigt och att då köra över bron kan vara direkt farligt med det vindfång en husvagn utgör.
Det är inte så roligt att köra över med motorcykel heller faktiskt. Man får luta emot ordentligt i sidvinden. Vi kommer dock över säkert och fortsätter mot färjan som ska ta oss till Rödby i Danmark. Det är sådär kul att köra på stålgallret upp på färjan. Regnet gör att det är väldigt halt.
I Danmark fortsätter det intensiva regnandet. Mina stövlar är genomsura. Jag är inne på sista paret handskar jag har med mig. De väger hur mycket som helst av vatten. Det är som tur är varmt ute så ingen av oss fryser. Någonstans innan Öresundsbron börjar min Gore-Texjacka tröttna och jag kan förnimma att regnet börjar ta hem vinsten. När vi passerat brofästet på den svenska sidan stannar vi för att ta farväl av varandra. Ylva och Lars ska åka hemåt mot Simrishamn medan Berit och jag ska fortsätta mot Hässleholm. Vi kan inte annat än skratta. Vi är dyngsura efter dagens nära nog sjuttio mil långa körning. I stort sätt alla i hällande regn. Vi har haft en fantastisk resa tillsammans så en dags regn räcker inte för att få oss på dåligt humör.

Sista störtskuren kommer i höjd med Finjasjön, några få kilometer från vårt hem. Väl hemma på uppfarten åker stövlar, jacka och regnbyxor av. Strumporna vrids ur och stövlarna fylls med tidningspapper. Drygt femhundra mil är avverkade på två veckor. Vi är hemma oskadda (även om det var obehagligt nära utanför Cannes) och med bagaget fyllt med mycket mer än en flock vinflaskor. Ett underbart minne som håller i sig än idag, tretton år senare.

”Live to ride – ride to live!”

Bosse

På Harley genom Europa, del 2

Hej!

I förra bloggen om vår Europatripp 2003 hade vi hunnit fram till Cap dÁdge och fått en fantastisk musselsoppa efter en strapatsrik resa från Antibes.
Efter en god natts sömn (vi hade ju fått både god mat och en flaska vin kvällen innan) var det åter dags att ge sig ut på vägarna i Camargue för den sista etappen ner till Barcelona. Med en rejäl frukost i magen packade vi våra motorcyklar. Det var då jag såg det. Det fanns ingen luft i mitt bakhjul. Jag hade fått punktering – en pyspunka och under natten hade all luft försvunnit ur bakdäcket.
Bara en sak att göra. Ta sig till närmaste Harley-verkstad och få det fixat. Att försöka laga på plats var inte att tänka på. Sagt och gjort, jag ringde SOS International och förklarade att det ”var jag igen” och kunde de fixa en bärgare? Jodå, efter mindre än en halvtimme var bärgaren på plats och dagens etapp inleddes i hytten på lastbilen. Vi hade kollat upp var närmsta Harley-verkstad fanns och det var i staden Bèziers. Den låg i alla fall åt rätt håll längs med A9 som leder ner mot Barcelona.
Där drack vi kaffe tvärs över gatan från verkstaden sett, kunde köpa ännu en souvenirtröja i Harley-butiken och snacka lite med verkstaden. Det visade sig vara en pytteliten stålcord som krupit in i däcket och orsakat punkteringen. Sannolikt hade den smugit sig in dagen innan när jag tvingades ut på vägrenen i samband med olyckan i Cannes.

Någonstans i Provence med lavendelfält i bakgrunden.

Någonstans i Provence med lavendelfält i bakgrunden.

Resten av resan ner till Barcelona gick utan ytterligare problem. Ja, det vill säga Lasses Road King fortsatte att sörpla i sig olja i nära nog samma omfattning som den drack bensin. Lasse hade lämnat in sin maskin till ”världens bästa Harley-mek” någonstans på den skånska landsbygden. Han visste hur man fick fart på en trött Evo. Men trimningen blev inte så lyckad som förespeglats och minns jag rätt lämnade Lars senare sin hoj till en mer kompetent verkstad och fick ordning på maskinen. Hela vårt lager av medhavd olja gick ner i Lasses hoj. Som tur var drack varken Berits eller min hoj någon olja under resan. Originaldelar även när man trimmar kan vara ett klokt val. Och i vilket fall som helst ska man välja beprövade delar och en duktig mekaniker. Själv hade jag 2001 bytt min kam till en Screami´n Eagle (SE-4 vill jag minnas) och satt in ett Dyna 2000 dual-fire tändsystem. Fick Heritagen att gå mycket bättre men med bibehållen hållbarhet och utan ”biverkningar”.

Barc_13

Ylva tröttnar aldrig på att hålla om Lars – antingen hon sitter bak på hans Harley eller inte.

Vi lyckades så småningom i alla fall krångla oss in till centrum i Barcelona med värkande kopplingshand efter mycket köande i infartslederna. Varmt var det också, närmare 40 grader (än 37) i luften. Vårt enkla hotell låg bara knappt hundra meter från La Rambla. Ylva hade bokat och försäkrat sig om att det fanns garage för motorcyklarna. Det dånade ordentligt i den smala gränden när vi körde fram till hotellentrén. Vi checkade in med vår packning och frågade efter garaget. Tjejen i receptionen visade oss ett lagerrum bakom receptionen. Fyra trappor ner från gatan till receptionen och två ytterligare till lagerrummet. Hon hade missförstått och trodde vi kom på varsin trampcykel. Ridå!

Mer eller mindre galna människor finns det gått om när det drar ihop sig till Harley-möte.

Mer eller mindre galna människor finns det gott om när det drar ihop sig till Harley-möte.

Ett kvarter bort hittade vi ett parkeringsgarage och där låste vi samman våra hojar som vi gjort tidigare under veckan. Där stod de sedan och var orörda när vi hämtade dem några dagar senare.
Barcelona fullkomligt kokade av Harley-Davidson. ca 50.000 hade kommit till stan för att delta i 100-årsjubiléet. Italienarna var mest galna. De körde Ramblan upp och ner vilt gasande så avgassmällarna ekade mellan husen. På festområdet fanns tusentals Harleys uppställda i alla tänkbara modeller – och en del otänkbara. Det enorma menageri av människor som rörde sig där och inne i stan var också i många fall osannolika. Den ena exhibitionisten överglänste den andra.
Inne på festområdet fanns butiker, utställningar och scener av olika slag – som sig bör på en mc-träff. Vi träffade på en del folk som vi kände från HOG (Harley Owners Group). Jag hade varit på en kurs i södra Frankrike ett år tidigare och fått en del nya kontakter från olika länder runt om i Europa, Afrika och Saudi-Arabien.
Vi kunde också hämta ut våra konsertbiljetter som bokat hemifrån. Sista kvällen i Barcelona hade nämligen Rolling Stones en konsert  på Palau Saint Jordi i anslutning till festområdet. Där var vi och ungefär 100.000 andra galningar och såg Mick Jagger och de andra medlemmarna i bandet spela. Jag har letat efter några bilder från detta men kan inte hitta några tyvärr.
Rolling Stones-konserten blev en värdig avslutning på vårt Barcelonabesök.

Ett litet bildgalleri

Klicka på bilderna för större.

Gissar att Barcelonas befolkning drog en lättnadens suck när vi, 50.000 halvtokiga Harley-Davidson-entusiaster lämnade staden med mullrande maskiner, skrikande sirener och en sista ljudlig avgassmäll.

Fortsättning följer.

Barcelona – alltid värt ett besök!

Bosse

På Harley genom Europa, del 1

Hej!

Tänkte berätta om en resa på motorcykel genom Europa. Det hela tilldrog sig närmare bestämt 2003. Harley-Davidson firade 100-årsjubileum och det var fest både här och där runtom på klotet. Givetvis var det största och häftigaste arrangemanget i Milwaukee men vi tog oss till Barcelona som var lite närmare kan man säga.

Motorcyklarna packas inför Europaäventyret.

Motorcyklarna packas inför Europaäventyret.

Vi, det var min fru Berit på en Harley-Davidson Dyna T-Sport, kamraterna Ylva och Lars på en Road King och så jag själv på min Heritage Softail Classic från 1998 med Evo-motor. En ”riktig” Harley-Davidson kan man säga med motorn skruvad direkt i ramen och inga fjolliga balansaxlar och sådant strunt.
Ylva och Lars utgick från Simrishamn och Berit och jag själv ifrån Hässleholm. Samling i Trelleborg där vi tog nattfärjan till Travemünde.
Vi hade tittat hyfsat noga på kartan för att se vad som kunde vara lämpliga etapper. Alla planer sprack och första dagen loggade vi åttio mil och landade i Heidelberg. Lagom ömma i baken drack vi varsin öl och tog en promenad på stan. Det lilla vi hann se av Heidelberg var väldigt fint men åttio mil tog snart ut sin rätt och vi intog vårt nattläger.
Dag två på hojen bar oss mot Frankrike och vi landade så småningom i Colmar i området Alsace. Mitt emot stationen låg ett hotell och portiern lovade att bevaka våra cyklar hela natten. För säkerhets skull låste vi ihop alla tre hojarna med ABUS

Hoplåsta Harleys i Colmar

Hoplåsta Harleys i Colmar

kraftigaste kätting. Jag kan redan nu avslöja att vi inte råkade ut för några intermezzon med stöldförsök eller skadegörelse på våra motorcyklar under hela resan.

Vi fortsatte vår resa den tredje dagen men valde att inte fortsätta direkt mot Barcelona utan färden gick den korta sträckan ner till Mulhouse för ett besök på det fantastiska bilmuséet som en gång i tiden startades av bröderna Schlumpf. Här finns en fantastisk samling av gamla bilar, främst Bugatti. Numera är det ett nationellt museum i Frankrike. Efter besöket på Musée National de l’Automobile de Mulhouse fortsätter vi mot Schweiz och sedan åter in i Frankrike på Route Napoleon ner mot Provence för att slutligen nå Antibes. Jag har kört den sträckan en gång tidigare med bil. Att göra resan med motorcykel är något annat. Det är väl bara att erkänna att Heritagen inte är den ideala hojen att åka på i denna bergiga trakt med sina serpentinvägar. Dynan är betydligt smidigare att hantera och Lars Road King hade

På väg till Barcelona

På väg till Barcelona

också bättre chassi och bättre frigång som tillät honom att lägga ner mer i kurvorna. Ibland var det nästan så att jag fick stanna och backa för att komma runt de snävaste böjarna. Ducatis och andra sporthojar for förbi som getingar men alltid med en vänlig hälsning.

Till slut når vi Antibes, en favoritplats som vi besökt många gånger både före och efter denna tripp. Efter välbehövlig sömn tar vi hojarna nästa morgon och åker ner till Juan-les-Pins. Det är lättare att parkera med motorcykel än med bil och vi kan ställa våra tre cyklar direkt på strandpromenaden. Några korta kliv och vi är nere i sanden. De första vi ser är familjen Svensson. Kamrater som vi träffat många somrar i just Antibes. Världen är liten. Vi bestämmer att ses på kvällen och grilla.
Efter sol och bad beger vi oss mot Nice. Ett besök i Harley-butiken står på schemat. Alltid roligt att köpa någon del till hojen eller en souvenirtröja med butiksnamnet på när man är i olika länder. Vägen tillbaka mot Antibes sker i rusningstrafik. Promenade de Anglais är fullsmockad med bilar. Små j-vla Renault, Peugeot och Citroën i fem filer. Trots Harleyns storlek kan jag ganska enkelt kryssa mellan filer och bilar på äkta franskt manér. Men ibland blir det stopp och plötsligt ser jag att Berit reagerar. Bilen bakom henne har stött till hennes bakskärm. Det syns inget på skärmen och damen bakom ratten fortsätter oberört att bättra på makeupen. Dessa fransoser! Vi fortsätter mot Antibes. Vägarna är bekanta, vi har kört här många gånger fast med bil. Vi passerar Nice flygplats, Cagnes sur Mer och Casino-butiken i Villeneuve-Loubet med de konstiga husen. Vidare på strandvägen, Bord du Mer mot floden Braque och Camp du Pylone där Svenssons residerar denna sommar.
Väl framme parkerar vi motorcyklarna och sitter ner på en bänk vid receptionen en stund. Ylva gråter.
-Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, säger hon. Resan genom Nice rusningstrafik blev lite för mycket med bilar bara några få centimeter vid sidan om och ibland i farter som är ganska höga. Själv tänkte jag inte så noga på det efter flera somrar i dessa trakter då vi åkt runt mycket med bil och väl på något sätt kommit in i det franska tempot. Jag lovar att ta det lite lugnare framöver.

Resten av kvällen förlöper lugnt i Svenssons värdskap och efter en god nattsömn packar vi våra motorcyklar för att resa vidare mot Cap dÁdge som ligger västerut i området Camargue inte långt från spanska gränsen.
Vi har bara åkt en kort bit på motorvägen från Antibes och bort till Cannes, denna mytomsusade plats med sin filmfestival, sitt Hotel Carlton och alla kändisarna, när det händer.
Det smäller till och motorcykeln studsar till. Inte särskilt dramatiskt. En gammal VW Golf har passerat, passerat väldigt nära mig. För nära. Han har touchat mig och kopplingshandtaget är avslaget inne vid styret och min vänstra fotplatta ser mer ut som ett litet dragspel än som något man vilar foten på. Det är närmare trettioåtta grader varmt ute så jag har kör i jeans och vanliga skor.
Jag gasar på och får på något sätt den äldre mannen i Golfen att stanna vid sidan. Själv bromsar jag försiktigt min motorcykel till den stannar med motorstopp. Jag har ju ingen koppling och att hitta friläge utan det i denna stressade situation är mer än vad jag klarar av. Jag blir stående med cirka trehundrafemtio kilo motorcykel mitt i högerfilen. Inte en chans att rubba den pjäsen innan ett friläge har hittats.
Långtradarens signalhorn ljuder ihärdigt innan föraren lyckas väja. Han vet ju inte vad som hänt sekunderna innan. Jag slänger handskarna på sadeln och skäller på alla språk jag kan och några till. Min fru och mina kamrater är mer chockade än jag själv. De har ju sett hela händelsen, jag är bara förbannad och har inte insett att jag just lurat döden två gånger inom loppet av någon minut.

Det tar mindre än tjugo minuter efter att jag ringt SOS International i Köpenhamn innan motorvägsmyndigheten (minns inte vad den heter), polisen och bärgare är på plats. Högerfilen spärras av och min motorcykel bärgas. Efter ett besök på den lokala polisstationen där alla papper fylls i åker vi vidare med bärgaren till Mougins, en by rakt norr om Cannes. Här bodde Tore Wretman på sin tid och den välkände franska kocken Roger Vergé har drivit Michelinkrog här. Kanske gör han det än? Här finns också en auktoriserad Harley-verkstad (fanns i alla fall 2003) och medan min Heritage lagas äter vi lunch. Två timmar senare rullar vi vidare mot Cap dÁdge.

Pitstop på väg mot spanska gränsen. Berit är glad, kanske lättad efter intermezzot utanför Cannes?

Pitstop på väg mot spanska gränsen. Berit är glad, kanske lättad efter intermezzot utanför Cannes?

I Cap dÁdge har vi bokat hotellrum i förväg. Vi har också ringt och sagt att vi ska bli sena pga intermezzot på motorvägen. Längs hela sträckan ser vi andra Harley-åkare. På varenda mack står stora gäng. Alla tutar och vinkar längs vägen. Vi ska alla till Harley-Davidsons 100-årsjubileum.
Väl framme på hotellet tycker Ylva och Lars att det varit spännande nog denna dag och drar sig tillbaka till sitt rum. Kanske var det bara en ursäkt för att de var kärlekskranka efter att Ylva suttit och kramat Lars hela dagen på bågen?
Berit och jag tar i alla fall en liten promenad i jakt på en krog. Vi hittar snart en välfylld sådan men lyckas att få ett bord. Vi serveras den bästa musselsoppa eller casserol jag jag någonsin smakat. Efteråt får vi en himmelsk cremé brulée. Vi har delat en flaska vin – det är vi värda efter denna händelsrika dag tycker vi.

Fortsättning följer.

Se upp för alla bilister – särkilt professorer i spanska!

Bosse

En busig Harley

Hej!

Tog en tur på min Road King häromdagen. Inget konstigt med det för det gör jag ju med jämna mellanrum. Turen gick i motvind till Helsingborg och Probike. Jag ville diskutera motorkaraktären på 103-motorn som jag tycker skiljer sig från vad jag är van vid från 96 ci Twin Cam och ännu mer från Evolution-motorn som satt skruvad direkt i ramen på min Heritage Softail Classic. Brukar skoja och säga att den kunde man köra i 30 km/tim i femman (högsta växeln).
103-motorn som sitter i min 2016 Road King kör man definitivt i 30 km/tim på femmans växel, inte på fyrans heller och inte ens på trean. I bästa fall går det på tvåans växel om det inte lutar uppåt för då får det bli ettan. Överhuvudtaget måste hojen köras på betydligt högre varvtal än vad jag är van vid från tidigare Harleys. Lite svårt att vänja sig vid faktiskt. Man får tänka lite annorlunda och att ”puttra” fram på tomgång är inte möjligt. I låga farter, krypkörning och stadstrafik är det runt tvåtusen varv som gäller. Annars hoppar hojen fram som en räka och man riskerar att få motorstopp.
Jag var lite inne på att insprutningen var felaktigt inställd (”mappad”) trots att hojen precis varit på 160-milsservice. Men Harley-folket på Probike hävdar att det är så här karaktären på de moderna motorerna är. På hemresan håller jag noga koll på varvtal vid alla växlingar och hastighetsförändringar. Motorn spinner på helt OK om man håller varv men jag kan inte hjälpa att jag tänker att en Harley ska väl inte spinna – den ska väl dundra, dunka, mullra. Harley-folket säger att det gör den när man står vid sidan av vägen och hör Harleyn ”dundra” förbi. Hmm!

Innan jag vände kosan hemåt tog jag dock tillfället i akt och provkörde ett av Harley-Davidsons senaste tillskott i fordonsflottan, nämligen deras nya Roadster som är byggd på en Sportster 1200. Det är ett svar på den alltmer populära caféracer-trenden som återkommit i mc-världen.

Enklast tänkbara utrustning, mesta möjliga körglädje.

Enklast tänkbara utrustning, mesta möjliga körglädje.

Roadster är en enkel hoj utan krusiduller och man sitter framåtlutad med fotpinnarna rakt ner eller något bakåt. 1200-motorn ger bra knuff och det är svårt att inte skratta högt när man drar iväg. Lättkörd som en moppe.
Det här är såklart ingen hoj man korsar Europa med utan just en caféracer. Huvudinstrumentet är en varvräknare och i samma klocka finns en ruta med digital hastighetsmätare och en del annan information, bl a växlingsindikator. I styrhuvudet sitter de vanliga kontrollamporna för körriktningsvisare, oljetryck och laddning.
Priset ligger runt 145.000 kronor för en ny hoj. Några begagnade finns såklart inte ännu eftersom det är en ny modell. Ett alternativ att Harleys Forty Eight som har ett liknande koncept och samma motor. Den provkörde jag för några år sedan när den var ny. Upplevelsen var ungefär den samma som på nya Roadster. Möjligen kan jag tycka att Forty Eight är lite kaxigare och snyggare men en Harley kan man ju alltid stuka till så den blir precis så som man vill ha den.
Sedan finns det ju caféracers av andra märken såklart. Moto Guzzi har en maskin som ser riktigt läcker ut t ex. Får se om jag får tillfälle att provköra den också. I så fall återkommer jag i detta forum.

Harley-Davidson Roadster 2016

Harley-Davidson Roadster 2016

Att kliva från Roadstern till min egen Road King och åka hemåt var en riktig aha-upplevelse. Man sitter som just en kung. Skillnaden i bekvämlighet är påtaglig. Ibland brukar jag säga att min Harley är en riktig ”gubbmoppe” men det är sagt alls inte för att jag misstycker. Caféracer i all ära, det är kul i ett par mil men när du ska åka lite längre är ”gubbmoppen” att föredra.

Kör försiktigt – vad du än sitter på!

Bosse

En Harley är alltid en Harley eller är det en Honda?

Hej!

Med risk för att trampa några eller kanske alla verkliga Harley-entusiaster på tårna dristar jag mig till att framföra lite kritik eller kalla det ifrågasättande av det mytomspunna varumärket Harley-Davidson.
Det är alls inget allvarligt och min egen passion för Harley-Davidson är på inget sätt minskad. Nej, det handlar mer om detaljer som på inget avgörande sätt påverkar produkten – motorcykeln. Det har ju onekligen skett en hel del med Harleys motorcyklar sedan den första hojen såg dagens ljus 1903. Motorerna har blivit större och bättre. Chassi och bromsar har utvecklats och blivit säkrare och effektivare. Och en hel massa mer saker har förbättrats, belysning, däck, osv, osv.
Men det finns också sådant som blivit sämre. Har kanske inte så mycket med funktion att göra men väl med den där berömda Harley-känslan. Den där känslan som infann sig första gången man satte sig på en Harley-Davidson. Känslan som inte riktigt gick att beskriva när man körde den där Heritage Softail Classic som sedan blev den första egna Harleyn.
Vad är det jag tänker på? Jo, idag finns det så mycket mer plast på en Harley än tidigare. Billigare, lättare och f u l a r e. Jämför modellbeteckningen på min första Heritage Softail Classic och min nuvarande Road King. Loggorna sitter på framskärmen.

Den högra loggan på Road King är plastig och näst intill oläslig.

Två generationer logos. Till vänster Heritage Classic från 1998. Till höger Road King från 2016

Läste för övrigt ett inlägg på en amerikansk Facebook-sida som starkt ifrågasatte Harley-Davidsons kvalité och företagets affärsverksamhet med klädförsäljning och en stor verksamhet med allehanda prylar baserade på Harley-Davidsons varumärke. Skribenten räknade upp ett antal japanska mc-tillverkare men även de amerikanska konkurrenterna Victory och återupplivade Indian som bättre alternativ till Harley-Davidson. Han (tror det var en han?) menade att Harleys storhetstid är över. Företaget har vänt sig bort från sin traditionella kundkrets, sk ”blue collars” och idag är det mer ”yuppiebikers” (min benämning) som kör Harley under en period i sitt liv.
Jag kan hålla med om att det finns säkerligen fog för den spekulationen. Det är säkert mer påtagligt i USA än i Sverige men visst är det väl så att det under 90-talet blev en explosion med motorcykelåkning generellt här hemma. Och när det gäller Harley-Davidson specifikt har marknadsföringen förfinats och verksamheten koncentrerats till speciella Harley-butiker. Man jobbar utifrån ett marknadskoncept.

För övrigt är jag själv inte någon ”äkta” biker. Jag tycker om att köra motorcykel, speciellt Harley-Davidson men har knappast något annat gemensamt med den sk. bikerkulturen. Numera kör jag inte ens tillsammans med någon annan eller i någon grupp. Är en typisk ensamåkare. Förmodligen skulle jag lika gärna kunna åka på något annat men nu råkar det ha blivit Harley.

Kommer nog att hålla fast vid Harley, trots allt!

Bosse

 

Resan har börjat

Hej!

Har väl hunnit med en sisådär hundra mil på Road Kingen. Har ju varit fint väder så egentligen hade det kunnat bli så mycket mer. Men det är alltid något annat som kräver uppmärksamhet och tid och då får motorcykelåkandet stå tillbaka – tyvärr!

Idag har jag i alla fall skruvat av de hiskeliga passagerarfotplattorna och monterat dit betydligt smäckrare fotpinnar i krom med en ”Bar & Shield-logga” i gummit. Blev mycket snyggare och dessutom slipper man klämma sig och få blåmärken på vaderna.
Så nu har resan börjat för att göra hojen lite mer personlig. Det kommer mest att bli lite små detaljer som ska fixas till att börja med. En del fula hål ska täckas, likaså fula skruv/bulthuvuden, osv. På lite längre sikt vet jag inte ännu vilken väg jag ska välja. Får återkomma om det.

Lite snyggare med krom.

Lite snyggare med krom.

Idag hade jag egentligen planerat att köra till Tydingesjön och delta i en kortege in till Hässleholm till förmån för Prostatacancerförbundet. Blev inte så av olika skäl. Är dessutom inte så glad att köra i korteger numera. Långsamt och ryckigt och man vet inte riktigt vem man har framför och bakom sig. Är inte riktigt den typ av körning jag gillar men det hade ju föralldel varit för en god sak. Men som sagt…
Så dagens totala körsträcka blev väl ungefär 2,5 meter (!), dvs ut från garaget och in i carporten. Där vidtog demontering av originalfotplattorna och montering av de nya fotpinnarna. Ett enkelt jobb om man har de rätta vertygen, dvs insexor med tum-mått. De där jänkarna ni vet.

Hoppas på fortsatt fint mc-väder!

Bosse

Nu är hon hemma

Hej!

Jaha, nu står hon där. Efter en riktigt tråkig april sett ur väderperspektiv hämtade jag hem nya hojen den 4 maj. Så, som sagt, nu står hon där. Om man nu kan kalla en Harley-Davidson Road King för en hon? Borde väl rimligen vara en han. Fast i dessa tider kan man inte så säkert veta, kanske är det en hen eller någon annan könsdefinition. Möjligen är det en den – en tingest utan särskilt genus. Strunt samma, det är en motorcykel med två hjul, en motor, ett styre och en bensintank.

Tanklogga_2

Jag har kört den från återförsäljaren, Probike i Helsingborg och hem till Hässleholm. Och i skrivande stund har jag inte hunnit med någon mer tur. Första intrycket är att den (han, hon) kommer att passa mig väl så bra som min förra hoj, en Street Glide – 10. Road King är något högre och det stör mig inte. Det finns ingen kåpa utan en ruta i stället. Bättre tycker jag för det ger mig inga problem med turbulens i hjälmen som jag brottades med hela tiden på Street Glide.
Det finns heller ingen radio och det är lika bra det för jag lyssnar aldrig på radio när jag kör motorcykel. I stället för sex instrumentklockor så finns det en stor hastighetsmätare på tanken och nedanför den en rad med indikatorlampor för neutralläge, körriktningsvisare och oljevarning. Inte optimalt eftersom man måste flytta blicken ganska långt ner för att se allt detta. I hastighetsmätaren finns dessutom ett litet fönster där man med hjälp av en knapp vid vänster handtag kan välja kilometer- och trippmätare, växelindikator kombinerat med varvtal eller räckvidd med aktuell bränslemängd. Dessutom klocka. Allt man behöver med andra ord och lite till.

Tankpanel

Road King är ”bestyckad” med en 103 cubic inches (1690 kubikcentimeter) stor 45-graders V2-motor med sex växlar framåt. Effekten är i originalutförande 91 hk (67 kW). Motorcykeln väger 369 kg med oljor och nästan (90 %) full tank. Förarens vikt, passagerare och packning tillkommer. Max får ekipaget väga 617 kg (totalvikt) så det är ingen liten ”klump” som kommer åkande om det är fullastat.
Trots vikten känns inte Road King särskilt klumpig eller svårmanövrerad. Det beror så klart på balans och tyngdpunkt. Låg tyngdpunkt och en välbalanserad cykel gör den lätt att hantera.
Som alltid med Harley gör man vissa grundläggande justeringar redan från början. Det innebär att man byter ljuddämpare eller avgassystem, sätter på en ny luftrenare som släpper in mer luft till  motorn och ”mappar om” insprutningen (på äldre förgasarmodeller justerade man förgasaren). Med detta klart går maskinen som den ska och får också det rätta ”Harley-ljudet”.

Road_K_3

Sedan återstår bara att göra sin motorcykel lite mera personlig genom att byta ut delar, lägga till eller dra ifrån annat eller helt bygga om maskinen. Möjligheterna är oändliga och det är upp till var och en att välja stil och omfattning efter tycke och smak – och den egna plånboken.

Kör du motorcykel, kör försiktigt! Kör du bil, se dig för och var rädd om oss som kör mc!

Bosse

Lång väntan

Hej!

Vintermånaderna tycks bli längre för varje år som går. Det tycker jag är lite märkligt med tanke på att tiden går allt fortare ju äldre man blir. Den här vintern är alls inte slut trots att vi skriver den 1 mars idag. Våren känns avlägsen minst sagt. Mer snö är utlovad av någon TV-meteorolog i ett morgonprogram.

Ett vårtecken är dock att motorcykelmässorna har kommit och faktiskt också gått. Nu har lusten till motorcykelkörning vaknat på allvar. Återstår att invänta varmare väder, mindre grus på vägarna (om det finns resurser att sopa efter vinterns halka) och gärna lite lagning av alla potthål, vissa meterstora och skrämmande djupa.
Förra säsongen bestod min motorcykelkörning av två provkörningar. Min 2010 års Harley-Davidson Street Glide såldes till en tekniker på F 17 året innan så 2015 var det första året sedan 1995 som jag inte hade motordriven tvåhjuling i min ägo. Kändes verkligen inte som jag gjort ett klokt val när jag bestämde mig för att inte ha mc längre. Men man är väl inte sämre än att man kan ändra sig.

Så någon gång i november (tror jag att det var) bestämde jag mig för att jag nog skulle köra motorcykel ett tag till. Man lever ju bara en gång – sägs det.
Har väl egentligen inte haft några funderingar kring vilket märke jag ska välja. Harley-Davidson är något av en passion även om det finns andra motorcyklar som också fascinerar. Triumph, Ducati och Moto Guzzi är ett par exempel. Dock är Harley nummer ett.

En kaxig Moto Guzzi. Ser riktigt spännande ut och ska provköras till våren.

En kaxig Moto Guzzi. Ser riktigt spännande ut och ska provköras till våren.

Så frågan är då vilken Harley-modell det skulle bli? Mina tankar kring detta har jag berättat om i en tidigare blogg (25 oktober 2015). Valet föll alltså på en Road King ur familjen Touring. Mina förhoppningar på Road Kingen är att jag ska slippa turbulensen som var ett bekymmer på förra hojen, Street Gliden, men aldrig något problem på min Heritage Softail Classic. Möjligen måste jag lägga till vindavvisare på gaffelbenen och en sk. ”baffle” under styrhuvudet men det återstår att se när jag väl kan ge mig ut på vägarna.

"This is the machine!"

”This is the machine!”

Road King har inte heller någon radio, en finess jag aldrig använde på Street Glide. Det är inte så jag njuter av motorcykelkörning så någon radio kommer jag inte att sakna. I de nya modellerna i Touring-familjen finns också navigator (möjligen som tillval?) med Road King har ingen skärm utan bara en enkel instrumentering bestående av en hastighetsmätare och några indikatorlampor. Därför planerar jag att fixa en hållare för Iphone och använda en app när behovet av navigator dyker upp. Jag tänker använda appen Sygic GPS som inte behöver någon anslutning till internet för att fungera.

Road Kingen har fått nya ljuddämpare, öppnare luftrenare och anpassad insprutning. En standardåtgärd på de flesta Harleys som säljs i Sverige. Funderar lite på fortsatt modifiering av motorn, exakt vad vet jag inte i dagsläget. Harley-Davidson har motorprogram i flera steg för att få motorkaraktären som man vill ha den för den körstil man själv har.
Ett par nya handtag har också monterats hittills. Vad som ska följa i ”kosmetika” återstår att se. Det är lättare att se när man har maskinen framför sig och kan granska detaljerna närmare. Det här är ju också en del av glädjen med att äga en Harley – man kan alltid ändra på något, lägga till något eller ta bort något.

Så nu återstår väntan. Väntan på varmare väder, rena vägar och gärna lite sol. Tiden går sakta och samtidigt så oerhört fort.

Ride hard!

Bosse

Kungen på vägen!

Hej!

Vår monark, Carl IV Gustaf, är ju känd för sitt motorintresse och omskrivs ibland efter någon fartfylld resa med någon av sina bilar. Namn som Ferrari figurerar i pressen då och då i dessa sammanhang. Om majestätet äger någon Harley-Davidson känner jag dock inte till. Skulle i och för sig inte förvåna mig men om det nu skulle vara så har kungen setts köra någon? Om så har varit fallet (är fallet) undrar jag vilken modell det kan vara. Rimligen kan man tycka att det borde vara en Harley-Davidson Road King – vad annars?

Själv har jag haft förmånen att träffa vår kung vid två tillfällen, en gång i tjänsten under min tid i Flygvapnet då vi hade tillfälle att språka om svenskt luftförsvar och sedan många år senare då kungen besökte Hässleholm och jag fick bevista den lunch som kommunen ordnade för kungaparet med entourage. Blev inte så mycket snackat då men maten var god.

Kungen o jag

Kungen och jag själv under en luftförsvarsövning i slutet på 80-talet. Foto: F10

Var vill jag komma med detta då? Jo, nu har jag skaffat en egen vägarnas kung – en Harley-Davidson Road King. Frågan infinner sig då om jag blir en konkurrent till Carl IV? Eller blir det en dörröppnare när (och om) jag ”springer på” vår kung nästa gång? Kanske kan vi ta en pilsner och snacka hojar i allmänhet och Harleys i synnerhet? Kanske kan vi utbyta erfarenheter om Road Kingens för- och nackdelar (om det finns några nackdelar?)? Kanske kan vi köra ikapp? Fast det blir ju orättvist. Skulle vi (Gud förbjude) överskrida hastighetsbestämmelserna och bli påkomna av lagens långa arm så går ju den kungliga högheten fri medan jag, ofrälse som jag är, får stå mitt kast. Jag får dryga böter och indraget körkort om farten blivit alltför hög medan landets statschef får ära och berömmelse i Expressen, Aftonbladet och Svensk Damtidning. Visst är väl det orättvist? Jag får köra väldigt fort, överskrida någon vit linje (hemska tanke) och sannolikt räcka finger till konstapeln i fråga för att ens hamna i Norra Skåne.
Nej, det är nog bäst att köra i ensamt majestät – om uttrycket tillåts! Man vill ju inte dra kungahuset i smutsen och sig själv inför skranket.

En Road King som väntar på våren.

En Road King som väntar på våren.

Nu går vi ju dessutom mot vinter och när snö och halka infinner sig lär ju en tvåhjuling inte vara det bästa fortskaffningsmedlet på isiga vägar. Road King får stå inne i värmen i väntan på våren. Då blir det dags att åter ge sig ut och brottas med halvblinda bilister som far till höger och vänster. Idag säljs ju de flesta bilar med körriktningsvisare och backspeglar som tillbehör – och de flesta tycks inte ha kryssat i de rutorna i utrustningslistan. Det gör motorcykelkörning extra spännande.

Undersåte och ”King of the Road”

Bosse